Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Arméer Fanor & standar Stora nordiska kriget Tennsoldater Källor & litteratur Blogg
 
  ARMÉER
 
  
Preussen 1702-15
 
Preussen 1740-63
  Ryssland

 
 
  SVERIGE
 
  Organisation
 
 
Livgardet - del 1
 
Livgardet - del 2
 
 
  DANMARK-NORGE
 
  Infanteriets uniformer
  Kavalleriets uniformer
 
Artilleriets uniformer
 
Norska uniformer
 
  Organisation

 
 
  SACHSEN
 
  Infanteriets uniformer
  Kavalleriets uniformer
 
Artilleriets uniformer
 

Örjan Martinsson

Svenska armén 1700-1721

När Karl XII blev kung 1697 ärvde han en 65 000 man stark armé. Storleken på denna armé var imponerande med hänsyn tagen till Sveriges begränsade resurser. Men den var ändå bara tillräckligt stor för att matcha arméerna från de två största staterna som Sverige stred mot i det förra kriget (skånska kriget 1675-1679). Sveriges arvfiende, Danmark-Norge, hade en 36 000 man stor armé. Och det opportunistiska Brandenburg-Preussen som åtrådde svenska Pommern hade en armé med en styrka på över 22 000 man. Till denna fiendelista bör man även lägga till Ryssland vars armé visserligen var av begränsad kvalitet men som ändå kunde uppbåda en fältarmé på mer än 120 000 man för ett fälttåg mot turkarna i Azov 1695. Dessutom fanns det flera andra tyska stater med oproportionerligt stora arméer och med aptit för territoriell expansion. Den viktigaste av dessa var kurfurstendömet Sachsen vars växande armé var 18 000 man stark år 1700 när den till Sveriges stora överraskning startade det stora nordiska kriget genom att attackera Riga. Samma år följde Danmark och Ryssland efter och Sverige stod inför ett krig på tre fronter.

Krigsutbrottet tvingade Sverige att utöka sin redan stora armé. Och under de första framgångsrika åren av kriget skedde en gradvis ökning som nådde sin kulm 1707 då den svenska armén bestod av uppemot 115 000 man. Vid den tidpunkten hade Sverige tvingat ut Danmark och Sachsen ur kriget så att endast Ryssland återstod.  Men även Ryssland hade utökat sin armé under samma tidsperiod. Den svenska huvudarmén förintades i Ukraina 1709 och under de följande åren föll ett stort antal svenska fästningar med sina garnisoner i den fientliga koalitionens händer, vilken nu återigen inkluderade Danmark och Sachsen samt från 1715 även Preussen och Hannover. Den sistnämnda staten hade en armé med uppemot 20 000 man medan den preussiska armén vid samma tid hade växt till omkring 40 000 man. Den svenska armén hade å andra sidan krympt dramatiskt och när den sista fästningen utanför egentliga Sverige föll 1716 återstod endast 40 000 man. Karl XII förstärkte visserligen sin armé till 60 000 man inför det norska fälttåget 1718, men det var endast tillräckligt för att matcha de nu kraftigt förstärkta danska och norska arméerna. Sverige befann sig fortfarande i ett hopplöst underläge och efter Karl XII:s död drabbades den svenska armén av stora förluster under en hastig och dåligt förberedd reträtt från Norge. I slutfasen av det stora nordiska kriget återstod endast 45 000 man, vilket också skulle bli den fredstida styrkan i det nu kraftigt reducerade svenska riket.

Rekrytering

Det stora nordiska kriget och Sveriges begränsade resurser innebar att Sverige var tvunget att använda sig av många olika metoder för att sätta upp regementen. Den viktigaste skiljelinjen var den mellan värvade regementen och de på regional grund rekryterade (indelta) landskapsregementen. Den förra kategorin bestod av regementen som rekryterades av deras överstar på ett sätt som inte skilde sig från hur de flesta andra arméer rekryterade sina soldater. Dessa bestod av soldater som av fri vilja hade gått med på att tjänstgöra för ett antal år i utbyte mot en stor engångssumma (legan) och en regelbunden lön. Ungefär 25 000 man i den armé som Karl XII ärvde 1697 var värvade. Resten av armén, 40 000 man, rekryterades på mer varierande sätt. Alla infanteriregementen kunde dock räkna sina anor från den arméreform som var baserat på utskrivning (en form av värnplikt) som genomfördes av Gustav II Adolf på 1620-talet. Hans system kallas för det ”äldre indelningsverket” i motsats till det ”yngre indelningsverket” som Karl XI skapade efter skånska kriget och som innebar en utveckling bort från värnplikt.

