Arméer Fältslag Fanor & standar Tennsoldater Karolinerbloggen
 
  SVERIGE
 

 




 

  


 
 
  DANMARK- 
 
NORGE
 




 

 
 
  HOLSTEIN-
  GOTTORP
 
 
  PREUSSEN
 
 
  RYSSLAND
 



 
 
  SACHSEN
 



 

 

Örjan Martinsson

Med 1 674 man var Närke-Värmland det allra största indelta regementet i den svenska armén och dessutom lätt att känna igen med sin röda färg på uniformen. Det var även ett av de regementen som deltog i allra flest slag under stora nordiska kriget. De var inblandade i de största triumferna under kriget såsom Narva, Düna, Kliszow, Fraustadt och Gadebusch. Men även i de största katastroferna såsom Poltava och Tönningen, vilket innebar att det två gånger med stora svårigheter fick återuppsättas. I slutfasen av kriget deltog det i båda norska fälttågen 1716 och 1718 samt hjälpte till med att försvara upplandskusten mot ryska härjningar 1719-1721.

Närke-Värmlands organisatoriska historia

Närke-Värmlands regemente har sitt ursprung i fänikor som organiserades inom det hertigdöme som styrdes av blivande Karl IX, närmar bestämt Södermanland, Närke och Värmland samt delar av Dalsland och Västergötland. De utgjorde en separat del av den svenska armén och hade från 1577 ett gemensamt befäl. När Karl IX:s yngre son Karl Filip dog 1622 drogs hertigdömet in till kronan och följande år genomförde Gustav II Adolf en större arméreform (det så kallade äldre indelningsverket). Denna resulterade i att det forna hertigdömets trupper organiserades i ett "storregemente" som var indelat i två "fältregementen" (Södermanlands respektive Närke-Värmlands regementen). Den svenska arméns indelning i storregementen skulle dock inte bli varaktig och i praktiken blev fältregementena tämligen omgående helt självständiga förband, vilket bekräftades i regeringsformen 1634 då Närke-Värmland rangordnades som regemente nummer 19. Vid samma tid överfördes manskapet från de västgötska och dalsländska delarna av det forna hertigdömet till andra regementen.

Under det äldre indelningsverkets tid rekryterades soldaterna genom utskrivning och storleken på regementena varierade efter behovet av manskap. Den ordinarie organisationen som gällde för Närke-Värmland var nio kompanier (tre från Närke och sex från Värmland) men extra kompanier sattes upp under varje krig på 1600-talet och även kompanistorleken var oregelbunden, såväl över tid som inom regementet.

Inför Karl X Gustavs polska krig 1655-1660 rekryterades fyra nya kompanier 1654 och sedan ytterligare två 1658. Någon omfördelning av manskapet skedde dock inte vid dessa utökningar så manskapet inom de nya kompanierna kom från helt olika delar av regementets upptagningsområde. År 1656 bestod regementet av 1369 man (dessutom 260 befäl). Men trots tre utskrivningar som ersatte förluster och bildade två nya kompanier var regementet bara 975 man starkt i slutet av 1658. En styrka som inte kom att utökas utan snarare sjunka något under den följande fredsperioden då regementet gick tillbaka till nio kompanier.

Under skånska kriget tillkom ett tionde kompani och en omfördelning av manskap gjorde att det nu var fyra Närkekompanier och fortsatt sex värmländska. Under vintern 1676-77 sattes dessutom förstärkningsmanskap upp i form av fyra kompanier "Närkes tiomänningar" (400 man) och fyra kompanier "Värmlands sjättingar" (600 man). Detta manskap blandades med det ordinarie regementet på ett sätt som ibland gjorde distinktionen väldigt oklar. Två värmländska dragonkompanier (150 man) tillkom också under kriget. Efter krigsslutet återgick man till den gamla fredsorganisationen, men redan 1681 tillkom ett tionde kompani igen, denna gång ett svagt Värmlandskompani.

Efter skånska krigets slut blev det aktuellt att reformera den svenska krigsorganisationer. Istället för de oregelbundet återkommande utskrivningarna skulle bönderna i varje landskap själva stå för rekryteringen och upprätthålla ett bestämt antal soldater (det yngre indelningsverket eller "det ständiga knektehållet" som det egentligen hette). Närkes bönder tillhörde den första gruppen som gick med på reformen (5 december 1682) medan värmlänningarna var mer tveksamma och väntade till slutet av 1686 med att ge sitt godkännande. De formella kontrakten slöts den 11 maj 1686 för Närkes del (bekräftad av kungen den 5 augusti) och den 25 juni 1688 för Värmlands del (kunglig bekräftelse 18 november). Att värmlänningarna tog längre tid på sig att acceptera det "ständiga knektehållet" kan bero på att deras ålagda börda var oproportionerligt stor. Det visade sig vara extra svårt att organisera de 1200 rotarna i Värmland och under stora nordiska kriget skulle landskapet också ta längre tid på sig att återuppsätta förlorade kompanier.

Enligt kontrakten skulle allmogen i Närke sätta upp 474 man fördelade på tre kompanier, medan allmogen i Värmland skulle sätta upp 1200 man fördelade på sju kompanier. Landskapen delades in i rotar som var för sig ansvarade för en soldat. Det ekonomiskt betydelsefulla Bergsslagen var undantagen roteringen. Till Bergsslagen räknades Lekebergs härad samt Axbergs, Kils, Hovsta och Lerbäcks socknar i Närke, och i Värmland: Karlskoga, Nyeds och Filipstads härader samt Gunnarskogs socken i Jösse härad..

Kompani

Styrka

Härader (rotar)


Denna karta över Närke-Värmlands län ger en grov bild av regementets geografiska spridning. Bergsslagen med grå färg stod utanför indelningsverket. Fellingsbro härad i vitt rekryterade till Västmanlands regemente.

