Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Arméer Fanor & standar Stora nordiska kriget Tennsoldater Källor & litteratur Blogg

  KÄLLOR
 
  G. A. Pipers minnen
  Gen. Major Roses Rel.
  Karl XII:s brev
 
 
  LITTERATUR
 
 
Kriget i Skåne
 

Örjan Martinsson

Konung Karl XII:s egenhändiga bref

Samlade och utgifna af Ernst Carlson

Inledning

Förra afdelningen:
Senare afdelningen:
Bihang:
Konung Karl XII:s egenhändiga bref till kungliga och furstliga personer.
Konung Karl XII:s egenhändiga bref till enskilda personer.
Kansliskrifvelser och andra uppsatser helt eller delvis av konung Karl XII:s hand

      I. Kanslikoncepter med rättelser af Karl XII:s hand

263, 264, 265, 266, 267, 268, 269, 270, 271, 272, 273, 274, 275, 276, 277, 278, 279, 280,
 281, 282, 283, 284, 285, 286, 287, 288, 289, 290, 291, 292, 293, 294, 295, 296, 297, 298.

   II. Anteckningar i befästningskonst af Karl XII under uppväxten.
  III. Utdrag af kronprins Karls och hans informator Nordenhielms anteckningar.
  IV. Pompesaken.
   V. Utkast till en Anthropologia physica af Karl XII:s hand.

Nedanstående text är en del av ett pågående arbete som syftar till att skanna in och publicera på Internet de brev från Karl XII som Ernst Carlson gav ut i tryckt form 1893.

BIHANG.
_____

KANSLISKRIFVELSER

OCH

ANDRA UPPSATSER

HELT ELLER DELVIS

AF

KARL XII:s EGEN HAND

_______

Sidan 361

(Sidan 362 är blank)

I. Kanslikoncepter med rättelser af Karl XII:s hand1.
(1709-1718.)

N:r 263.
Till defensionskommissionen angående regementenas
återuppsättande efter Poltavaslaget2.
 Lägret vid Otjakov den 11 juli 1709.

Carl etc. Det är en rum tid, at vi utur Sverige intet hafve hafft någre tidender eij heller kunnat få tilfälle at sända här ifrån någre bref.

Imedlertid har tilståndet här varit godt och alt väl afluppit, så at man innan kårt förmodat at hafva så stor öfverhandh öfver fienden, så at han skulle nödsakas ingå sådant slut, som man åstundade af honom. Dåck är händt, at dhen 28 förledne månadh giönom ett öde och olykeligit tillfälle dhe Svänske trupper lidit afbräk uti et feltslagh, hvilkeet är skiedt aldeles intet giönom fiendens stridhbarheet

Sidan 363

  1. I koncepten till kansliskrifvelserna från tiden efter Poltavaslaget, under Karl XII:s vistelse i Turkiet och efter hans hemkomst, påträffas ofta nog lätt igenkännliga rättelser af konungens egen hand. Den här upptagna samlingen af dylika skrifvelser är icke fullständig utan afser endast att genom framstående exempel belysa det starkt personliga draget i konungens regeringsåtgärder. De kursiverade orden beteckna i detta bref — liksom i de följande — de af Kari XII:s egen hand gjorda rättelserna och tilläggen.
  2. Denna skrifvelse var den första, som till svenska rådet framförde en officiell underrättelse om Poltavaslaget. Jfr Hist. Tidskr. 1888, sid. 279 o. f.

Sidan 364

eller myckenheet, ty fienden har i förstone alstadigt blifvit drifven; utan sielfva ohrten och lägenheten har varit så fördelakligh för fienden samt befäst, så at dherigiönum dhe Svänske hafva haft förlust, som utaf stor åtrå till fäktandet, oaktat alla fiendens fördelar, hafva fienden alstadigt angripit och förfölgt, hvarpå sedan haar hänt, at mästedelen [af] fotfolket blifvit förlorat och sielva rytteriet lidit och så een stor afbräk.

