|
Om kalendrar
En sak som kan ställa till förvirring när man ska fastställa vilket datum en
särskild händelse inträffade är att det har funnits flera olika
tideräkningar samtidigt. Fram till 1753 var det den julianska kalendern som
användes i
Sverige. Denna hade först införts av Julius Caesar i Romarriket år 46 f.Kr. De
romerska astronomerna hade då räknat ut att ett år var 365,25 dygn långt, vilket
innebar att en skottdag behövdes läggas till vart fjärde år utöver de ordinarie
365 dagarna. Tidigare hade
den romerska kalendern bara haft 355 dagar under ett vanligt år. Genom att
ibland lägga till skottmånader hade de försökt få kalenderåret att komma i
samklang med solåret. Men detta sköttes inte regelbundet och vid tiden för
införandet av den julianska kalendern hade det tidigare systemet
havererat, vilket orsakade problem genom att högtidsdagarna blev förskjutna. Det var
ju till exempel
mycket olämpligt att
skördefesten firades under vintern. Den julianska kalendern bringade ordning i
kaoset och blev den helt dominerande kalendern i Europa fram till 1582.
Nackdelen med den julianska kalendern var att året inte var 365,25 dygn
långt utan snarare 365,2425 dygn. Denna till synes obetydliga skillnad innebar
att den julianska kalendern försköts med ett dygn vart 128:e år. För att råda
bot på detta utformades en ny kalender av den katolska kyrkan där skottdagen vid
vissa bestämda årtal utgick. Den nya tideräkningen döptes till den gregorianska
kalendern efter påven Gregorius XIII och infördes med början år 1582 i de katolska länderna.
De protestantiska länderna dröjde dock länge med att införa den gregorianska
kalendern på grund av dess koppling till den katolska kyrkan. Det är därför det ofta
finns två olika datum för historiska händelser som ägde rum på 1600-talet eftersom den gregorianska kalendern låg
tio dagar före den julianska, och år 1700 ökade skillnaden till elva dagar.
Men den gregorianska kalendern var obestridligen mer exakt än den julianska
och med början i Sachsen 1697 infördes den efterhand till de protestantiska
länderna. Detta skedde vanligen genom att man tog bort elva dagar från det år då
den gregorianska kalendern infördes. Sverige försökte dock med en egen variant.
År 1700 utgick skottdagen i Sverige och tanken var att man genom att upprepa
processen vid varje skottår till slut skulle komma ifatt den gregorianska
kalendern. Tyvärr glömde myndigheterna bort detta vid de följande skottåren. Så
istället för att införa den gregorianska kalendern hade man skapat en särskild
"svensk tideräkning" som var en dag före den julianska och tio dagar efter den
gregorianska. 1712 tröttnade Karl XII på detta och beordrade en återgång till
den julianska kalendern. Det skulle dröja ända till 1753 innan Sverige införde
den gregorianska kalendern. Den gången genom att ta bort de sista elva dagarna i
februari.
Man kan tycka att krånglet med kalendern i Sverige 1700-1712 är ett typiskt
exempel på den svenska "veligheten", det vill säga att när svenskar står inför
två tydliga alternativ väljer de istället ett tredje mittenalternativ. Men det
fanns faktiskt en viktig orsak till varför man ville skynda långsamt med kalenderbytet.
Den överväldigande majoriteten av Sveriges befolkning var bönder och deras liv
var i hög grad styrt av den så kallade bondepraktikan som föreskrev vad som
behövde göras och hur vädret skulle tolkas vid särskilda datum. Att plötsligt ta
bort elva dagar från almanackan skulle ställa till med en stor oreda för
bönderna, och missnöjet från denna viktiga grupp var också mycket stort när
kalenderbytet till slut genomfördes.
|
