Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän

 
  Kungalängd
 
  Sagokungar
  Gamla kungaätten
  Stenkilska ätten
  Sverkerska ätten
  Erikska ätten
  Folkungaätten
  Unionskungar
  Vasaätten
  Pfalziska ätten
  Hessiska ätten
  Holstein-gottorp
  Ätten Bernadotte

 

 
  Hervararsagan
  Västgötalagen

 

Örjan Martinsson

Inge den äldre

Inge den äldre var son till Stenkil och efterträdde Håkan Röde som kung omkring 1080 samt regerade tillsammans med sin bror Halsten. Hans styre som varade i tre decennier innebar troligen lugnare förhållande jämfört med den tidigare periodens tronstrider. En omstridd fråga är ifall Blot-Sven var en historisk kung och som i så fall avsatte Inge som kung när denne vägrade att blota och fördrev honom till Västergötland varifrån Inge tre år senare återvände och slog ned upproret. Hur som helst var det troligen under Inges tid som Uppsala tempel revs ned. Säkert är att Inge mottog brev från påven och donerade jord till Sveriges första kloster i Vreta. Omkring 1100 utkämpade han också ett krig mot Norges kung Magnus Barfot som gjorde anspråk på Dalsland. Inge slog framgångsrikt tillbaka de norska attackerna och i ett trekungamöte i Kungahälla 1101 slöts fred. Omkring 1110 dog Inge den äldre och han efterträddes av sina brorsöner Filip och Inge den yngre.

Trontillträdet och Påvebreven

Den 4 oktober 1080 skickade påven Gregorius VII ett brev till svearnas ärofulle kung (glorioso Sweonum regi). Namnet på denne kung har i brevet förkortats till bokstaven I, men det kan inte råda något tvivel om att det är Inge den äldre som åsyftas. Därmed vet vi att Inge blev kung senast detta år. En kort tid efter fadern Stenkils död 1066 hade Inges bror Halsten lyckats bli kung men blivit fördriven strax efteråt. Enligt Hervararsagan var Halsten och Inge medregenter och ett senare påvebrev adresserat till kungarna I och A kan tolkas som en bekräftelse på detta då Halsten på latin blir "Alstanus". Det är dock även möjligt att påvebrevets kung A är identisk med den Håkan Röde som var kung på 1070-talet och som enligt västgötalagens kungalängd regerade under 13 år. Hans namn blir "Aquinus" på latin. Någon trovärdig förklaring till varför Håkan skulle ha samregerat med Inge finns dock inte.

Anledningen till att Halsten blev ensam kung under en kort tid efter Stenkils död kan antingen bero på att Inge då var för ung eller att Adam av Bremen som berättar om detta inte kände till att Halsten hade en medregent. Det finns emellertid en teori om att Halstens omedelbara efterträdare Anund från Ryssland var identisk med Inge den äldre eftersom båda enligt varsin källa ska ha blivit avsatta för att de vägrade att blota. Det får dock anses som mindre sannolikt att Adam av Bremen som skrev om Anund vid samma tid som han avsattes skulle ha missuppfattat hans namn och inte känt till släktskapet med Halsten. Då är det mer troligt att det är Hervararsagans berättelse om Inge och Blot-Sven som är en missuppfattning. Efter Anunds avsättning blev Håkan Röde kung och Stenkilssönernas relation till denne är helt okänd. Troligen var de rivaler vilket innebär att Håkan Röde kan ha blivit avsatt av Stenkilssönerna under en tronstrid och inte dött en naturlig död som kung. I vilket fall som helst bör trontillträdet ha skett före den 4 oktober 1080 då påven skickade sitt brev till Inge.