Dhenna förlusten är fuller stor; dock är man betänkt at finna uhtvägar, at fienden härigönom eij skall vinna någon öfverhandh eij eller dhen ringesta förmån. Dock fordrar högsta nödvändigheten, at Krigzmackten åter upprättas och sätties i stånd til at bemöta Fiendens ytterligare skadelige stämplingar och inbrått. Fördenskul är hermed til Eder vår nådige villie och befalning, at I med al flit och det snareste någonsin är giörligit, där hemma låte recrutera aldeles å nyo landtregementerne til fot, hvilcka hafva varit här ute i fält, giörandes anstalt demsamma at med beklädning, gevähr, Fahnor, Spel, Tälter och alt annat tilbehör förse, som de förr hafva hafft. Cavalleriet har fuller ochså tämmeligen lidit, dock som man just intet kan vetta afgången, så vore dok väl, att alla rusthållare höllo sigh färdige till hel ny recruteringh, särdeles Osgiöta (!) Cavalleriet, som helt och hållet å nyo måste Recryteras. I hafve jemväl at giöra anstalt, at alle hemma i Riket ännu befintliga Regementer til häst och fot äre färdige att gå i fält på första påfordran, på dhet, om nödvändigheten skulle fodra at ett eller annat regemente skulle beordras att gå i fält i dheras ställen, som nu åther å nyo måste recryteras, at dhe då måge dhertill vara beredde.

Dhet är högst nödigt, at man nu intet fäller modet eij eller släpper värket handlöst, utan medh yttersersta (!) kraffter griper värket an at bringa detta åhter i stånd igen, på dhet man man kort må bringa altsammans till önskeligit slut. Och förmodar man, oaktat dhenna förlusten är skiedh, fienden innan kårt skall åther kunna så tvingas, att man lärer kunna vinna utaf honom alt hvad man åstundar.

Guardietz recrytering är och nödig at, så mycket giörligit, dhertill anstalt giör[es] och at man söker hitta på förslagh, huru dhen lätteligen må fortsättias, hvartill ett ansenligit tahl af manskap fodras, och tordhe af Sa[l]beter Siudare een dhel dertill kunna bekommas. Een dhel officerare medh någre få gemena af guardet finnes än i behå[l]dh tillika medh några få af dhet andra fotfolket, och hvadh som hos fienden kan blifvet fångit, giör vi oss håpp om at kunna få uhtväxla.

Emelertidh måste för altingh dhe ryske fångar i sveriget hållas helt strencht och alsingen friheet lämnas, till dhess man kan see, om man kan bekomma nogon uhtvexling för dhem. Serdeles måste förnäma ryssar, som dher sittia, allsingen frihet lämnas, at ingen må få komma till dhem, varken Svänske eller hvem dhet vara vill, eij eller måste dhem effterlåtes dhen ringaste corespondence eller brefväxling, utan på dhet strängesta måste hålles inne, till dhess man herifrån kan träffa ett vist aftal med fienden angående uthvexlingen. Lägret vid Ossow utmed Svarta hafvet den 11 Juli 1709.

[Inrikes koncept i Riksarkivet. kontrasigneradt af H. G. von Müllern.]

*

 

N:r 264
Till rådet i Stockholm med instruktion angående dess förhållande,
i händelse Danmark gjorde någon fredsproposition.
Vid Bender den 26 april 1710.

Carl etc. Såsom Vij för nogon tid förnummit, huruledes konungen i Danmark emot tro och loffven samt utan den ringaste honom gifne orsak har uti förledne höst utbrustet emot Oss och Vårt rijke uti en uppenbar feigde, men

Sidan 365

Vij ochså nu nyligen1 fått höra, att den rättvisa guden i så motto hafver vällsignat Våre rättmätige vapen emot den trolösa fienden, att hela des makt, som varit öfversatt in uppå Skåne, skall uti en förelupen action aldeles vara. kastad öfver ända och förströdd; så kunne Vij billigt giöra Oss dhe tankar, att konungen i Danmark lärer aff en sådan anstöt ångra sitt onda upsåt och gerna sökia till att förlika sig med Oss.

