Det karolinska infanteriet firade många triumfer under det stora nordiska kriget och det mest framstående av dess regementen var Karl XII:s eget Livgarde. Detta förbands elitstatus markerades genom att de hade högre lön och hattar dekorerade med guld, silver och silke. Dessutom var det med först 1 800 man och sedan 2 600 man det i särklass största regementet i den svenska armén. Vid varje drabbning tog Livgardet täten och i slaglinjen höll de alltid hedersplatsen längst till höger.

Livgardet har visserligen segernamn från många krig men det råder ingen tvekan om att dess storhetstid inföll under det stora nordiska kriget. För under detta krig deltog de i landstigningen vid Humlebæk 1700, slaget vid Narva 1700, övergången av Düna 1701, slaget vid Kliszow 1702, belägringen av Thorn 1703 och slaget vid Holowczyn 1708. Efter dessa framgångar led de emellertid ett förintande nederlag i slaget vid Poltava 1709 och strax efteråt kapitulerade ett halverat Livgarde tillsammans med det som återstod av den svenska armén i Perevolotjna. Livgardets återuppsattes efter katastrofen men det nya gardet fick inte samma glans som det gamla och rekryteringsproblem gjorde att det stannade som garnison i Stockholm ända till 1718 då det med nära full styrka deltog i Karl XII:s sista fälttåg i Norge.

Livgardets organisatoriska historia 1618-1772

Livgardets främsta funktion var att agera livvakt åt kungen och eftersom kungar i alla tider har haft livvakter går det att spåra Livgardets anor ända till Gustav Vasas uppror 1521. I praktiken har det dock under stormaktstiden funnits flera olika livgarden som av olika anledningar försvann och ersattes av nyuppsatta regementen. Närmare bestämt fanns det fyra inkarnationer av Livgardet under denna tid. Skapade i tur och ordning av Gustav II Adolf, Kristina, Karl XI och Karl XII. Den kontinuitet som existerar mellan dessa regementen utgörs av den lilla styrka som alltid lämnades kvar i Stockholm som slottsvakt när regementet drog ut i fält.

Den drabantkår som hade skyddat vasakungarna omvandlades 1618 till ett kompani i ett fem år gammalt värvat regemente som Gustav II Adolf upphöjde till "Konungens livregemente". Det kom även att kallas för Hovregementet eller Gula regementet (efter färgen på dess beklädnad). De ursprungliga drabanterna behöll emellertid en särställning i det nya regementet genom att det bestod av svenskar och benämndes som kungens Livgarde. Resten av regementet utgjordes av tyskar. Efter att ha deltagit i Gustav II Adolfs fälttåg i Livland, Preussen och Tyskland splittrades regementet efter slaget vid Lützen 1632. Livgardet eskorterade kungens lik till Stockholm och stannade kvar där som en slottsvakt. Återstoden som nu enbart kallades för det Gula regementet fortsatte att strida i Tyskland och gick 1635 i  fransk tjänst när dess befälhavare Bernhard av Weimar avföll från den svenska armén.

Livgardeskompaniet i Stockholm, som 1638-44 hade översten vid Södermanlands regemente som kapten, utökades under det danska kriget 1643-45 till ett självständigt regemente på 20 kompanier. Denna inkarnation av Livgardet var dock nästan aldrig samlat utan det var vanligen fördelat på flera olika garnisonsorter och krigsskådeplatser. Detta förhållande förändrades inte heller efter den Westfaliska freden då Livgardet minskades till 12 kompanier. Efter Karl X Gustavs död splittrades Livgardet på ett sätt som liknade det som hade skett 1632. Det reducerades till ett kompani som blev slottsvakt i Stockholm och åtta kompanier som lades i garnison i Riga (från 1672 i Pommern). Den sistnämnda delen som kallades för Tyska livgardet kom att leva sitt eget liv och från och med 1680 var det inte heller formellt sett en del av Livgardet. Det lades då i garnison i Skåne och Halland under namnet Tyska livregementet till fot. 1709 överfördes livregementet till de tyska besittningarna och upplöstes när dessa föll till fienden 1715.

I kungarnas livvakt eller livgarde ingick alltid ett antal beridna soldater fram till september 1700 då Karl XII lät dem bilda den självständiga Drabantkåren. Därmed bytte Livgardet till häst och fot namn till Livgardet till fot. Den beridna delen av Livgardets historia är tänkt att behandlas i en framtida sida om Karl XII:s drabantkår medan denna sida enbart fokuserar på den mycket större infanteridelen av Livgardet.