Syftet med Gregorius VII:s brev var att skaffa sig stöd under den pågående maktkampen mot den tyskromerske kejsaren Henrik IV. Investiturstriden mellan dem hade blossat upp 1075 och kejsaren som försökte avsätta påven hade blivit bannlyst 1076 för att sedan bli löst från bannet efter den berömda botvandringen till Canossa 1077, bara för att återigen bli bannlyst 1080. Med påvens stöd hade en tysk motkung utnämnts 1077 och när denne stupade 1080 utsågs en ny motkung 1081. Kejsaren å sin sida svarade på den andra bannlysningen med att se till att en motpåve valdes 1080. Under den här maktkampen stod ärkebiskopen av Hamburg-Bremen på kejsarens sida eftersom denne i likhet med kejsaren ogillade påvens ambitioner att reformera kyrkan genom att göra den oberoende från den världsliga makten och stärka centralstyret från Rom. Tidigare försök från skandinaviska kungar att slippa inflytandet från den tyska kyrkan genom att anlita biskopar som hade vigts i England, Frankrike och Polen hade bekämpats av påvestolen som hade bestämt att hela Skandinavien låg under Hamburg-Bremens ärkestift. Men i och med att ärkebiskopen av Hamburg-Bremen hade tagit ställning för kejsaren hade situationen förändrats och påven gick förbi Hamburg-kyrkan för att ta direkt kontakt med Sveriges kung. Senare skulle även Hamburg-stiftet berövas kontrollen över Skandinavien helt och hållet genom att Lunds ärkestift bildades 1103.

Det konkreta innehållet i brevet från Gregorius VII var en uppmaning till kung Inge att ge kyrkan i Sverige yttre garantier och i sin ämbetsutövning främja fred och rättvisa samt att den fortsatta utvecklingen av kyrkan borde följa den franska vägen (Gallicana ecclesia). Exakt vad som avses med att nämna den franska kyrkan som förebild är osäkert men det kan ses som ett avståndstagande mot den kejsartrogna och reformfientliga tyska kyrkan. Slutligen framförde Gregorius VII ett önskemål om att Inge skulle skicka en biskop eller en annan lämplig präst till Rom för att informera honom om kyrkans utveckling i Sverige. Det senare verkar också ha skett eftersom påven i ett senare brev (som troligen skickades 1081) tackar för besöket från en biskop vid namn R. Vem denne "biskop R" var är okänt men troligen var han identisk med en av de två biskopar av Skara med namn som börjar på R och som enligt västgötalagens biskopslängd bör ha varit verksamma i slutet av 1000-talet:

Den sjunde var Rodolvard, värst av alla tegnar (= bönder, fria män). Då var sju bon (= gårdar) lagda till stavs och stols (= biskopsstolen), var sitt bo förvärvat av dessa sju biskopar, och i Skara ligger han.

Den åttonde var biskop Rikulv. Han var engelsman till börden, och i Skara ligger han.

Att det var en västgötsk biskop som besökte påven kan förklara varför Inge och hans medkung i nästa brev benämns som "Visigothorum Regibus" (visigoternas kungar). Redan ett decennium tidigare hade Adam av Bremen identifierat Sveriges götar med de goter som under folkvandringstiden härjade Romarriket och bildade egna riken i Spanien och Italien. Det kan därför ha varit så att en stolt biskop R berättade för påven att hans stift var de berömda visigoternas ursprungsland. Påven kan sedan ha tagit fasta på detta och smickrat de svenska kungarna genom att i ett nytt brev kalla dem för visigoternas kungar. En annan tolkning som ofta nämns är att den ändrade titulaturen i påvebreven syftar på att Inge hade blivit avsatt som kung i Svealand av Blot-Sven och därför bara regerade över Västergötland. Denna förklaring är emellertid inte alls sannolikt, detta oavsett ifall Blot-Sven har existerat eller inte. Det har nämligen aldrig hänt att en avsatt kung avstått från att använda den titel som han ansett vara rätteligen hans. Även om Inge i praktiken inte längre var kung över svearna skulle han ändå ha insisterat på att bli titulerad som sådan ifall han ansåg sig vara svearnas laglige kung, och varje person som inte gjorde detta skulle i så fall erkänna att Inges avsättning var legitim och därmed förolämpa honom. Det finns inte heller någon som helst anledning att tro att påven någonsin skulle erkänna en hednisk kung som hade avsatt sin kristne företrädare. Med största sannolikhet syftar därför "Visigothorum Regibus" på göticistiska anspråk och inte på verkliga politiska förhållanden under 1080-talet. Påven hade dessutom en god anledning att smickra de svenska kungarna eftersom den kyrkoreform som han ville att kungarna skulle genomföra var införandet av tionde, den skatt som bönderna skulle betala till kyrkan och som motsvarade 10 % av jordbrukets avkastning.