Livkompaniet 158 Asker (78), Sköllersta (72), Örebro (8)
Örebro 158 Glanshammar (66), Örebro (41), Kumla (36), Hardemo (15)
Majorens 158 Hardemo (11), Grimsten (57), Sundbo (24), Edsberg (66)
Kristinehamns 172 Visnum (105), Ölme (67)
Karlstads 171 Ölme (22), Väse (84), Karlstad (42), Kil (1)
Näs 171 Grums (11), Näs (138), Gillberg (11)
Nordmarks 172 Nordmark (116), Gillberg (56)
Jösse härads 171 Jösse (96), Gillberg (75)
Överstelöjtnantens 172 Nedre Fryksdal (97), Jösse (29), Kil (17), Grums (29)
Älvdals 171 Älvdal (84), Övre Frykdal (23), Nedre Frykdal (9) Kil (50), Karlstad (5)

Den ovan beskrivna organisationen från 1688 skulle förbli oförändrad ända fram 1812 då regementet delades i mitten längs Klarälven. Det nya Närke regemente bestod då av Närkes 474 rotar samt 292 värmländska rotar medan det nya Värmlands regemente fick resterande 908 rotar. Kompaniorganisationen ändrades också så att båda regementena indelades i åtta kompanier. Det skedde fler organisationsförändringar vid samma tid men dessa och de följande reformerna tas inte upp här. Det kan dock nämnas att Närkes regemente slogs samman med Livregementets grenadjärkår 1893 och bildade Livregement till fot som redan 1904 bytte namn till Livregementets grenadjärer. Både detta regemente och Värmlands regemente lades ned år 2000.

Inom Närke-Värmlands område rekryterade städerna manskap åt flottan. Dessa så kallade båtsmän fördelade sig i fredstid på följande sätt:  Örebro (13), Nora (8), Lindesberg (6), Askersund (8), Karlstad (11), Kristinehamn (7), Filipstad (5). I krigstid blev antalet båtsmän fördubblade.

Förstärkningsmanskap under stora nordiska kriget

Samma del av indelningsverket som rekryterade Närke-Värmlands regemente fick år 1700 i uppgift att sätta upp ytterligare ett regemente. Detta gick till på så sätt att rotarna fördes ihop till grupper av tre som skulle rekrytera en extra soldat, en så kallad tremänning: Det nya Närke-Värmlands tremänningsregementet bestod därmed av 158 man från Närke och 314 man från Värmland (egentligen borde det ha varit 400 man från Värmland, men rotebönderna längs gränsen blev befriade från att rekrytera tremänningar). Dessutom tillkom genom utskrivning 551 man från Bergsslagen. Tillsammans med bergslagsknektarna kom regementet därmed upp i en styrka på 1023 man. Till skillnad från det ordinarie regementet var dock tremänningsregementet en engångsrekrytering och rotebönderna behövde inte ersätta dess förluster. Däremot tillkom fyr- och femmänningar år 1703. Dessa rekryterades på ett liknande sätt så att rotarna vars kompanier låg i fält fördes ihop till grupper av fem, medan de hemmavarande kompaniernas rotar fick en något högre börda genom att bilda grupper av fyra som skulle sätta upp en extra soldat. Sammanlagt 369 fyr- och femmänningar rekryterades i Närke-Värmland som tillsammans med sina västgötska kollegor bildade ett fulltaligt regemente bestående av 1209 man. Även detta var en engångsrekrytering av rotebönderna.

Den första upplagan av tremänningsregementet upplöstes 1708 som en följd av slaget vid Ljesna och dess manskap överfördes till Livgardet. Men 1711 beordrade Karl XII att ett nytt tremänningsregemente skulle sättas upp, vilket ägde rum året efter. Denna gång skedde emellertid ingen utskrivning i Bergsslagen och fler rotar vid gränsen slapp rekrytera tremänningar. Det andra tremänningsregementet blev därför inte större än en bataljon när det nyuppsattes (158 närkingar och 300 värmlänningar). Men genom värvning kom det senare att utökas till över 700 man även om planen på ett komplett regemente bestående av 1200 man inte uppnåddes. Detta förband upplöstes 1720 och manskapet som då bara räknade 481 man överfördes till Livgardet (261 man), Artilleriregementet (86 man) och Östgöta tremänningsregemente (134 man). Fyr- och femmänningsregementet upplöstes också 1720 och dess manskap användes till att bilda ett garnisonsregemente i Stralsund.

Regementschefer och krigshändelser
(Grön färg anger segrar
, röd färg nederlag och svart färg oavgjorda slag)

1577-1598
1598-1602
1602-?
?-1622
1622
1622-1628

Hertigdömets fänikor

Jürgen Ladow von Berlin
Samuel Nilsson till Hessle (Ross)
Mårten Buller
Hertig Karl Filip
Konrad Teckelberg
Alexander Leslie

Stångebro 1598
Kirkholm 1605

Älvsborg 1612
 

1623-1628
1628
1629
1629-1631
1631-1643
1643-1653
1653-1661
1661-1669
1669-1678
1678
1678-1701
1701-1709
maj-okt. 1710
1712-1717
1717-1723
1723-1728
1728-1737
1737-1738
1738-1743
1743-1748
1748-1765
1765-1779
1779-1791
1791-1793
1793-1812

Närke-Värmlands regemente

Alexander Leslie
Johan Kinninmunth
Matthias Kagg
Axel Lillie
Thomas Thomsson
Johan Gordon
Johan von Essen
Nils Posse
Jonas Hansson Gyllenspetz
Carl Hård af Segerstad
Reinhold Rehbinder
Carl Gustaf Roos (i rysk fångenskap 1709-21)
Magnus Cronberg (tillförordnad)
Pehr Adlerfelt (tillförordnad)
Carl Ulrik Torstensson (tillförordnad till 1721)
Johan Carl Strömfelt
Carl Knutsson Posse
Gustaf Gadde
Henric Magnus von Buddenbrock
Carl Henrik Wrangel
Pehr Kalling
Gabriel Spens
Johan August Meijerfeldt
Gustaf Mauritz Armfeldt
Carl Johan Leijonstedt

Dirschau 1627
 
Breitenfeld 1631
Wittstock 1636
Leipzig 1642

Frederiksodde 1657
Tåget över Bält 1658

Köpenhamn 1659
 
Lund 1676
Landskrona 1677

Narva 1700
Düna 1701
Kliszow 1702
Fraustadt 1706
Malatitze 1708

Poltava 1709
Gadebusch 1712

Tönningen 1713

Stora nordiska kriget

När stora nordiska kriget bröt ut fick hela Närke-Värmlands regemente i uppgift att försvara den norska gränsen. Men redan under hösten överfördes Närkekompanierna, Kristinehamns kompani och 54 man från Karlstads kompani till Baltikum där de deltog i slaget vid Narva (sammanlagt 26 korpraler och 674 gemena). Våren 1701 överfördes de resterande 117 man från Karlstads kompani tillsammans med 328 rekryter som skulle ersätta förluster. Under hösten överfördes även Näs kompani till huvudarmén. Därmed hade en delning av regementet uppstått som i stort sett skulle gälla fram till 1716 och även resultera i skillnader i uniformer och fanor.