De indelta kavalleriregementena var däremot aldrig rekryterade genom utskrivning. Dessa rekryterades istället via mellanhänder som kallades för ”rusthållare”. I utbyte mot skattelättnader skulle varje rusthållare rekrytera en ryttare samt förse den med en häst.  Rusthållarna var vanligen välbärgade bönder men i Mälarlandskapen var det även vanligt att adelsmän var rusthållare och dessa kunde ansvara för mer än ett ”rusthåll”.  Den här metoden att rekrytera manskap till kavalleriregementen tillämpades i både det äldre och det yngre indelningsverket.  Vissa restriktioner hade dock funnits för rusthållare i landskap som hade erövrats från Danmark-Norge 1645-1658. Eftersom invånarna i dessa landskap (speciellt Skåne) ansågs opålitliga fick rusthållarna bara rekrytera folk från gamla Sverige. Karl XII avskaffade dock de sista av dessa restriktioner i början av sin regeringstid.

Det äldre indelningsverket hade skapat permanenta landskapsregementen (vanligen ett för varje län) som skulle bilda den hårda kärnan i den svenska armén under alla kommande krig. Utskrivningen av manskap till dessa följde ungefär samma procedur som vanligt beskattning, vilket innebar att det skulle godkännas av riksdagen och respektera de olika ståndens privilegier. Om riksdagen till exempel beslutade att var tionde man i vapenför ålder skulle skrivas ut, så behövde frälsebönderna som brukade adelns och kyrkans makt bara bidra med en av tjugo.  Och de frälsebönder som bodde inom en mil från en adelsmans säteri (”frihetsmilen”) slapp utskrivning helt och hållet. Även andra grupper som var viktiga för landets ekonomi, som till exempel gruvnäringens bergslag, var undantagna eller hade en reducerad utskrivning. När krig bröt ut var emellertid behovet av soldater så pass stort att även de privilegierade grupperna var tvungna att bidra mer till krigsansträngningen, vilket resulterade i att tillfälliga regionala regementen sattes upp.  Det exakta tillvägagångssättet för detta varierade från krig till krig, men under stora nordiska kriget sattes så kallade ”ståndsdragoner” upp av manskap från adelns och kyrkans gods. Bergslagen satte upp så kallade bergsbataljoner som snart slogs samman till ett bergsregemente. I detta sammanhang kan vi även nämna adelsfanorna som var permanenta kavalleriförband som sattes upp av adeln som motprestation för deras privilegier.

De permanenta landskapsregementena kunde också förstärkas genom ytterligare utskrivningar som ökade andelen män som skulle tjänstgöra i armén. Dessa extra utskrivningar var dock impopulära och alternativa rekryteringsmetoder introducerades redan när det äldre indelningsverket infördes.  Bönderna i Dalarna ratade utskrivning helt och hållet och nådde 1621 en överenskommelse med Kronan om att istället rekrytera och upprätthålla en permanent styrka på 1 400 soldater.  Detta fungerade på så sätt att landskapet delades in i 1 400 permanenta rotar som ansvarade för varsin soldat. Storleken på rotarna bestämdes av hur mycket de betalade i skatt och inte på folkmängd.  Den här modellen kopierades senare av andra landskap som Jämtland och Västerbotten. Efter skånska kriget reformerades indelningsverket så att infanteriregementen skulle rekryteras av rotebönder istället för genom utskrivning, vilket innebar att det “yngre indelningsverket” var skapat.

Reformeringen av indelningsverket var dock inte slutförd när stora nordiska kriget började. Österbottens regemente, som omfattade hela norra Finland, fortsatte att rekryteras genom utskrivning ända fram till 1733 på grund av att bönderna där var ovilliga att byta system. Skåne hade drabbats hårt av det skånska kriget och planen att sätta upp två indelta infanteriregementen i Skåne sköts upp i framtiden. Så under stora nordiska kriget skulle skåningarna istället utsättas för upprepade utskrivningar. De skåningar som blev utskrivna användes i början för att ersätta förluster i andra tillfälliga regementen men 1711 bildade de egna regementen.

