De första svenska grenadjärerna inrättades 1684 då det beslutades att i varje kompani skulle sex soldater och en korpral utrustas som grenadjärer. Vid Dalregementets generalmönstring 1693 var antalet grenadjärer nio och när det svenska infanterireglementet fastställdes 1701 skulle varje regemente ha tolv grenadjärer i varje kompani. Senare skulle antalet ökas till femton och slutligen till arton grenadjärer per kompani. Jag har dock inga uppgifter om när detta skedde och när man sedan slutade att utse grenadjärer vid regementena. I ceremoniella sammanhang förekommer dock grenadjärer från Livgardet än idag (klädda i äldre uniformer med björnskinnsmössor).

De indelta regementena bildade aldrig permanenta grenadjärkompanier men det förekom att deras grenadjärer sammanfördes till ett tillfälligt grenadjärkompani vid krigstid. De värvade regementena följde däremot det internationella mönstret och bildade tidigt särskilda grenadjärkompanier.

Utöver den allmänna informationen om grenadjärernas stridsteknik på denna sida kan det nämnas att de svenska excersisreglementena från såväl 1693 och 1701 stipulerade att grenadjären skulle först avfyra sin musköt, sedan slänga den på ryggen för att antända och kasta handgranaten. Därefter skulle han använda bajonetten. I likhet med utländska grenadjärer skulle även de svenska vara långa och under 1700-talet var minimilängden tre alnar (178 cm).

1791 bildades det första svenska grenadjärregementet när Östergötlands två indelta regementen slogs samman och bildade Livgrenadjärregementet. Det var 1816-1928 delat i Första och Andra livgrenadjärregementet och blev nedlagt 1997. Näst på tur var Västmanlands- och Södermanlandsdelen av det gamla Livregementet till häst som 1815 ombildades till Livregementets grenadjärkår och 1893 slogs samman med Närke regemente. Från och med 1904 kallades det gemensamma regementet för Livregementets grenadjärer och det blev det sista "grenadjärregemente" som existerade i den svenska armén (det lades ned år 2000). Av det gamla Smålands kavalleriregemente ombildades 1812 ena halvan till en fristående infanteribataljon som 1824 fick namnet Smålands grenadjärkår. Den slogs 1902 samman med Blekinge bataljon och bildade Karlskrona grenadjärregemente som i sin tur omvandlades till Kronobergs regementes tredje bataljon 1927 för att slutligen bli nedlagd 1939. Alla ovannämnda regementen (utom Blekinge bataljon) var indelta och de fortsatte att rekryteras på samma sätt som tidigare trots upphöjelsen till grenadjärer. Det sista regemente som fick grenadjärstatus var Vaxholms grenadjärregemente som bildades 1902 genom en sammanslagning av Värmlands fältjägarkår och Hallands bataljon. Det omvandlades 1928 till Göta livgardes första bataljon, vilken även den lades ned 1939. Blekinge och Hallands bataljoner utgjordes av beväringar (dvs. värnpliktiga).

Grenadjärmössor

Sverige tycks i likhet med Frankrike endast i enstaka fall ha utrustat sina grenadjärer med särskilda grenadjärmössor. Både Livgardets grenadjärbataljon och den fristående grenadjärbataljonen som sattes upp 1716 var utrustade med hattar. En bataljmålning från 1707 som skildrar Dünas övergång 1701 visar stridande gardesgrenadjärer som bar trekantiga hattar. Och troligen är det även Livgardets grenadjärer som bär trekantiga hattar i en akvarall från 1711 som visar övningar vid skansen på Ladugårdsgärdet i Stockholm.

Även om de första beläggen är tidiga är det bara en handfull regementen som vid något tillfälle kan konstateras ha fått ut grenadjärmössor. Dessa är Dalregementet som fick ut sådana på 1690-talet (enligt Lars-Eric Höglund 1694 och enligt Erik Bellander 1691, 1696 och 1699), Södermanlands regemente vars grenadjärer fick både hattar och mössor 1702, samt fem värvade regementen (se sammanställning längst ned). Dessutom fick Savolax regementes grenadjärer karpuser 1718 medan det övriga manskapet hade hattar.

Men uppenbarligen har fler regementen haft grenadjärmössor än vad som kan beläggas i skriftliga källor. Bland krigsbytet som ryssarna tog under det stora nordiska kriget finns nämligen eventuellt fem svenska grenadjärmössor bevarade och bara en av dem kan med någon större sannolikhet identifieras med ett av de ovan nämnda regementena. Den mest kända av dessa fem är en mössa med röda uppslag som finns i Sankt Petersburgs artillerimuseum och som av texten på baksidan att döma tillhörde C. A. De la Gardies estländska regemente. Fotot till höger visar hur den ser ut. Teckningen till vänster föreställer samma mössa, men eftersom tecknaren (Göte Göransson i boken Karoliner) utgick ifrån ett svartvitt foto är färgsättningen inte korrekt (även tofsen längst upp är felaktig).