Det kompani som vaktade Stockholms slott efter 1660 (bestående av både fotsoldater och ryttare) utgjorde stammen till den tredje inkarnationen av Livgardet. När Karl XI blev myndig 1672 utökades hans Livgarde till fyra kompanier och som en följd av det skånska kriget förstärktes det till 12 kompanier 1676. Denna organisation (tio kompanier á 150 man och två kompanier á 200 man, sammanlagt 1 900 man) skulle gälla ända fram till stora nordiska krigets utbrott. Samtliga kompanier blev då 150 man starka eftersom 100 man lämnades kvar i Stockholm som slottsvakt när Livgardet gick ut i fält april 1700. Redan i september samma år skedde dock ännu en omorganisation då Karl XII ville öka officerstätheten genom att omfördela manskapet på 18 kompanier med vardera 100 man. I denna organisation ingick för första gången särskilda grenadjärkompanier, nämligen tre stycken som under befäl av en grenadjärmajor även bildade en grenadjärbataljon. Ända sedan 1684 hade Livgardet haft ett ökande antal grenadjärer och 1703 fördubblades dessa kompanier till sex stycken (läs Livgardets grenadjärer för mer information). 1702 hade Livgardet dessutom förstärkts med tre vanliga kompanier och sedan 1701 hade varje kompani bestått av 108 man. Från och med augusti 1703 bestod därför Livgardet av 24 kompanier med 108 man vardera fördelade på fyra bataljoner (varav en grenadjärbataljon). När Livgardet var fulltaligt hade det då en styrka på 2 592 man (slottsvakten i Stockholm oräknad).

Efter att Livgardet blev förintat i Ukraina 1709 beordrade Karl XII att det skulle återuppsättas till sin forna styrka. Men av olika anledningar gick rekryteringen till denna fjärde inkarnation väldigt trögt (läs mer om detta nedan) och det var först efter Karl XII:s återkomst till Sverige 1715 som den tog fart. Det var ett nästan fulltaligt Livgarde som deltog i det norska fälttåget 1718 men kungens död ledde till ett oplanerat återtåg till Sverige mitt under vintern. Livgardet hade dessutom olyckan att marschera sist så att de matförråd som trots allt fanns vid marschvägen var tömda när gardet kom dit. Resultatet blev en katastrof och av de endast 795 man som anlände till Stockholm var man tvungen att kassera hälften såsom odugliga för fortsatt tjänstgöring. Ambitionsnivån för det rekonstruerade Livgardet sänktes till 18 kompanier (varav tre grenadjärkompanier) med en sammanlagd styrka på 1 800 man. Detta var en organisation som sedan skulle behållas under hela frihetstiden. Det dröjde dock till 1728 innan den angivna styrkan uppnåddes. Större delen av Livgardet deltog i såväl det ryska kriget 1741-43 som det pommerska kriget 1757-62 men var inte inblandat i några större krigshandlingar. En viktigare händelse var i stället Livgardets inblandning i ett planerat kuppförsök 1756 som dock avslöjades och resulterade i att regementschefen tvingades gå i pension.

De organisatoriska förändringarna blev större under den gustavianska tiden, men dessa och de senare behandlas inte här. Värt att nämna är dock att regementet döptes om till Svea Livgarde år 1792 och att det gamla korta namnet inte återtogs förrän efter en regementssammanslagning år 2000.

Livgardets rekrytering under Karl XII:s tid

Tillsammans med Artilleriregementet och Adelsfanan var Livgardet ett av de få riktigt nationella regementena som hämtade sina rekryter från hela Sverige. Livgardet bestod dock nästan uteslutande av etniska svenskar. De livgardister som var bördiga från Finland var till exempel helt koncentrerade till de svensktalande landskapen. Och trots den starkt nationella karaktären kan Livgardets egentliga upptagningsområde sägas vara Svealand och Östergötland varifrån ungefär 75 % av rekryterna kom ifrån. Antalet stockholmare i rullorna var stort men då de flesta svenskar bodde på landsbygden vid denna tid var deras andel inte högre än 9 %.

En gardessoldat hade en lön på 36 daler silvermynt år 1696 (att jämföra med de 33 daler som soldater vid andra värvade infanteriregementen fick i egentliga Sverige). Blev han befordrad till underrotmästare fick han 41 daler. En rotmästare fick 50 och korpraler fick 63-66 daler. De lägre underofficerarna (förare, furir & rustmästare) fick 90 daler silvermynt i årslön medan de högre underofficerarna (fältväbel & sergeant) fick 108. Löjtnanter & fänrikar tjänade 378 daler, kaptener 556, majoren 1 242, överstelöjtnanten 1 306 och översten 2 056 daler. Inkomstskillnaderna var som synes enorma och trots att de meniga gardessoldaterna tjänade mer än sina kollegor gick det inte att försörja en familj på den lönen. Det var närmast en förutsättning att soldaterna hade ett jobb vid sidan av och/eller hade en fru som var yrkesverksam. Eftersom militärtjänsten inte var särskilt betungande under fredstid kunde dessa extraknäck rent av vara soldaternas huvudsakliga sysselsättning.