Från Kronans synvinkel var fördelen med det yngre indelningsverket att det var en mer pålitlig källa till rekryter.  Det gamla systemet var mer utsatt för desertering i och med att utskrivna soldater ofta gömde sig i skogarna istället för att rapportera till sina regementen.  Detta innebar att Kronan aldrig kunde vara säker på hur många rekryter som faktiskt skulle anlända till armén efter en utskrivning. Med det nya systemet var det de landägande roteböndernas uppgift att hitta en villig rekryt och betala dem den nödvändiga summan för att få dem att skriva på kontraktet. Och om de misslyckades med det var de tvungna att själva fylla den vakanta roten.

Nackdelen med det nya systemet var att antalet soldater som rotebönderna skulle rekrytera var fastställt en gång för alla och kunde, enligt de skrivna kontrakten mellan Kronan och bönderna, inte ändras om krig bröt ut. I praktiken skulle detta dock inte ha någon betydelse eftersom när kriget väl bröt ut 1700 begärde och fick Kronan ytterligare rekryter av rotebönderna.

Det sätt som rotebönderna försedde armén med ytterligare rekryter ledde till skapandet av så kallade ”männingsregementen”. Alla rotar delades in i grupper på tre för att rekrytera ytterligare en soldat som kallades för en ”tremänning”.  Dessa bildade sedan nya regementen som Kronan hade lovat att lämna kvar för att försvara hemlandet medan de ordinarie indelta regementena skeppades över till Baltikum. Samma sak skedde med rusthållen som försedde kavalleriregementena med rekryter. Löften att behålla alla dessa regementen i hemlandet skulle dock inte hållas. De finska tremänningsregementena skeppades över till Baltikum redan 1700 och flera av de svenska tremänningsregementena följde efter nästa år. Bristen på trupper fick finnarna att känna sig så utsatta att de satte upp så kallade fördubblingsregementen. Om det ordinarie regementet hade en styrka på 1 000 man skulle fördubblingsregementet bestå av 667 man. Tillsammans med de 333 tremänningar som hade satts upp innan skulle bönderna därmed sätta upp dubbelt så många soldater som de var skyldiga till enligt indelningsverket. I egentliga Sverige var åtgärderna inte lika drastiska, men även där sattes ytterligare en omgång männingsregementen upp.  De rotebönder som hade sett sina tremänningsregementen skeppas över till Baltikum skulle även rekrytera femmänningar (alla rotar delades in i grupper av fem som skulle rekrytera varsin soldat). De rotebönder vars tremänningsregementen var kvar i hemlandet blev ålagda en något tyngre börda och skulle sätta upp fyrmänningar.

Männingsregementena var, med undantag av de finska, bara en engångsrekrytering.  Rotebönderna i egentliga Sverige var därmed inte tvungna att ersätta förluster i dessa som de gjorde med de indelta regementena.  För att upprätthålla manskapsstyrkan på männingsregementena användes därför utskrivet manskap från Skåne samt värvning av frivilliga för att fylla luckorna. Antalet regementen minskade också genom sammanslagningar så att deras regionala karaktär kom att holkas ur. De sista av de männingsregementen som hade lämnat hemlandet förlorades i det ryska fälttåget 1707-1709 och efter Poltava skulle ytterligare omgångar av männingsregementen sättas upp på samma sätt som i början av kriget.

Indelningsverket hade också rotar och rusthåll som levererade manskap till flottan. I en strävan att stärka armén beslöt Karl XII att 1717 omvandla dessa till sju infanteriregementen. Dessa blev emellertid upplösta efter hans död och manskapet återbördades till flottan.

Alla ovannämnda regionala förband rekryterades i egentliga Sverige och Finland, men det fanns potentiella källor till manskap även i de baltiska och tyska provinserna. Av tradition var regementen som rekryterades i dessa områden värvade men under stora nordiska kriget skulle Sverige försöka skapa ytterligare landskapsregementen genom utskrivning, så kallad “lantmilis”. I Estland och Livland var detta faktiskt än mer revolutionerande eftersom det innebar storskalig rekrytering av estniska och lettiska bönder. Något som inte hade gjorts tidigare på grund av språkproblem. Till skillnad från den finska adeln som talade både svenska och finska så talade den baltiska adeln vanligen bara tyska och de baltiska regementena hade därför huvudsakligen rekryterats i de tyskspråkiga städerna.  Den baltiska lantmilisen skulle dessvärre inte ha lyckan med sig eftersom kriget inte gick bra i den baltiska krigsskådeplatsen. De återstående regementena förlorades 1710 när Ryssland erövrade de baltiska provinserna. Samma år sattes en lantmilis upp i de tyska provinserna. Men dessa var av en lägre kvalitet och tycks inte ens ha tilldelats några uniformer. Även de blev kortlivade.

