Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Arméer Fanor & standar Stora nordiska kriget Tennsoldater Källor & litteratur Blogg

  ALLMÄNT
 
  Svenskt infanteri 1700
  Svenskt infanteri 1709
  Svenskt kavalleri 
  Livgardet
 
 
  GRENADJÄRER
 
  Svenska grenadjärer
  Utländska grenadjärer
  Grenadjärmössor
  Hästgrenadjärer

 

Örjan Martinsson
 

Grenadjärmössor


Mössor av preussisk modell (mitror)

Det som framförallt utmärkte grenadjärer från det vanligt infanteriet var deras iögonfallande huvudbonader som fanns i två huvudsakliga varianter under 1700-talet: björnskinnsmössor och mitror. De sistnämnda har fått sitt namn eftersom deras utseende påminner om en biskopsmössa (dvs. en mitra). Fördelningen av dessa mösstyper följde ett geografiskt mönster i och med att att björnskinnsmössorna främst användes i södra Europa medan mitrorna var populärast i norra Europa samt i Ryssland. Men björnskinnsmössor skulle mot slutet av 1700-talet bli allt mer populära och ersätta mitrorna i många arméer. Detta innebar dock att priset på björnskinn ökade till den grad att ännu fler mösstyper utvecklades för grenadjärer under 1800-talet i syfte att få ned kostnaden för huvudbonaderna.

Anledningen till att grenadjärer överhuvudtaget hade särskilda grenadjärmössor har förklarats med att 1600-talets vidbrättade hattar var i vägen när de skulle kasta handgranater alternativt när de skulle hänga musköten på ryggen för att kunna använda båda händerna vid hanteringen av handgranaterna. Erik Bellander har i sin bok Dräkt och uniform från 1973 en längre redogörelsen om grenadjärmössornas uppkomst som citeras i sin helhet nedan. Notera dock att inte alla historiker är övertygade om att mössorna infördes av rent praktiska skäl och de tror istället att dessa kom till enbart för att grenadjärerna skulle skilja sig i utseende från det vanliga infanteriet.

Erik Bellander om grenadjärmössor
(sid 272-274 i Dräkt och uniform)

Grenadjärerna — från början särskilt utvalt manskap med uppgift att i striden kasta handgranater — skilde sig nu från de övriga genom en i vissa delar avvikande beklädnad. Detta gällde framförallt huvudbonaden. Sålunda började man under denna tid förse grenadjärerna med ett slags toppluvor av ungefär samma typ som de nattmössliknande huvudbonader, vilka allmänt bars i Europa av de lägre samhällsklasserna. I olika länders soldatutrustningar under 1600-talets senare del fanns emellertid en annan huvudbonad, karpusen, vars ursprung med all sannolikhet även är att finna i den av allmogen burna toppluvan. Soldatens karpus erhöll dock en speciell utformning och får ej förblandas med grenadjärmössan. Tills vidare behåller denna sin mjuka form, men redan i början av 1700-talet uppträder den styvare, senare sockertoppsliknande typen, som skulle bli så karakteristisk för grenadjärmössor av detta slag. Orsaken till att man övergav den mjuka mössan med hängande topp uppges ha varit, att den sistnämnda slog grenadjären i ansiktet vid kastningen av granaten.
       Man har i tillkomsten av denna speciella grenadjärmössa velat se ett försök till lösning av problemet, hur grenadjären skulle kunna kasta handgranater utan att samtidigt slå av den vidbrättade hatten, den vanliga militära huvudbonaden under denna tid. Detta tycks vara den allmänna uppfattningen, ofta framförd i litteraturen. Fullständig enighet råder dock ej på denna punkt. Den verkliga orsaken skulle ha varit en helt annan. Visserligen sammanhängde även enligt denna teori den mjuka grenadjärmössans tillkomst med den vida hatten men hade ingenting att göra med själva kastningen av granaten. Man vill göra gällande, att denna skedde underifrån, ej genom att handen fördes i jämnhöjd med huvudet. I annat sammanhang skulle dock hatten ha varit i vägen, nämligen då grenadjären i samband med handgranatkastningen måste hänga musköten på ryggen och sedan taga den därifrån. Liknande besvär hade mött franska dragoner i samma situation redan tidigare. Varför de hade försetts med karakteristiska hängande toppmössor i stället för de opraktiska hattarna. Här kan man i varje fall bortse från handgranaterna och deras roll i sammanhanget.
       En tredje uppfattning hävdar, att den stora hatten med sina vida brätten utgjorde ett hinder såväl vid handgranatkastningen som vid den i samband därmed verkställda på- och avtagningen av eldhandvapnet, vars placering på ryggen var nödvändig, för att grenadjären skulle kunna ha bägge händerna fria för tändning och kastning av granaten. Fördelen med en mindre omfångsrik huvudbonad, när det gäller en specialuppgift av detta slag, förefaller uppenbar, oberoende av de delade meningarna angående den verkliga orsaken.
       Egendomligt nog saknas uppgifter om grenadjärmössor i Frankrike under denna tid. Grenadjären avbildas i hatt med på högra sidan uppsvängt brätte, musköt på ryggen och en brinnande granat i högra banden. Här hade man alltså löst problemet genom att helt enkelt vika upp den sidan av hatten som var i vägen vid granatkastningen. Sådan uppvikning av högra sidan hade dock förekommit även långt tidigare, för underlättande av siktningen med eldhandvapen liksom vanligen på befälets hattar. Grenadjärmössor överhuvudtaget uppträder i Frankrike påfallande sent. Utvecklingen av den här beskrivna typen till den höga, toppiga mössan äger rum på annat håll. Detta tillhör emellertid ett senare skede.

