Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän

 
  Kungalängd
 
  Sagokungar
  Gamla kungaätten
  Stenkilska ätten
  Sverkerska ätten
  Erikska ätten
  Folkungaätten
  Unionskungar
  Vasaätten
  Pfalziska ätten
  Hessiska ätten
  Holstein-gottorp
  Ätten Bernadotte

 

 
  Hervararsagan
  Västgötalagen

 

Örjan Martinsson

Stenkil

Stenkil efterträdde Emund den gamle som kung år 1060 eller senare och var dennes svärson. Enligt traditionen var han mest intresserad av mat och dryck och även om han var en skicklig bågskytt så var han overksam när Norges kung Harald Hårdråde invaderade Västergötland. Trots detta ska han ha varit populär i just det landskapet som han enligt västgötalagen älskade mest. Stenkil tycks ha blivit kung utan strid, men när han dog 1066 utbröt en serie tronstrider.

Familj och uppväxt

Stenkil var stamfar för den Stenkilska ätten som regerade Sverige mellan 1060 och 1130. Av tradition har man ansett att Stenkil var av västgötsk börd trots att stödet i källorna för detta påstående är svagt. Det är framförallt följande rader från västgötalagens kungalängd som har lett till antagandet att Stenkil var västgöte:

Han älskade västgötar framför alla de män som var i hans rike. Och han var en god skytt och stark, så att hans skottmärken ännu står i Levene. Ett kallas Konungsten. Det andra står vid Konungens Grindstolpe. Det tredje på Ståndsberget. Och västgötarna gladdes över honom så länge hans livsdagar varade.

Enligt denna källa ska Stenkil alltså ha älskat västgötarna och dessa var glada över att ha honom som kung. Dessutom var han även en god bågskytt och när västgötalagens kungalängd skrevs ned ca 1240 ska hans skottmärken fortfarande ha funnits kvar vid kungsgården i Levene (som låg i Västergötland). Men detta är en klen grund för att hävda Stenkil var västgöte. För till skillnad från efterträdaren Håkan Röde säger västgötalagen inte uttryckligen att Stenkil var född eller uppvuxen i Västergötland, vilket skulle ha varit väldigt intressant information att ha med i en västgötsk kungalängd. Dessutom är de skottmärken som nämns i själva verket så kallade liljestenar som användes som gravhällar, de användes definitivt inte som måltavlor för bågskytte. Denna grova missuppfattning från västgötalagens författare gör att det är tveksamt ifall Stenkil någonsin vistades i Levene, och även om han gjorde detta så är det inte någon ledtråd till hans härkomst eftersom det fanns en mängd kungsgårdar runt om i landet som kungarna periodvis vistades i.

Det är bara från Hervararsagan som vi har någon egentlig information om Stenkils bakgrund. Översättningen nedan är Lars Lönnroths men jag har lagt till de isländska originalorden "Svíaríki" och "Svíþjóð" som Lönnroth har uppfattat som synonyma trots att Svitjod snarare motsvarar dagens "Svealand".

Stenkil hette en mäktig och ättstor man i Sveariket (Svíaríki); hans mor hette Astrid, dotter till Njal Finnsson från Halogaland, son till Ragnvald gamle. Först var Stenkil jarl i Sveariket (Svíþjóð), men efter kung Eymunds död tog svearna honom till kung. Därmed gick kungadömet förlorat för den förra kungaätten. Stenkil var en stor hövding; han gifte sig med en dotter till kung Eymund och dog sotdöden i Sveariket (Svíþjóð) vid ungefär samma tid som kung Harald föll i England.

Enligt Hervararsagan var Stenkil en mäktig man av hög börd som hade norskt påbrå. Vem hans far var är osäkert, för någon Ragnvald gamle är inte känd från någon annan källa. Vanligen har man velat identifiera denne med Västergötlands jarl Ragnvald Ulfsson som år 1019 landsförvisades av Olof Skötkonung och därefter levde i ryska Aldeigjuborg (Staraja Ladoga) som jarl över Olofs dotter Ingegärds underhållslän (Ingermanland). Problemet är bara att Ragnvald är ett vanligt namn och att Ragnvald Ulfsson var gift med Ingeborg, syster till den norske kungen Olav Tryggvason, och inte till en Astrid Njalsdotter. Dessutom uppger källorna att Ragnvald Ulfsson hade sönerna Eiliv och Ulf, men inte att han skulle ha varit far till en blivande kung Stenkil, vilket borde ha varit mycket intressant information att berätta. Kopplingen mellan Ragnvald gamle och Ragnvald Ulfsson är därför mycket tveksam. De som ändå vill påstå att så var fallet spekulerar i att Ragnvald Ulfsson måste ha gift om sig vid ett senare tillfälle och då fått sonen Stenkil som därmed bör ha varit uppvuxen i Ryssland.