Såväl regionala som värvade regementen bestod huvudsakligen av den svenske kungens undersåtar, men det fans ändå en del utländska inslag. De mest kända av dessa var vallackerna som rekryterades i Polen och tjänstgjorde som lätt kavalleri i en roll som påminde om senare tiders husarer. Dessa fortsatte att tjänstgöra i den svenska armén så sent som under norska fälttåget 1718.

Framgångarna mot Sachsen i början av kriget ledde också till att svenskarna tog ett stort antal krigsfångar som sedan lät sig värvas av den svenska armén och då bildade så kallade ”sachsiska” förband.  Det mest färgstarka av dessa förband var en fransk grenadjärbataljon som hade tagits tillfånga av de allierade i slaget vid Blenheim och getts till sachsarna som förlorade den till svenskarna i slaget vid Fraustadt 1706. Dessa fransmän hamnade återigen i sachsisk tjänst efter slaget vid Kalisz samma år, men återbördades till den svenska armén i enlighet villkoren i freden Altranstädt. Bortsett från ett kort mellanspel då ungerska rebeller tvingades dem att strida mot österrikarna (!) så tjänstgjorde de därefter som svenska dragoner fram till Rügens fall 1715, då de kvarvarande soldaterna fann ett nytt hem i den preussiska armén…

Även en schweizisk bataljon, med samma förhistoria som fransmännen, tjänstgjorde i den svenska armén. Andra utländska inslag var de fyra holstein-gottorpska regementen som var i svensk tjänst 1714-1715. Detta hertigdöme hade starka band till Sverige och dess hertig var en trolig efterträdare till Karl XII.  Den svenske kungen var även hertig av Pfalz-Zweibrücken som låg nära den franska gränsen och ett regemente sattes upp där 1712 för att hjälpa Sverige att försvara sina tyska provinser.

Officerarna

Till skillnad från deras danska och ryska motståndare var den svenska officerskåren nästan uteslutande av inhemsk härkomst. Andelen adelsmän var också relativt låg. I början av kriget var 58 % av officerarna adelsmän (i egentliga Sverige) och denna andel hade 1719 sjunkit till 34 % som ett resultat av både höga förluster och en kraftigt utökad officerskår.  Adelskap var som synes inget krav för att bli en officer, men en militär karriär var ett bra sätt att bli en adelsman. De som uppnådde majors grad blev mer eller mindre automatiskt adlade. Att komma från en högreståndsfamilj var emellertid nödvändigt och de officerare som varken var adelsmän eller från en officersfamilj var ofta prästsöner.

Förutom att vara av god börd så var det enda kravet för att bli officer att man ägnade ett par månader för att genomföra den så kallade “gradpasseringen”.  Detta var ett sätt för den aspirerande officeren att lära sig sitt yrke genom att börja sin tjänstgöring som menig soldat för att därefter successivt tjänstgöra i alla lägre grader tills han blev officer.  Detta krav infördes av Karl XI och uppskattades inte av alla. Den framtida generalen Adam Ludvig Lewenhaupt till exempel var en greve och ansåg det vara under sin värdighet att tjänstgöra som en simpel menig så han inledde som militära karriär i den kejserliga armén istället.

Officerarna i de indelta regementena skilde sig från de övriga regementena på det sätt som de avlönades. Istället för att få kontantlöner tilldelades de en “indelning” som bestod av ett boställe och skatteintäkterna från närliggande gårdar. Tanken var att dessa skulle motsvara exakt den kontantlön som deras värvade kollegor fick, men indelningarna justerades aldrig efter att de organiserades på 1680- och 90-talen. Detta hade förmånliga bieffekten att de indelta officerarna inte påverkades av den inflation som urholkade de värvade officerarnas löner under 1700-talet.  Indelningarna var emellertid kopplade till varje individuell tjänst i regementet så varje gång en officer blev befordrad fick han byta indelning, och deras exakta värde var beroende av hur pass väl deras företrädare hade skött den. Detta var en trolig orsak till den form av korruption som kallades för “ackord” och som främst förknippas med tiden efter stora nordiska kriget men som tros ha uppstått i de indelta regementena redan under 1600-talet.  Ackord var den stora summa pengar som en officer var tvungen att betala till sin företrädare för att få sin befordran.  Ursprungligen kan detta ha syftat till att kompensera företrädaren för förbättringar som han hade gjort på sin indelning. Men i mitten av 1700-talet hade detta, trots upprepade förbud från riksdagen, spridits till alla regementen och ackorden var då så stora att de uppgick till flera årsinkomster och i praktiken förhindrade mindre bemedlade personer från att bli officerare.