De fyra kompanier som stannade hemma (686 man) fick i uppgift att vakta den norska gränsen och deltog bara i strider år 1711. Tre av dessa kompanier var i Skåne från september 1714 till februari 1715 (Jösse kompani stannade hemma), men i övrigt befann de sig hela tiden i närområdet. De övriga sex kompanierna bildade ett "fältregemente" bestående av 988 man och de tillhörde huvudarmén fram till slaget vid Poltava och kapitulationen vid Perevolotjna 1709. De återuppsattes 1709 och separerades återigen från de "hemmavarande" kompanierna när de skickades till Tyskland 1712 för att delta i Stenbocks fälttåg, vilket resulterade i en ny kapitulation 1713. Återigen återuppsatt befann sig "fältregementet" i Roslagen sommaren 1715. Därefter var hela regementet samlat och det deltog i de norska fälttågen 1716 och 1718 samt tillbringade somrarna 1719-21 i Uppland.

Fältregementet 1700-1709

1700 1701 1702
September Marsch till Stockholm Jan.-juni Vinterkvarter i Estland Jan.-juni Inryckningen i Polen
Okt.-nov. Fälttåg i Estland 9 juli Övergången av Düna 9 juli Slaget vid Kliszow
20 november Slaget vid Narva Juli Marsch till Bauske Aug.-sep. Uppehåll i Krakow
December Vinterkvarter i Estland Aug.-dec. Operationer i Kurland Okt.-dec. Marsch Krakow-Sandomierz

I slaget vid Narva stupade 59 man och ytterligare 35 man dog senare av sina skador. Dessutom stupade 4 officerare. En alternativ källa nämner 100 stupade och 200 sårade. Tiden efter slaget resulterade i ett fortsatt högt manfall på grund av köld och brist på livsmedel i det av ryssarna svårt härjade landet. Inte mindre än 328 rekryter (238 från Närke och 90 från Värmland) lämnade Örebro i april 1701 för att ersätta förlusterna vid fältregementet som då bara skulle bestå av 700 man. Därefter tycks förlusterna ha blivit lindrigare för fältregementet som under sommaren 1701 hade en nominell styrka på 817 man och sedan med Näs kompanis ankomst under hösten uppnådde sin "ordinarie" fältstyrka på 988 man.

I slaget vid Düna den 9 juli 1701 stupade elva man. Ytterligare tio man dog dagen efter i Cobrons skans efter att en mina som de flyende sachsarna hade lämnat kvar exploderade. Dessutom ska elva man ha dött samma månad under ett strövtåg vid ryska gränsen. Ett år senare i slaget vid Kliszow den 9 juli 1702 stupade endast en man.

En andra omgång rekryter anlände hösten 1701 (tillsammans med Näs kompani) men därefter kom de bara en gång om året. Nedanstående tabell visar antalet rekryter för varje omgång och ger en uppfattning om regementets förluster. Notera dock att inte alla rekryter ersatte stupade soldater. Även svårt skadade eller för gamla soldater som beviljats avsked omfattas av dessa siffror. Till exempel finns en förteckning från vistelsen i Thorn år 1703 på 26 underofficerare, korpralen och meniga som begärt avsked. Ålderspannet för dessa var 40 till 64 år och en tredjedel angav "värk"  som orsak. De övrigas orsaker var jämnt fördelade på kategorierna bråck, marschoduglighet och krigsskador.

 

Rekryter

Våren 1701 328
Senhösten 1701 90-tal
Senhösten 1702 88
Sommaren 1703 ?
Försommaren 1704 233
Sommaren 1705 162
Sommaren 1706 104
Augusti 1707 43
1708 års kontingenter 50 + 17

Från juli 1705 till augusti 1706 ingick Närke-Värmlands fältregemente i den häravdelning under Rehnskölds befäl som hade lämnats kvar vid gränsen till Schlesien. Därmed kom de att delta i slaget vid Fraustadt i februari där regementets förluster utgjordes av sju stupade och 40 skadade. Efter återföreningen med huvudarmén följde en årslång vistelse i Sachsen med låga förluster som följd.

1703 1704 1705-1707
Jan.-mars Vinterkvarter i Lillpolen Jan.-maj Vinterkvarter i Västpreussen Jan -05 till aug -06 Förlagt i Storpolen
Mars-maj Marsch till Thorn Juni-sep Marsch Västpreussen-Lemberg 3 februari 1706 Slaget vid Fraustadt
Maj-okt. Belägringen av Thorn Sep.-nov Marsch Lemberg-Storpolen Augusti Marsch till Sachsen
Okt.-dec Vinterkvarter i Västpreussen Nov-dec Vinterkvarter i Storpolen Aug -06 till aug -07 Förlagt i Sachsen

Via brev till hemlandet spred sig ryktet om det bekväma livet i Sachsen så att rotebönderna hade en lätt uppgift att hitta villiga rekryter. Resultatet blev 1707 års kontingent bestående av 43 man som avgick i augusti.  De följande två omgångarna av 1708 års rekryter (50 i maj och 17 i augusti) kom dock inte längre än till Riga. Tillsammans med rekryter till andra indelta regementen och flyktingar från slaget vid Ljesna (bland annat från Närke-Värmlands tremänningsregemente) bildade de i oktober 1709 ett nytt regemente under H. G. von Buddenbrocks befäl. Detta och ett liknande regemente upplöstes dock 1710 när allt nationalsvenskt manskap återkallades till hemlandet för att ingå i de återuppsatta regementena.

