Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän
 
  Forntiden

  Vikingatiden
  Tidig medeltid
  Folkungatiden
  Unionstiden
  Vasatiden
  Stormaktstiden
  Frihetstiden
  Gustaviansk tid
  1800-talet
  1900-talet

 
 
  Befolkning
  Kartor
  Städer
  Sveriges krig

 

Örjan Martinsson

OFFICERARNA

VID

NÄRKE-VÄRMLANDS REGEMENTE

Om adelns tillbakagång i krigsmakten 1805-1811

 

INLEDNING

Idag ser vi det som en självklarhet att personer som anställs eller befordras i förvarsmakten eller andra statliga myndigheter ska bedömas efter förtjänst och skicklighet och inte efter börd. För tvåhundra år sedan betraktades sådana tankar som mycket radikala. Samhället var då indelade i stånd som hade olika privilegier och "revir" som var reserverade för ståndets medlemmar. Det allra mäktigaste ståndet var adeln som dominerade krigsmakten och statsförvaltningen. Men i början av 1800-talet var ståndssamhället på väg att ersättas av ett klassamhälle. Denna utveckling som innebär att adelns hegemoni försvinner beskrivs i Sten Carlssons klassiska avhandling "Ståndssamhälle och ståndspersoner 1700-1865".

Sten Carlsson hävdar att adelns tillbakagång inte är en kontinuerlig process utan den kan ske väldigt snabbt under en tidsperiod för att sedan följas av en tids återupphämtning.

Tydligast såg man detta i krigsmakten. Före ett krig var en hög andel av officerarna adliga. Men under ett krig ökade antalet officerare eftersom armén svällde samtidigt som många officerare stupade eller togs till fånga. Detta ledde till att andelen officerare som var ofrälse ökade eftersom adeln helt enkelt inte räckte till för att fylla arméns behov. Efter kriget minskades arméns storlek samtidigt som krigsfångarna återvände hem. Nu kom en tid av återupphämtning för adeln då de få officerstjänsterna i hög utsträckning tillföll dem. Men adeln återfick inte sin forna styrka och vid nästa krig upprepades processen.

Syfte och frågeställningar

Syftet med den här uppsatsen är att testa Carlssons teori genom att studera officerskåren vid Närke-Värmlands regemente perioden 1805-1811. Under åren 1805-1810 var Sverige i krig mot Frankrike och 1808-1809 även mot Danmark-Norge och Ryssland. Enligt Carlsson teori bör andelen adliga ha minskat under den här perioden. Så den övergripande frågan för min uppsats blir då: Kan Carlssons teori förklara de eventuella förändringar av adelns andel av Närke-Värmlands officerskår? Men att bara räkna antalet adliga vid ett regemente är väl att göra det alltför enkelt för sig. Därför kommer jag även att titta närmare på tre aspekter för att se om det eventuellt fanns skillnader mellan de adliga och de ofrälse officerarna. Dessa aspekter är: avlöningen eller indelning som det kallades då, genomsnittsåldern samt fädernas yrke.

Metod

För att få svar på mina frågeställningar kommer jag att titta på generalmönsterrullorna över Närke-Värmlands regemente från 1805 och 1811. Generalmönsterrullorna var en slags inventering av regementet där hela regementets personal samt alla personalförändringar sedan den senaste generalmönstringen skulle redovisas. På så sätt får jag två ögonblicksbilder av regementet före och efter kriget som jag kan jämföra med. Till detta kan jag tillfoga en "mellantid", eftersom professor Hans Norman har gjort en liknande undersökning år 1808 i boken "Krigsmakt och Bygd" där han gjorde en socialhistorisk studie av Närke-Värmlands och Livregementets husarers officerskår.

Normans undersökning var oerhört användbar för min uppsats men den är tyvärr inte fullständig eftersom han inte redovisar de övertaliga officerarna. Dessutom tar han bara upp vilka befattningar officerarna hade, deras indelningar och grader nämns inte.