De fem grenadjärmössorna som togs av ryssarna och som var kända i mitten av 1800-talet hade enligt den ryska bloggen Oderint dum probent följande utseende:

1. Vit med blå uppslag och plåt dekorerad med en stjärna och fyra kronor (finns i Sankt Petersburgs artillerimuseum och är numera i ett mycket dåligt skick).

2. Blå med plåt dekorerad med två lejon som håller vapen med två kors under en krona samt "andra dekorationer" (okänt var den finns nu).

3. Den tredje är avbildad på fotot ovan (De la Gardies)

4. Blå med gula uppslag och på framsidan broderad med Karl XII:s namnchiffer tillsammans med två lejon och krona, allt i guld. Baksidan broderad med två palmblad och texten "GRENADIERS DU COMTE MELIN" under gyllene krona. Guldtofs i toppen (okänt var mössan finns nu).

5. Den femte är avbildad på fotot till höger.

Den sistnämnda mössan har många velat tolka som en mössa tillhörande livgardet eller ett livregementet men den franska texten "De Live" har inte den betydelsen utan det är med största sannolikhet ett personnamn. Nämligen en variant av Hans Henrik von Liewens efternamn, som utrustade livkompaniet i sitt regemente som grenadjärer. Att grenadjärerna var samlade i livkompaniet skulle kunna förklara den vita färgen på mössan (vars gulddekorationer tyder på att det var en officersmössa), men det kan också vara frågan om en ursprungligen gul mössa som har blivit blekt. Den föregående mössan (nummer fyra) tillhörde sannolikt B. J. Mellins estländska regemente som 1706 hade både grenadjärmössor och blågul uniform enligt Höglund. Gulddekorationerna tyder på att även denna mössa tillhörde en officer.

Nummer två i listan överensstämmer med utseendet på grenadjärernas underofficersmössor vid det Pommerska regementet och skulle möjligen kunna tillhöra detta regemente. Även Stades garnisonsregemente skulle kunna vara en kandidat. Beskrivningen av mössan är dock sådan att det går inte att vara säker på att den är från det stora nordiska kriget eller ens en svensk mössa. Detta leder oss in till den återstående mössan (nummer 1) som Lars-Eric Höglund har sett i verkligheten och hans slutsats är att den är av preussisk typ och kan därmed inte vara en karolinsk grenadjärmössa.

Vid sidan av mössorna i Ryssland finns även på Armémuseum fram- och bakplåtar av mässing från Karl XII:s tid som har suttit på en grenadjärmössa (avbildade till vänster av Göte Göransson, från boken Karoliner). Dessa har attribuerats till Livgardet men eftersom det regementet bar hattar istället för mössor bör plåtarna ha tillhört ett annat regemente. Höglund framför Sachsiska regementet som en kandidat eftersom det uppges ha haft mössor 1717/18.

Den slutsats som man kan dra av det ovannämnda är att det är mycket troligt att fler regementen än vad vi känner till hade grenadjärmössor under det stora nordiska kriget. Men bristen på belägg måste rimligen tolkas som att dessa var i klar minoritet och att grenadjärerna i normalfallet hade vanliga trekantiga hattar. Som stöd för denna tolkning finns en skrivelse från generalmajor N. Stromberg som skickades till Karl XII år 1700. I denna föreslog han att svenska grenadjärer i likhet med tyskt och holländskt bruk skulle ha särskilda grenadjärmössor. Hans förslag godkändes dock inte av kungen. Orsaken till avslaget kan ha varit Karl XII:s spartanska smak men troligen var det en kostnadsfråga. En förordning från 1752 fastställde nämligen att det var tillåtet att ha grenadjärmössor vid regementena men att det skulle införskaffas "på samma sätt hädanefter, som hitintills har skett, utan att kronan därmed på något sätt besväras". Med andra ord fick regementscheferna utrusta sina grenadjärer med mössor enbart om de själva betalade för det.

Tyvärr är inte tiden efter 1721 lika grundligt utforskat när det gäller militära uniformer. Det är dock känt att Södermanlands regemente fick 1749 grenadjärmössor med mässingplåt som bekostades av hertig Fredrik Adolf och regementet själv. Dessa mössor var fortfarande i bruk vid generalmönstringen 1768. Det finns dessutom fem björnskinnsmössor bevarade som har tillhört Hälsinge regemente. Enligt äldre kataloguppgifter är dessa mössor daterade till 1748 då 84 grenadjärmössor ska ha funnits vid detta regemente. För Livgardet finns det uppgifter om grenadjärmössor från 1776, och 1781 tilldelades dess grenadjärer 300 björnskinnsmössor. Kronobergs regemente fick björnskinnsmössor 1783. Mot slutet av 1700-talet tycks bruket att ha särskilda grenadjärmössor vara allmänt och variationsrikedomen på mössorna blev allt större. Bilden nedan som visar detta är hämtad från Erik Bellanders bok Dräkt och uniform (sidan 561).