Organisation

Den stora variationen av rekryteringsmetoder i den svenska armén innebar att även organisationen varierade. Men det typiska svenska infanteriregementet bestod av 1 200 man fördelade på åtta kompanier med 150 man vardera. På slagfältet var dessa formerade i två bataljoner med 600 man vardera. Utöver manskapet hade varje kompani i fredstid fem underofficerare (fältväbel, sergeant, rustmästare, furir och förare) och tre officerare (kapten, löjtnant och fänrik).  Varje regemente leddes av en överste, en överstelöjtnant och en major som alla även fungerade som kompanichefer (ett regemente med åtta kompanier hade därmed bara fem kaptener). Efter krigsutbrottet blev både antalet officerare och underofficerare tillfälligt fördubblat i de flesta regementen.

Det största regementet var Livgardet som under stora nordiska kriget växte till en styrka på 2 592 man fördelat på 24 kompanier med 108 man vardera. Dessa bildade fyra bataljoner varav en av dem var en grenadjärbataljon. Det största indelta regementet var Närke-Värmlands regemente med 1 674 men fördelade på tio kompanier av olika storlek. De flesta indelta regementen i Norrland och Finland hade bara omkring 1 000 man (men bestod ändå av åtta kompanier).

En tredjedel av infanteriet i fältarméerna var utrustat med pikar, vilket var ett vapen som spelade en viktig roll i den aggressiva karolinska taktik som låg bakom den svenska arméns framgångar. De övriga två tredjedelarna var beväpnade med musköter och bajonetter, och en mindre del av dem var grenadjärer som också hade handgranater.  I de indelta regementena var grenadjärerna utspridda på alla kompanier medan de i de värvade regementena var koncentrerade i särskilda grenadjärkompanier.  Garnisonsregementena i fästningarna var normalt inte utrustade med pikar och efter slaget vid Poltava var det en trend att inte heller utrusta fältregementena med pikar, även om detta var något som den frånvarande kungen ogillade.

Den typiska organisationen för ett kavalleriregemente var 1 000 man fördelade på åtta kompanier med 125 man vardera. I kavalleriet var skvadronen den taktiska enheten som i början av kriget bestod den av två kompanier men senare blev identisk med kompaniet. Varje kompani bestod av fyra underofficerare (en kvartersmästare och tre korpraler som till skillnad från infanteriet hade underofficersrang) och tre officerare (ryttmästare, löjtnant och kornett). Precis som i infanteriet fanns det en överste, överstelöjtnant och major som också fungerade som kompanichefer. Och även kavalleriet fick en tillfällig fördubbling av antalet officerare och underofficerare i början av kriget.

Jämsides med infanteriet och kavalleriet utgjorde dragonerna en tredje kategori. Formellt var de beridet infanteri men med endast ett undantag (Jämtlands regemente) användes de uteslutande som kavalleri. Den huvudsakliga skillnaden gentemot det egentliga kavalleriet var att de kostade mindre och red hästar av sämre kvalitet. På grund av Sveriges begränsade resurser var de flesta beridna förband som sattes upp under stora nordiska kriget dragonregementen. De egentliga kavalleriregementena var med undantag för männingsregementena nästan uteslutande regementen som hade existerat före krigsutbrottet. Det största dragonregementet var livdragonregementet som sattes upp i egentliga Sverige 1700 och till slut uppnådde en styrka på 1 500 man (det var även det enda värvade regemente som sattes upp i den regionen under kriget). Det minsta dragonförbandet var Gotlands ståndsdragoner som bara bestod av 50 man. De lämnade aldrig ön under kriget och fungerade som dess enda försvarsstyrka.