När regementet befann sig utomlands under det stora nordiska kriget var det tänkt att rekryteringen skulle ordnas på så sätt att varje landshövding fick en kvot som de skulle fylla och skicka till gardet. Men den första kontingenten av landshövdingarnas rekryter var långt ifrån önskad storlek och alla uppfyllde inte heller kraven för tjänstgöring i Livgardet. Av de 510 man som landshövdingarna skulle rekrytera var det bara omkring 250 man som blev varaktigt insatta i ledet 1701 och inte kasserade vid ankomsten. Värvningen centraliserades därefter och lades i överstelöjtnant Åke Rålambs händer. Men antalet blev inte mycket större för det och 1702 anlände endast 285 rekryter, 1703 var de 190 man, 1704 118 man och 1705 156 man. 1706 års kontingent (som anlände 1707) bestod av 117 man, 1707 års kontingent utgjordes av 203 man. 1708 års kontingent som anlände till Riga för sent för att ansluta sig till huvudarmén bestod av 332 man som hemkallades 1709. Rålamb hann rekrytera 79 man till 1709 års kontingent innan han förlorade rekryteringsuppdraget till det nyuppsatta Livgardets interimschef.

Då de rena rekryterna inte var tillräckliga för att fylla ut det växande Livgardet såg kungen även till att överföra manskap från andra regementen. Ett kompani vardera från Tyska, Svenska och Drottningens livregemente beordrades i oktober 1701 av kungen att överföras till Livgardet (dessa regementen låg i garnison i Skåne och på Västkusten). 1703 sammanslogs en bataljon vardera från Upplands och Östgöta-Södermanlands tremänningsregementen med Livgardet (det förstnämnda innehöll även tremänningar från Västmanland och Dalarna). Slutligen under det ryska fälttåget 1708 överfördes återstoden av de nyss nämnda tremänningsregementena samt Smålands och Närke-Värmlands tremänningsregementen till Livgardet.

Livgardets manskapsstyrka under Karl XII:s krig. Perioden 1707-09 saknas eftersom källorna gick förlorade vid Perevolotjna.
Linjerna är brutna för år 1718 eftersom kompaniet som lämnades kvar i Stockholm är inte inräknat i redovisningen för den andra halvan av året.

När resterna av Livgardets fältregemente kapitulerade i Perevolotjna 1709 fanns det tillsammans med den hemmavarande slottsvakten (sedan 1702 var den 120 man stark) och de befintliga rekryterna sammanlagt omkring 600 livgardister i Stockholm. Dessa organiserades i nya kompanier och arbetet med att återuppsätta regementet sattes igång. Nyrekryteringen gick dock trögt och organisationen stannade länge på 12 kompanier. Det underlättade inte heller att pesten 1710 dödade 60 % av det då 1 000 man starka gardet. Endast 419 man återstod vid mönstringen i juni 1711 och bland dem fanns det flera slottsvakter som hade varit för gamla för fälttjänst redan år 1700 (dessa män som inkluderade en nittioårig gubbe avskedades först året efter). En del av svårigheterna med rekryteringen berodde på att värvningspengen (legan) endast bestod av 20 daler silvermynt, vilket gjorde Livgardet mindre attraktivt i förhållande till andra regementen. Livgardets rekryterare var nämligen tvungna att konkurrera med rotebönder och rusthållare som samtidigt återuppsatte de indelta regementena. Läget på värvningsmarknaden krävde därför enligt regementschefen Ribbing en lega på minst 33,33 daler silvermynt. Denna begäran om en höjning avslogs dock av riksrådet med hänvisning till det dåliga ekonomiska tillståndet.

Men även om den låga legan hade stor betydelse var en viktig anledning till att det gick så långsamt också bristande initiativkraft hos den åldrige överståthållaren Knut Posse som var högste ansvarig för Livgardets rekrytering. Allt detta förändrades när Karl XII återvände till Sverige och Livgardet blev inte långt efteråt nästan fulltaligt. Men även detta arbete gick om intet som en följd av yttre omständigheter. Denna gång en illa planerad reträtt under vintern 1718-19 som bildade den definitiva slutpunkten för Sveriges stormaktsställning.

Regementschefer och fältslag

Nedan listas Livgardets regementschefer under stormaktstiden och frihetstiden samt vilka slag regementet deltog i under denna tid. Grön färg anger segrar, röd färg nederlag och svart färg oavgjorda slag.

Den tidigare regementschefen Knut Posse var som överståthållare i Stockholm ansvarig för återuppsättningen av Livgardet 1709-1714.