Blot-Sven och hedendomen

Den mest kända episoden under Inge den äldres regeringstid är inte breven från påven utan den hedniska rektion som omtalas i Hervararsagan. Enligt denna ska Inge den äldre ha vägrat att blota till hednagudarna och därför ha blivit avsatt av svearna som gjorde hans svåger Sven till kung istället. Inge drog sig tillbaka till Västergötland varifrån han tre år senare återerövrade sitt rike från Blot-Sven. Eftersom Blot-Sven har en egen artikel citeras hela texten från Hervararsagan där. En kortare variant som säkerligen är helt baserad på Hervararsagans skildring återfinns i Orknöjarlarnas saga och citeras nedan:

På den tiden var kristendomen ny i Svithiod. Många levde ännu som höll sig till hednisk sed och tyckte sig få vishet och kunskap om okomna ting genom den. Kung Inge var trogen sin kristendom och avskydde alla hedningar. Han strävade att utrota dåliga sedvänjor som så länge hade följt med hedendomen, men hövdingar och stormän satte sig på tvären när han ingrep mot deras oseder. Det gick så långt att bönderna tog sig en annan kung, som deltog i deras blotande, drottningens broder Sven, kallad Blot-Sven. Kung Inge flydde landet för honom och drog till Västergötland, men fiendskapen slutade med att kung Inge omringade Sven i hans hus och brände honom inne. Därefter tog han makten i hela landet och utrotade många oseder som fanns kvar.

Trots dessa källor finns det emellertid skäl att tro att Blot-Sven är en sagokung som aldrig har existerat i verkligheten. Av utrymmesskäl tas tas argumenten för eller emot denne kungs historicitet upp i artikeln om Blot-Sven.

Traditionellt har man hävdat att en konsekvens av Blot-Svens fall var att det berömda templet i Uppsala brändes ned av Inge den äldre. Men inte ens Hervararsagan nämner något om detta (även om den säger att han avskaffade blotandet) och vår kunskap om templet kommer uteslutande från Adam av Bremen. Förutom en detaljerad skildring av hur templet såg ut nämns detta av Adam vid bara två tillfällen. Båda var påstådda försök att riva det, först av Olof Skötkonung (mycket tveksamt) och sedan ca 1060 av två biskopar från Hamburgstiftet (mer troligt). Båda försöken ska ha misslyckats och det öde som drabbade Anund från Ryssland tyder på att templet stod kvar på 1070-talet. Om det inte revs av Håkan Röde var det sannolikt Inge den äldre som gjorde det, detta oavsett ifall Blot-Sven har existerat eller inte. Men att försöka fastställa någon tidpunkt för detta är förstås omöjligt.

