Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän

 
  Kungalängd
 
  Sagokungar
  Gamla kungaätten
  Stenkilska ätten
  Sverkerska ätten
  Erikska ätten
  Folkungaätten
  Unionskungar
  Vasaätten
  Pfalziska ätten
  Hessiska ätten
  Holstein-gottorp
  Ätten Bernadotte

 

 
  Hervararsagan
  Västgötalagen

 

Örjan Martinsson

Blot-Sven, Erik Årsäll och Kol

Slutet av 1000-talet är, trots mångfalden av kunganamn, den historiska period som vi har de mest knapphändiga och osäkraste uppgifter om. Enligt vissa källor ska Sverige ha drabbats av hedniska uppror och en serie hedniska kungar ska i omgångar ha styrt åtminstone delar av Sverige. Av dessa är det endast Blot-Svens uppror mot Inge den äldre som sedan 1900-talet har ansetts vara historiskt. Den mystiske Erik Årsäll betraktas numera allmänt som en sagokung och kung Kol anses vara en förväxling med en yngre kristen tronpretendent. Fast även Blot-Svens existens har ifrågasatts på senare tid. Såväl medeltida som sentida historiker har skapat mer eller mindre fantasifulla släktträd för att hävda att dessa hedniska kungar skulle ha utgjort de första generationerna av den Sverkerska ätten. Även den Erikska ätten ska enligt en sen medeltida källa ha härstammat från Blot-Sven.

Blot-Sven

Den äldsta källan som nämner Blot-Sven är med största sannolikhet Are Frode som omkring år 1120 tros ha författat en svensk regentlängd som först var en del av hans numera förlorade Islendingabok, men som har bevarats som en bilaga till Hervararsagan. Senare isländska sagor har sannolikt hämtat sina uppgifter om Blot-Sven från Are Frodes skildring, och detta bör även gälla Orknöjarlarnas saga från cirka 1190 som vid sidan av Hervararsagan innehåller den enda detaljerade beskrivningen av Blot-Svens uppror (den finns citerad i artikeln om Inge den äldre). Bortsett från genealogiska spekulationer innehåller ingen senare isländsk källa fler detaljer om Blot-Sven än dem som återfinns i Hervararsagan och som citeras nedan:

Inge hette Stenkils son som svearna gjorde till kung närmast efter Håkon. Inge var länge kung, vänsäll och väl kristen; han förbjöd blotandet i Svitjod och befallde att allt folket där skulle kristnas, men svearna trodde alltför mycket på hednagudarna och höll fast vid sina gamla seder.

Kung Inge gifte sig med en kvinna som hette Mö; hennes brors namn var Sven. Ingen var så älskad av kung Inge som han, och därför blev Sven en mycket mäktig man i Svitjod. Svearna tyckte att kung Inge hade förorättat dem genom att bryta mot gammal landslag, när han ville ändra mycket som hans far Stenkil hade respekterat. På ett ting som svearna höll med Inge fick han välja mellan att antingen hålla fast vid gammal lag eller också lämna ifrån sig kungadömet. Då talade kung Inge och sade att han inte ville överge den tro som var den rätta. Svearna skrek åt honom, överöste honom med stenar och drev bort honom från lagtinget.

Sven, kungens svåger, stannade kvar på tinget. Han erbjöd svearna att ställa till blot för deras räkning om de ville ge honom kungadömet. Alla sade ja till Svens erbjudande, och han valdes då till kung över hela Svitjod. En häst leddes fram på tinget, höggs i stycken och delades ut för att ätas, medan offerträdet rödfärgades med blodet. Så övergav alla svearna kristendomen, införde offren på nytt och drev bort kung Inge; han for iväg till Västergötland. Blotsven var nu kung över svearna i tre år.

Kung Inge for med sin hird och några andra män – tillsammans en obetydlig styrka; han red österut över Småland och Östergötland och vidare in i Svitjod. Han red oavbrutet natt och dag och överraskade Sven tidigt om morgonen. De bemäktigade sig husen tände eld på dem och brände till döds allt folk som fanns där inne. Tjuv hette en länderman som där brann inne; han hade varit en av Blotsvens efterföljare. Sven kom själv ut ur husen och blev dräpt. Inge tog sedan på nytt kungamakten över svearna, återupprättade kristendomen och härskade i riket tills han dog i sjuksäng.