De officiella segernamn som saknas i listan ovan är "Befrielsekriget 1521" och "Svensksund 1790". Notera också att av slagen som utkämpades under perioden 1618-1635 är det endast Lech och Lützen som är erkända som segernamn för Livgardet. Förmodligen beror det på att det Gula regementet utkämpade dessa slag utan deltagande från den del av regementet som 1632 skickades tillbaka till Stockholm och från vilket dagens Livgarde härstammar ifrån. Inte heller landstigningen vid Humlebæk ingår bland de officiella segernamnen.

Livgardets uniformer under stora nordiska kriget

När Livgardet i april 1700 gick ut i fält bar de uniformer som hade delats ut 1695. Karl XII hade visserligen fastställt en ny uniformsmodell för sitt livgarde 1699  men det skulle dröja till januari 1704 innan de första m/1699-uniformerna blev levererade till gardet. Då kunde äntligen de tremänningar som 1703 hade inlemmats i Livgardet få nya prydliga uniformer istället för de röda sachsiska rockar (krigsbyte från slaget vid Kliszow) som de hade varit tvungna att gå omkring i på grund av uniformsbrist. Inför det ryska fälttåget syddes i Sachsen nya uniformer av m/1699 som delades ut i april 1707. Men när Livgardet skulle återuppsättas efter slaget vid Poltava beslutade Krigskollegium att fastställa en ny och mindre kostsam uniformsmodell. Denna m/1709 skulle bäras av Livgardet under resten av det stora nordiska kriget. Karl XII fastställde visserligen en ny uniformsmodell 1716 som liknade den från 1699, men den hann aldrig delas ut till gardet. Under det norska fälttåget 1718 ska bristerna rent av ha varit så stora att större delen av gardet ska ha varit klädda i vadmalsrockar och gamla slitna och lappade munderingar.

Nedanstående beskrivningar av Livgardets uniformer är hämtade från Tor Schreber von Schreebs artikel "Lifgardets beklädnad och beväpning från Christina till Carl XII" och bilderna är från Göte Göranssons och Alf Åbergs bok "Karoliner". Jag har så gott som ordagrant citerat all information om livgardets uniformer som finns i artikeln samt i grön text kompletterat med information från Folke Wernstedts bok om Livgardets historia. De enda uppgifter som inte har tagits med är de för hauboister, profosser och kuskar. Notera också att Livgardets grenadjärer inte hade några särskilda grenadjärmössor utan de hade vanliga hattar.

Ett utmärkande drag för Livgardets uniformer är deras "guld, silver i silkegaloner" som fanns på hatten och kappans krage (men inte livrockens krage). Vilken färg silket hade nämns inte, men de nämnda historikerna verkar luta åt att det var blått och dekorerat med guld- och silvertråd. Göte Göranssons bilder framställer dem dock som vita kantade med guld och silver medan jag har gjort galonerna randiga i guld-silver-blått på mina bilder. Det verkliga mönstret kan dock ha varit betydligt mer dekorativt än så.

Livgardets uniformer 1695 (bars fram till januari 1704) Hatt: svart, prydd med hattband och kantgalon, för underofficerarna av silver. för skalmejblåsarna och regementspiparna av "gull" (förgyllt silver). Kappa: av blått kläde, foder av gul boj; underofficerarnas var prydd med "silver i guldgaloner" (galoner av silvertråd med invävda trådar av förgyllt silver). Rock: av blått kläde, foder av gul boj (angives endast för korpraler och meniga). Underofficerarnas rockar pryddes av silvergaloner på "ärmarna och [fick-] klapparna". Regementspiparens av "guld i silvergaloner", skalmejblåsarnas av dylika galoner samt sammet på uppslagen, trumslagarnas och piparnas av "galoner". Väst: för underofficerarna av skinn, för spelet av blått kläde; galoneringen var av samma slag som på rocken. Byxor: av blått kläde. Strumpor: dels blå, dels gula. Knappar: var för korpraler och meniga av tenn, för övriga ej angivna. Antalet knappar på varje ficklock var 1693: nio för officerare, sju för underofficerare, fem för korpraler och tre för meniga (Wernstedt sid 308). Patronväska: hade i mitten av 1690-talet lock som var överklädda med gult kläde, från 1699 med gult och blått kläde (Wernstedt sid 311). Se Göte Göranssons tolkning av denna i bilden bredvid. Halsduk: var av vitt tyg som fram till 1697 knöts framtill med ett blått halsduksband. Möjligen ändrades färgen på halsdukarna vid samma tid till blå (Wernstedt sid 310).