Att jag valde Närke-Värmlands regemente som undersökningsobjekt beror inte enbart på Normans undersökning. Det var framför allt tidpunkterna för generalmönstringarna som gjorde Närke-Värmland lämpligt. Dessutom var regementet ovanligt stort, 1674 man på tio kompanier. Antalet officerare var 39 mot normala 31. Ett större antal officerare är en stor fördel eftersom undersökningen blir tillförlitligare ju mindre effekt en enskild individs ståndstillhörighet har på resultatet. Regementet bör också ha varit representativt för hela riket eftersom andelen adliga i Närke och Värmland 1805 var 0,35% av befolkningen, att jämföra med 0,39% för hela riket. För att testa Carlssons teori om adelns tillbakagång hos officerskåren är det lämpligt att studera ett regemente som faktiskt deltog i kriget. Närke-Värmlands regemente var aldrig i Finland men väl i Pommern 1807 där de stred mot Napoleons armé och 1808 deltog de i fälttåget mot Norge.

För att kontrollera att jag har uppfattat namnet rätt från rullorna (handstilarna kan vara rätt knepiga) har jag slagit upp dem i "Värmlands regementes historia" från 1911, skriven av dess dåvarande regementschef Otto Nordensvan. Det är också från Nordensvan jag har fått uppgifter om officerarnas ålder och familjebakgrund. För att fastställa eventuell adlig börd på officerarna har jag slagit upp dem i två genealogiska uppslagsverk, Gustaf Elgenstiernas "Den introducerade svenska adelns ättartavlor" samt Schlegel och Klingspors "Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade svenska adelns ättar-taflor". Eventuell utländsk adel har jag precis som Sten Carlsson definierat som ofrälse då deras adliga börd skulle vara alltför svår att fastställa.

För att förstå hur 1700-talets och det tidiga 1800-talets indelta krigsmakt fungerade har jag haft stor hjälp av Nils-Göran Nilssons artikel "Rank or Command? The use of Brevet Rank in the 18th Century Swedish army and its consequences for the Modern Historian" samt Kaarlo Wirilanders oöverträffade "Officerskåren i Finland under 1700-talet"

I mina jämförelser har jag valt att använda mig av officerarnas befattningar och inte deras grader eller indelningar. Detta för att kunna jämföra med Hans Normans undersökningsresultat, då han inte tar upp officerarnas grader och indelningar.

Om källorna

Att använda generalmönsterrullorna som källa är inte helt okomplicerat. Handstilarna kan ibland vara svåra att tyda, särskilt om personen i fråga snålade med bläcket. Med hjälp av Nordensvans regementshistorik kommer man dock undan det. Dessutom är mönsterrullorna inte några förtryckta blanketter utan varje kompanichef har gjort sin lista från ett blankt papper. En effekt av det är att det finns flera olika varianter på hur man ställer upp rullorna.

När jag skulle börja undersökningen hade jag fått veta att det skulle finnas tre kolumner på rullorna., en för indelning, en annan för "caractere" (grad) samt en tredje där befattning och namn skrevs ner. I Närke-Värmlands fall stämde detta bara i ett kompani. I de övriga kompanierna saknades kolumnen caractere. Men det gick trots allt att skilja på grad och befattning eftersom officerarna kunde beskrivas som "major i armén och kapten i regementet", den titel de har "i regementet" borde rimligen tolkas som befattningen och den andra som graden.

Ett värre problem är att det för 1811 saknas en förteckning över regementsstaben vilket gör att regementskvartmästaren och 1:e adjutanten som inte tillhörde något kompani därför inte går att hitta i rullorna. Genom att gå igenom Nordensvans förteckning över regementets officerare har jag funnit att Johan Gustaf Carlsten var regementskvartersmästare. Salomon Henning Sundel var 1:e adjutant 1805. Det framgår inte av Nordensvan ifall någon skulle ha ersatt Salomon Henning Sundel som 1:e adjutant 1811 då han hade graden kapten, men han fanns inte med i någon kompanilista i generalmönsterrullorna för 1811 vilket han inte heller hade gjort 1805. Jag har därmed antagit att han fortfarande var 1:e adjutant 1811, men jag har ingen aning om hur han blev avlönad.