Fördenskull, ehuruväll Vij nog orsak hade att fullföllia Våra vapens lycklige framgång emot honom och sättia honom i det tillstånd, att han en annan gång eij så lätt må kunna skada Oss; dock icke dess mindre, som eij finne dhet, som skiedt är, härröra af en hastig obetenksamhet på danska sidan, hvartill dhe låtit sigh förleda utaf andra, alt så vele vij visa oss benägna at höra och antaga skälige fredzpropositioner under Siömakternes Mediation, så framt dhe Danske sådant godvilligit utan längre åpskåff begära och dhe föruth försäkrar Oss om en billig förnöjelse för skada och olägenhet, som Vij och Våre undersåtare af detta fredzbrottet och föröfvade fienteligheter på ett eller annat sätt hafvom most utstå. Altså villie Vij här med lemna Eder tillstånd och fria händer under Engelandz och Hollandz förmedling till att inlåta Eder uti en fredzhandling med Danmark på sådane vilkor, som här ofvan till är förmält; hafvandes I att straxt berätta hijt till oss alt sådant jämte Edert underdånige betänkande om hvart och ett ärende, som vid ett slikt värk bör i act tagas, och imedlertid at uprätta med Danmark ett stillestånd eller vapenhvila på så lång tid, som man på begge sijdor kan komma öfvereens om. Och äre vij tillfräds, på huru långh tidh ett sådant stillstondh slutes, om dhet och slötes på et helt åhrs tidh.

Vi låte nu afgå breff till Våre Ministrer uti Engeland och Holland, att dhe såsom aff sig sielfve skola där för-

Sidan 366

  1. Underrättelsen om slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710 nådde fram till Bender genom en express från Wien i april månad s. å. Hist. tidskr. 1890, sid. 61.
klara detta Vårt fredälskande sinne, såsom I alt sådant med mera af hoosgående bilaga vidare kunnen see, förtroendes Vij Eder berömlige dexteritet och bekände nijt för vår tienst och interesse att betäma alt detta, som I bäst finnen.

Hvar med I förrätten det, som Oss till nådigt behag länder och Vij befalle Eder gud altzmäcktig synnerl. nådel.

[Utrikes koncept i Riksarkivet, kontrasigneradt af H. G. von Müllern.]

*

 

N:r 265
Till svenska sändebuden i Wien, Regensburg, England och Holland
samt Hannover med förnyade order angående neutraliteten inom
Tyska riket och garantien af fredsfördraget i Altranstädt.
Vid Bender den 18 juli 1710.

Carl etc. Vij monde d. 21 Martii förledne i nåder Eder anbefalla att å Våra vägnar efftertryckeligen föreställa det Keijserlige hofvet, huru obillig och Oss förfångelig den garantien är, som Keijsaren tillika med Siömakterna och nogra rikzständer hafva för händer att utfästa till att bibeholla en fullkomlig neutralitet uti riket,1 och som Vij den samma aldeles förkaste,2 förklarandes på

Sidan 367

  1. Härmed afses den mellan kejsaren, England och Generalstaterna i Haag den 21/31 mars 1710 upprättade och af svenska rådet under vissa villkor godkända öfverenskommelsen om säkerhet för Tyska riket, Schleswig och Jutland gent emot de i Pommern stående svenska trupperna; dessa skulle ej få gå till Polen eller mot Danmark, medan de allierade makterna äfven förbundo sig hindra konungen af Danmark eller tsaren, om de genom att föra trupper fram genom Tyska riket skulle störa riksfreden. Lamberty: Mémoires pour servir à l'histoire de XVIII siècle VI, 292 o. f.
  2. I bref till rådet samma dag ogillar konungen, att rådet ej uppträdt med nog allvar och ståndaktighet emot ifrågavarande neutralitetsakt. Hist. Handl. V, 85.
hvad ort, som krigsmaneer fordra, vij altidh lärer taga oss fria händer att utföra Vårt värck emot Våra fiender utan något förbehåldh.

Dessa Våra till Eder afgångne ordres vele Vij här med än ytterligare hafva oprepade med nådig befallning, att I dhesamma behörigen effterkommen men derjämte på alfvarsampt sätt föreställen, att det ögnamåhl, som Keijsaren och Siömakterne samt flere rickzständer synes hafva med denna neutralitetzgarantien till att bibeholla roligheten uti riket till deras Eget värckz bättre utförande emot deras gemensamma fiender, så mycket mindre lärer kunna erhollas, som kriget därigenom ofehlbart kommer att itändas uti riket och särdeles Neder-Sachsiske kretzen, der någon skulle försöka ofvannämde garantie at värkställa, hvilket Vij förmoda, at dhe sielfva lärer sökia at taga sigh till vara före, emädan som ofelbart effterfölgden af sådant lärer förordsaka dhem sielfva största olägenheeten, men förklarer här hoos, att Vij på intet sätt villie vara skuld till den oreda, som ett sådant oväsende lärer förorsaka. I uträtten här med, hvad Oss till nådigt behag länder, och befalle Eder Gud Altzmächtig nådeligen.

