I teorin härstammade nästan alla norska kungar fram till 1319 i en obruten linje på fädernet från Harald Hårfager som enade Norge i slutet av 800-talet. Ett par släktled från 1100-talet är dock mycket tveksamma eftersom Norge då var drabbat av ständiga inbördesstrider i vilka tronpretendenter gjorde anspråk på att vara illegitima barn till före detta kungar för att kunna få stöd från allmogen. Troligen dog Harald Hårfagers ätt ut med Magnus den blindes död 1135 även om Harald Gille och Sigurd Slembe gjorde anspråk på att vara dennes farbröder och Sverre gjorde anspråk på att vara Harald Gilles sonson.

Färgförklaringar till diagrammet finns längst ned på sidan. Årtalen anger de år som personerna regerade Norge.

Efter Christoffer av Bayerns död blev den svenske frälsemannen Karl Knutsson (Bonde) vald till kung av Sverige och Norge, men han fördrevs kort efter från Norge och senare även tillfälligt från Sverige av Danmarks kung Kristian I som blev stamfader för ätten Oldenburg (vilken än idag regerar Danmark). Efter att ha styrts av svenska kungar 1814-1905 hamnade en gren av ätten Oldenburg återigen på Norges tron 1905.

= Harald Hårfagers ätt (Harald hade ett okänt antal barn, minst 22 stycken)
= Harald Gilles ätt (Harald var uppväxt i Irland och hävdade att han var son till Magnus Barfot)
= Sigurd Slembe (även han hävdade att han var oäkta son till Magnus Barfot)
= Erling Skakkes ätt
= Sverres ätt (Sverre var uppväxt i Färöarna och hävdade att han var son till Sigurd Munn)
= Bård Guttormssons ätt
= Folkungaätten (Sveriges kungaätt 1250-1364)
= Danska kungaätten
= Unionskungar (tyskfödda kungar som även regerade Danmark och Sverige)

Åter till Norges regentlängd.