HISTORISK BAKGRUND

Grunden för det svenska försvaret var indelningsverket som hade skapats på 1680-talet.

Syftet med indelningsverket var att kunna upprätthålla en stor stående armé utan att statskassan skulle dräneras. I utbyte mot att slippa utskrivningar hade bönderna åtagit sig att upprätthålla en stående armé på ungefär 38 000 man. Gårdarna delades in i rotar, och varje rote ansvarade för att rekrytera en soldat. De indelta soldaterna fick torp att bo i och jord för att klara sin försörjning.

För att finansiera officerarna och underofficerarnas löner tilldelades officerarna boställen som de förväntades bo på och vars avkastning tillsammans med jordräntan från tilldelad kronojord utgjorde officerens lön. Detta kallades för en "indelning". Antalet indelningar och dess värde fastställdes när indelningsverket skapades och kom inte att ändras under dess existens.

Officerstjänsterna

Under den karolinska tiden bestod ett normalt indelt infanteriregemente utav 1200 man fördelade på åtta kompanier. Regementschefen bar titeln överste. Den som var näst högst i hierarkin var överstelöjtnanten och efter honom kom majoren. Dessa tre kallades för regementsofficerare och var chef för varsitt kompani. De övriga fem kompanierna leddes av en kapten. Andremannen i varje kompani bar titeln löjtnant, undantaget var överstens kompani där motsvarigheten kallades för kaptenlöjtnant och hade högre rang. Den officerstitel som hade lägst rang var fänriken, och det fanns en sådan i varje kompani. Dessa lägre officerare kallades för kompaniofficerare. Dessutom fanns det i varje regemente en regementskvartersmästare som ansvarade för placeringen av fältlägret, och vars rang motsvarade kaptenlöjtnantens. Sammanlagt fanns det i ett regemente med åtta kompanier 25 officerstjänster, var och en med sin egen indelning. Det vill säga:

1 Överste
1 Överstelöjtnant
1 Major
5 Kaptener
1 Regementskvartersmästare
1 Kaptenlöjtnant
7 Löjtnanter
8 Fänrikar

Varje kompani hade dessutom fem underofficerare med följande titlar i rangordning; Fältväbel, Sergeant, Förare, Furir och Rustmästare.

Under Frihetstiden kom antalet officerare vid regementena successivt att öka. 1733 infördes en regementsadjutant vid varje regemente. Hans uppgift var att vidarebefordra överstens order till officerarna. Tidigare hade den sysslan skötts av en underofficer. Men eftersom en underofficer inte hade samma auktoritet som en officer var det ett önskemål från krigsmakten att det skulle bli en officerstjänst. Riksdagen var dock ovillig att öka utgifterna och godkände de nya officerstjänster på villkor att de avlönades med gamla underofficersindelningar, trots att adjutanterna fick en fänriks grad.

1751 utökades officerskåren ånyo vid de indelta regementena. För att få samma officerstäthet som vid de värvade garnisionsregementena infördes tre stabskaptener vid varje regemente för att tjänstgöra som kompanichefer vid överstens, överstelöjtnantens och majorens kompanier.

Återigen tillfördes inga nya indelningar utan de nya stabskaptenerna hade samma rang som en vanlig kapten men bara en löjtnants indelning.