P. S. Vij förnye här med Våre förre ordres til Eder af den 21 Martii angående prestation af garantien för Altranstadiske freden, hvarom Vij äfven [på] samma gång läte Våre reqyisitorialier afgå till samptige garanderna, varandes Vår nådige villie och befallning, att I Efftertryckeligen föreställen det Keijserlige hoffvet, skyldigheten af en sådan garanties fullgiörande, hvarmed och så Keijsaren gifver Oss ett värkeligit proff af des vänskap för Oss.

[Utrikes koncept i Riksarkivet, kontrasigneradt af H. G. von Müllern.]

Sidan 368

N:r 266
Till rådet i Stockholm angående förhållandet till Ryssland m. fl. ärender.
Vid Bender den 3 februari 1711.

Carl etc. Eder underdånige skrifvelse dat. d. 27 oct. sidstl.1 är Oss tilhanda kommen, hvarutur Vij see, hvad I om et och annat underdånigst berätte. Och som större delen redan är besvarat medelst de nyligen afgångne ordres, så vela Vij allenast på det, som ännu svar behöfver, Oss således i nåder hafva förklarat som följer.

Hvad först anbelangar det slätta tilståndet hemma i landet, så är sådant så ofta vordet uprepat, at det vore nog, om man allenast korteligen förmälte, at det antingen ännu vore lika sådant eller och slättare, hvilket nogsamt påmint Oss en sak, som dessutan nog är bekant men nu på intet sät bättre kan botas än genom en hederlig och fördelacktig fredz förskaffande, hvilken aldeles intet lärer tilväga bringas genom beklaglige förestälningar, utan erfordras därtil, at man i sielfva värket använder yttersta förstånd och krafter til Riketz försvar och dämpande af fiendens högmod. Vij äre försäkrade, at I nu mehra och så läre vara af den meningen, sedan I fåt förnimma sakernes tilstånd här på orten, och ingalunda vidare komma på sådane tankar at kiöpa en neslig fred medelst några provinciers afstående, hvartil Vij aldrig lärer samtycka, ehurudana conjuncturerne ock läre blifva, eij heller bör någon, som vill heta en redligh patriot, styrka dertill hvarken nu eller i framtiden utan hellre råda at våga det yttersta än tillåta, at det ringaste af Riket eller dess provincier skal förminskas, hälst emot Ryssen, medan det vore gienaste vägen at försättia Riket sielfvilligt uti sådant tilstånd, at ved påkommande nyt fredzbråt (som ofelbart i sådant fal eij länge lärer utheblifva) Sveriges

Sidan 369

  1. Hist. Handl. V, 108 o. f.
Rike då lärer nödgas alldeles gifva sig under sina grannars villja och behag och taga emoth sådan lag, som antingen fienden eller ock dhe, som ännu kalla sig vänner, villja föreskrifva; utan måste man allenast vara betänkt på återvinnande af det, som råkat fienderne i händer, jämte et skiäligit skadeståndz erhållande af Ryssen, för den tilfogade skada och oförrät, förmodandes Vij, näst dens högstes tilhielp, at aftvinga honom en sådan fred, som skal vara riket både hederlig och nyttig men ingalunda til nesa och afsaknad. Vij hafve fuller nyligen sändt eder fulmackt til at sluta freden med Danmark men vele aldeles intet förmoda, at I ärne afstå det ringaste, i fal det skulle komma til handling.

Vij tycke fuller myket om. at I försäkren Oss om eder ståndacktighet och försicktighet uti värketz handterande och at I intet villia släppa det handlöst men skulle jämväl gierna see, at sådant i sielfva gierningen vijstes. At man ved främmande håfv söker föreställa Riketz utblottade tillstånd, dhet hålla vij högst skadeligit, medan fienderne ej försumma at giöra sådant nogsampt kunnigt och alla grannar dessutan nog äre benägne at låta fahra all Consideration för Sverige, utan at man därpå sielf arbetar genom klagefulla föreställningar och at man viser en så stor vilfarighet uti alt det, som af grannarne begiäres, ehuru obilligt det och är, som och at man inlåter sig at handla om öfverlåtande af troupper, som Sverige sielf högst har af nöden, åth dem, på hvars upricktighet man har orsak at tvifla.1 Och hade Sverige af et sådant trouppernes öfverlåtande ingen säkrare fördhel hafft än at det giordt sig sielf värnlöst mitt under ännu påstående krig, och är det där igenom vijst klenmodigheten hos sig vara så stor, at det häldre velat anförtro hela dess välfärds bijbehållande uti andra Herrskapers godtfinnande än at drista sig sielf vidare at försvara.