För åren 1707-1709 har vi för Närke-Värmlands regemente ovanligt detaljerade uppgifter om hur dess manskapsstyrka förändrades månad för månad. Under vistelsen i Sachsen januari-augusti 1707 var manskapsavgången 29 man, vilket fördelade sig på 3 befordrade, 18 avskedade, 1 "dömd från tjänsten", 1 avrättad, 3 rymda (desertörer) och 3 döda. I september inleddes marschen från Sachsen till Thorn (450 km) och den månaden dog en soldat och sex fick avsked, Nästa månad dog ännu en soldat men därefter skedde det inga fler avgångar under resten av året

1708 Styrka Döda &
befordrade
  1709 Styrka Döda & befordrade  
Januari 954 6   Marsch från Thorn till Smorgon (500 km) Januari 693 17     Marsch från Hadjatj till Poltava (350 km)
Februari 948 6   Uppehåll i Smorgon och Radoschkovitji Februari 676 3    
Mars 942 9   Mars 673 3    
April 933 5   April 670 9    
Maj 928 2

1

Maj 661 23     Slaget vid Oposjna
Juni 925 4   Marsch till Mogiljov (300 km) Juni 638 180 7 1 Slaget vid Poltava
Juli 921 3   Uppehåll i Mogiljov Juli 450 22     Fångenskap i Ryssland.
(röd text = soldater som gått i rysk tjänst)
Augusti 918 60   Tatarskoperationen, slaget vid Malatitze, marsch till Severien (300 km), Augusti 428 9   1
September 858 59   September 418 12   4
Oktober 799 51

7

Marsch från Kostenitji via Romny till Hadjatj (350 km) Oktober 402 9    
November 741 32   November 393 5    
December 709 16   December 388 7    
Summa:   253

8

     

299

7 6  

Tabellen ovan inkluderar inte officerare och underofficerare. De senares antal låg fram till slaget vid Poltava på en stabil nivå på ca 35 personer. Spelet är inte heller inräknat och deras antal sjönk under perioden från 18 personer till 15.

Den 1 juni 1709 bestod fältregementet av 638 man (+ 20 officerare och 33 underofficerare samt 15 spel). Sedan fälttågets början hade regementet därmed förlorat 328 man. De som stupade i slaget vid Poltava utgjordes av 4 officerare, 5 underofficerare, 1 spel och ca 175 av manskapet. Drygt 400 man togs tillfånga av ryssarna vid Poltava och Perevolotjna.

En viktig anmärkning är dock att efter slaget vid Ljesna var Närke-Värmlands regemente förstärkt med finska soldater som inte ingår i siffrorna ovan. Eftersom soldaterna i Lewenhaupts armé lämnade kvar all utrustning i Ljesna som inte gick att bära kunde de inte längre fungera som självständiga förband. Därför blev de tillfälligt insatta i andra regementen i huvudarmén. Exakt vilka som hamnade i Närke-Värmland är oklart eftersom två källor har motstridiga uppgifter. Enligt Löjtnant von Weihes dagbok var det Nylands regemente (311 man) och de finska tremänningarna (354 man). Men enligt fänrik Petres dagbok var det Österbottens regemente (336 man). Hur som helst deltog Närke-Värmlands regemente i slaget vid Poltava med två bataljoner och kan mycket väl av ha haft mer manskap än när de inledde fälttåget två år tidigare.

Närke-Värmlands regemente 1709-1721

När nyheten om katastrofen i Ukraina nådde Sverige beordrades rotebönderna att återuppsätta de sex fältkompanierna. Dessa skulle vara klara för uppbrott den 15 januari 1710, men landshövdingen meddelade att bristen på utrustning gjorde detta omöjligt. Hela regementet stannade istället hemma som gränsvakt och gjorde 1711 smärre intrång i Norge. Detta för att lätta på trycket för de trupper som försvarade Bohuslän mot norrmännen. Nästa år återuppstod dock delningen av regementet i två delar när samma sex kompanier som tidigare överfördes till Tyskland för att delta i Stenbocks fälttråg. Planen var att dessa kompanier skulle förstärkas med 53 man vardera från de fyra kompanier som stannade hemma så att fältregementet skulle uppnå en styrka på 1200 man, men detta blev inte genomfört.

Fältregementet anlände i Tyskland i mitten av september 1712 och hade den 15 oktober en styrka på 823 närvarande, 88 sjuka, 15 vakanser och 62 man kvarlämnade i Karlshamn för att förbereda nästa transport. Dessvärre hade fältkompanierna fortfarande stora brister i utrustning (bland annat saknade 79 man rockar och hela 469 man saknade uniformshatt!). Den sista leveransen av utrustning kvitterades inte ut i Stockholm förrän i januari 1713 och hann aldrig anlända innan fältregementet kapitulerade i Tönningen. Dessförinnan hade det i december deltagit i slaget vid Gadebusch där två officerare och elva gemena stupade (tre officerare och 25 gemena sårades). De som sårades i slaget vid Gadebusch skickades till Wismar tillsammans med annan personal så att 83 soldater från Närke-Värmlands regemente undgick det öde som drabbade Stenbocks armé efter Gadebusch. För när Stenbocks armé kapitulerade i Tönningen den 22 maj 1713 blev 768 man från Närke-Värmlands regemente krigsfångar. De 83 soldaterna i Wismar kom därefter att ingå i ett sammansatt regemente och blev sedan också krigsfångar när Stralsund kapitulerade den 12 december 1715. Inte ens de 62 man som lämnades kvar i Karlshamn var alltför lyckligt lottade eftersom ett tiotal av dem dog av umbäranden och hårt arbete fram till maj månad 1713 varpå de skickades till bättre förläggningar i Kalmar.

Den andra nyuppsättningen tog längre tid än den första. De värmländska rotebönderna hade varit mycket motvilliga att återuppsätta tremänningsregementet, vilket slutfördes först våren 1713 (kungens order om detta skrevs i juli 1711 och upprepades våren 1712).  Återuppsättandet av det ordinarie regementet inleddes under hösten 1713, men vid generalmönstringen den 21 februari 1715 var fortfarande 207 rotar vakanta. Vid en separat generalmönstring av de tre hemmakompanier som befann sig i Skåne den vintern blev 75 man kasserade. Läget tycks inte ha förbättrats när "fältregementet" skickades till Roslagen under våren eftersom det endast räknade 661 man närvarande den 25 juli 1715 (av en ordinarie styrka på 988 man). Vid början av det norska fälttåget 1716 var dock regementet nära nog fulltalig då det den 18 januari 1716 räknade 82 kommenderade, 7 "frånvarande utan lov", 153 sjuka, 62 vakanta och 1370 närvarande. Därefter var manskapssituationen stabil och till skillnad från andra regementen (Livgardet) drabbades de inte av höga förluster efter återtåget från det andra norska fälttåget 1718. Under sommarvistelserna i Uppland 1719-21 anger styrkebeskeden att regementet var nästan fulltaligt om än med höga sjuktal.