Orsaken till Blot-Svens uppror anges här och i de andra isländska källorna vara Inge den äldres nit för kristendomen och förbud mot blotande. Den engelske krönikören Ailnoth av Canterbury som skrev om Sankt Eskil förklarade däremot den hedniska reaktionen med att skördarna hade slagit fel, vilket fick svenskarna att frukta de gamla gudarnas vrede och tvivla på den nye gudens makt.

Hervararsagans detaljerade skildring av Blot-Sven förefaller vid första anblicken vara en trovärdig beskrivning av en hednisk reaktion i Sverige som bör ha ägt rum omkring 1080. Men vid en närmare granskning och jämförelse med andra källor visar den sig innehålla märkliga detaljer och det finns därför skäl att tro att denne Sven är påhittad. Blot-Sven är till exempel inte omnämnd i västgötalagens kungalängd från ca 1240. Argumentet att Blot-Sven förmodligen inte räknades som kung i det kristna Västergötland är inte giltigt eftersom den borde åtminstone ha nämnt honom som motståndare till Inge den äldre ifall han hade varit känd i Sverige i mitten av 1200-talet. Den första svenska källa som omnämner honom är Eskilslegenden från slutet av 1200-talet som sätter Sankt Eskils martyrdöd i samband med Blot-Svens uppror. Helgonlegender är emellertid notoriskt opålitliga och det kan inte uteslutas att författaren till helgonlegenden fått sin information om Blot-Sven från de isländska källorna (mer om detta nedan).

Ytterst verkar därför alla upplysningar om Blot-Sven härstamma från Are Frodes regentlängd över svenska kungar. Märkligt nog är Blot-Svens uppror mot Inge den äldre i princip identiskt med Adam av Bremens berättelse om hur sveakungen Anund från Ryssland omkring 1070 blev avsatt eftersom denne vägrade att blota till de hedniska gudarna. Denne Anund nämns enbart av Adam av Bremen och förbigås med tystnad av Are Frode. Det har därför antagits att Adam kanske har förväxlat Inge den äldre med Anund. Men med tanke på att Adam berättade om en händelse som utspelade sig samtidigt som han skrev sitt verk och som dessutom hade en central betydelse för hans ämne (den kristna missionen) är det mer troligt att det är Are Frode, som skrev sin svenska regentlängd 50 år senare, som har gjort sig skyldig till en förväxling. Eventuellt hade Are Frode fått sina upplysningar från just Adam av Bremens verk, men även den isländske skalden Markús Skeggjason eller den blivande isländske biskopen Gissur Isleifsson är möjliga källor (båda hade vistats i Sverige, senast 1084 respektive 1082).

Bortsett från likheterna med Anund från Rysslands öde finns det fler suspekta detaljer i bilagan till Hervararsagan. Det sätt som Blot-Svens uppror skildras i sagan har karaktären av en moraliserande berättelse av ett slag som användes av kristna predikanter (Are Frode var en präst). Syskonparet Sven och Mö kan ses som symboler för det svenska folket som förfördes av hedendomen (namnen betyder man och kvinna) medan Inge som den idealiske kristne kungen är orubblig inför hedningarnas krav. Att namnen i sagan kan vara påhittade understryks också av att en av Svens hantlangare bär namnet "Tjuv". Enligt samma saga skulle Inge ha varit gift med Mö trots att trovärdiga källor anger att hans drottning hette Helena. De kulturella och geografiska beskrivningarna av de hedniska sedvänjorna och Inges resväg när han krossade Blot-Svens uppror är också en redovisning av allmänt kända kunskaper på Island och de innehåller inga detaljer som avslöjar att det är något annat än en utbrodering av en från början mycket knapphändig notis.

