Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Arméer Fanor & standar Stora nordiska kriget Tennsoldater Källor & litteratur Blogg

  ALLMÄNT
 
  Svenskt infanteri 1700
  Svenskt infanteri 1709
  Svenskt kavalleri 
  Livgardet
 
 
  GRENADJÄRER
 
  Svenska grenadjärer
  Utländska grenadjärer
  Grenadjärmössor
  Hästgrenadjärer

 

Örjan Martinsson
 

Grenadjärer


Preussiska grenadjärer i slaget vid Hohenfriedeberg 1745

På 1700-talets slagfält utgjorde grenadjärerna den yppersta eliten bland fotsoldaterna. Deras namn hade de fått för att de från början var utrustade med handgranater. Men skjutvapnens utveckling under 1700-talet gjorde att handgranaterna slutade att användas från och med mitten av 1700-talet. Deras funktion som elitsoldater kvarstod dock ännu en tid och de tilldelades de mest krävande uppgifterna under fältslag och belägringar. Från och med slutet av 1700-talet började emellertid deras särställning försvinna då grenadjär blev en hedersbetygelse som kunde tilldelas hela regementen varmed den egentliga skillnaden mellan dem och det övriga infanteriet reducerades till uniformsdetaljer.

Som ett särskilt truppslag har grenadjärer existerat sedan andra halvan av 1600-talet. Det finns visserligen många belägg på soldater som kastade handgranater från olika håll i världen så tidigt som från medeltiden och framåt. För svensk del är det äldsta belägget från 1634 då Lars Kagg satte upp en sådan styrka vid försvaret av Regensburg. Men det var först 1667 i Frankrike som de första egentliga grenadjärerna såg dagens ljus när överstelöjtnant Jean Martinet beväpnade särskilt utvalda soldater i Régiment du Roi med handgranater under belägringen av Lille. De nya soldaterna visade sitt värde och 1670 fastställdes det att 29 franska regementen skulle ha ett särskilt grenadjärkompani, vilket snart kom att införas även i resten av armén.

Eftersom Frankrike var den ledande stormakten vid denna tid spreds nyheter därifrån snabbt till andra länder. Österrike införde grenadjärer redan 1670 och följdes 1676 av Danmark och Brandenburg samt 1677 av England. Sverige fick sina första grenadjärer 1684 och året efter introducerades grenadjärer i Spanien och Savojen. 1704 infördes grenadjärer även i den ryska armén. Men hur grenadjärinstitutionen kom att gestalta sig i dessa länder redovisas på särskilda sidor (för svenska respektive utländska grenadjärer) medan denna sida ger en mer allmän beskrivning av grenadjärer.

Grenadjärer förekom även bland dragonerna, men dessa så kallade hästgrenadjärer fick inte lika stor utbredning som de vanliga grenadjärerna och avvecklades i slutet av 1700-talet. Även hästgrenadjärerna redovisas på en särskild sida.

Grenadjärernas utrustning och särdrag

Det var de allra tappraste, starkaste och skickligaste soldaterna som valdes ut för att bli grenadjärer. Men även kroppslängd var ett viktigt kriterium och grenadjärerna utmärkte sig genom att vara väldigt långa. I alla länder där de fanns kom grenadjärerna också att i varierande grad utmärka sig från det övriga manskapet genom flera typiska skillnader i utrustning och uniformer.

Den främsta skillnaden i utrustning var givetvis den att grenadjärerna hade handgranater (vanligen tre stycken) och en särskild granatväska som förvarade dessa samt en lunta för att antända dem (vanligen förvarad i en ficka på patron- eller grenadjärväskans sele). En normal handgranat var lika stor som en trepundig kanonkula men vägde bara hälften så mycket (ungefär 0,75 kilo). Vid stridsövningar med levande motståndare användes pappershandgranter (även dessa laddade med krut och försedda med brandrör).

Utöver själva handgranatutrustningen var de också från första början utrustade med flintlåsmusköter. Detta i en tid då de flesta musketerare ännu var beväpnade med luntlåsmusköter. Även officerarna och underofficerarna vid grenadjärkompanierna var beväpnade med flintlåsmusköter och inte de kortare stångvapen som befälen annars hade och som de behöll långt efter att manskapets pikar byttes ut mot musköter. Under 1600-talet var det inte vanligt att musköter hade remmar men även här var grenadjärerna tidigt ute eftersom de behövde en vapenrem på musköter så att de kunde hänga den på ryggen och använda båda händerna till att hantera handgranaten.

