Utländska grenadjärer

Sammanställningen nedan är mina anteckningar om hur grenadjärinstitutionen har sett ut i olika länder. Informationen kommer från en mängd olika böcker som är skrivna av olika författare och som fokuserar på olika saker (ingen av dem på just grenadjärer). Det innebär att informationen här är fragmentarisk och den som läser detta ska inte dra några slutsatser utifrån vad som inte nämns här.

Frankrike
Nederländerna
Österrike
Danmark-Norge
Brandenburg
England

1667
1670
1670
1676
1676
1677

Sverige
Spanien
Savojen
Portugal
Ryssland

1684
1685
1685
1702
1704

Frankrike blev det första land som införde grenadjärer som ett särskilt truppslag när överstelöjtnant Jean Martinet i samband med belägringen av Lille 1667 beordrade att fyra soldater vid varje kompani i Regiment du Roi skulle väljas ut för att tjänstgöra som grenadjärer. Experimentet föll väl ut och 1670 fastställdes det att 29 franska regementen skulle ha ett särskilt grenadjärkompani, vilket 1672 kom att införas även i resten av armén. Gardes Français fick två grenadjärkompanier 1689 och ett tredje 1719 (av sammanlagt 32 kompanier á 200 man som fördelades på sex bataljoner).

Under Ludvig XV:s långa regeringstid (1715-1774) ändrades infanteriregementenas organisation många gånger. I början hade varje bataljon vid de franska linjeregementena 15 kompanier varav ett grenadjärkompani. Detta reducerades 1718 till 9 kompanier (fortfarande inklusive ett grenadjärkompani). Ökades igen till femton 1734 och sänktes till tretton 1749 för att sedan öka till sjutton 1756. Ett fysiljärkompani hade 40 man och två officerare medan ett grenadjärkompani hade 45 man och tre officerare. Båda kompanityperna hade två underofficerare, tre korpraler, tre vicekorpraler och en trumslagare. Från och med 1763 hade fysiljärkompanierna lika många officerare och 55 man och underofficerare medan grenadjärkompanierna hade 52 man och underofficerare.

Det ovan nämnda gäller så kallade franska linjeregementen. Men den franska armén bestod även av olika typer av utländska linjeregementen som i varierande utsträckning hämtade sina rekryter från utlandet. Dessa regementen hade inte samma organisation som de franska. Schweiziska linjeregementen skulle till exempel före år 1763 inte ha grenadjärer alls, men därefter fanns det några soldater vid varje kompani som hade björnskinnsmössor och uppfattades som grenadjärer. De tyska linjeregementena hade sex grenadjärer i varje kompani som i fredstid bestod av 40 man och i krigstid av 80-85 man. Irländska och skotska regementen hade däremot samma organisation som de franska.

Utöver linjeregementena (det tunga infanteriet) fanns det även olika lätta kårer eller legioner i den franska armén. Dessa fick 1763 en enhetlig organisation på 8 dragonkompanier, 8 fysiljärkompanier och 2 grenadjärkompanier. Sammanlagt bestod en sådan styrka av 460 man inklusive officerare.

Grenadjärmössor förekom redan under Ludvig XIV:s tid (1643-1715) men hattar var helt klart vanligast. Ett exempel på det är bilden till höger som är från 1672 och förmodligen den allra äldsta illustrationen av en grenadjär. Grenadjärerna vid Gardes Français tillhörde dock minoriteten och hade en pälsbrämad röd grenadjärmössa som sedan utvecklades till en björnskinnsmössa. Förbandet Cent-Suisses som också hade gardesstatus bar från slutet av 1730-talet björnskinnsmössor i fält och stred tillsammans med Gardes-Suisses grenadjärer. Dessa schweiziska gardesförband omfattades uppenbarligen inte av regeln att schweiziska linjeregementen inte skulle ha grenadjärer

Officiellt skulle grenadjärerna under Ludvig XV:s tid (1715-1774) ha trekantiga hattar men björnskinnsmössor blev allt mer populära under 1750-talet. De börjar då omnämnas i rullorna och förekommer allt oftare i illustrationer. Brittiska rapporter nämner också under denna tid hur deras soldater plockade plymer från franska huvudbonader, vilka måste ha varit björnskinnsmössor eftersom de trekantiga hattarna inte hade sådana. Men även om en del regementens grenadjärer hade björnskinnsmössor gick de flesta fortfarande i trekantiga hattar.

Österrike införde grenadjärer i sin armé redan 1670 och 1701 organiserades dessa i egna kompanier. Då bestod ett österrikiskt regemente av fyra bataljoner med sammanlagt 2 500 man vilka fördelades på 16 vanliga fysiljärkompanier á 150 man samt ett 100 man starkt grenadjärkompani. Ytterligare ett grenadjärkompani tillkom vid varje regemente 1711 då organisationen ändrades till 3 bataljoner med sammanlagt 2 300 man fördelade på 15 fysiljärkompanier á 140 man och två grenadjärkompanier á 100 man. I fredstid sänktes de fysiljärkompaniernas styrka till 120 man medan grenadjärkompanierna var oförändrade. 1748 infördes ytterligare ett fysiljärkompani och organisationen ändrades till fyra bataljoner.