Grenadjärmössornas evolution

Trots de till synes stora skillnaderna mellan björnskinnsmössan och mitran är det lätt att spåra ett gemensamt ursprung i den dragonmössa som de ovan nämnda franska dragoner använde under 1600-talet och en bit in på 1700-talet. Denna hade ett utseende som bäst kan beskrivas som en "tomteluva" och i likhet med jultomtens var den tvåfärgad. Vissa dragoner hade pälsbrämade luvor vilka sedan skulle utvecklas till björnskinnsmössor. Mitrorna utvecklades genom att luvan gradvis blev styvare så att den till slut blev en konformad mössa. Tidigt förseddes mössan med en vertikal skärm på framsidan på vilken regementssymboler och kungliga monogram broderades. Till en början var skärmen fristående men sedan blev den fastsydd med luvan så att utvecklingen till en konformad mössa fullbordades. Under 1700-talet blev det vanligt att förse mitrorna med mässingplåtar, vilka kunde vara förgyllda eller försilvrade.

Även björnskinnsmössorna växte på höjden under 1700-talet. I deras fall genom att björnskinnsbrämen blev allt större på framsidan så att den kom att överskugga den löst hängande luvan som behölls ända fram till slutet av 1700-talet. Därefter försvann luvan och björnskinnsmössan blev helt cylinderformad (se bilden till vänster som föreställer Napoleons gamla garde). Det var också vanligt med olika typer av dekorationer på mössorna som till exempel plymer och mindre mässingplåtar med regementssymboler.

Det var främst skinn från nordamerikanska svartbjörnar som användes till grenadjärernas björnskinnsmössor och efterfrågan på detta ökade kraftigt under napoleontiden. Det var inte heller bara grenadjärer som bar sådana mössor utan allt fler trupptyper lockades av björnskinnsmössans status. Det var dock bara grenadjärer som hade mässingplåtar på sina mössor. Priset på björnskinn blev till slut så högt att de europeiska arméerna utvecklade en rad nya typer av huvudbonader för grenadjärer. Efter 1815 kom användningen av de egentliga björnskinnsmössorna att begränsas till gardesregementen vilka ofta bär dessa vid parader och liknande aktiviteter än idag.

Grenadjärmössor i olika länder

Som redan nämnts var mitrorna vanligast i norra Europa medan björnskinnsmössor till en början var populärast i Sydeuropa. Med undantag för Polen som hade mitror av rysk typ (läs nedan) kan man också säga att fördelningen följde ett religiöst mönster där protestantiska och ortodoxa länder bar mitror och katolska länder björnskinnsmössor. Men det fanns också vita fläckar på kartan då grenadjärmössor i Frankrike, och förmodligen även Sverige, inte var allmänt förekommande under 1700-talets första hälft.

När mitrorna blev färdigutvecklade under 1700-talets första halva kan man tala om tre olika modeller. I den brittiska armén slog mässingplåten aldrig igenom och mössorna var därmed helt och hållet av tyg tills dessa ersattes av björnskinnsmössor 1768. Denna mitra-typ var den som liknade biskopsmössan allra mest. Mössor med mässingplåt förknippas starkast med Preussen som introducerade dem 1712 (även Danmark och Sverige hade dock tidiga sådana). Som en följd av den preussiska arméns framgångar i mitten av 1700-talet blev dess konformade mössor populära och Danmark gick från grenadjärmössor av brittisk typ till den preussiska sorten omkring 1758-60. Den tredje typen av mitror var den ryska som förutom mässingplåten var gjorda av hårt läder och hade ett utstickande nackskydd av samma material. Den ryska sorten infördes i dess armé på 1730-talet och ersatte de tidigare mitrorna som var gjorda av tyg. En föregångare var dock det Preobrazjenska gardet (bilden till höger) som redan 1712 fick ut sådana läderhjälmar, vilka dessutom var dekorerade med en stor strutsfjäderplym.

Björnskinnsmössans utveckling var mer enhetlig. Men den äldre varianten med hängande luva (se bild här) kan man ändå kalla för den österrikiska modellen eftersom sådana björnskinnsmössor inte blev vanliga i Frankrike förrän på 1750-talet och ersattes sedan med de cylinderformade björnskinnsmössorna som förekom under revolutions- och napoleonkrigen. Även Spanien, Savojen och Bayern utrustade dock sina grenadjärer med björnskinnsmössor försedda med luva.

Det går att läsa om svenska grenadjärmössor på sidan om svenska grenadjärer.

Läs även om utländska grenadjärer och hästgrenadjärer eller gå tillbaka till grenadjärernas förstasida.