Närke-Värmlands karolinska uniformer


1691-1704
Narva, Düna, Kliszow


1705-1706
Fraustadt


1707-1709
Malatitze, Poltava


1710-1713
Gadebusch

Närke-Värmland fick sina första karolinska uniformer sommaren 1691 som då ersatte de tidigare röda rockarna med blå uppslag som regementet bar enligt en förteckning från 1683. Dessa skulle i sin tur bäras fram till 1704 och 1705 då först de hemmavarande kompanierna och sedan fältkompanierna blev nymunderade. Eftersom Närke-Värmlands regemente de facto delades i två delar kom deras uniformer att skilja sig kriget ut och det dröjde till 1727-28 innan de återigen fick en gemensam uniform.

Att uniformerna hade röda uppslag istället för gula är ett mycket tydligt särdrag för Närke-Värmlands regemente. Men det finns en annan sak som också skiljer Närke-Värmland från de övriga regementena under åtminstone första halvan av kriget. Det är metalldetaljerna. Fanor som tillverkades 1682 och förlorades 1709 (eventuellt två olika uppsättningar) hade försilvrade fanspetsar och spikar (det normala var att de var förgyllda). Kapporna som tillverkades 1696 hade järnspännen som var förtenta (det normala var att de var av mässing). Sedan finns det en notis från 1708 (förmedlad till mig av Anders Larsson) om att värjfästena var förtenta istället för att som brukligt vara svärtade. Uniformsknapparna var dessutom hela tiden av tenn (vilket i och för sig inte var ovanligt). Vad man kan konstatera är därför att varje gång metalldetaljer nämns så är de av silver/tenn före år 1709. Efter Poltava verkar dock regementet inte längre skilja sig från mängden i det avseendet då fanspetsar & spikar blir förgyllda och alla spännen är av mässing när den detaljen nämns.

Källorna till uppgifterna i nedanstående tabeller anges på följande sätt: blå text = Björn Asker för perioden 1691-1705 och Otto Nordensvan för perioden från 1709 om inget annat anges, röd text = Lars-Eric Höglund, grön text = Anders Larsson


Första karolinska uniformen 1691-1704/05

 


Manskap


Trumslagare


Underofficerare

Huvudbonad: Uppgifter om karpusen saknas men den var sannolikt blå med rött foder.  1701 var karpusen blå med rött foder. 19 stycken blå grenadjärmössor skickades till Örebro samma år. Karpus som kostade lika mycket som de menigas. Karpus med okänt utseende.
1700: Blå karpus med rött foder och silvergalon.
Livrock: 4 ¼ aln blått kläde och tre alnar rött foderboj samt ¼ aln rött kläde till uppslag. 3 ½ dussin tennknappar för meniga och 4 ½ dussin för korpraler. Rocken hade ingen krage (såvida den inte var blå). 4 ¼ aln blått kläde och tre alnar rött foderboj samt ¼ aln rött kläde till uppslag. Minst 3 ½ dussin tennknappar. Rocken pryddes med snören med okänt utseende. 4 ½ aln blått kläde och 3 alnar rött foderboj. Uppslagen bör ha varit blå eftersom inget rött kläde omnämns. Tennknappar (okänt antal).
Gehäng: Oklart om de fick liv- eller axelgehäng (Dalregementet och Västmanlands regemente hade året innan fått axelgehäng) Fick gehäng samtidigt som manskapet.  
Väst (kamisol): Skinn. Skinn (troligen tennknappar). Förmodligen älghudsskyller.
Byxor: Skinn. Skinn. Skinn.
Strumpor: Röda enligt Erik Bellander (sid 196, dock utan fotnot). De hade den färgen vid nymunderingarna 1704 och 1705).   Nämns ej, men vid nymunderingarna 1704 och 1705 var de blå. 1700: Blå strumpor.
Skor: Uppgift saknas för 1691, men före 1698 års mönstring erhölls nya skor av ryssläder.


Menig soldat med kappa tillverkad 1696

Kappa: Pajrockar fanns 1691 men är inte beskrivna. Kappor tillverkades 1696 och vid generalmönstringen 1698 var de av blått kläde och fodrade med rött boj på båda framsidorna samt ett stycke på ryggen. Även kragen var "der med stofferad". Varje kappa hade ett gott förtent järnspänne.
Halsduk: 1701: En lärftshalsduk med svart band.
Handskar: 1701: 112 par sämskhandskar.


Fältkompanierna 1705-1713

De 988 man ur Närke-Värmlands regemente som deltog i Karl XII:s fälttåg inledde kriget med de uniformer som hade delats ut 1691. För att ersätta sliten utrustning fick de hösten 1701 rockar, kappor och karpuser som tillhörde de kompanier som var kvar i hemlandet.. Det var först 1705 som de fick helt nya uniformer (under sommaren enligt Asker och under hösten enligt Nordensvan). Närmare bestämt var det 758 stycken uniformsuppsättningar som hade beställts den 6 mars 1705 för att levereras med det snaraste (Bellander sid 225). Undantagna från denna nymundering var 232 rekryter som hade anlänt året innan med nya uniformer. Men regementschefen klagade över att deras kläder var så slitna vid nymunderingen att även de behövde nya uniformer. Kompletterande uniformer för dem beställdes därför den 21 februari 1706, vilket inkluderade 232 svartröda karpuser av samma typ som hade delats ut 1705. Dessa karpuser blev emellertid inte uthämtade i maj 1707 eftersom ”hattar är för hela regementet bestält i Saxen” (uppgiften förmedlad till mig av Bengt Nilsson).