Det största kavalleriregementet var Livregementet till häst med 1 505 man fördelade på 12 kompanier. Detta var ett indelt regemente som rekryterades från flera landskap i centrala Sverige. Det minsta indelta kavalleriförbandet var Jämtlands kavallerikompani.  Det allra mest berömda kavalleriförbandet var Drabantkåren som 1700 blev ett självständigt förband bestående av enbart officerare. Det var formellt kungens livvakt men tillhörde den yppersta eliten i den svenska armén och stred i alla fältslag som Karl XII ledde. Dess nominella styrka var 200 man, men förluster och befordringar till andra regementen gjorde det svårt att upprätthålla den numerären.

Disposition

När Karl XI avslutade reorganiseringen av den svenska armén hade det som nämnts tidigare en styrka på 65 000 man. De värvade regementena användes som garnisonstrupper i fästningarna medan de indelta regementena var utspridda i sina hemlandskap.  De indelta soldaterna var i praktiken deltidssoldater som tillbringade större delen av sin tid åt jordbruk genom att sköta den jordlott som de hade blivit tilldelade av sina rotebönder i enlighet med indelningsverket.

I egentliga Sverige bestod de indelta förbanden av femton infanteriregementen (inklusive Jämtlands dragonregemente), sju kavalleriregementen, ett kavallerikompani och en dragonskvadron. Allt som allt 18 000 man infanteri och 8 000 beridna soldater. I Finland bestod indelningsverket av sju infanteriregementen (7 000 man), tre kavalleriregementen (3 000 man) och en dragonskvadron (313 man). Tillsammans med den 600 man starka Svenska adelsfanan (som rekryterades i både Sverige och Finland) var den sammanlagda styrkan på de indelta förbanden 37 000 man (officerare och underofficerare är ej inräknade).

De värvade regementena kunde delas in i tre geografiska grupper, Sverige, Tyskland och Baltikum. De baltiska regementena räknade 6 500 man fördelade på fyra infanteriregementen, ett kavalleriregemente och tre små adelsfanor. De tyska provinserna försvarades av omkring 10 000 man (sju infanteriregementen, två kavalleriregementen och två mindre adelsfanor). I egentliga Sverige fanns det 5 200 värvade soldater i fyra infanteriregementen. Bland dessa fanns det då 1 900 man starka Livgardet som var förlagt i Stockholm medan de övriga låg i garnison i fästningar på den svenska västkusten från Malmö till Göteborg. I denna kategori bör vi även lägga till Artilleriregementet som var organiserat som ett 1 888 man starkt regemente även om det var utspritt på 42 olika ställen. Allt som allt fans det ungefär 23 600 värvade soldater (återigen är officerare och underofficerare ej inräknade).

Alla värvade infanteriregementen, med undantag av Livgardet, skulle fortsätta att tjänstgöra som garnisonsförband under stora nordiska kriget då fältarméerna huvudsakligen bestod av indelta regementen.

Den fredstida dispositionen var baserad på en beredskap för ett krig mot Danmark. Och i förväntan på just detta hade den svenska armén precis före krigsutbrottet utökat sin styrka genom att värva ett tyskt dragonregemente I Bremen 1699. Ytterligare fem indelta infanteriregementen och ett indelt kavalleriregemente hade dessutom överförts från egentliga Sverige till de tyska provinserna. Garnisonen i den livländska fästningsstaden Riga var också förstärkt med ett finskt regemente och delar av två andra finska regementen. Försvaret av de baltiska provinserna var emellertid försummat och efter att sachsarna attackerade Riga så överfördes även de återstående finska regementena till Baltikum.

När kriget bröt ut utökades armén med nya regionala förband. Enbart männingsregementena räknade 21 000 man och till det tillkom 2 000 ståndsdragoner och två bergsbataljoner. De flesta av dessa nya förband fick i uppgift att försvara Sveriges östra gräns mot ryska attacker.

Men de baltiska provinserna var tvungna att bidra mer till sitt eget försvar och genom införandet av utskrivning sattes en baltisk lantmilis upp. I Estland bestod denna av fyra infanteriregementen. I Livland var organisationen annorlunda eftersom dess generalguvernör var skeptiskt till kvaliteten på de utskrivna lettiska och estniska bönderna.  Han satte upp 13 självständiga milisbataljoner med ungefär 300 man vardera, i tron att den mindre storleken skulle göra dem lättare att hantera. På Ösel sattes en 500 man stark milisbataljon upp vilket innebar att den totala styrkan på milisens infanteri var omkring 7 000 man. Fyra fristående lantdragonskvadroner sattes också upp på ett liknande sätt men dessa hade en sammanlagt styrka på strax under 1 000 man. Utskrivning var dock inte tillräckligt och det inte ens för milisregementena som fick fylla sina led med värvade soldater allteftersom kriget fortskred. I Estland, Ingermanland och Livland rekryterades därför ytterligare 6 600 man genom värvning år 1700 (11 regementen och bataljoner). Ytterligare värvade förband tillkom senare vilket skulle innebära en total på 4 dragonskvadroner (omkring 2 000 man) och 11 infanteriregementen (omkring 8 000 man). Förluster gjorde det dock svårt att uppnå dessa planerade numerärer och i slutet av 1710 hade alla baltiska regementen förlorats med undantag för ett ingermanländskt dragonregemente.