Patronväska m/1716 tolkad av Göte Göransson

Officersuniform Hatt: Av kamelhårsfilt. Hattband och bred kantgalon av guld (guldgalon = förgyllt silver). Kappa: Blått kläde med guldgaloner på kragen, framtill och baktill vid slitsen. Förgyllda spännen med krönt kungligt namnchiffer. Rock: Av finaste blått kläde, ärmuppslag av blå sammet, fickuppslagen garnerade med dylikt; foder av blå rask. "Infattad" (kantad) med smal guldgalon och i övrigt rikt schamererad med breda galoner och knapphålsgaloner av guld. "Guldtrådsknappar", efter 1709 möjligen förgyllda mässingknappar. Väst (kamisol): Av kläde som rocken, "sammaledes schamererad" som denna. Byxor: Blått kläde. Strumpor: Av blått redgarn. Knäremmarnas spännen förgyllda. Handskar: Renskinn. kragarna prydda med guldgalonerna. Regementsofficerarna hade sannolikt även guldfransar. Livgehäng: Överdraget med guldgaloner, fodrat med blått lärft. Spännet förgyllt. Värjband: Av guld.

Underofficersuniformer från 1704 (Göte Göransson har felaktigt avbildat officerare och underofficerare med foder och strumpor i en ljusare blå nyans)
	m/1699 (utdelad januari 1704 och april 1707)	m/1709 (utdelad oktober 1713)	m/1716 (blev inte utdelad i tid till norska fälttåget 1718)
Hatt:	Kantgalon och hattband av silver. Knappen försilvrad	Kantgalon av silver, en tum bred. Hattband av vit tråd	"Med silvergalon"
Kappa:	Blått kläde med fin gul boj på krage och sämre boj till stoffering (foder). Galonerad med guld-silver i silkesgaloner (8 aln) framför och bak på slitsen samt kragen. Försilvrade spännen med krönt kungligt namnchiffer.	Blått kläde fodrad med "friserad" (noppig) blå boj. En tum bred silvergalon på kragen. "1 par kappspännen av mässing försilvrade, 1 par smärre släta bak på skörten".	Blått kläde fodrad med fin friserad blå boj, schamererad med silvergaloner. "Försilvrade mässingsspännen, stora och små, med Carolus".
Livrock:	Blå av fint kläde, 5 ½ aln "varav är ock taget till krage och handklappar [ärmuppslag]". Foder av blå rask. Kantad med 11 ¾ alnar smala galoner och i övrigt prydd på "uppslag och rocksäckar" (krage, ärm- och fickuppslag) med 8 ¾ alnar breda galoner samt med 14 alnar "knapphål" (tränsar vid knapparna), allt av äkta silver. 40 stycken stora "runda" (kullriga) knappar av fint engelskt tenn.	Blått kläde med foder av friserad blå boj. Prydd med en tums breda silvergaloner (på kappkrage och rock, tillsammans 8 ¼ aln). Knapphålen "infattade med blått kläde". 22 stycken försilvrade mässingknappar.	Blå kläde med foder av fin friserad boj. Prydd med silvergaloner (på kappa och rock, tillsammans 14 aln) Knapphålstränsar av blått silke. 26 stycken stora "dubbelt försilvrade mässingknappar och 6 smärre dylika på ärmarna.
Väst (kamisol):	Av bockskinn (4 hudar), foder av gul "dwelck" (grovt lärft). Kantgaloner (8 aln) och breda galoner (5 & 7/8 aln) av silver. 5 ½ aln dussin smärre tennknappar.	"Camisol av bockskinn med gult lärftfoder och knappar av engelskt tenn".	Av chamoisfärgat (sämskfärgat) kläde, fodrad "under livet" med väv och under skörten med chamoisfärgat lärft. 24 smärre knappar som rockens.
Byxor:	Blått kläde.	Blått kläde.	Blått kläde.
Strumpor:	Blått redgarn	Blåfärgade "ullstickstrumpor"	Blått redgarn
Handskar:	Renskinn "med små kragar stofferade".	Älghudskragar och bockskinnsgrepp	Älghudskragar och bockskinnsgrepp
Livgehäng:	Schamererad med bred silvergalon och fodrat med blått lärft. Spännet försilvrat.	Av älghud, "slätt med 2ne tasker och band undersatt samt försilvrade spännen uti".	Av oxläder, prytt med 4 ½ alnar silvergaloner och försilvrad "sölja och mussla"
Värjband:	Av blått silke med inslag av silver.
Korpraler och menigas uniformer från 1704 (Göte Göranssons bilder nedan avser korpraler, för meniga se mina bilder längre upp)
	m/1699 (utdelad januari 1704 och april 1707)	m/1709 (utdelad oktober 1713)	m/1716 (blev inte utdelad i tid till norska fälttåget 1718)
Hatt:	Kantgalon och hattband av guld och silver i silke.	Prydnad ej angiven.	Kantgalon av silver och guld i silke. Hattband av "gul och vit tråd".
Kappa:	Blått kläde med "kragen av engelsk fin [gul] boj, stofferingen [fodret] av sämre gul boj; kring kragen en galon av guld och silver i silke" (2 aln). Spännen av mässing med krönt kungligt namnchiffer.	Blått kläde med kragen klädd med "friserad" (noppig) gul boj och prydd med 2 alnar "silkesgaloner". Foder av gemen gul boj.	Blått kläde med krage av gult kläde, prydd med 2 & 1/8 alnar "galoner av silver och guld i silke". Foder av friserad gul boj.