Utvecklingen mot nya officerstjänster fortsatte under 1700-talet och fram till 1805 hade ett normalt infanteriregemente 33 officersbefattningar mot 25 tidigare. Befattningarna fördelades så här:

1 Överste (Överstes indelning)
1 Överstelöjtnant (Överstelöjtnants indelning)
1 Major (Majors indelning)
2 Majorer (Kaptens indelning)
3 Kaptener (Kaptens indelning)
5 Stabskaptener (Löjtnants indelning)
1 Regementskvartersmästare (Regementskvartersmästares indelning)
3 Löjtnanter (Löjtnants indelning)
5 Stabslöjtnanter (Fänriks indelning)
3 Fänrikar (Fänriks indelning)
5 Stabsfänrikar (Fältväbels indelning)
3 Regementsadjutanter (Olika underofficersindelningar)

Det fanns inte längre något naturligt samband mellan den befattning en officer hade och den lön han fick. Stabsofficertjänsterna hade samma rang som vanliga kaptener, löjtnanter och fänrikar, men deras lön var en grad lägre. För att göra det ännu mer invecklat så hade sambandet mellan befattning och "caractere" (grad) försvunnit, då det var lättare att befordra officerare när man inte samtidigt behövde höja hans lön. Ett exempel på detta underliga system kan man ta från Närke-Värmlands regemente 1811. Axel von Oldenskiöld och Gustaf Wullff hade då en överstelöjtnants grad, en majors befattning och en kaptens indelning.

Rekrytering och befordring

Sättet som officerarna rekryterades skiljer sig också från vår tid. Något krav på formell utbildning fanns inte för att bli officer. Det närmaste man kan komma är den så kallade "gradpasseringen". En blivande officer skulle under en period på några veckor eller månader tjänstgöra på alla lägre grader för att på så sätt lära sig sitt yrke. Men det här systemet missbrukades av adeln som såg till att låta sina söner gå igenom gradpasseringen som minderåriga. Hur det kunde gå till illustreras av Närke-Värmlands överstelöjtnant Carl Cederström. Han blev sergeant vid två års ålder och gjorde tydligen så bra ifrån sig att han blev befordrad till fänrik samma år.

Anledningen till det vanliga bruket att placera minderåriga som fänrikar var anciennitetsprincipen som gick ut på att det var antalet tjänsteår som skulle vara avgörande vid befordringar. Syftet med den principen var att stävja godtycket vid tillsättningar. Trots detta var familjeförbindelser en stor fördel ifall man skulle göra karriär som officer.

Viktigt att nämna är också ackordsystemet. För att få en officerstjänst var man tvungen att betala ackord till sin företrädare. Ackordets belopp motsvarade flera årslöner och det var inget annat än ett organiserat tjänsteköpsystem. Det höga beloppet utgjorde ett effektivt hinder för mindre bemedlade officersaspiranter. Officerarna var ofta tvungna att skuldsätta sig för att få råd med ackorden. Eftersom ackord inte betalades ut ifall företrädaren hade stupat valde många officerare att begära avsked när ett krig började för att inte riskera att deras familjer ensamma fick ta hand om skulderna.

Krig hade även den effekten att antalet officerare ökade kraftigt. Efter krigen var de ofta ovilliga att begära avsked ifall de blev utan tjänst. Följden blev att regementena hade ett stort antal övertaliga officerare som väntade på en ledig tjänst. Dessa kunde vara utan lön (expektance lön) eller ha en underofficersindelning.

 

UNDERSÖKNINGEN

I ett antal tabeller kommer jag nu att redovisa mitt undersökningsresultat. Utöver dessa finns det också användbar information i bilagorna som jag gärna velat ha med här men inte kunnat på grund av utrymmesskäl. När jag började min forskning om Närke-Värmlands regemente visste jag bara att regementet stred i Pommern och i Norge. Jag visste däremot inte hur stora regementets förluster var. Dessa var förvånansvärt få. I Pommern stupade adjutanten Axel Emanuel Eldh och fänriken Adam Berger blev tillfångatagen. I Norge drabbades officerskåren inte av några förluster alls. Det påverkar förstås resultatet, särskilt som båda två var ofrälse. Men det innebär inte att ingenting hade hänt det här regementet under undersökningsperioden. Utan det har skett flera intressanta förändringar. Vilket visas av den statistik som jag har sammanställt här nedan.