Anledningen till att det ovan citerade stycket finns med i Orknöjarlarnas saga är att ge en bakgrund till en händelse som jarlasonen Håkan Pålsson upplevde. Håkan hade vistats i Norge under Olav Kyrres (1066-1093) sista år och sedan begett sig till Sverige där hans morfar Håkan Ivarsson hade varit jarl. Håkan Pålsson skulle ha blivit hedrad av Inge Stenkilsson och träffat många vänner och fränder. Men eftersom kristendomen var ny i detta land (vilket citatet förklarar) fanns det fortfarande de som höll sig till hednisk sed och som med hjälp av denna kunde utöva spådomskonst. Det var en sådan spåman som Håkan Pålsson ska ha träffat och därigenom fått veta att han skulle bli enväldig hövding över Orkneyöarna och att hans efterkommande också skulle bli hövdingar. Men han fick även reda på att han skulle begå ett brott som aldrig skulle kunna sonas. Spådomen infriades förstås eftersom sagan skrevs ned först hundra år efter att denna händelse skulle ha ägt rum. Episoden är mest intressant eftersom den visar hur islänningarna uppfattade Sverige vid den här tiden. Ett land som fortfarande stod med ena benet i hedendomen och där det fanns människor som var kunniga i spådoms- och trollkonst.

Västgötalagens kungalängd

Om vi avfärdar berättelsen om Blot-Sven som ohistorisk hamnar vi dock i en situation då vi har ytterst lite information om Inges inrikespolitik För vår främsta källa till den blir då västgötalagens kungalängd som skrevs ned ca 1240, och trots att Inge regerade under tre decennier har den inte mycket att säga om Inge den äldre. Faktum är att den ende kung som beskrivs med färre ord än Inge är Anund Jakob. Det lilla som västgötalagen har att berätta är en intetsägande mening om att Inge var en värdig kung som aldrig bröt lagen:

Den sjätte var kung Inge. Han styrde Sverige med drängskap (= manlighet, värdighet) och bröt aldrig den lag som var talad och tagen i varje landskap.

Formuleringen är ganska typisk för kungalängdens författare som vill säga något gott om alla kungar, trots bristfälliga historiekunskaper. Enda undantagen från denna regel är Anund Jakob och Emund den gamle vars tillnamn "Kolbränna" och "Slemme" upplyste författaren om att de förmodligen inte var så populära. Uppenbarligen kände författaren inte till de isländska uppgifterna om att Inge den äldre var en nitisk kristen som avskaffade blotandet och avsattes av Blot-Sven. Det finns dock en tolkning av texten som gör gällande att påståendet att kung Inge alltid följde lagen var ett indirekt försvar av Inges förbud mot blotande och legitimitet som kung. Den tolkningen är emellertid inte särskilt trolig då sådana subtiliteter är främmande för västgötalagens kungalängd. Den lilla information som författaren kände till skrev han ned och ifall han inte kände till någonting hittade han bara på allmänt hållna vitsord som skulle kunna gälla nästan alla kungar. Tveklöst var Inge den äldre en av dessa anonyma kungar som västgötalagen inte hade något att berätta om.

Kriget mot Magnus Barfot

Det som däremot inte är ifrågasatt är de isländska sagornas berättelse om hur den norske kungen Magnus Barfot omkring 1100 försökte erövra Dalsland. Enligt samma historieskrivare hade allt land väster om Göta älv tillhört Harald Hårfagers rike och hans ättling ville nu återerövra dessa områden trots att de sannolikt hade varit svenska sedan 900-talet. Snorre Sturlassons Heimskringla innehåller den mest detaljerade skildringen:

Den kung som kom efter kung Steinkel i Svitjod hette Hakon. Sedan blev Steinkels son Inge kung. Han blev en god kung och mäktig kung, större och starkare än andra män. Han var kung i Svitjod när Magnus var kung i Norge.

Kung Magnus ansåg att den gamla uppdelningen av länderna hade varit sådan att Göta älv skilde sveakungens och den norske kungens riken, och sedan Vänern upp till Värmland. Kung Magnus ansåg att han ägde alla bygder som låg väster om Vänern. Det var Sundal och Nordal, Vear (= Vedbo) och Vardynjar (= Valbo) och alla skogar som ligger intill dem. Detta hade länge legat under den svenske kungens välde och vad avser skatteplikt räknats till Väster-Götland, och skogsmännen ville tillhöra den svenske kungens rike som tidigare.