Livrock:	Blått komisskläde "med gul boj till foder och fin [gul] boj till handklappar och krage". Korpraler: "Knapphålen med Löfwerck [sannolikt akantusblad] och dubbla Silkes Håhl [tränsar av gult silke]". 31 stycken stora "platta" tennknappar och 6 smärre dylika, de senare på ärmarna.  Meniga: Enkel träns vid knapphålen (¾ lod gult silke istället för korpralernas 2 ½ lod). 26 stora platta tennknappar och 6 små på ärmarna. Korpraler hade fem knappar på vardera ficklock medan meniga bara hade tre. 1707 var det totala antalet knappar för meniga 19 eller 20 stora knappar (beroende på soldatens längd) och 6 små knappar. (Wernstedt sid 308 och 461)	Blått kläde med krage och handklappar av friserad gul boj, foder av enklare dylik. Vid knapphålen tränsar av gult kamelhårsgarn (2 lod). 19 stycken "trestämplade tennknappar".	Blått kläde med krage och handklappar av gult kläde. Foder av friserad gul boj. 24 stycken stora knappar "av trestämplat tenn och svarvade med kant"" samt 6 stycken smärre dylika på ärmarna. Korpraler: "Dubbla knapphål [tränsar] av gult drejat kamelhårsgarn" med "lövverk av gult silke [2 lod]". Meniga: hade inga tränsar eller bladverk vid knapphålen.
			Patronväska: Klaff (Lock) av gult kläde "med palmkvistar kring namnet [det kungliga namnchiffret] sömmat och en liten krona i alla fyra hörnen". Se bild ovan.
Väst (kamisol):	Nämns inte. Gult kläde 1707 (Wernstedt sid 461)	Gult kläde. 18 smärre knappar som rockens.	Gult kläde fodrade med väv. 17 smärre knappar som rockens.
Byxor:	Blått kläde 1704 Gult kläde 1707 (Wernstedt sid 461)	Gult kläde.	Gult kläde.
Strumpor:	"Gula sticke strumpor."	Gula.	Gula.
Halsduk:	Utfördes av svart tyg 1706 (Wernstedt sid 460)		En halsduk av svart och gul "krepon" (kräpp), en av vitt lärft.
Handskar:	Älghudskragar och bockskinnsgrepp	Kragar av oxläder	Kragar av oxläder
Livgehäng:	Av oxläder med spänne av mässing.	Av oxläder med sölja av mässing.	Av oxläder med sölja av mässing.
Värjband:		Smorläder.	Smorläder.
Trumslagares och pipares uniformer från 1704 (Den blå strumpfärgen på Göte Göranssons m/1716 är nog ett misstag, ska vara gul)
	m/1699 (utdelad januari 1704 och april 1707)	m/1709 (utdelad oktober 1713)	m/1716 (blev inte utdelad i tid till norska fälttåget 1718)
Hatt:	Kantgalon och hattband av guld och silver i silke.	"Med svettrem och uppsättning jämte ett hattband 2:ne om kullen av vit och gul tråd samt en silkesgalon kring randen."	Kantgalon av "silver och guld i silke. Hattband av gul och vit tråd".
Pajrock:	Pajrock av blått kläde. "Handklapparna och kragen av fin gul boj samt underfordrad med gul foderboj. Prydd med "1 ½ dussin kamelhårslitser" (tränsar av blått och gult kamelhårsgarn). 18 tennknappar.	Pajrock av blått kläde och fodrad med gul boj. 18 stycken tennknappar som i livrocken.	Pajrock av blått kläde och fodrad med friserad gul boj. 18 stycken tennknappar som i livrocken.
Livrock:	"Rockar av fint blått kläde, fodrade på handklapparna och flaxorna med gul rask och inunder med sämre gul boj, med [48 stycken] guld, silver i silkesknappar, schamererade med guld och silver i silkesgaloner" (på rock och väst sammanlagt 54 alnar).	Rock av blått kläde med krage och handklappar klädda med friserad gul boj, fodret av enklare dylik. På rock och väst sammanlagt 53 alnar "galoner av guld, silver i silke" och "2 lod gult drejat kamelhårsgarn till knapphålen". 18 stycken "trestämplade tennknappar med rand".	Rock av blått kläde med krage och handklappar av gult kläde, foder av friserad gul boj. På rock och väst sammanlagt 30 alnar "silver och  guld i silkesgaloner", 17 ½ alnar infattningsgaloner av samma slag samt 2 lod kamelhårsgarn till knapphålstränsar. 27 stycken stora och 6 mindre knappar "av trestämplat tenn och svarvat med kant".
Väst (kamisol):	Blått kläde, prydd som rocken. 36 smärre knappar som rocken.	Blått kläde, fodrad under skörten med gul boj; galoner och tränsar vid knapphålen se rocken. 18 smärre knappar som rockens.	Blått kläde fodrad under livet och skörten med friserad gul boj; schamerering se rocken. 23 smärre knappar som rockens.
Byxor:	Blått kläde.	Blått kläde.	Blått kläde.
Strumpor:	Gula.	Gula.	Gula.
Handskar:		Kragar av oxläder och bockskinnsgrepp.	Kragar av oxläder och bockskinnsgrepp.
Livgehäng:	Sirat med 7 ½ alnar guld och silver i silkesgaloner. Trumrem prydd med bredare dylik (5 ¼ aln).	"Av oxläder med 2:ne taskor och mässingssölja". Trumrem av oxläder.	"Av oxläder med 2:ne taskor och mässingssölja".
Hårpung:		Av "swart dwelck [grovt lärft] med listqward".