Det är också underligt att en så kraftig hednisk reaktion överhuvudtaget hade kunnat uppstå så sent som ca 1080 (för att inte tala om två gånger) när kristendomen vid den tiden var dominerande i Mälardalen. Det har därför antagits att de flesta av dessa kristna var "dåligt kristnade" som gärna ville kombinera kristendomen med asatron och som reagerade med bestörtning när den valde kungen vägrade att blota. Men för att kungar ska kunna avsättas krävs det också att det finns hedniska kungaättlingar tillgängliga som kan väljas istället. Samhällseliten blev emellertid kristnad långt innan det vanliga folket lät döpa sig. Händelserna förutsätter därför mer eller mindre att det rådde tronstrider mellan olika kungakandidater vid tiden för avsättningen, och under vilka bristen på stöd från hedningarna kunde ha lika stor betydelse för en kungs framgång som ifall dessa hade aktivt deltagit i striderna. Dessutom är tanken att två kungar på kort tid skulle ha avsatts på grund av att de vägrade att blota märklig med tanke på att båda parter borde ha blivit klokare av den första erfarenheten och på så sätt undvikit att en ny blot-ovillig kung valdes eller att en nitisk kristen avstod från att kandidera till kung om han ändå visste att han skulle bli avsatt vid nästa blottillfälle. Troligen är kärnan av sanning bakom dessa historier därför den att Are Frode på något sätt hade hört talas om hur Anund från Ryssland avsattes som kung ca 1070 när denne vägrade att blota, och då förväxlat denne för honom okände kung med den välkände Inge den äldre. Anunds öde, som nämns kortfattat i Adam av Bremens verk från samma tid, är identiskt med Hervararsagans skildring av Inge och Blot-Sven. Antingen har alltså två källor bevarat minnet av varsin händelse som inte bara är identiska utan också utspelades vid samma tid, eller så är det samma händelse som har bevarats i två olika varianter i varsin källa. Det tillstånd av tronstrider som bör betraktas som en förutsättning för en sådan händelse är också mer än väl uppfyllt för Anund av Rysslands del medan vi saknar belägg på något sådant för Inges regeringstid om vi bortser från Hervararsagans skildring av Blot-Svens uppror. De tveksamma detaljer som finns i Hervararsagans berättelse gör det än mer sannolikt att Are Frode har förväxlat Anund med Inge och att samma händelse därmed har kopierats och broderats ut med fler detaljer så att det förvandlades till en allegorisk berättelse som hyllade en kristen furste. Fast ifall Blot-Sven trots allt var en historisk person är det möjligt att han snarare var verksam vid Anunds avsättning än vid Inges.

Ett argument för att Hervararsagans skildring av Blot-Sven är korrekt har hämtats från de två påvliga brev som skickades till Inge den äldre i början av 1080-talet. I det senare benämns denne som kung över visigoterna, vilket har tolkats som "västgötarna" och därmed ett tecken på att han inte längre var kung över svearna. Denna förklaring är emellertid osannolik och titeln ska snarare ses som det första belägget på den göticistiska historieskrivningen. Detta diskuteras mer utförligt i artikeln om Inge den äldre.

I de svenska källorna kallades Blot-Sven först för "Sveno Idolatra" (avgudadyrkare) och "Sven Blodkarl". Det tog ett tag innan de svenska historieskrivarna insåg att "blot" syftade på hedniska riter och inte på "blod", för enligt Eskilslegenden kallades han för blodkarl (homo sanguinis) eftersom "han tillät drickandet av djurens blod". I Hervararsagan som är den äldsta källan kallas han bara för Sven, men i Orknöjarlarnas saga från ca 1190 har han fått det välkända namnet Blot-Sven.