Sidan 370

  1. Detta syftar på rådets förhandlingar med neutralitetsmakterna om öfverlåtande i deras tjänst af svenska hären i Pommern. Jfr F. F. Carlson: Om fredsunderhandl. 1709—18, 13.
Angående de prætensioner, som Zaren giör emot de qvarhåldne Guarnizoners lösgifvande, så undra Vij intet så mycket på deras orimlighet, emedan sådant hos honom intet är ovanligit, som på Eder villfahrighet sådane obilligheeter gienast at bevillia, der I dock numera bättre borde kiänna denna fiendens arghet, gåendes desse oskiälige prætensioner på intet annat uth än at därigenom få en prætext at qvarhålla guarnizonerne, til dess de aldeles gå i grund, medan de ändå intet lära släppas fast honom alt och ändå mera bevilliades, lärandes honom intet vara så myket angelägit, hvarken om Snauen1 eller Chilkow,2 mindre om borgarnes anhörige i Viborg eller några kahla qvarhåldne kiöpmän. Och hafve I fördenskuld, så vida det icke redan är skedt, aldeles intet at lösgifva Snauen, myket mindre tilstädia Borgerskapetz anhöriga i Viborg at begifva sig dijt, medan det vore myket oanständigt at sielf skicka vara undersåtare fienderne i händer. Men at Residenten Chilkow må löös gifvas emot Cnipercrona,3 dess famillie och egendom, det vele vi ändtl. tillåta.

Vi hafve för detta vidlöfteligen yttrat Oss om de ved Narva tilfångatagne Ryske Generaler och officerare, i anledning hvaraf I kunne svara på den öfversände declarationen, med hvad mera som kan finnas tienligit till fullkomblig vederläggning af en så osan beskylning, som hade vi brutit något accord. Man måste inte visa någon otidig höflighet emot en så obillig fiende, medan han därigenom allenast blifver styrkt uti sit oskiähl, som nogsamt skönjes utaf detta dess påstående, hvartil anledning tages af den Generosite, som Vij månde betyga emoth fångarne ved Narva.

Alt detta anföres til den ändan, på det I så väl häraf, som af våre förre härifrån afgångne bref måge til-

Sidan 371

  1. »Snau», ett slags fartyg.
  2. CHILKOV, Andreas, rysk kammarherre och resident i Stockholm, på Karl XII:s befallning häktad och kvarhållen i fångenskap efter utbrottet af kriget med Ryssland 1700.
  3. KNIPERCRONA, Tomas, svensk resident i Moskva, född 1650. Länge hållen i fångenskap i Ryssland; död i Stockholm 1714.
fyllest förnimma, huruledes vår mening uti et och annat mål är, hvarefter I eder ochså uti alla förekommande saker hafva at rätta. Och om några ährender förefalla, hvaröfver för vårt, långa frånvarande inga speciala ordres kunna bekommas, så måste man altid söka at värkställa det, som utur vara skrifvelser kan aftagas vara enigt med den intention Vij hafva och den methode Vij bruka at drifva värket, på det det ena eij måtte vara det andra hinderligit.

Hvad vedkommer Ständernes sammankallande, så hålle Vij sådan[t] onödig[t], hälst Vi påminne Oss af Edre förre berättelser hafva sedt, at den sidste Ständernes sammankomst intet har tient til annat än at så myket mehr uptäcka deras utblottade tilstånd. Dhertill medh vore dhet och nu farligit at hålla samankomst för dhen smitesame siukdomb, som sigh på åhtskilige ohrter inritat.

Som I berätte, at några ryska Capare sig i norska hambnarne skola uppehålla, de där hafva bårttagit svenska kiöpmansskep, så måste I använda alla giörliga utvägar sådant at afstyra.

Anbelangande eder underdånige ansökning at få til fremmande herrskaper förpanta någon dehl af de tyska provincier, så lärer af åtskillige Våre förre bref redan vara bekant, at Vij sådant för ingen dehl kunna tilstädia, hvarefter I eder hafve at rätta.