Att Stenkil enligt västgötalagen var populär i Västergötland kan visserligen tyda på att han hade någon form av band till detta landskap, men det är som sagt långt ifrån tillräckligt för att hävda att han faktiskt var av västgötsk börd. Bandet till Västergötland var dessutom inte starkare än att han överlät styret och försvaret av detta landskap till jarlen Håkon Ivarsson när det utsattes för en norsk invasion. Än mer osäkert är att Stenkil skulle ha varit son till Ragnvald Ulfsson som trots att denne enligt Snorre Sturlasson var jarl över Västergötland inte heller behöver ha varit av västgötsk börd. Det är inte ens säkert att Ragnvald Ulfsson styrde över Västergötland. En dikt som Snorre använde som källa (och kanske missuppfattade) har tolkats som att Ragnvald var jarl i Östergötland. Ska man nödvändigtvis koppla ihop Stenkil med något landskap framstår visserligen Västergötland tack vare texten i västgötalagens kungalängd som en stark kandidat och det är just därför som Stenkil traditionellt har beskrivits som en västgöte. Men den donation av östgötsk jord som sonen Inge den äldre gjorde till Vreta kloster kan ses som ett starkare bevis på att släkten hade östgötsk härstamning. Fast när bevisen är så svaga finns det ingen anledning att överhuvudtaget gissa vilket landskap eller del av Sverige som Stenkil ursprungligen kom ifrån. Och att hans kungadöme skulle ha haft Västergötland som centrum finns det inget som talar för och mycket som talar emot. Det är inte de centrala delarna av riket som man överlåter styret till en utländsk jarl.

Osäkerheten kring Stenkil slutar emellertid inte med vem som var hans far och var han var uppväxt. Enligt Hervararsagan gifte sig Stenkil med en dotter till Emund den gamle vars namn är okänt. Adam av Bremen anger dock att Stenkil antingen var styvson eller brorson till Emund den gamle, men ett så tveksamt påstående förtjänar ingen tilltro. Det latinska ordet "nepos" som Adam använder kan dessutom betyda såväl bror- eller systerson som släkting i största allmänhet.

Både Hervararsagan och västgötalagens kungalängd anger att Stenkil hade sönerna Halsten och Inge som också blev kungar, fast det är inte säkert att modern till dessa var Emund den gamles dotter. Det faktum att de inte omedelbart efterträdde Stenkil kan tyda på att de inte var släkt med den gamla kungaätten. Den period som följde Stenkils död är emellertid fylld av kunganamn och det har spekulerats ifall han eventuellt var far till en av de män vid namn Erik som stred om tronen omedelbart efter hans död, eller ifall Håkan Röde skulle ha varit en oäkta son till Stenkil eftersom denne var västgöte från Levene. Inga källor nämner dock något släktband mellan Stenkil och någon av dessa kungar eller tronpretendenter och det är klokast att nöja sig med detta. För även de som skrev källorna kan misstänkas ha gissat sig fram till släktbanden, och det finns då ingen anledning för oss att bygga vidare på dessa gissningar med fler gissningar.

Kyrkopolitik och Stenkils kungaval

Enligt Hervararsagan ska Stenkil ha varit jarl i Svitjod innan han blev kung och han hade sannolikt denna värdighet när Emund den gamle (någon gång efter april 1060) avvisade sändebud från ärkebiskopen av Hamburg-Bremen. Till skillnad från Emund tycks Stenkil ha ansträngt sig för att upprätthålla goda förbindelser med Hamburgstiftet och Adam av Bremen berättar följande om sändebudens hemfärd:

När sändebuden sålunda hade blivit avvisade av svearna, sägs en viss man – jag vet inte om det var en brorson eller en styvson till kungen – ha följt dem till vägs under tårar och ödmjukt anbefallt sig åt deras böner. Han hette Stenkil. Denne, som var den ende som kände medlidande med bröderna, erbjöd dem gåvor och såg till att de välbehållna kunde passera bergstrakterna i Sverige och komma fram till den helgonlika drottning Gunhild, som efter att ha blivit skild från danernas kung på grund av sin släktskap med honom, nu levde utanför Danmark och ägnade sig åt gästfrihet och andra fromma verk. Hon tog mycket ärofullt emot sändebuden, som om de hade skickats av Gud, och sände dem gåvor till ärkebiskopen.