Tabell 1 Närke-Värmlands officerare 1805

Befattningar Adliga Ofrälse

%

Antal

%

Antal

Regementsofficerare

100

5

0

0

Kaptener

70

7

30

3

Löjtnanter

30

3

70

7

Fänrikar

40

4

60

6

Adjutanter & Reg.Kvart.

25

1

75

3

Övertaliga officerare

67

2

33

1

TOTALT

52,4

22

47,6

20

Exklusive övertaliga

51,3

20

48,7

19

Källor: Generalmönsterrullor, Krigsarkivet; Elgenstierna 1925-1936

År 1805 kan man konstatera att andelen adliga och ofrälse i stort sett var lika stor. De var dock ojämnt fördelade. Samtliga regementsofficerare och en klar majoritet av kaptenerna var adliga, medan ofrälset dominerade i de lägre graderna. Jämför man med hela riket var andelen ofrälse väldigt hög, rikssnittet låg på 36,7 % ofrälse officerare. Tre år senare hade stora förändringar skett. I tabell 2 ser man att adelns andel hade ökat bland de ordinarie officerarna från 51,3 % till 67 %. Att de två officerare som regementet förlorade i Pommern var ofrälse räcker inte som förklaring till att adelns andel ökade så kraftigt. Gör man en jämförelse med figur 1 och figur 2 i den första bilagan finner man att av de ordinarie officerarna hade fjorton stycken lämnat regementet mellan 1805 och 1808. Av dessa var sex adliga och åtta ofrälse. De officerare som tillkom under samma period fördelade sig på tolv adliga och två ofrälse! Detta kan inte bero på tillfälligheter utan det måste bero på ett medvetet val att enbart anställa adelsmän. Av de två ofrälse som tillkom var den ene (Gustaf Fredrik Ulrik Braun) en övertalig fänrik med underofficersindelning 1805, så han ska väl egentligen inte ses som en "ny" officer. Regementets rekryteringsstrategi märks också tydligt i tabell 2 genom att andelen adliga bland fänrikarna har ökat från 40 % till 80 %.

Tabell 2 Närke-Värmlands officerare 1808

Befattningar

Adliga

Ofrälse

%

Antal

%

Antal

Regementsofficerare

80

4

20

1

Kaptener

60

6

40

4

Löjtnanter

70

7

30

3

Fänrikar

80

8

20

2

Adjutanter & Reg.Kvart.

25

1

75

3

Övertaliga officerare

i.u.

i.u.

i.u.

i.u.

TOTALT

67

26

33

13

Källor: Norman 1997; Elgenstierna 1925-1936

Om kriget i Pommern 1807 inte lyckades öka ofrälsets andel så har den för regementet något lugnare perioden 1808-1811 haft motsatt effekt. Bland de ordinarie officerarna har adelns andel sjunkit till 59 %. De personalförändringar som skedde mellan 1808 och 1811 är att sex adliga och tre ofrälse slutade. De nytillkomna officerarna fördelade sig på tre adliga och sex ofrälse. En nettoökning på tre officerare för ofrälset. Även om det var liten ökning så passar den in på Carlssons teori. I de högre befattningarna var dock adelns dominans fortfarande stark. Värt att nämna är att 1811 fanns det 19 övertaliga officerare jämfört med tre år 1805, av dessa var nio före detta finska officerare.

Tabell 3 Närke-Värmlands officerare 1811

Befattningar

 Adliga

Ofrälse

%

Antal

%

Antal

Regementsofficerare

80

4

20

1

Kaptener

70

7

30

3

Löjtnanter

70

7

30

3

Fänrikar

50

5

50

5

Adjutanter & Reg.Kvart.