Fältregementet fick uppenbarligen nya uniformer med hattar under vistelsen i Sachsen som dessvärre inte har blivit beskrivna. En ledtråd är dock de uniformer som bars av rekryter som anlände 1707 (även om de konstigt nog har gult foder på sina kappor, vilket troligen berodde på någon tillfällighet).

När fältkompanierna återuppsattes efter katastrofen i Ukraina skickades en beställning på 921 uppsättningar uniformer (de 67 rekryter från 1708 som inte kom längre än till Riga behövde inte nya uniformer). Tillverkarna vägrade dock att lämna ut uniformsplaggen innan de fått betalt så uniformerna levererades i portioner ända fram till januari 1713. Men den sista leveransen nådde inte fältregementet och dess 466 karpuser kom istället att delas ut till de hemmavarande kompanierna.
 

 


Nymundering 1705

(
inkluderade inte 232 rekryter)


Rekryter 1707

(
43 stycken)


Beställning 1709
(921 uppsättningar som levererades i portioner till 1713)

Huvudbonad: "Hattkullen och snibben (toppen eller spetsen) skola vara ... till färgen svarta, utan kläde överdragna, snibben infattad med två fingers brett snöre och vitt kamelhår och ullgarn, men klappen (uppslag) av rött kläde" (Bellander sid 206). Hatt (”hattar är för hela regementet bestält i Saxen”, uppgiften förmedlad till mig av Bengt Nilsson). Blå karpus med röda uppslag (466 stycken blev inte utdelade till fältkompanierna utan kom under återuppsättningen efter Tönningen att delas ut till hemmakompanierna istället)
Kappa:   Blå kappa med gult foder. Blå
Livrock: Blå rock med rött foder och uppslag. (Höglund anger att fältregementet nymunderades 1704 men detta är troligen ett missförstånd) Blå rock med rött foder och uppslag samt tennknappar. Blå
Väst (kamisol):   Skinn Skinn
Byxor:   Skinn Skinn
Strumpor: Röda (Björn Asker anger röda för manskap och blå för underofficerare)   Röda strumpor och knäremmar med mässingsspännen.


Anders Möller
Fänrik 1709, löjtnant 1712, kapten 1713, fången i Tönningen, kom hem 1714, stupade i Norge 1716.

Skor: Kommisskor
Halsduk: En svart och en vit
Handskar: Läder.
Bantlärrem: 621 stycken med tillbehör som mässingsspännen, kruthorn, smörjhorn, krats och rymnålar.
Gehäng: Läder.
Övrigt: Två par skjortor en kopparflaska och en ränsel vardera. 450 uppsättningar musköthölster.

I maj 1712 lämnade fältregementets 988 man (plus officerare som Anders Möller på bilden ovan) sin hembygd för vidare transport till Tyskland. Men regementet som då enbart bestod av musketerare hade mycket stora brister i utrustningen. Följande saker saknades:

469 uniformshattar (= de beställda karpuserna)
 67 kappor
 79 rockar
500 man hade varken skinnväst eller skinnbyxor
286 par handskar
162 skjortor
 73 par strumpor
288 par skor
386 värjor
381 bantlärer
362 krutpungar
471 ränlar
988 kopparflaskor
168 kopparkittlar
225 tält

Dessutom fanns inte heller någon medicinalutrustning, sjukkärror, ammunitions- eller trossvagnar. Först den 28 januari 1713 hade det sista av den saknade utrustningen kvitterats ut. Men det är knappast troligt att det hann levereras innan fältregementet kapitulerade i Tönningen den 22 maj.

Hemmakompanierna och tiden 1713-1727

Efter att de hemmavarande kompanierna (686 man) fick ut nya uniformer 1704 skulle ingen nymundering ske igen under resten av kriget. De trupper som inte låg i fält var lågt prioriterade och regementet hade mycket stora problem med att få fram utrustning till fältkompanierna när dessa skulle återuppsättas 1709 och 1713. Viss utrustning som var avsedd för fältregementet men som inte hann delas ut innan kapitulationen i Tönningen överlämnades dock till hemmakompanierna. Detta inkluderade 466 stycken karpuser som gavs till hemmakompanierna eftersom man beslöt att fältkompanierna skulle få hattar när de återuppsattes för andra gången. Hattar var nämligen billigare än karpuser. Dessutom var kläde billigare än skinn och fältkompanierna hade västar och byxor av det billigare materialet 1717. Eftersom fältregementet hade saknat skinnvästar och skinnbyxor till 500 man i maj 1712 är det möjligt att även dessa vid ett senare tillfälle blev levererade till hemmakompanierna istället (jag har dock inga uppgifter om det).

Det var först vid generalmönstringen den 26 maj 1717 som det går att konstatera att fältkompanierna hade fått ut all utrustning. Fältkompanierna lär i stort sett ha tjänstgjort utan uniformer i Roslagen under sommaren 1715. Det finns en uppgift från januari 1716 om att all återstående utrustning skulle kunna levereras under april månad ifall pengar för detta beviljades (Nordensvan sid 103). Fast även om detta skedde så innebär det att regementet deltog under första halvan av det norska fälttåget 1716 med bristfällig utrustning.

För både fält- och hemmakompanierna bör bristen på uniformsplagg ha inneburit att soldaterna på egen hand skaffade sig kläder, och grå vadmalsrockar bör därför ha varit en vanlig syn.

Informationen nedan med grön text kommer från Anders Larsson och det framgår inte i hans bok om uppgifterna syftar på fält- eller hemmakompanierna.