Hvad I skrefven angående Reductionsvärket, så låte Vij afgå Vår nådige befalning til Reductionsdeputerade, at de dheröfver skole inkomma med deras underdånige berättelse. Angåendhe Skougs- och qvarn-Comisionerne, så påminne vij oss eij annat än at dheruti tillfyllest äre förordningar giorde, som äre af sådan beskaffenhet, at dhe intet kunna rubbas, följandes härhos et annat bref til eder angående skiärskådande af de besvär, som undersåtarne kunna hafva at andraga, deras handel och vandel samt andre näringsmedel angående.

At I hafve hindrat resan för pfaltz-Grefvinnan Catharina,1 det finne Vi vara väl giordt. Men måste Stads-

Sidan 372

  1. KATARINA AF PFALTZ, dotter af hertig Adolf Johan, var född 1661och sedan 1705 änka efter kungl. rådet, grefve Kristofer Gyllenstjerna; död 1720.
Cont. til följe af Vår nådige befalning draga omsorg därföre, at hon ricktigt må uthfå det henne och hennes sonn tillordnade underhållet, på det hon i mangel deraf intet må lijda nöd, som hittills skiedt är, hvilket lärer hafva förorsakat henne at giöra denne resan.

För det öfrige, så kunne I altid giöra eder försäkrade, at Vi med al Kl. nåd och ynnest läre ansee den möda och omsorg, som I jämväl hädanefter läre visa för Riketz bästa uti Vår frånvaru. Befallandes eder slutel. etc.

[Inrikes koncept i Riksarkivet, kontrasigneradt af C. Feif.]

*

 

N:r 267
Till e. o. envoyén Funck i Konstantinopel med befallning att hos
sultanen besvära sig öfver storvisirens hållning vid Prutfreden
och söka hindra samma freds ratifikation af Porten.
Vid Bender den 20 Juli 1711.

Carl etc. Sedan som Czaren1 med des krigsmackt af en blind förmätenhet vår ingången uti Moldavien in till Prutströmen, är händt, att han därsammastädes af turkiske krigshären och Tatarne är blefven kringränd och på alla sidor tillsluten, så man antingen inom nogra timars förlåpp hade medh stycken allenast kunnat tvinga honom, utan vidare våga nogon man, medh hela Armeen at tiggia om quarter, så framt några stycken allenast blifvif satta på dhe dhertill bekvemdheligista (!) stellen, eller om man hade

Sidan 373

  1. Den 11/21 Juli 1711 hade tsar Peter, omringad af en öfverlägsen turkisk här, lyckats förmå storvisiren Mahomed Baltadsji att ingå på den för Ryssland förmånliga freden vid Prut.
velat utan något skott bemecktiga sigh fienden, så hade fienden giönom hungern och af elak stank blifvit tvungen innom fyra eller högst fem dagars förlopp att gifva sig fången med hela sin krijgzhär.

Men oacktat een så stor lycka och förmon, som Storviziren där igenom hafver kunnat förvärfva det Ottomanniske riket öfver den trolöse grannen, har han likväll af enn för stor blindhett och otrog[en]het inlåtit sig med fienden uti ett eensidigt och mäckta nessligit accord och lemnat honom frihet att draga sig bårt med stycken och gevähr samt fältteken, utan att därvid till det aller ringaste taga i ackt Vårt interesse, som vid det tillfället med ett ord allenast till Vårt fullkomlige nöije hade kunnat skie, effter som fienden, utmattad och uti trängsslen stadd, var beredd till at eij alenast efftergifva alt, hvad som man af honom hade velat påstå, utan kunde ej annars förvänta än at sielfv aldeles blifva tillfongatagen.

Generalen Poniatowskj1 hafver fuller efftertryckeligen förestält Stor-Viziren, huru oförsvarligen han i det måhlet handlade så väll emot des Herres eget interesse som emot den försäckring Porten oss gifvet att fullföllia kriget, intill des Vi af dem genom samma fienden skulle få vårt fullkomlige nöje och skadestånd för all liden olägenhet samt säkerhet för det tillkommande. Men sådant har intet kunnat nogon ting uträtta, utan hafver han skyndat, Oss aldeles ovetterligen och otillspord, att ingå freden med Czaren och bårtsläpt honom med des krigsmackt under turkisk Confoi. Vij äre sielfve2 hastigt ankomne till turkiske armeen, sedan accordet var slutit, dock innan fienden var utur sitt håll afmarcherat och hafver förestelt Stor-Viziren, huru oförsvarligit företagande sådant vore och at han borde ett så lyckligit tillfälle nyttia till att dämpa fiendens mackt och förskaffa Ottomanniske riket så store och anseenlige förmoner af Czaren, som det hädan effter