Läs mer om detta ämne på sidan om grenadjärmössor. Notera också att bilder från Armémuseum är tillgängliga på denna sida: Digitalt Museum (skriv in "grenadjär" som sökord).

Livgardets grenadjärer

Livgardet hade redan från början ett större antal grenadjärer än de andra regementena. 1684 skulle de ha 10 stycken vid de två större kompanierna och åtta vid de mindre så att det totalt fanns 100 gardesgrenadjärer. Vid krigsutbrottet 1700 fördubblades detta antal och de positiva erfarenheterna vid landstigningen i Humlebæk ledde till ytterligare en utökning samma år. I september 1700 omfördelades nämligen Livgardets 1 800 man så att 12 kompanier blev 18 och att tre av dessa blev grenadjärkompanier. Antalet grenadjärer var därmed 300 man och de bildade i fortsättningen en särskild grenadjärbataljon. Livgardet fortsatte att genomgå förändringar och i augusti 1703 fördubblades antalet grenadjärer till sex kompanier (av 24). Sedan 1701 var Livgardets kompanistorlek 108 man vilket innebar att grenadjärbataljonen skulle bestå av 648 man fram till slaget vid Poltava.

Efter omorganisationen hösten 1700 fanns det inte tillräckligt med fanor för de nya gardeskompanierna så sex av de gardesfanor som hade bytts ut 1692 begärdes tillbaka. Dessa tycks inte ha anlänt förrän hösten 1701 och ersattes redan vintern 1701-1702 då Livgardet fick 18 nytillverkade fanor. Tre av dem var avsedda för grenadjärkompanierna och hade därför granater broderade i hörnen. Men det verkar inte som dessa blev utdelade till grenadjärkompanierna. De gavs istället till tre nyuppsatta kompanier som anlände till Livgardet 29 november 1702 "eftersom vid grenadjärkompanier inga fanor brukas" (Citatet kommer från ett kungligt brev till krigskollegium från 29 oktober 1701). Det finns inga belägg för att Livgardets grenadjärkompanier tilldelades några fanor vid ett senare tillfälle. Den ovan nämnda målningen av Dünas övergång skildrar också grenadjärbataljonen utan fanor.

Efter slaget vid Poltava kapitulerade det som återstod av Livgardet till ryssarna. Karl XII bestämde dock att det skulle återuppsättas till sin forna storlek (inklusive grenadjärbataljonen). Men nyrekryteringen gick av olika anledningar väldigt trögt och organisationen stannade länge på 12 kompanier (inga av dem var grenadjärkompanier) med en sammanlagt styrka på drygt 1 000 man. Det var först när Karl XII återvände till Sverige som mer kraft lades i rekryteringen och Livgardets styrka fördubblades. Ännu vid hans död 1718 hade det dock inte uppnått full styrka och den därefter hastigt beslutade reträtten från Norge mitt i vintern innebar en katastrof för Livgardet. Av de 795 man som anlände till Stockholm var man tvungen att kassera hälften. Ambitionsnivån för det återuppsatta Livgardet sänktes till 18 kompanier (varav tre grenadjärkompanier) med en sammanlagd styrka på 1 800 man.

Den fristående grenadjärbataljonen

En annan av Karl XII:s åtgärder var att 1716 bilda en fristående grenadjärbataljon genom att ta ut 64 man vardera från åtta infanteriregementen (Smålands och Västgöta tremänningar, Upplands och Västgöta femmänningar, Östra skånska, Västra skånska samt Hallands utskrivningsregementen samt Bergsregementet). Den deltog i det norska fälttåget men upplöstes 1719 och manskapet insattes i Livgardet. Inte heller denna bataljons åtta grenadjärkompanier tycks ha fått några fanor.

Grenadjärernas utrustning under stora nordiska kriget

De utdrag ur Lars-Eric Höglunds bok Stora nordiska kriget 1700-1721 - Fanor och uniformer (2000) som följer nedan utgör all information han har om de svenska grenadjärernas utrustning. Bilden ovan kommer från samma bok, de två mössorna till höger är identiska med dem som avbildats tidigare på den här sidan medan de två till vänster är rekonstruktioner baserade på informationen nedan. Bildtexten anger Lars-Eric Höglunds gissning av vilka regementen mössorna till höger tillhörde. Den tredje mössan tillhör dock inte Narvas Garnisonsregemente utan De la Gardies regemente.

Skaraborg 1700: ”Grenadjärerna var munderade som musketerare och hade inga särskilda grenadjärmössor”

Närke-Värmlands tremänningsregemente 1700: ”Grenadjärerna var beväpnade med bl.a. granatmusköter, musköt med bajonett och som sidogevär hirschfängare.”

Läs även om utländska grenadjärer, hästgrenadjärer och grenadjärmössor eller gå tillbaka till grenadjärernas förstasida.