Istället för värja hade grenadjärer en sabel som sidovapen. På 1600-talet betraktades sabeln som ett exotiskt vapen som gav associationer till österländska arméer och tanken var väl att den skulle ge grenadjärerna ett mer vildsint intryck. Något som eventuellt kunde förstärka det vildsinta intrycket var den yxa som grenadjärerna hade. Denna var främst avsedd för fältarbeten men kunde även fungera som ett närstridsvapen. Slutligen kunde grenadjärer även utrustas med en tidig form av granatgevär som såg ut som en musköt med en flaskformad pipa som var tillräckligt stor för att ge plats åt en granat

En ren modedetalj som var typisk för grenadjärer var den i flera arméer obligatoriska mustaschen. I den österrikiska armén skulle dessa mustascher vara särskilt fylliga och om en sådan inte kunde ordnas på naturlig väg fick de fästa en lösmustasch under näsan.

Men den allra mest kända skillnaden mellan grenadjärer och vanligt infanteri var deras iögonfallande huvudbonader som fanns i två huvudsakliga varianter: björnskinnsmössor och mitror. De sistnämnda har fått sitt namn eftersom deras utseende påminner om en biskopsmössa (dvs. en mitra). Fördelningen av dessa mösstyper följde ett geografiskt eller rent av ett religiöst mönster. Björnskinnsmössorna användes nämligen främst i södra (katolska) Europa medan mitrorna var populärast i de protestantiska länderna i norra Europa samt i Ryssland. De olika mössornas utveckling från ett gemensamt ursprung förklaras utförligare i en särskild sida om grenadjärmössor.

Hur grenadjärer organiserades och stred

Till en början var grenadjärerna organiserade på så sätt att de fortsatte att tillhöra sitt ursprungliga kompani. Men det dröjde inte länge innan de bildade egna kompanier. Först ett kompani per regemente och sedan ett per bataljon. Mot slutet av 1700-talet bildades även självständiga grenadjärregementen i flera arméer. Dessa regementen saknade koppling till moderregementen som skulle förse dem med sina bästa soldater och därmed började skillnaden mellan grenadjärer och vanligt infanteri alltmer att suddas ut.

Det verkar inte ha varit vanligt att grenadjärkompanier hade fanor. Orsaken till detta kan vara deras ställning som utvald elit från vanliga kompanier. Fanor fyllde visserligen en viktig funktion på slagfältet genom att göra det möjligt att på långt håll identifiera de olika bataljonerna. Men de hade även en rituell funktion då nya rekryter svor sin trohetsed till fanan. Det var nämligen en vanlig uppfattning att soldater inte lydde under krigslagarna förrän de hade svurit sin faned. Men för grenadjärerna var detta inte en anledning till att ha en fana eftersom samtliga grenadjärer hämtades från vanliga kompanier där de redan hade svurit faneden. Det tycks ha varit först när permanenta grenadjärregementen bildades som grenadjärer började bära fanor.


Brittiska grenadjärer i strid mot skotska jakobiter i slaget vid Culloden 1745

Det ursprungliga syftet med grenadjärer var att de skulle bilda täten vid stormningar av befästningar. Det var också vid sådana strider som handgranater var mest användbara och där de användes allra längst. I strid vid öppen terräng förlorade handgranaterna snabbt all betydelse eftersom musköternas träffsäkerhet och eldhastighet förbättrades under 1700-talet. Muskötens räckvidd var redan från början längre än vad en människa kunde kasta en granat och uppgiften krävde därför synnerligen tappra män som var både snabba med att antända granaten och kunde kasta den långt. En uppgift som givetvis inte blev lättare av att musköternas träffsäkerhet med tiden blev allt bättre. Själva handhavandet av en handgranat var nämligen inte heller en helt enkel uppgift och det förekom många olyckor vid hanteringen av dem. För grenadjärerna var tvungna att vänta tills brandröret hade brunnit tillräckligt länge så att de inte riskerade att fienden skulle kunna kasta tillbaka granaterna. Detta tillsammans med det faktum att  musketerarna skulle komma upp i eldhastigheter på fyra skott i minuten innebar att det till slut inte var meningsfullt att stå framför dem på ett kort avstånd och slösa tid på att antända handgranater.

Vid strid på det öppna fältet var grenadjärerna uppställda vid bataljonernas båda flanker eller enbart den högra. Grenadjärernas tapperhet kunde också manifesteras på andra sätt i bataljonsformationen som till exempel att deras led tog några kliv längre fram så att de skulle stå närmare fienden. En del grenadjärer kunde även avdelas för att som en mänsklig mur skydda bataljonschefen som stod framför bataljonens mitt. Men detta bruk föll bort i början av 1700-talet och det blev istället en allmän praxis att i krigstid sammanföra grenadjärer från olika regementen och koncentrera dem i  tillfälliga grenadjärbataljoner. Dessa grenadjärbataljoner fick ofta de för grenadjärer välbekanta uppgifterna att försvara flanker, leda stormningar och etablera brohuvuden vid flodövergångar.

Läs mer om svenska grenadjärer, utländska grenadjärer, hästgrenadjärer och grenadjärmössor.