Sidan 374

  1. Jfr sid. 169 not 4.
  2. Karl XII ankom till turkiska lägret den 13 juli 1711 för att personligen förhandla med storvisiren.
aldrig mer lärer kunna ernå, och at man än borde och kunde anhålla fienden i några dagar, så at han intet finge marschera bårt, för än rätt ett formeligit och tydeligit accord blefve giort om alt, som dhet sigh borde, och at man bekomme nöijaktigh säkerhet af fienden uti alt. Men stora Viziren lät märkia, at han mera vårdade [sig] om fiendens armees conservation och at den ey skulle lida total ruin än han vårdade [sig] om dhet, som lände till Ottomans[ke] Portens fördhel och säkerhet, och mente, at Otomanske porten eij behöfvde större fördhel och att han hade säkerhet nog i dhe två personer, som äre gifne af Czaren till g[isslan].1

Och som Vårt Interesse eij mindre är förbigångit af Stor-Viziren än sielfva Ottomanske Portens tvärt emot den försäkring, som Porten så offta hafver Oss gifvet, och särdeles igenom den declaration, hvilken Caimakan2 Eder för liten tid sedan monde uppå Sultans vägnar skriffteligen tillställa, så hafve Vi funnit nödigt att låta Eder nu Straxt inlägga hoos Caimacan det memorialet, som här hoos föllier att underteknas af Eder på det sätt, som vid turkiske hoffvet är brukeligit. I måste på alt sät dherhän arbeta, att dhet blifver Sultan riktigt föredragit och så laga, att Sultan icke allenast intet ratificerar den slutna freden utan och så beifra det myckit efftertänkelige Conduite, som Stor-Viziren vid detta tillfället hafver fört, till så väl Ottomanska portens som och vår största præjudice och skada. Vi lemne Eder att vidlöfftigare föreställa så väll Caimacan som dhe andre turkiske Ministrarne sakens beskaffenhet samt des vikt och värde och att dhe förmoner, som Stor-Viziren synts betinga för Porten är af så ringa värde samt så mörke och obegripelige utsatte, att dhe på intet sätt svara hvarken emot den store bekostnaden, som redan är använd på krigetz tillrustande eller emot den nytta och förmon, som elliest med krigetz fortsättiande stode att förmodas.

Sidan 375

  1. Meningen är ofullständig genom brefhörnets afrifvande i konceptet, men det utskrifna brefvet har ordet »gisslan».
  2. »Kaimakam» (= ställföreträdare), titel på en högre ämbetsman inom turkiska förvaltningen.
Czarens onda och vidtuthseende upsåt emot Porten är här igenom på intet sätt brutet eller han krafftlöss giord till att fullföllia sina anslag, så snart han får litet råderum till att repa sina kraffter genom goda författningar hemma uti sitt land. Men nu vore den beqvämligaste tiden att så omskräncka honom, att han aldrig mer hvarken skall kunna skada Porten eller nogon annan des Granne, emedan dhes Arme änn är Delabrerad och i ett ynkeligt tillståndh. Vi förmode fördenskull, att Sultan icke lärer låta förleda sig aff nogen illvilliande till att ratificera denna nesslige och skadelige freden utan fast heller bruka[r] detta tillfället, medan som krigsmackten är tillsammans här på gränsen och är försedd med alt det, som till krigetz fortsättiande kan vara nödigt, att fullföllia dhe avantager, som nu visa sig till att aldeles ruinera den flyktige och af alla lifzmedell samt krigsutredningar utblottade fienden; hvarigenom oc så fullbordas mot oss dhe försäkringar, som Porten Oss giort om ett efftertryckeligit bistånd emot den gemensamma fienden. Men om sådant nu efftersetts, so lehre begge Riken als intet bekomma någon frukt i framtiden emot samme fiende af dhen nyss på begynte vänskapen och förbindelsen.

Vi förvänte med det snaraste få veta, huruledes Porten sig här öffver yttrar, och befalle Eder gud allzmächtig nådel.

[Utrikes koncept i Riksarkivet, kontrasigneradt af H. G. von Müllern.]

Sidan 376

Åter till Källor och litteratur.