Livgardets fanor under stora nordiska kriget

Bilderna ovan är hämtade från Lars-Eric Höglunds bok och trots den dåliga inskanningskvalitén visar de hur Livgardets kompanifanor såg ut. Motivet utgörs av kungens krönta spegelmonogram buret av två krönta lejon i ett vitt fält strött med kronor. Längst upp fanns ett tänkespråk skrivet på latin. Fanan till höger är den modell som fastställdes 1686 och delades ut för första gången 1691 när gardet fick 11 kompanifanor och en livfana. Livfanan skilde sig från kompanifanorna genom att den hade det stora riksvapnet som motiv istället för kungens krönta spegelmonogram (jämför med bilden på trumman längst ned). Fanan till vänster är en äldre modell som delades ut 1680 och som alltså byttes ut 1691 varefter de gavs som gåva till Livgardets dåvarande regementschef Bernhard von Liewen. Men när Livgardet omorganiserades till 18 kompanier i september 1700 uppstod plötsligt ett behov av fler fanor. Karl XII bad därför von Liewen att återlämna de sex äldre fanor som var i bäst skick. Men det var inte någon längre tid som som Karl XII:s livgarde förde fanor från 1680-talet. För det var troligen först under hösten 1701 som dessa anlände till gardet och redan under vintern 1701-02 syddes en ny svit gardesfanor m/1686 upp i Stockholm. Bland dessa 18 fanor fanns det tre stycken som var prydda med granater i hörnen. Dessa var avsedda för de tre grenadjärkompanier som hade bildats i september 1700. Men de kom inte till användning förrän i november 1702 då Livgardets utökades med tre vanliga kompanier. Tydligen hade kungen bestämt att grenadjärkompanierna skulle vara utan fanor, detta var fallet redan året innan då Karl XII skrev till krigskollegium den 29 oktober 1701 och nämnde att "vid grenadjärkompanier inga fanor brukas", och inget tyder på att detta förändrades när ytterligare tre grenadjärkompanier skapades i augusti 1703.

Under det ryska fälttåget användes manskapet från upplösta tremänningsregementen till att fylla luckor Livgardets kompanier. I slaget vid Poltava förde gardesbataljonerna de gamla tremänningsfanorna tillsammans med Livgardets 18 egna fanor. Det exakta antalet tremänningsfanor under detta slag är inte känt men de var i allmänhet röda med olika mellansvenska landskapsvapen i det övre inre hörnet. Enda undantaget var de småländska tremänningarna som hade gula fanor (och minst två av dessa hade Jönköpings vapen i det övre inre hörnet).

När Livgardet skulle återuppsättas efter slaget vid Poltava syddes nya m/1686-fanor som levererades 1710 och 1716, de sistnämnda var gjorda i damast. Eftersom samtliga fanor i sviten från 1702 gick förlorade i Ukraina 1709 bör de fanor av m/1686 som är bevarade i Sverige tillhöra antingen 1710/16 års svit eller dem från 1691. Rudolf Cederström har beskrivit de bevarade livgardesfanorna på följande sätt:

295. Fana. Duk: ursp. h. 216 cm., nuv. br. 143 cm.; af hvitt taft, hvarå måladt i guld, lika å båda sidor, Carl XI:s namnchiffer, stort dubbelt C under stor, sluten kunglig krona med rödt innerfoder; namnchiffret hålles af tvänne krönta lejon med röda tungor; å bottnen små, strödda öppna kronor; längs öfre kanten å inre sidan HINC PRÆMIA [BELLI •], å yttre [HINC] PRÆMIA BELLI •; fäst med starkt kupiga, förgylda spikar och sidenband i hvitt och gult, som fortsätter tätt lindadt om stången 38 cm. ned, fäst med i spiral gående rader af spikar. Stång: längd 265 cm.; diam. uppt. 3 cm., nedom duken 3,5 cm.; af furu, målad hvit.
     Af duken återstår ungefär hälften, uppfodrad på tyll; målningen väl bevarad; duken tagen från stången, som är afhuggen nedtill; spets saknas. Fana vid Lifgardet, troligen äldre än 1686.

