När Livgardet  i april 1700 gick ut i fält bar de uniformer som hade delats ut 1695. Karl XII hade visserligen fastställt en ny uniformsmodell för sitt livgarde 1699 (se bilden till höger) men det skulle dröja till 1704 innan de första m/1699-uniformerna blev levererade till gardet. Då kunde äntligen de tremänningar som 1703 hade inlemmats i Livgardet få nya prydliga uniformer istället för de röda sachsiska rockar (krigsbyte från slaget vid Kliszow) som de hade varit tvungna att gå omkring i på grund av uniformsbrist. Inför det ryska fälttåget syddes i Sachsen nya uniformer av m/1699 som delades ut i april 1707. Men när Livgardet skulle återuppsättas efter slaget vid Poltava beslutade Krigskollegium att fastställa en ny och mindre kostsam uniformsmodell. Denna m/1709 skulle bäras av Livgardet under resten av det stora nordiska kriget. Karl XII fastställde visserligen en ny uniformsmodell 1716 som liknade den från 1699, men den hann aldrig delas ut till gardet. Under det norska fälttåget 1718 ska bristerna rent av ha varit så stora att större delen av gardet ska ha varit klädda i vadmalsrockar och gamla slitna och lappade munderingar.

Nedanstående beskrivningar av Livgardets uniformer är hämtade från Lars-Eric Höglunds bok "Stora nordiska kriget 1700-1721" och bilderna är från Göte Göranssons och Alf Åbergs bok "Karoliner". Jag har så gott som ordagrant citerat all information om livgardets uniformer som finns i dessa böcker. De enda uppgifter som inte har tagits med är de för hauboister, profosser och kuskar. Notera också att Livgardets grenadjärer inte hade några särskilda grenadjärmössor utan de hade vanliga trekantiga hattar.

Uniformer utdelade 1695

Underofficerare: Hatt med silvergalon. Blå rock med silvergaloner på ärmarna och uppslagen. Skinnväst med silvergaloner, blå byxor, blå strumpor. Blå kappa med gult foder och guld-i-silvergaloner.
Pipare och trumslagare: Hatt med snöre. Blå rock och blå väst med galoner. Blå byxor och gula strumpor. Gehäng och trumbantlär med galoner.
Manskap: Hatt med galon. Blå rock med tennknappar, gult foder och uppslag. Blå byxor, gula strumpor. Blå kappa med gult foder.

Uniformer utdelade 1704 och 1707 (m/1699)

Officer: Hatt med bred guldgalon. Blå kappa med blått foder och krage. Guldgalon på krage, framtill och bak vid slitsen, samt förgyllda spännen. Rock av blått kläde, förgyllda knappar, blått uppslag och foder, kantad med smal guldgalon och i övrigt smyckad med breda guldgaloner och galoner kring knapphålen. Väst av blått kläde, smyckad som rocken. Blå byxor, blå strumpor, handskar med guldgalon (för regementsofficerare även med guldfransar). Gehäng överdraget med blå lärft och med guldgalon. Förgyllt värjfäste och värjband av guldtråd.
Underofficerare: Hatt med silvergalon. Blå kappa med gult foder och krage och försilvrade spännen. Silvergalon på kragen, framtill och bak vid slitsen. Blå rock med tennknappar, blått foder, uppslag och krage, knapphålen sirade med silvertråd, silvergalon på ärmar och krage. Väst av bockskinn, smyckad som rocken, blå byxor, blå strumpor. Gehäng överdraget med blå lärft och med silvergalon. Värjband av blått silke och silvertråd.
Pipare och trumslagare: Hatt med galon i guld-silver-silke (Guld, silver, blått?). Blå pajrock med tennknappar, prydd med tränsar i gult och blått. Blå rock med förgyllda knappar, gult foder och uppslag, galonerad i G-S-S. Blå väst, smyckad som rocken, blå byxor, gula strumpor. Gehäng och trumbantlär med galon i G-S-S.
Manskap: Hatt med galon i G-S-S. Blå kappa med gult foder och krage. Kragen med galon i G-S-S. Blå rock med tennknappar, gult foder, uppslag och krage. Skinnväst, blå byxor och gula strumpor. Korpralernas rockar hade knapphål sömmade i gult silke, "med löfvewerk", (Acantusblad, stiliserade liljor).