Kung Magnus red ut från Viken och upp till Götaland. Han hade ett stort och ståtligt manskap och när han kom till skogsbygderna härjade han och brände i hela bygden. folket ställde sig under hans välde och gav honom rätten till landet. När han kom upp till sjön Vänern led det mot hösten. De drog ut till Kvaldinsö (= Kållandsö) och byggde en borg där av jord och trästockar och grävde en vallgrav runt den. När befästningen var byggd förde de dit förråd och andra saker som de behövde. Kungen satte tre hundraden män där och hövdingar för dem blev Finn Skoptesson och Sigurd ullsträng. De hade ett mycket ståtligt manskap. Kungen återvände till Viken.

Utgående från landskapet vid Oslofjorden (Viken) hade Magnus Barfot invaderat och tvingat Dalslands fyra härader (Sundal, Nordal, Vedbo och Valbo) att erkänna honom som kung. Därefter lät han bygga en borg på Kållandsö och återvände sedan till Viken. Den angivna besättningen i borgen motsvarade förmodligen 360 man eftersom ett så kallat "stort hundrade" bestod av 120 man och inte bara 100. Kung Inge kunde förstås inte acceptera en sådan kränkning och samlade därför en stor här för att kasta ut inkräktarna. Detta drog dock ut på tiden och norrmännen hånade honom för det. Fast när isen hade lagt sig på Vänern anlände Inge till slut till Kållandsö med en här på 30 hundraden (3 600 man). Även om siffrorna inte är orimliga så är de troligen inte exakta, utan vad Snorre ville berätta var bara att Inges här var tio gånger större än den norska styrka som höll borgen. Inge hade inga större problem att inta borgen, utan han fyllde igen vallgraven och med hjälp av ett ankare och ett långt rep lyckades hans män riva ned träborgens ena mur. Norrmännen tvingades kapitulera och lämna ifrån sig vapen och överkläder. Varje norrman fick dessutom varsitt spöslag innan de skickades tillbaka till Norge. Folket i Dalsland kunde efter detta återigen ställa sig under den svenska kungens välde.

Magnus Barfot lät sig emellertid inte avskräckas av denna förödmjukande motgång utan på våren drog han med stort manskap återigen till Västergötland, denna gång längs Göta älv. Men inte heller denna gång slutade det lyckligt. När Magnus mötte den överlägsna här som götarna hade samlat besegrades han och tvingades att fly. Ett sort antal norrmän dödades som en följd av den här sammandrabbningen, antingen vid den fors som slaget ägde rum vid (Fuxerna) eller under flykten hemåt då de förföljdes av götarna. Magnus bar vid detta tillfälle en iögonfallande röd jacka och han lyckades undkomma götarna genom att byta jacka med en av hans män som sedan red i en annan riktning.

Heimskringlas skildring av detta krig får bedömas som ganska trovärdig, men eftersom det finns avvikande skildringar i andra källor finns det en fördjupningsartikel om detta krig som innehåller utdrag från Theodoricus Monachus, Ágrip, Morkinskinna och Heimskringla om kriget mellan Inge den äldre och Magnus Barfot.

Trekungamötet i Kungahälla

För att avsluta kriget mellan Norge och Sverige möttes de två kungarna i Kungahälla år 1101 tillsammans med den danske kungen Erik Ejegod. Snorre Sturlasson skildrade mötet på följande sätt:

Sommaren därpå hölls ett möte mellan kungarna i Konungahälla vid Älven (= Göta älv). Dit kom Norges kung Magnus, den svenske kungen Inge och Danmarks kung Erik Svensson. Man hade lovat varandra under ed att hålla freden under mötet. När tinget hade öppnats gick kungarna fram på fältet framför de andra männen och talades vid under en kort stund. Därefter gick de tillbaka till sina manskap och fredsavtalet var klart. Var och en av dem skulle ha det rike som deras fäder hade haft före dem och var och en betala böter till sina män för plundring och skador och därefter jämna ut skulden mellan sig. Kung Magnus skulle gifta sig med kung Inges dotter Margret. Hon kallade sig sedan för Fridkolla (= Fredsflicka).