 


Nymunderat 1704

(hemmakompanierna)


Generalmönstring
26
maj 1717
(fältkompanierna)


Nymunderat 1727-28

(hela regementet)

Huvudbonad: Manskap: blå karpus (fick efter Tönningen 466 stycken blå karpuser med röda uppslag som varit avsedda för fältregementet). Underofficerare: blå karpus med blå och röda snören. Hattar med vit omfattning, snören, vita band och knappar. Underofficerarna hade silvergaloner.
Trumslagare: hatt med vit galon.
Hatt med vitt snöre.
Kappa: Underofficerare: blå kappa med rött foder. Blått kläde med rött bojfoder och spänne. Blått kläde med röd krage och två par spännen. (utdelade 1724).
Livrock: Blå rock med rött foder och uppslag. Manskap och trumslagare hade flata tennknappar medan underofficerarna hade runda tennknappar. Trumslagarna hade blå och röda snören i sömmarna. Blått kläde med rött bojfoder, röda klädesuppslag och krage samt tennknappar. Korpralerna hade broderade knapphål. Trumslagare: Blå rock med rött foder, uppslag och krage samt tennknappar. Trumslagarna hade tre fingrar breda snören i sömmarna, på ärmarna och nedomkring av blått, vitt och rött kamelgarn. Underofficerare: blå rock med tennknappar, rött foder, uppslag och krage. Knapphålen sömmade med silvertråd. Blå rock med rött foder och krage. Flata tennknappar.
Väst (kamisol):   Rött kläde med läftsfoder. Underofficerare och trumslagare: rött kläde. Rött kläde.
Byxor: Blå. Rött kläde. Underofficerare och trumslagare: rött kläde. Skinn.
Strumpor: Röda (Björn Asker anger röda för manskap och blå för underofficerare) Röda ullstrumpor.
Underofficerare och trumslagare: röda ullstrumpor.
Röda ullstrumpor. Meniga hade knäremmar av gult oxläder 1725.
 
Skor:   Skor med mässingsspännen. Meniga hade 1721 vaxläderskor.
Halsduk:   Svart (både svarta och vita halsdukar hade beställts vid återuppsättningen). Trumslagare hade röda flaggdukshalsdukar 1715.  
Handskar:   Oxläderskrage. Trumslagare 1719 och meniga 1721 hade bockskinnshandskar med oxläderskrage.
Gehäng:   Oxläder. Trumslagare hade hirschfängargehäng 1715. Meniga hade 1721 oxlädergehäng med söljor

Frihetstidens uniformer

1727 och 1728 delades äntligen nya uniformer ut till hela regementet som därmed för första gången sedan 1705 var enhetligt klätt (kapporna hade delats ut redan 1724). Utseendet var detsamma som fältkompaniernas tidigare uniformer men med skinnbyxor istället för röda klädesbyxor, vilket beskrivs närmare i tabellen ovan.

Nästa nymundering ägde rum 1741 för åtminstone de kompanier som skickades till Finland (inga kappar delades ut denna gång). Men dessa uniformer slets ut under hattarnas ryska krig och ersattes 1746 och 1750 av fullständigt nya uniformer. Dessa hade samma utseende som de föregående med undantag för skinnbyxorna som 1750 delvis ersattes med röda klädesbyxor. På grund av en kommendering 1751-1753 för att bygga fästningen Sveaborg utsattes uniformerna för mycket slitage Vid generalmönstringen 1754 bedömdes en tredjedel av uniformerna vara i ett så dåligt skick att de borde kasseras. Detta skedde dock inte och Närke-Värmlands regemente fick delta i det pommerska kriget med dessa uniformer.

Uniformsförordningen från 1756 stadgade att Närke-Värmlands regemente skulle ha samma uniformer som de övriga regementena, det vill säga gult istället för rött. Men trots att de flesta plaggen byttes ut under pommerska kriget 1757-1762 behöll regementet sin röda färg. Uniformerna som de bar vid pommerska krigets slut blev Närke-Värmlands sista med det karolinska utseendet. Dessa bedömdes vid generalmönstringen 1767 vara alldeles utslitna och vid det laget hade en ny uniformsförordning trätt i kraft 1765 som var inspirerad av den preussiska arméns dekorativa uniformer. Närke-Värmland fick sin första och enda uppsättning m/1765-uniformer utdelad år 1770 (se bild nedan). Redan 1779 utfärdades en ny uniformsförordning som innebar en dramatisk förändring av utseendet. Detta var den gustavianska uniformen som delades ut till Närke-Värmland för första gången år 1788.


Underofficer, menig soldat och trumslagare med uniform m/1765

Närke-Värmlands fanor under 1700-talet


Olof Hoffmans modellritningar av Närke-Värmlands liv- och kompanifana m/1686

Enligt förordningen från 1686 skulle 9 av 10 kompanier i Närke-Värmlands regemente ha röda fanor med Närkes vapen (två korslagda pilar i guld och fyra rosor i silver) omgivet av en grön lagerkrans. Livkompaniet skulle ha en vit fana med Sveriges riksvapen i mitten och Närkes vapen i det övre inre hörnet. Men när kriget bröt ut hade regementet fortfarande fanor av en äldre modell (tillverkade av Baltzar Friedrich 1682). Dessa skiljde sig från m/1686 genom att de röda kompanifanorna även hade fyrkulor i hörnen. Eventuellt bar fältkompanierna dessa ända fram till slaget vid Poltava medan hemmakompanierna behöll dem ända till 1732. När fältkompanierna återuppsattes 1709-10 fick de fem röda kompanifanor och en vit livfana av m/1686, men dessa förlorades redan 1713 när fältregementet kapitulerade i Tönningen. När fältkompanierna återuppsattes för andra gången fick de vänta ända tills 1717 innan de fick nya fanor. En helt ny uppsättning m/1686-fanor för hela regementet delades inte ut förrän 1732 och denna var sedan i bruk fram till 1766 då en ny fanförordning trädde i kraft.


Bilden ovan är ett m/1686-fanark som är
 fri att använda för dem som vill måla
tennsoldater.

Fältkompaniernas fanor från 1682 kan ha blivit utbytta vid något tillfälle innan slaget vid Poltava. Detta nämns inte i någon källa, men samma sak gäller för Skaraborgs fanor som bevisligen blev utbytta eftersom beskrivningarna av de Skaraborgsfanor som förlorades i Poltava inte överensstämmer med utseendet på de senast kända utdelade fanorna från 1689. Även Upplands regemente hade troligen fått en del av sina fanor utbytta innan Poltava eftersom tre kompanifanor var fortfarande röda medan de andra fyra hade blekts så mycket att de blivit sandfärgade, vilket fick ryssarna att tro att de tillhörde ett annat regemente. Närke-Värmlands fanor var klart äldre än dessa två regementens fanor och Närke-Värmlands regementschef hade redan år 1700 begärt att få nya fanor med hänvisning till att de gamla var utslitna. De ryska beskrivningarna av Närke-Värmlands fanor som togs vid Poltava nämner inte heller de fyrkulor som fanns på fanorna från 1682. Däremot finns det några detaljer som överensstämmer med sviten från 1682. Fandukarna var nämligen fastnaglade med silverspikar och hade en försilvrad fanspets, vilket var ovanligt eftersom det var standard att metallen var förgylld på svenska fanor. Närke-Värmland tycks dock fram till 1709 hs utmärkt sig med att ha metalldetaljer i silver/tenn på sin utrustning där mässing annars var standard.