Huvudarmén i Polen blev i sin tur utökad med ett växande antal dragonregementen (elva år 1707). Med undantag för livdragonerna som rekryterades i Sverige och de tidigare nämnda franska hästgrenadjärerna så bestod dessa av etniska tyskar. Endast ett nytt värvat infanteriregemente sattes upp för den polska krigsskådeplatsen före 1706 och det förlades som garnison i Elbingen. De övriga värvade infanteriregementen som sattes upp efter slaget vid Fraustadt bestod av krigsfångar som gick i svensk tjänst. Dessa ”sachsiska” förband var kortlivade och det var aldrig mer än fem förband av varierande storlek som existerade samtidigt. Efter 1711 återstod endast ett regemente (förlagt i egentliga Sverige).  De tyska regementen som hade stannat i Polen och undvikit katastrofen i Ukraina drog sig tillbaka till Sveriges tyska provinser där de och de andra regementen som redan fanns där mötte samma öde som de baltiska regementena. Efter kapitulationen av den sista svenska fästningen i Tyskland 1716 återstod endast ett tyskt dragonregemente, och det hade nyligen blivit bildat av överlevare från nio olika regementen (två av dessa hade skapats i Bender av överlevare från det ryska fälttåget).

Sverige hade haft lyckan med sig när de tidigt slog ut Danmark ur kriget. Men detta ändrade egentligen inte det stora nordiska krigets karaktär som ett krig på tre fronter. Den danska armén hade lämnats intakt och de förväntades att återinträda i kriget när det var gynnsamt för dem att göra så. På grund av detta lämnades en fjärdedel av den snart över 100 000 man starka svenska armén kvar i egentliga Sverige och de tyska provinserna som ett försvar mot en eventuell dansk attack. Detta var trupper som hade kunnat göra stor nytta på andra ställen i och med att den till början största andelen svenska trupper kämpade i motvind i Baltikum och Karl XII använde sina bästa regementen i ett fem år långt polskt fälttåg för att slå ut Sachsen ur kriget. När Karl XII till slut lyckades med detta 1706 var han äntligen fri att vända sig mot Ryssland med den största fältarmé som han eller någon annan svensk kung hade någonsin fört befäl över, 44 000 man. Men händelserna i det ryska fälttåget ledde inte bara till förintelsen av denna armé utan även den fältarmé som hade försvarat Livland. De följande åren drabbades Sverige av stora förluster i både manskap och territorium när fästning efter fästning och ännu en fältarmé kapitulerade till Sveriges fiender.  En sen kraftsamling under Karl XII:s sista år, då bland annat en fristående grenadjärbataljon skapades tillsammans med det tidigare nämnda marininfanteriet, var inte tillräckligt för att ändra utgången av kriget.

När kriget upphörde omorganiserades den svenska armén. De indelta regementen återfick sin forna styrka med undantag för territoriella förluster för några finska regementen nära den nya gränsen, vilket resulterade i en reduktion på 431 rotar och 270 rusthåll Ytterligare 400 rusthåll i Halland överfördes till flottan. Men dessa förluster var marginella och den indelta delen av den svenska armén var nästan lika stor som före kriget. Det var istället den värvade delen som blev kraftigt reducerad. Endast sex värvade infanteriregementen återstod (7 800 man) plus Artilleriregementet och den Pommerska adelsfanan. Detta innebar en armé på bara 45 000 man och till skillnad från 1700 då den svenska armén var dubbelt så stor som någon av sina grannar (förutom Ryssland) så var den svenska armén efter 1721 mindre än någon av sina grannar (förutom Mecklenburg). Sverige var inte längre en stormakt.

En detaljerad lista över de svenska regementena och fälttågen de deltog i finns på denna sida.