Uniformer utdelade efter slaget vid Poltava (m/1709)

Underofficerare: Hatt med silvergalon. Blå kappa med silvergalon på kragen. Blå rock med försilvrade mässingknappar, blått foder och uppslag, knapphålen infattade med blått kläde, prydd med silvergaloner. Skinnkamisol med tennknappar, blå byxor, blå strumpor. Gehäng med försilvrat spänne.
Pipare och trumslagare: Hatt med silkesgalon. Blå pajrock med tennknappar och gult foder. Blå rock med tennknappar, gult foder, uppslag och krage. Blå väst, blå byxor och gula strumpor. Rock och väst smyckade med 53 alnar galon i G-S-S.
Manskap: Hatt med snöre. Blå kappa med gult foder och krage, försedd med silkesgalon. Blå rock med tennknappar, gult foder, uppslag och krage, korpralsrockarna hade gula tränsar kring knapphålen. Väst och byxor av gult kläde, samt gula strumpor.

Livgardets fanor

Bilderna ovan är hämtade från Lars-Eric Höglunds bok och trots den dåliga inskanningskvalitén visar de hur Livgardets kompanifanor såg ut. Motivet utgörs av kungens krönta spegelmonogram buret av två krönta lejon i ett vitt fält strött med kronor. Längst upp fanns ett tänkespråk skrivet på latin. Fanan till höger är den modell som fastställdes 1686 och delades ut för första gången 1691 när gardet fick 11 kompanifanor och en livfana. Livfanan skilde sig från kompanifanorna genom att den hade det stora riksvapnet som motiv istället för kungens krönta spegelmonogram (jämför med bilden på trumman längst ned). Fanan till vänster är en äldre modell som delades ut 1680 och som alltså byttes ut 1691 varefter de gavs som gåva till Livgardets dåvarande regementschef Bernhard von Liewen. Men när Livgardet omorganiserades till 18 kompanier i september 1700 uppstod plötsligt ett behov av fler fanor. Karl XII bad därför von Liewen att återlämna de sex äldre fanor som var i bäst skick. Men det var inte någon längre tid som som Karl XII:s livgarde förde fanor från 1680-talet. För det var troligen först under hösten 1701 som dessa anlände till gardet och redan under vintern 1701-02 syddes en ny svit gardesfanor m/1686 upp i Stockholm. Bland dessa 18 fanor fanns det tre stycken som var prydda med granater i hörnen. Dessa var avsedda för de tre grenadjärkompanier som hade bildats i september 1700. Men de kom inte till användning förrän i november 1702 då Livgardets utökades med tre vanliga kompanier. Tydligen hade kungen bestämt att grenadjärkompanierna skulle vara utan fanor, detta var fallet redan året innan då Karl XII skrev till krigskollegium den 29 oktober 1701 och nämnde att "vid grenadjärkompanier inga fanor brukas", och inget tyder på att detta förändrades när ytterligare tre grenadjärkompanier skapades i augusti 1703.

Under det ryska fälttåget användes manskapet från upplösta tremänningsregementen till att fylla luckor Livgardets kompanier. I slaget vid Poltava förde gardesbataljonerna de gamla tremänningsfanorna tillsammans med Livgardets 18 egna fanor. Det exakta antalet tremänningsfanor under detta slag är inte känt men de var i allmänhet röda med olika mellansvenska landskapsvapen i det övre inre hörnet. Enda undantaget var de småländska tremänningarna som hade gula fanor (och minst två av dessa hade Jönköpings vapen i det övre inre hörnet).