Den svit som delades ut 1710 finns i danskt och ryskt förvar. De beskrivningar av dem som finns i Rudolf Cederströms bok (nr 748-753) tyder på att de hade fanspetsar av förgylld mässing och omålade fanstänger. Dessa fanor var antingen tillverkade av Johan Wikman eller Daniel Stawert. Ifall det var den sistnämnde bör de ha sett ut som Olof Hoffmans modellritningar eftersom han följde dessa mer noga än Wikman.


Kompanifana som var i bruk 1717-1732

Av sviten från 1717, som sannolikt tillverkades av Johan Wikman, finns två fanor kvar som förvaras i Armémuseum. Även dessa har förgyllda fanspetsar medan stängerna är av blåmålad furu. Intressant nog är dukarna fästa med olika typer av spikar, den ena har förgyllda spikar medan den andra har förtenta spikar, vilket kan tyda på att åtminstone en av dem har monterats om vid ett senare tillfälle.


Kompanifana som var i bruk 1732-1766

Även sviten från 1732 hade förgyllda fanspetsar och förgyllda spikar. Denna svit var definitivt tillverkad av Johan Wikman. Av de fyra bevarade fanorna i Armémuseum har två brunmålade stänger och två vitmålade stänger. De vitmålade stängerna verkar dock inte vara ursprungliga utan av en modell som användes under Karl XIV:s tid. Denna svit tillverkades av Johan Wikman och hade beställts redan 1718. Men på grund av tvister om betalningen dröjde det tills 1732 innan den levererades.


Modellritning av Närke-Värmlands kompanifana m/1766

Sviten från 1732 var den sista av m/1686 och när den ersattes 1766 hade de nya fanorna ett helt annat utseende. Motivet var mindre och den gröna lagerkransen hade ersatts av stiliserade palmblad och krona i guld. Fältet var inte längre helrött utan nu fyrstyckat i rött och vitt. Dessutom hade antalet fanor minskat till bara två per bataljon (det vill säga en livfana och fem "kompanifanor"). Sviten var i bruk ända fram till regementets delning 1812 då nya fanor behövde införskaffas. Resterna av en av dessa fanor från 1766 finns kvar och syns på bilden till vänster.


Kompanifana som var i bruk 1766-1812

Länkar till bevarade fanor

Johan Wikmans svit från 1717

Kompanifana 1 (AM.068218) Avbildad på denna sida
Kompanifana 2 (AM.010316)

Johan Wikmans svit från 1732

Kompanifana 1 (AM.068196)
Kompanifana 2 (AM.068024)
Kompanifana 3 (AM.010318)Avbildad på denna sida
Kompanifana 4 (AM.010317)

Tobias Leij den yngres svit från 1766

Kompanifana (AM.068245) Avbildad på denna sida

Övrig utrustning

Enligt Anders Larsson var trummorna 1715-1719 målade med blå och röd färg, med förgylld krona, kungens vapen och monogram. Undantaget var livkompaniets trummor som var vita med förgyllt kungligt vapen och förgyllda kronor. 1720-1721 hade livkompaniet vitmålade trummor med Sveriges vapen samt förgylld krona och monogram. Anders Larsson använder i sin beskrivning ett tecken som ser ut som Karl XII:s spegelmonogram, vilket jag översätter till monogram. Men eftersom monogrammet såg annorlunda ut efter Karl XII:s död verkar båda beskrivningarna av livkompaniet syfta på samma trummor (kungens och Sveriges vapen är då identiskt).

Nordensvan uppger i sin regementshistorik att regementet var beväpnat med pikar under hela Karl XII:s tid och att dessa inte försvann förrän på 1730-talet. Detta är dock inte hela bilden. De kompanier som återuppsattes efter Poltava fick bara musköter och den tillförordnade regementschefen begärde 1710 att även de hemmavarande kompaniernas pikar skulle bytas ut eftersom han ansåg "pikar olämpliga här i denna terräng". Hur det gick med den begäran vet jag inte, men fältregementet saknade i alla fall fortfarande pikar i slaget vid Gadebusch. Senast efter Karl XII:s återkomst till Sverige bör pikarna emellertid ha återinförts, detta eftersom kungen var en stark anhängare av detta vapen. Efter Karl XII:s död sänktes dock andelen pikenerare i varje regemente från en tredjedel till en fjärdedel.

Referenser

Asker, Björn. Om svenska fotfolkets nybeklädnad (artikel i MAM 40). Stockholm (1983).
Bellander, Erik. Dräkt och uniform. Stockholm (1973).
Cederström, Rudolf. Svenska kungliga hufvudbanér. Stockholm (1900).
Grill C. Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket. (Faksimilutgåva 1988)

Höglund, Lars-Eric – Sallnäs, Åke. Stora nordiska kriget 1700-1721 - Fanor och uniformer. Karlstad (2000).
Jonasson, Gustaf. Närkesregementena under stora nordiska kriget 1700-1721 (artikel i Närkingar i krig och fred). Kumla (1989)
Larsson, Anders. Karolinska uniformer och munderingar åren 1700-1721. Östersund (2022).
Nordensvan, Otto. Värmlands regementes historia. Stockholm (1904).
Tuxen, A. P. - With-Seidelin C. L. Bidrag til den store nordiske krigs historie band 6. Köpenhamn (1920)
Törnquist, Leif. Infanteriets fanor m/1686 (artikel i SVSS-NS XXX). Stockholm (2015)
Wennerholm, J Bertil R. Emporterade troféer. Bohus (2000).
Wernstedt, Folke. Bidrag till kännedomen om den svenska huvudarméns styrka under fälttåget mot Ryssland. (artikel i KFÅ 1931). Lund (1932).