Sankt Eskil

När Blot-Sven först omnämns i svenska källor är det som sagt i legenden om Sankt Eskil. Denne räknas som Södermanlands apostel och ska ha lidit martyrdöden i Strängnäs när han försökte hindra hedningar från att blota. I dess äldsta kända form skrevs legenden ned någon gång efter 1268. Men de medeltida helgonlegenderna har en låg trovärdighet eftersom deras författare inte strävade efter att ge en sanningsenlig skildring utan i regel hittade på uppgifter för att framhäva helgonens fromhet. De drog sig inte ens för att helt sonika kopiera lämpliga textavsnitt från andra helgonlegender. Att Eskilslegenden hävdar att Eskil verkade under Inge den äldres regeringstid och att han stenades ihjäl av hedningar under Blot-Svens uppror har därför litet källvärde. Det kan mycket väl vara så att Eskilslegendens författare hade hört talas om Blot-Svens uppror från de isländska sagorna och då placerat Eskil i denna tid för att sätta in hans martyrdöd i ett större sammanhang. Den äldsta kända källan som omnämner Eskil är Ailnoth av Canterbury som 1122 skrev att en biskop av förnäm engelsk härkomst vid namn "Eskillinus" hade dödats av vilda barbarer, vilka beskrivs som "Suethi et Gothi" (svear och götar). Det äldsta belägget på sörmländsk anknytning finns i ett brev från påven Gregorius IX i vilket det sägs att en kyrka ska ha byggts före 1185 i Tuna (senare omdöpt till Eskilstuna) åt dess martyr Eskillus. Eftersom Adam av Bremen som ca 1072 skrev om Hamburgstiftets historia inte nämner någon missionär vid namn Eskil har man antagit att dennes mission i Sverige ägde rum senare. Adam skrev dock bara om sitt eget stifts historia och hade varken anledning eller vilja att uppmärksamma den mission som inte bedrevs i Hamburgkyrkans regi. De runstenar med kristna motiv som finns i Rekarnebygden (nordvästra Södermanland) har också lett till antagandet att kristendomen kan ha varit etablerad i Sankt Eskils påstådda missionsområde redan i mitten av 1000-talet. Två av dessa runstenar är så kallade Ingvarsstenar som restes till minne av ett vikingatåg som slutade med katastrof år 1041.

Blot-Svens familj

Utöver de ovannämnda Ingvarsstenarna skildras det katastrofala vikingatåget 1040-1041 mot Särkland i den isländska "Ingvar Vittfarnes saga". Enligt denna saga, som skrevs ned på isländska omkring 1300 (troligen en översättning av en saga på latin som skrevs i slutet av 1100-talet), hade vikingatågets ledare Ingvar Vittfarne en son vid namn Sven som senare reste i sin fars fotspår och gifte sig med en georgisk drottning samt invigde en kyrka i Georgien som blev Ingvars slutgiltiga viloplats. Eftersom Ingvar Vittfarne tillhörde den svenska kungasläkten (barnbarns barn till Erik Segersäll) har man velat identifiera hans son med Blot-Sven. Det stora problemet med denna identifiering är dels att sagan inte säger någonting om att Sven skulle ha blivit svensk kung, vilken rimligen borde ha gjorts ifall han var samme person som Blot-Sven. Dessutom är berättelsen om Ingvar Vittfarnes son förmodligen ett påhittat tillägg till sagan som syftade till att ge skildringen ett lyckligare slut. Ingvar Vittfarne var bara 25 år när han dog och han hade tillbringat hela sitt vuxna liv utomlands i krigstjänst. Det fanns alltså lite tid för honom att kunna bilda familj. Sagan är även på andra ställen fylld av tillägg med kristna motiv som rimmar illa med det vi vet om sådana vikingatåg. Berättelsen om Svens resa i sin fars fotspår är troligen bara en i raden av dessa förvanskningar av den ursprungliga händelsen så även om Blot-Sven har existerat är det mycket osannolikt att han var son till Ingvar Vittfarne.

Uppgiften i "Langfeðgatal" att Blot-Sven var far till en kung Kol som av svearna kallades för Erik Årsäll är inte heller trovärdig och kommenteras mer utförligt under nästa rubrik. Ifall "Langfeðgatals" uppgift är korrekt skulle det innebära att Blot-Sven var stamfar till den östgötska Sverkerska ätten. Det är denna koppling som har lett till det löst underbyggda antagandet att Blot-Sven själv skulle ha varit östgöte. Lustigt nog har man även hävdat att den Erikska ätten skulle ha härstammat från Blot-Sven. I en svensk annal från omkring 1300 hävdas nämligen att Erik den heliges mor var Cecilia Svensdotter som var syster till Ulf jarl och Kol. Att det är Blot-Sven och hans son Kol som beskrivs som Cecilias far och bror behöver det inte råda något tvivel om. Men en så sen källa har låg trovärdighet och är troligen en konstruktion baserat på såväl isländska och inhemska genealogiska uppgifter som i sin tur kan misstänkas vara gissningar på de olika sveakungarnas släktförbindelser.