Österrikiska grenadjärer hade både björnskinnsmössor och trekantiga hattar. Mössorna användes under parader och strider medan hattarna användes i vardagliga sammanhang. Bilden till vänster visar en österrikisk grenadjär med en björnskinnsmössa i mitten av 1700-talet. Notera luvan som hänger löst bakom huvudet och som ännu vid denna tid var typisk för björnskinnsmössor, inte bara i den österrikiska armén.

En särskild grenadjärstyrka hade satts upp i den danska armén redan under belägringen av Wismar 1675, och den 31 januari 1676 bestämdes det att varje infanterikompani skulle bestå av 24 pikenerare, 60 musketerare, 4 grenadjärer och 2 pionjärer. Året efter överfördes pionjärerna till ett särskilt pionjärkompani och antalet grenadjärer höjdes till 6.

Under fredsperioden tycks grenadjärerna ha samlats i särskilda grenadjärkompanier. Livgardet till fot hade 1684 tjugo kompanier varav två var grenadjärkompanier. Gardesgrenadjärerna och grenadjärkompanierna från de tio andra värvade danska regementena koncentrerades 1701 i ett enda regemente när den tolv kompanier starka Grenadjärkåren bildades. De vanliga regementena fick dock återigen grenadjärer i sina led när det den 3 april 1704 beslutades att varje värvat regemente skulle ha åtta grenadjärer i varje kompani.

Under skånska kriget (1675-1679) verkar de danska grenadjärerna ha haft avvikande färg på sina uniformer, vanligen grå rockar med röda eller blå uppslag. De tycks i de flesta fall ha haft vanliga hattar även om grenadjärmössor delades ut till vissa regementen redan 1676. Tio år senare bar alla danska grenadjärer vidbrättade hattar, men under det stora nordiska kriget (1700-1721) var grenadjärmössor allmänt förekommande. Dessa var i likhet med de brittiska vanligen gjorda helt och hållet av tyg fram till ca 1758-60 då mössor med metallplåt av preussisk modell infördes. Grenadjärkåren fick dock mössor med förgyllda plåtar när den bildades 1701. Fast 1728 uppges de ha haft mössor utan plåtar

Grenadjärkåren hade till en början inga fanor men den 6 september 1709 bestämdes det att de skulle få två bataljonsfanor. När Württemberg-Oels regemente bildades 1701 erhöll det bara åtta fanor trots att det hade tio kompanier. De kompanier som inte fick några fanor kan ha varit grenadjärkompanier.

År 1700 bestod den norska arméns två värvade regementen vardera av 8 vanliga kompanier á 90 man (inklusive vicekorpraler) och ett 100 man starkt grenadjärkompani. Vid varje landskapsregemente fanns det 8-12 grenadjärer per kompani. 1701 slogs de värvade regementena ihop till ett 16 kompanier starkt regemente. Varje kompani hade då 88 musketerare och vicekorpraler samt 12 grenadjärer.

Brandenburg införde grenadjärer i sin armé 1676 vilka från och med 1712 började bära de för Preussen så karaktäristiska grenadjärmössorna med mässingplåtar.

Under Fredrik den stores tid (1740-1786) bestod ett preussiskt infanteriregemente av 10 musketerarkompanier á 114 man (vilka 1756 utökades med 30 man) samt 2 grenadjärkompanier á 90 man (från och med 1743 av 120 man). Under krigen parades grenadjärkompanierna ihop med ett annat regementes grenadjärkompanier för att bilda tillfälliga grenadjärbataljoner. Under de schlesiska krigen bildades också två permanenta grenadjärbataljoner som hämtade sitt manskap från garnisonsregementena. Ytterligare fyra sådana bataljoner med sex kompanier sattes upp efter freden. Dessa kallades för garnisonsgrenadjärer och åtnjöt lägre status än de vanliga grenadjärerna.

Preussiska grenadjärer var till skillnad från andra arméer inte utvalda på grund av deras längd utan hänsyn togs enbart till deras skicklighet som soldater. Det stora undantaget var infanteriregemente Nr. 6 (”Potsdamgrenadjärerna”) som var Fredrik Vilhelms (1713-1740) personliga regemente. Minimilängden i detta regemente var 6 preussiska fot (188 cm) och soldaterna kom från hela Europa, rekryterade med såväl lagliga medel som rena kidnappningar. En av de längsta, en irländare vid namn James Kirkland (bilden till höger), rapporteras ha varit 217 cm lång. Eftersom hög längd var det enda kriteriet för att bli en Potsdamgrenadjär var deras militära värde mycket begränsat. Trots detta uppnådde regementet till slut en storlek av 21 kompanier med sammanlagt 3 200 man. Kostnaden för regementet var lika hög som för åtta vanliga regementen och när Fredrik den store tillträdde som kung blev det därför reducerat till endast en bataljon (bestående av det mest stridsdugliga manskapet).