När Livgardet skulle återuppsättas efter slaget vid Poltava syddes nya m/1686-fanor som levererades 1710 och 1716, de sistnämnda var gjorda i damast. Eftersom samtliga fanor i sviten från 1702 gick förlorade i Ukraina 1709 bör de fanor av m/1686 som är bevarade i Sverige tillhöra antingen 1710/16 års svit eller dem från 1691. Rudolf Cederström har beskrivit de bevarade livgardesfanorna på följande sätt:

295. Fana. Duk: ursp. h. 216 cm., nuv. br. 143 cm.; af hvitt taft, hvarå måladt i guld, lika å båda sidor, Carl XI:s namnchiffer, stort dubbelt C under stor, sluten kunglig krona med rödt innerfoder; namnchiffret hålles af tvänne krönta lejon med röda tungor; å bottnen små, strödda öppna kronor; längs öfre kanten å inre sidan HINC PRÆMIA [BELLI •], å yttre [HINC] PRÆMIA BELLI •; fast med starkt kupiga, förgylda spikar och sidenband i hvitt och gult, som fortsätter tätt lindadt om stången 38 cm. ned, fast med i spiral gående rader af spikar. Stång: längd 265 cm.; diam. uppt. 3 cm., nedom duken 3,5 cm.; af furu, målad hvit.
     Af duken återstår ungefär hälften, uppfodrad på tyll; målningen väl bevarad; duken tagen från stången, som är afhuggen nedtill; spets saknas. Fana vid Lifgardet, troligen äldre än 1686.

296 (86). Fana. Duk: ursp. h. 178 cm., nuv. br. 136 cm.; af hvitt taft, hvarå måladt i guld lika å båda sidor Carl XI:s namnchiffer, stort dubbelt C under stor sluten kunglig krona med perlor i silfver och rödt innerfoder; namnchiffret hålles af tvänne krönta, dubbelsvansade lejon med röda tungor; längs öfre kanten på silfvergrund, å inre sidan DIL[ECTUMQUE] DEO [NULLA RUINA PREMIT], å yttre [DILECTUMQUE DEO NU]LLA [RUINA PRE]MIT; å bottnen små strödda öppna kronor; fast med guldband och förgylda spikar. Stång: längd 350 cm.; diam. uppt. 3,4 cm., nedom duken 3,6 cm.; af furu, målad mörkbrun; strax nedom duken klädd 18 cm. nedåt med hvitt taft, som fästes med fyra rader spikar och guldband.
     Duken mycket trasig, i äldre tid lappad; består blott af lösa bitar uppfodrade på tyll; af inskriften återstår blott två fragment; tagen från stången och åter fastspikad vid densamma, men snedt och med längre duk än förut, marken efter de gamla spikarne synas än (och från dem har måttet tagits); spets saknas. Fana vid Lifgardet enligt Carl XI:s förordning af den 17 mars 1686. En afvikelse från den i K. A. förvarade modellritningen är att inskriften målats på silfvergrund och ej direkt på duken. De fragment som upptagas under följande n:r, torde tillhört en med ifrågavarande samhörig fana.

Dessa två fanor motsvarar dem som är avbildade ovan. Nummer 297 i Cederströms fanförteckning utgörs enbart av två bitar av det band som innehåller tänkespråket (vilket av allt att döma är identiskt med nummer 296). De sammanlagt två olika tänkespråk som är kända för Livgardet har följande betydelse:

DILECTUMQUE DEO NULLA RUINA PREMIT
(Den av Gud utvalde trycker ej något nederlag)

HINC PRÆMIA BELLI
(Härav krigets belöningar)

(Bilden ovan till höger är ett fanark i 40 mm-skalan som är fri att använda för dem som vill måla tennsoldater som ska föreställa livgardister.)

Utöver de ovan nämnda numren beskriver Rudolf Cederström även som n:r 294 en livfana som han tror är tidigare än m/1686. Stången på den fanan är brunpolerad. Slutligen går han igenom numren 297-301 som har en proveniens i S:t Petersburg. Få detaljer nämns för dessa men på n:r 301 är måtten: "h. 152 cm., nuv. br. 76 cm.". Dessa ryska gardesfanor borde tillhöra 1702 års fansvit som ska ha varit sömmade av vitt "grein de Neapole croisse", dvs. neapolitanskt småmönstrat, kyprat sidentyg. För en mer noggrann beskrivning av de fanor som togs av ryssarna vid Poltava kan jag hänvisa till Bertil Wennerholms bok "Emporterade troféer".