0

0

100

4

Övertaliga officerare

52,6

10

47,4

9

TOTALT

56,9

33

43,1

25

Exklusive övertaliga

59

23

41

16

Källor: Generalmönsterrullor, Krigsarkivet; Elgenstierna 1925-1936

I hela riket var adelns andel av officerskåren år 1810 59,7 % mot 56,9 % för Närke-Värmlands (inklusive övertaliga).

Indelningar

När det gäller den andra delfrågan, var de ofrälse sämre avlönade än sina adliga motsvarigheter, så är svaret väldigt enkelt: Det var de inte sämre avlönade.

Skeptikern kan kontrollera mitt svar genom att studera bilaga 1 där regementets organisationsplaner återfinns. De ofrälse officerarnas namn är i röd färg och de adliga i blå färg. De officerstjänster som var sämst avlönade var ju stabsofficerarna. Dessa återfinns på den vänstra spalten i figurerna. Om de ofrälse officerarna i större utsträckning fick dessa tjänster skulle fler namn med röd färg återfinnas på vänsterspalten än på högerspalten. Som ni själva kan se framträder inget sådant mönster.

Genomsnittsålder

Då regementsofficerarna och adjutanterna är för få har jag inte tagit med dem i den här delen av undersökningen. Det mönster som framgår av tabell 4-6 är tydligt. Med undantag av kaptenerna år 1808 hade officerarna med blått blod ständigt en lägre genomsnittsålder än sina ordinära kollegor. En förklaring till detta kan vara adelns sedvänja att placera sina söner som officerare när de fortfarande är minderåriga. Det skulle enligt anciennitetsprincipen ge dem ett försteg vid befordringar.

Tabell 4 Officerarnas genomsnittsålder 1805

Befattningar

Adliga

 

Ofrälse

 

Ålder

Antal

Ålder

Antal

Kaptener

33

7

34

3

Löjtnanter

26

3

30

7

Fänrikar

23

4

27

6

Källor: Generalmönsterrullor, Krigsarkivet; Elgenstierna 1925-1936; Nordensvan 1911

Eftersom regementets förluster var så få är det inte förvånande att genomsnittsåldrarna var så stabila under den undersökningsperioden. Den enda förändringen är att de ofrälse fänrikarnas genomsnittsålder sjönk kraftigt mellan 1805 och 1808, från 27 år till 21 år. Förklaringen till det bör vara att nästan bara adliga officerare hade anställts under de åren och att de flesta ofrälse fänrikar från 1805 hade lyckats bli befordrade. Av de två ofrälse fänrikarna från 1808 hade bara den ene varit med 1805 (Casten Adolf Vahrberg), den ende nye var nittonåringen Fredrik Vilhelm Geijer. Man kan förmoda att han nyligen hade blivit officer som en följd av att kriget hade gjort det svårt att enbart rekrytera adelsmän.

Tabell 5 Officerarnas genomsnittsålder 1808

Befattningar

Adliga

 

Ofrälse

 
         

Ålder

Antal

Ålder

Antal

Kaptener

34

6

31

4

Löjtnanter

27

7

33

3

Fänrikar

20

8

21

2

Källor: Norman 1997; Elgenstierna 1925-1936; Nordensvan 1911

En annan iakttagelse är att officerskåren var ganska ung. Stabsfänriken Emanuel de Frese var till exempel bara 16 år under det norska fälttåget 1808. När Hans Norman kommenterade sitt undersökningsresultat spekulerade han i att genomsnittsåldern kan ha sjunkit när regementet befann sig i Pommern 1807. Många gamla officerare skulle då ha tyckt att fältlivet var för ansträngande och begärt avsked. Min undersökning visar att den teorin inte håller.