Man sade att man aldrig hade sett tre sådana hövdingar som de. Kung Inge var störst och kraftigast och han framstod som den främste av dem. Kung Magnus ansågs vara den förnämaste och modigaste och kung Erik ansågs vara den ståtligaste. De var alla vackra, stora män, ädla och ordkloka. De skildes åt när detta var klart.

Från andra källor vet vi att Inges dotter Margareta Fredkulla fick de omstridda landområdena (dvs. Dalsland) i hemgift. På så sätt hamnade Dalsland i alla fall under norsk kontroll även om det så att säga stannade i familjen. Det norska styret över Dalsland skulle dock inte bli långvarigt eftersom Margareta hann inte få några barn med Magnus Barfot innan han dog 1103.

För övrigt ska den danske kungen Erik Ejegod enligt Saxo Grammaticus ha vistats i Sverige före sitt trontillträde 1095. Andra personer som vistades i Sverige under Inges tid var den isländske skalden Markús Skeggjason och den blivande isländske biskopen Gissur Isleifsson.

Familj

Inge den äldre var son till Stenkil och bror till Halsten som båda var sveakungar. Modern är okänd, den enda kandidaten är en namnlös dotter till Emund den gamle som enligt Hervararsagan gifte sig med Stenkil. Men det kan lika gärna ha varit en annan kvinna som inte tillhörde kungahuset eftersom varken Inge eller Halsten var omedelbara efterträdare till Stenkil. Att deras trontillträde dröjde och sannolikt var omstritt kan tolkas som att faderns legitimitet som kung baserades på äktenskapet med Emund dotter och att sönerna saknade släktband med den gamla kungaätten. Inges efterträdare var brorsönerna Filip och Inge den yngre.

Mer osäkert är vem som var Inges drottning. Egentligen råder det inget tvivel om att hon hette Helena eftersom hon nämns i två mycket trovärdiga källor. Först 1194 i en släktutredning som den danske kungen Knut IV skickade till påven för att bevisa att det inte fanns något äktenskapshinder mellan hans syster och den franske kungen Filip II August, systern var en ättling till Inge och Helena. Det svenska kungaparet nämns också i en förteckning över donationer till Vreta kloster där Helena även ska ha levt som nunna efter Inges död. Den främsta anledningen till varför det råder osäkerhet om identiteten är att Hervararsagan uppger att Inge var gift med en syster till Blot-Sven som hette Mö. Det kan visserligen inte uteslutas att Inge var gift två gånger men troligen är Hervararsagans skildring av Blot-Sven och Mö uppdiktad, detta förklaras mer utförligt i artikeln om Blot-Sven. En 1400-talskälla uppger att Inge den äldre var gift med Ragnhild som kom att dyrkas som ett helgon. Detta är dock med största sannolikhet en förväxling med hans brorson Inge den yngre som enligt en annan 1400-talskälla uppges vara Ragnhilds make.

Oavsett vem Inge var gift med och trots att han efterträddes av sina brorsöner ska Inge Stenkilsson dock ha haft flera barn och en av dem var en son vid namn Ragnvald. Inte mycket är känt om denne Ragnvald och vår enda säkra kunskap om honom är genealogiska uppgifter om att hans dotter Ingrid först gifte sig med den danske prinsen Hernik Skatelår (död 1134) med vilken hon fick den blivande svenske tronpretendenten Magnus Henriksson (död 1161) och sedan med den norske kungen Harald Gille (död 1136) med vilken hon fick den blivande norske kungen Inge Krokrygg (död 1161). Förmodligen dog denne Ragnvald före sin fader, men det har spekulerats i att han skulle kunna vara identisk med den Ragnvald Knaphövde som nämns i västgötalagens kungalängd som en kortlivad kung på 1120-talet. Något släktskap med de övriga stenkilska kungarna nämns dock inte i västgötalagen vilket rimligen borde ha gjorts ifall så var fallet. Dessutom uppger en isländsk källa från 1300-talet att Ragnvald Knaphövdes far i själva verket hette Olof Näskonung. Enligt en svensk kungalängd från 1300-talet ska Ragnvald Ingesson ha varit medregent till Filip, vilket dock är en uppgift som saknas i alla andra kungalängder och framförallt i de betydligt äldre längderna i Hervararsagan och västgötalagen.