296 (86). Fana. Duk: ursp. h. 178 cm., nuv. br. 136 cm.; af hvitt taft, hvarå måladt i guld lika å båda sidor Carl XI:s namnchiffer, stort dubbelt C under stor sluten kunglig krona med perlor i silfver och rödt innerfoder; namnchiffret hålles af tvänne krönta, dubbelsvansade lejon med röda tungor; längs öfre kanten på silfvergrund, å inre sidan DIL[ECTUMQUE] DEO [NULLA RUINA PREMIT], å yttre [DILECTUMQUE DEO NU]LLA [RUINA PRE]MIT; å bottnen små strödda öppna kronor; fäst med guldband och förgylda spikar. Stång: längd 350 cm.; diam. uppt. 3,4 cm., nedom duken 3,6 cm.; af furu, målad mörkbrun; strax nedom duken klädd 18 cm. nedåt med hvitt taft, som fästes med fyra rader spikar och guldband.
     Duken mycket trasig, i äldre tid lappad; består blott af lösa bitar uppfodrade på tyll; af inskriften återstår blott två fragment; tagen från stången och åter fastspikad vid densamma, men snedt och med längre duk än förut, marken efter de gamla spikarne synas än (och från dem har måttet tagits); spets saknas. Fana vid Lifgardet enligt Carl XI:s förordning af den 17 mars 1686. En afvikelse från den i K. A. förvarade modellritningen är att inskriften målats på silfvergrund och ej direkt på duken. De fragment som upptagas under följande n:r, torde tillhört en med ifrågavarande samhörig fana.

Dessa två fanor motsvarar dem som är avbildade ovan. Nummer 297 i Cederströms fanförteckning utgörs enbart av två bitar av det band som innehåller tänkespråket (vilket av allt att döma är identiskt med nummer 296). De sammanlagt två olika tänkespråk som är kända för Livgardet har följande betydelse:

DILECTUMQUE DEO NULLA RUINA PREMIT
(Den av Gud utvalde trycker ej något nederlag)

HINC PRÆMIA BELLI
(Härav krigets belöningar)

(Bilden ovan till höger är ett fanark i 40 mm-skalan som är fri att använda för dem som vill måla tennsoldater som ska föreställa livgardister.)

Utöver de ovan nämnda numren beskriver Rudolf Cederström även som n:r 294 en livfana som han tror är tidigare än m/1686. Stången på den fanan är brunpolerad. Slutligen går han igenom numren 297-301 som har en proveniens i Sankt Petersburg. Få detaljer nämns för dessa men på n:r 301 är måtten: "h. 152 cm., nuv. br. 76 cm.".

De enda livgardesfanor som förlorades under stora nordiska kriget var 1702 års fansvit som föll i ryska händer i Poltava och Perevolotjna 1709. Men dessa ska ha förvarats i Moskva och förstördes när Kreml brann ned 1737. Den fansviten ska ha varit sömmad av vitt "grein de Neapole croisse", dvs. neapolitanskt småmönstrat, kyprat sidentyg. För en mer noggrann beskrivning av de fanor som togs av ryssarna vid Poltava kan jag hänvisa till Bertil Wennerholms bok "Emporterade troféer".

Trummor och stångvapen

Gardets trummor var 1699 blå men hade i övrigt samma utseende som fanorna. Även där avvek livkompaniets trummor genom att ha det stora riksvapnet istället för namnchiffret. Bilden som är tecknad av Göte Göransson och tagen från hans och Alf Åbergs bok "Karoliner" visar hur livkompaniets trummor ska ha sett ut.

Vid samma tid ska gardesofficerarna ha haft fem alnar långa halvpikar med bruna skaft. Underofficerarna var beväpnade med korsgevär som hade omålade skaft. Tyvärr har jag inga uppgifter på vilken färg manskapets pikar hade. Men med hänsyn tagen till det nyss nämnda, och det faktum att Rudolf Cederström anger att fana n:r 294:s stång var brunpolerad och n:r 296:s stång var målad mörkbrun, pekar det mesta på att pikarna var bruna, antingen på grund av att de var målade eller att de bestod av omålat trä.