Av kompaniofficerarna var de tre äldsta 1805: 44, 41 och 39. År 1808 var motsvarande siffror 44, 39 och 37. Regementsofficerarna var något äldre och allra äldst var Carl Johan Leijonstedt som var regementschef under hela undersökningsperioden, 1805 var han 54 år, tio äldre än regementets näst äldste officer. Den övervägande majoriteten var i tjugoårsåldern, så den indelta officerskåren verkar åtminstone i början av 1800-talet ha varit ung och vital.

Tabell 6 Officerarnas genomsnittsålder 1811

Befattningar

 Adliga

Ofrälse

Ålder

Antal

Ålder

Antal

Kaptener

33

7

36

3

Löjtnanter

26

7

30

3

Fänrikar

21

5

24

5

Övertaliga officerare

26

10

30

9

Källor: Generalmönsterrullor, Krigsarkivet; Elgenstierna 1925-1936; Nordensvan 1911

 

Officerarnas bakgrund

Enligt Sten Carlsson flyttade ofrälset fram sina positioner under ett krig. Min undersökning har hittills konstaterat att så var fallet även i Närke-Värmlands regemente, även om resultatet pga. de små förlusterna inte var helt entydigt. Men vilka var då de ofrälse som förde befäl över de indelta soldaterna. Från Nordensvans regementshistorik har jag fått uppgifterna om deras fäders titlar. För sju stycken saknades det uppgift om faderns titel men för de övriga 28 hade fäderna följande titlar: prost, kapten, stadsläkare, bruksinspektör, kammarråd, brukspatron, brukspatron, kapten, löjtnant, skräddare, kapten, godsägare, fil mag, kapten, kunglig sekreterare, prost, assessor, grosshandlare, handlanden, brukspatron, kommersråd, sekreterare, bergsråd, bergshauptman, kontraktsprost, regementspastor, kapten och landskamrer.

Det var inte frågan om att några bondrängar skulle bli officerare. I boken "Officerskåren i Finland under 1700-talet" hävdar Kaarlo Wirilander att de ofrälse som lyckades göra inbrytningar i officerskåren tillhörde samma sociala skikt som adeln. För att belysa hur svårt det var för en bondräng att bli officer kan man ta ett exempel från Wirilanders bok.

1789 sårades fältväbeln Karl Magnus Kumlander i striden vid Porrassalmi. Han utmärkte sig så pass i striden att han fick tapperhetsmedalj och föreslogs att bli officer. Mot det sistnämnda protesterade regementets officerskår kraftigt med hänvisning till att han en gång varit dräng. Kumlander skulle tjänstgöra i armén i ytterligare 16 år men blev aldrig officer.

Jag skulle kunna fortsätta länge med att berätta om de sociala orättvisorna i krigsmakten under den här tiden men det ämnet ligger tyvärr utanför de frågor min undersökning ska besvara.

När det gäller officerarnas bakgrund har jag delat upp dem i militära och civila.

Det man skulle kunna förvänta sig är att andelen med civil bakgrund skulle öka under kriget då det ökade antalet officerare skulle få nya grupper att söka officersyrket. I stället visar det sig i tabell 7 och 8 vara precis tvärtom. Den stora förändringen sker dock mellan 1805 och 1808 och behöver därför inte bero på kriget. Det kan vara så att det är släktingar och andra närstående till de befintliga officerarna som gynnas vid officerstillsättningarna, vilket skulle kunna förklara varför andelen med militär bakgrund ökar både bland adeln och ofrälset.