Grenadjärernas officerare bar trekantiga hattar istället för mössor. Grenadjärkompanierna tilldelades inte heller några fanor.

1677 skulle två soldater vid varje kompani i gardesregementena utbildas till grenadjärer. Detta följdes upp med ett beslut år 1678 om att de åtta äldsta regementena skulle ha ett grenadjärkompani. Under det spanska tronföljdskriget hade ett typiskt brittiskt regemente 12 vanliga kompanier och ett grenadjärkompani á 60 meniga plus 8 befäl & spel (allt organiserat i en enda bataljon på 900 man). Bilden till vänster föreställer en engelsk grenadjär under detta krig som plockar upp en fransk fana under slaget vid Blenheim

Brittiska grenadjärer hade mitror med undantag för Höglandsregementena som hade björnskinnsmössor. 1768 beslutades det att ersätta mitrorna med björnskinnsmössor vilket vissa regementen redan hade gjort (tidigaste belägget är från 1755).

Bruket att ha grenadjärer i varje regemente försvann i den brittiska armén omkring 1858 då en enhetlig organisation infördes. Sedan dess återstår bara Grenadier Guards som var ett gardesregemente som upphöjdes till grenadjärer efter deras insats i slaget vid Waterloo 1815. Det allra första grenadjärregementet i brittisk tjänst sattes dock upp 1778 i Bombay. Detta har under årens lopp haft många namn och dess traditioner förvaltas sedan 1952 av en bataljon i den indiska gardesbrigaden.

I den västerländska armé som Peter den store satte upp i Ryssland år 1700 bestod ett regemente normalt av två bataljoner. Vissa hade dock tre och det Preobrazjenska gardet hade fram till 1716 fyra bataljoner (därefter tre). Fram till 1704 bestod en bataljon av fem kompanier á 100 man och därefter av fyra kompanier á 150 man.

Utöver de vanliga kompanierna infördes 1704 även ett grenadjärkompani vid varje regemente. Infanteriregementena var organiserade i fyra divisioner och 1708 sammanfördes grenadjärkompanierna i varje division för att bilda grenadjärregementen (två av dem med tio kompanier och två med sju kompanier). Undantagna från denna omorganisation var gardesregementena samt de Ingermanländska och Astrachanska regementena som behöll sina grenadjärkompanier (samtliga var 3-4 bataljoner starka). Ett femte grenadjärregemente bildades 1710.

Grenadjärregementena upplöstes 1731 och istället skulle varje infanteriregemente ha två grenadjärkompanier (á 200 man, vilket hade varit fallet även under Peter den stores tid). Efter kriget mot Sverige 1741-43 beslutades det att samtliga regementen skulle ha tre bataljoner så att de därefter bestod av 12 vanliga kompanier utöver de två grenadjärkompanierna. Grenadjärerna sammanfördes vanligen till tillfälliga grenadjärbataljoner vid varje krig och 1756 bildade dessa återigen fyra permanenta grenadjärregementen med vardera tio kompanier som fördelades på två bataljoner. Året efter stadgades det att infanteriregementenas tredje bataljon skulle stanna hemma under sjuårskriget och bilda en manskapsreserv till de två fältbataljonerna. I grenadjärregementena avdelades två kompanier för detta ändamål så att varje fältbataljon bestod av fyra kompanier.

De grenadjärregementen som sattes upp 1756 hade egna fanor.

Benämningen grenadjär fick en renässans i den tyska armén under andra världskriget då hela divisioner av folkgrenadjärer (volksgrenadier) och pansargrenadjärer (panzergrenadier) sattes upp. Dessa var förstås inga grenadjärer i egentlig mening utan benämningarna togs i bruk för att höja statusen på soldaterna och påminna dem om hur Fredrik den stores preussiska armé under sjuårskriget (1756-1763) framgångsrikt kämpade för sin stats överlevnad mot en ofantlig övermakt.

Folkgrenadjärsdivisionerna sattes upp hösten 1944 för att ersätta sommarens väldiga förluster som hade tunnat ut den tyska armén till den grad att den ett tag inte kunde erbjuda något motstånd mot de allierades offensiv. Kärnan i dessa nya förband utgjordes av erfarna veteraner som sedan fylldes ut med manskap från flottan och andra "arbetslösa" trupper samt rekryter som tidigare hade ansetts vara för unga eller för gamla för militärtjänst.

Pansargrenadjärerna var inget ersättningsmanskap utan var sedan 1942 benämningen på pansarskyttesoldater och är det än idag i tyskspråkiga länder. Men i likhet med termen folkgrenadjär kallades pansarskyttesoldaterna för grenadjärer i syfte att höja deras status och påminna om fornstora dagar.