Ett till synes mycket övertygande bevis på Blot-Svens existens är en runsten i Balingsta socken sydväst om Uppsala (U 861):

Sigþorn ... ræisa stæin ok bro gærva at Adiarf, sun, ok at Møy, dottur sina, Æiþorn ok Svæinn ok Vigþo[rn] ...

Sigtorn .. resa sten och göra bro efter Ådjärv (sin) son och efter Mö sin dotter, Etorn och Sven och Vigtorn ...

I denna runsten nämns både en kvinna vid namn Mö och en man som hette Sven, vilket givetvis har tolkats som att det är Hervararsagans Blot-Sven och hans syster Mö som åsyftas. Fast runstenen bevisar inte att Hervararsagans uppgift är sann eftersom släktskapet mellan Sven och Mö inte framgår på denna skadade runinskrift. Enligt runstenen var Mö dotter till Sigtorn och bror till Ådjärv, därefter nämns tre män vid namn Etorn, Sven och Vigtorn vars relation till de föregående är okänd eftersom runstenen är ofullständigt bevarad. Men eftersom Sven nämns i ett annat sammanhang än Ådjärv var han troligen inte bror till Mö, vilket han måste ha varit om runstenen ska kunna bekräfta Hervararsagans skildring. Att namnen Sven och Mö nämns på samma runsten är inte heller så märkvärdigt som det först kan tyckas vara, för Sven är faktiskt det allra vanligaste namnet på våra runstenar och det är därför inte alls märkligt att det återfinns på en runsten som innehåller hela fem mansnamn. Dessutom tyder runstenens placering i Uppland på att den nämnda familjen var uppländsk och inte östgötsk som Langfeðgatals släktskap mellan Blot-Sven och den Sverkerska ätten skulle kunna tyda på.

Eftersom runstenen vid sidan av Hervararsagan är det enda belägget på att "Mö" (=  kvinna) har använts som personnamn har man också hävdat att Mö inte var ett riktigt namn utan egentligen syftade på den Helena som enligt trovärdiga källor ska ha varit Inge den äldres drottning. För att stödja detta har en tolkning av namnet Mö lanserats som går ut på att det var en äldre nordisk benämning på "nunna". Helena gick nämligen i kloster efter Inges död. Detta skulle i så fall förklara varför Helena kallas för Mö, men det förklarar inte varför Svens hantlangare kallas för Tjuv i sagan. Den enklaste förklaringen är därför att inget av dem är några riktiga namn. Och ifall Mö trots allt har existerat så kan hon mycket väl ha varit en helt annan person än Helena. Accepterar man tanken att Blot-Svens uppror riktade sig mot Anund och inte Inge, kan Mö istället ha varit drottning till Anund från Ryssland. Fast det är förstås lika möjligt att Inge den äldre helt enkelt var gift två gånger.

Erik Årsäll och Kol

En annan hednakung vars existens är än mer osäker än Blot-Svens är hans (enligt en källa) eventuelle son Erik Årsäll. Källorna kan inte ens enas om vilken tidsperiod han ska ha varit kung. De huvudsakliga alternativen är ca 990 eller början av 1100-talet. Sentida historiker har även velat identifiera honom med Stenkil (ca 1060-1066) eller Erik den helige (ca 1150-1160). Den tidigaste dateringen av Erik Årsäll kommer från den "Legendariska sagan om Olav den helige" från början av 1200-talet som baserades på den nu förlorade "Äldsta sagan om Olav den helige" från slutet av 1100-talet. I denna saga verkar det som om Erik Årsäll är identisk med Erik Segersäll (ca 970-993). I Snorre Sturlassons "Heimskringla" från ca 1230 uppges däremot Erik Årsäll ha regerat efter Blot-Sven. I samband med skildringen av ett krigståg som ägde rum 1123 skrev nämligen Snorre följande text:

Vid den tiden var många människor hedningar i sveaväldet och många var dåligt kristnade, eftersom det då var några kungar som kastade av sig kristendomen och höll fast vid blotet, som Blot-Sven och sedan Erik Årsäll.