Tabell 7 De adliga officerarnas bakgrund (exklusive övertaliga)

Yrkeskategori

1805

1808

1811

%

Antal

%

Antal

%

Antal

Militärer

60

12

69,2

18

69,6

16

Civila

40

8

30,8

8

30,4

7

Summa

100

20

100

26

100

23

Källor: Generalmönsterrullor, Krigsarkivet; Elgenstierna 1925-1936; Nordensvan 1911

 

Tabell 8 De ofrälse officerarnas bakgrund (exklusive övertaliga)

Yrkeskategori

1805

1808

1811

%

Antal

%

Antal

%

Antal

Militärer

21,1

4

30,8

4

31,3

5

Civila

68,4

13

53,8

7

50

8

Okända

10,5

2

15,4

2

18,9

3

Summa

100

19

100

13

100

16

Källor: Generalmönsterrullor, Krigsarkivet; Elgenstierna 1925-1936; Nordensvan 1911

 

SAMMANFATTNING

Resultatet av den här undersökningen visar inte särskilt överraskande att adeln hade en väldigt gynnad ställning vid Närke-Värmlands regemente. I fredstid spelade börd och släktskapskontakter stor roll för att få anställning vid regementet. För hur ska man annars kunna förklara att adelns andel i Närke-Värmlands regemente ökade från 51,3 % till 67 % och att andelen med militär bakgrund likaså ökade mellan 1805 och 1808. Kriget ändrade dessa förutsättningar och adelns andel sjönk till 59 %. Men eftersom endast en officer i Närke-Värmlands regemente stupade blev förändringarna inte så stora som de hade kunnat bli.

Trots det kan man inte komma till någon annan slutsats än att Sten Carlssons teori förklarar de förändringar som har ägt rum i Närke-Värmlands regemente 1805-1811.

Men när ofrälset väl kom in i officerskåren verkade de dock inte ha diskriminerats. Ofrälse officerare var inte sämre avlönade än de adliga. Att adeln dominerade i de högre graderna och var i genomsnitt yngre än ofrälset kan förklaras med att de adliga officerarnas karriär ofta började när de var minderåriga vilket gav dem en fördel vid befordringar. Detta har dock legat utanför min undersökning varför jag inte kan vara helt säker på att så var fallet.

Även om ofrälset sakta vann mark under den här tiden så var det inte frågan om "vanliga" människor, utan även de ofrälse officerarna representerade en överklass.

 

KÄLLOR OCH LITTERATUR

 

Otryckta källor

Krigsarkivet

Generalmönsterrullor, Närke-Värmlands regemente. Mikrofilm.

 

Tryckta källor

Elgenstierna, Gustaf (1925-1936), Den introducerade svenska adelns ättartavlor. 1-9. Stockholm.

Schlegel, Bernhard – Klingspor, Carl Arvid (1875), Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade svenska adelns ättar-taflor. Stockholm.

 

Litteratur

Carlsson, Sten (1949), Ståndssamhälle och ståndspersoner 1700-1865. Lund.

Larsson, Esbjörn (2000), Officerskåren i Sverige under 1700-talet, (opublicerad D-uppsats. Historiska institutionen , Uppsala universitet). Uppsala.

Nilsson, Nils-Göran (1988), "Rank or Command? The use of Brevet Rank in the 18th Century Swedish army and its consequences for the Modern Historian" i Magnus Mörner och Tommy Svensson (ed.) Classes, Strata and Elites. Essays on Social Stratification in History. Göteborg.

Nordensvan, Otto (1911), Värmlands regementes historia. II. Stockholm.

Norman, Hans (1989), "Närkingarna under Napoleonkrigen. Örebro läns militära förband under brytningsskedet 1805-14" i Lars Otto Bergs, Sören Klingnéus och Hans Normans (ed.) Närkingar i krig och fred. Kumla.

Norman, Hans (1997),"Officerarna vid Närke-Värmlands regemente och Livregementets husarkår 1808. Social bakgrund, utbildning, karriärvägar och övningsmöjligheter" i Lars Otto Bergs, Sören Klingnéus och Hans Normans (ed.) Krigsmakt och Bygd. Soldater, ryttare och befäl i Örebro län under indelningsverkets tid. Kumla.

Wirilander, Kaarlo (1964), Officerskåren i Finland under 1700-talet. Falun.

Tillbaka till början av sidan