Inges dotter Margareta Fredkulla och hennes barnlösa äktenskap med Norges kung Magnus Barfot har redan nämnts. Efter Magnus död 1103 gifte Margareta om sig med den danske kungen Nils Svensson och fick med honom sönerna Magnus den starke och Inge. Den förstnämnde var svensk tronpretendent på 1120-talet och det var troligen hans anhängare som mördade Ragnvald Knaphövde. Magnus och hans far Nils dödades 1134 i samband med danska tronstrider. Margareta tros ha dött före 1130 men senare än 1117 som uppges i en medeltidskrönika. De övriga döttrarna hette Katarina och Kristna. Den förstnämnda gifte sig med danske prinsen Björn Järnsida och blev svärmor till Erik den helige. Den sistnämnda gifte sig den ryske fursten Mstislav vars dotter blev mor till den danske kungen Valdemar den store och mormor till den svenske kungen Karl Sverkerssons drottning Kristina.

De sista åren och Inges död

Tack vare en avskrift av en donatorslängd från 1500-talet vet vi att Inge och hans drottning Helena donerade jord till Vreta Kloster (som grundades omkring 1100 och var Sveriges äldsta kloster). Donationen utgjordes främst av östgötsk jord och detta är det enda hållbara indiciet vi har till den Stenkilska ättens härkomst. Den traditionella uppfattningen att det var en västgötsk ätt bygger på gissningar baserade på tvivelaktiga uppgifter från källorna. Händelser av mer tveksam natur är den Prosaiska krönikans uppgift från mitten av 1400-talet att Inge skulle ha segrat i fem strider i Skåne och kontrollerat detta landskap under tre år tills han blev mördad där i sin säng. Lilla rimkrönikan som skrevs något senare kompletterade skildringen med att hävda att Inge sedan begravdes i Varnhem. Ännu mindre trolig är Johannes Magnus uppgift från 1500-talet att Inge skulle ha besegrat en rysk furste vid namn Valdemar eller Jarislav.

1400-talskällornas uppgifter är sena och av en sådan natur att de knappast kan bedömas som trovärdiga och vi vet därför inte när eller hur Inge dog samt var han blev begraven. Varnhems kloster är visserligen platsen för flera medeltida kungagravar, men klostret grundades inte förrän ungefär 40-50 år efter Inges död som (med en mycket bred felmarginal) bör ha skett omkring år 1110. Varnhem är därför inte en trolig gravplats för Inge. En folksägnen har pekat ut ett gravröse i närheten av Hångers kyrka i Västergötland som Inges grav. Detta gravröse är dock från bronsåldern och det är sannolikt ortnamnet Ingatorp som satt fantasin i rörelse. Innan gravrösets höga ålder uppdagades och källkritiken utvecklades försökte äldre historieskrivare kombinera folksägnen och Lilla rimkrönikans uppgift genom att spekulera i att Inge först begravdes i Hånger och senare flyttades till Varnhem. Detta är dock ett ovetenskapligt sätt att skriva historia. Inges gravplats är och förblir okänd, men den troligaste kandidaten är Vreta kloster i Östergötland vars etablering Inge i allra högsta grad hade hjälpt till att främja, och där hans drottning blev nunna. Samma kloster har för övrigt pekats ut som brorsonen Inge den yngres gravplats.

Läs även om Blot-Sven eller gå tillbaka till den Stenkilska ätten.