Snorre Sturlasson har förmodligen hämtat sin uppgift om Erik Årsäll från det isländska genealogiska verket "Langfeðgatal" som tros ha skrivits ned under 1100-talets andra hälft. I denna omnämns Erik Årsäll i ett sammanhang som tyder på att han ska ha varit kung omkring 1130. Langfeðgatal är emellertid en opålitlig källa vars författare på goda grunder kan misstänkas ha gissat vilken plats de olika sveakungarna har i släktträden. I denna uppges nämligen Blot-Sven ha haft en son vid namn Kol som "svearna kalla Erik Årsäll" och som i sin tur ska ha varit far till Sverker den äldre. Att samme person skulle ha hetat både Kol och Erik Årsäll låter mycket suspekt och från Västgötalagens kungalängd vet vi dessutom att Sverker den äldres far i själva verket var en östgöte vid namn Cornube. Mindre källkritiska historiker har inte låtit sig besväras av detta faktum utan de har istället accepterat Cornube som ett tredje namn på samme person och därmed gjort gällande att både Blot-Sven och Erik Årsäll skulle ha varit östgötar. Ett sätt att förklara varför samme person skulle kunna ha flera namn är att hävda att Erik inte är ett namn utan en titel som betyder "ensam härskare", vilket faktiskt är vad namnet Erik egentligen betyder. Fast någon sådan titel är inte känd i något annat sammanhang och på 1100-talet var Erik sedan länge ett etablerat personnamn, så förklaringen känns inte särskilt övertygande. En mer trovärdig förklaring har däremot tillnamnet Årsäll som anses betyda att skörden ska ha varit god under denne kungs regeringstid. Benämningen Årsäll har sitt ursprung i gamla hedniska föreställningar om att kungarna som hade gudomlig härstamning kunde påverka skördens storlek. En variant på detta tillnamn är "årkonung" som Erik Knutsson (1208-1216)  uppgavs ha varit eftersom "det var god årsväxt i hela hans rike medan han levde".

Det finns två teorier om vem Langfeðgatals "Kol" var. I en donationslängd från Vreta kloster sägs Sverker den äldres farfar ha hetat "herr Koll". Sverkers far uppges i denna längd ha hetat "herr Cornica" (vilket är en latiniserad variant av Cornube). Den andra förklaringen går ut på att Langfeðgatals kung Kol var identisk med Sverker den äldres sonson Kol Jonsson som omkring 1170 var en svensk tronpretendent. Oavsett vilken "kung Kol" det var som Langfeðgatals författare hade hört talas om är det uppenbart att dennes genealogiska uppgifter inte stämmer och att han därför har konstruerat ett mer eller mindre fiktivt släktträd över Sveriges kungar baserat på lösryckta uppgifter om olika sveakungar. Han har hoppat över Cornube i släktträdet och gjort Kol till Sverkers far samtidigt som denne har fått den yngre Kols kungatitel och identifierats med Erik Årsäll. Båda Kol var dessutom kristna (låt vara att den förste döpte sig sent). Att den äldre Kol skulle ha varit son till Blot-Sven motsägs också av en 1400-talskälla som säger att Kol var son till en hedning vid namn Kettil. Langfeðgatals uppgift om Erik Årsäll/Kol är därför sannolikt påhittad och förtjänar ingen tilltro trots att Snorre Sturlasson tycks ha gjort misstaget att tro på den.

Men en fråga som då återstår att besvara är hur den felaktiga uppgiften om en svensk hednakung vid namn Erik Årsäll har kunnat uppstå. Det går visserligen inte att helt utesluta möjligheten att han verkligen var en historisk person som vid något tillfälle verkade som en svensk tronpretendent. Men den enklaste förklaringen är att uppgiften om "Erik Årsäll" härstammar från sagan om Olav den helige vars författare i så fall hade missuppfattat Erik Segersälls tillnamn, vilket betyder "den segerrike", med det snarlika Årsäll. Då Erik Segersäll var Sveriges siste hedniske kung kan även sagans Erik Årsäll ha blivit omtalad som detta i isländska kretsar, och de islänningar som inte visste att han var identisk med Erik Segersäll men som hade hört talas om Blot-Sven uppror omkring 1080 kan då ha dragit slutsatsen att Erik Årsäll skulle ha regerat efter Blot-Sven. Frånvaron av några som helst detaljer om Erik Årsälls liv förutom ett tvivelaktigt släktträd talar starkt för denna förklaring och att han därmed är en helt påhittad kung.

I den "Svenska kungalängden fram till 1333" nämns Erik Årsäll som en kung som regerade mellan Erik Segersäll och Olof Skötkonung och uppges lustigt nog vara Sveriges förste kristne kung. Denna källa är dock ännu mindre trovärdig än de ovannämnda och baseras nästan helt på norsk-isländska källor, främst "Historia Norwegie". Sannolikt har den utgått från sagan om Olav den helige och då dragit slutsatsen att dennas Erik Årsäll var en helt annan kung än Erik Segersäll. 1500-talshistorikern Johannes Magnus med flera har också framfört den fantasifulla tolkningen att Erik Årsäll skulle vara identisk med Stenkil. Och i slutet av 1800-talet hävdade historikern Knut Stjerna att Erik Årsäll var identisk med ingen mindre än helgonkungen Erik den helige som enligt honom ska ha varit fientligt inställd till kyrkan men senare blivit förvrängd till en betydligt frommare kung av sin sons propaganda. Denna uppfattning baseras dock på ett mycket bräckligt underlag som Stjerna kraftigt övertolkade och den har inte vunnit något nämnvärt stöd inom historikersamfundet.

Påhittade eller historiska personer?

Sammanfattningsvis kan man säga att det finns goda skäl att tro att Hervarasagans skildring av Blot-Svens uppror mot Inge den äldre inte är sann. Att Are Frode skildrar ett uppror som i praktiken är identiskt med avsättningen av Anund från Ryssland några år tidigare är mycket misstänkt, särskilt eftersom han överhuvudtaget inte nämner föregångaren Anund. Att Mö skulle ha varit drottning till Inge den äldre nämns inte heller i någon annan källa utan det är med största sannolikhet en Helena som var hans drottning. Att någon skulle ha döpt sitt barn till "Tjuv" finns det ingen som helst anledning att tro på och därmed kan vi med säkerhet hävda att Are Frodes skildring åtminstone delvis är osann. Även Langfeðgatals släktträd över den Sverkerska ätten är med säkerhet åtminstone delvis felaktig, och både Are Frode och Langfeðgatal har helt klart påverkat senare källor. Att tro på att någon kung vid namn Erik Årsäll har existerat finns det ingen egentlig grund för. Det finns däremot skäl att hävda att alla tre hednakungarna är påhittade (Blot-Sven, Erik Årsäll och Kol). Men en liten kärna av sanning i ovannämnda skildringar bör ändå ha funnits. De två sistnämnda är förmodligen förväxlingar med andra kungar med snarlika namn medan Blot-Sven kan ha varit en verklig upprorsman som eventuellt hette Sven. Accepterar vi tolkningen att Are Frode har förväxlat Anund från Ryssland med Inge den äldre finns det ingenting som hindrar oss från att flytta Blot-Svens uppror till Anund från Rysslands korta regeringstid. Systern Mö kan då rent av ha varit gift med Anund istället för Inge Stenkilsson. Och om Blot-Sven inte störtade Inge kan denne trots allt vara den som till sist slog ned Blot-Svens uppror på det sätt som beskrivs i Hervararsagan. Men detta är bara spekulationer som inte har någon större tyngd än de bristfälliga källor som har kritiserats ovan. Sveriges historia under den andra halvan av 1000-talet är täckt av en tät dimma och det är inte möjligt att dra några bestämda slutsatser om vad som egentligen hände under denna tid.

Läs även om Inge den äldre eller om den Stenkilska ätten.
 


Anmärkning

Blockcitaten från Hervararsagan är översatta av Lars Lönnroth och hämtade från hans bok "Isländska mytsagor" (1995). Jag har dock gjort en justering av dessa och ersatt översättarens "Svearike" med "Svitjod". I det isländska originalet står det nämligen "Svíþjóð" och Svitjod motsvarar närmast dagens Svealand. Det framgår också av Hervararsagans text att det är Mälardalen som avses med Svíþjóð då varken Västergötland, Småland eller Östergötland ingår i detta område. Lars Lönnroth har i sin översättning valt att konsekvent skriva "Svearike" oavsett om det står Svíaríki, Svíaveldi eller Svíþjóð i originaltexten.