Platsen för den ovannämnda händelsen var sannolikt Sigtuna eftersom sändebuden från Hamburgkyrkan hade försökt inrätta ett nytt biskopssäte i Mälardalen. Den drottning Gunhild som nämns var Anund Jakobs änka som gifte om sig med den danske kungen Sven Estridsson. Den bryska behandling som sändebuden fick av Emund ledde, om man får tro Adam av Bremen, till att Gud straffade svearna med missväxt och olyckor så att de mycket ångerfulla svearna därefter bad ärkebiskopen att skicka biskop till dem. I samband med detta skrev Adam också följande text:

Vid samma tid dog svearnas kung Emund, och efter honom uppsattes hans brorson Stenkil, som jag ovan talat om, på tronen. Denne var trogen Herren Jesus Kristus, och alla våra bröder, som besökte detta land, kunde vittna om hans gudsfruktan

Orsaken till att Hamburgstiftet denna gång tilläts inrätta ett nytt biskopssäte i Sigtuna berodde med största sannolikhet mer på att Stenkil hade blivit vald till kung än ånger orsakad av Guds straff. Anledningen till att just Stenkil blev vald till kung av svearna har i regel förklarats med att han var gift med Emunds dotter och att denne förmodligen inte hade någon son som kunde efterträdde honom. Detta är en helt rimlig tolkning, men om man tolkar Hervararsagan ordagrant så nämner den Stenkils kungaval före giftermålet med Emunds dotter. Möjligen ägde alltså Stenkils giftermål med Emunds dotter rum först efter kungavalet och det troliga syftet med bröllopet var i så fall ett försök att öka Stenkils legitimitet som kung. De tronstrider som bröt ut efter hans död och det faktum att hans söner inte omedelbart efterträdde honom antyder att valet av Stenkil som kung inte var oomstritt och att det fanns andra kandidater. Emund kanske hade en son som inte blev vald till kung eftersom fadern, av alla källor att döma, var mycket impopulär. Istället för ett legitimt val av den förre kungens naturlige efterträdare kan valet av Stenkil ha sått fröet till de tronstrider som skulle bryta ut år 1066.

Sigtuna stift och Uppsala tempel

Händelserna som ledde fram till inrättandet av Sigtuna stift skildras mer detaljerat i en senare del av Adam av Bremens verk. I denna berättar Adam av Bremen först om en hednisk präst i Sverige som förlorar synen och inte får tillbaka den förrän han blir kristen. Därefter nämner Adam följande historiska information:

Påverkad av sådana underverk, lydde vår ärkebiskop genast den röst som säger: Lyft upp edra ögon och se på fälten, hur de har vitnat till skörd. Han vigde för detta område Adalvard den yngre från domkapitlet i Bremen, en man som utmärkte sig genom lärdom och redbar karaktär. Under medverkan av sändebud från den berömde kung Stenkil upprättade han för honom ett biskopssäte i samhället Sigtuna, som ligger på en enda dagsresas avstånd från Uppsala. Man kommer dit på följande sätt: från danernas Skåne genom götarnas land och över Skara, Tälje och Birka, når man Sigtuna först efter en månads förlopp.

Det Tälje som nämns är nuvarande Södertälje som under vikingatiden var platsen för ett dragställe som användes av sjöfarare som ville ta sig till Mälaren utan att ta den besvärliga omvägen genom Stockholms skärgård. Den långa omvägen genom Västergötland (och Östergötland) vittnar om att Östersjön fortfarande var ett alldeles för farligt hav att resa genom. Adalvard den yngre kom i alla fall fram till sin destination och inrättade ett nytt biskopssäte i Sigtuna, förmodligen hade dock engelsmannen Osmund varit verksam som biskop där under Emunds tid. Väl etablerad i Sigtuna ville Adalvard riva ned det berömda hednatemplet i Uppsala. Adam av Bremen fortsätter sin skildring så här:

Adalvard kom alltså till Sverige glödande av iver att predika evangelium, och på kort tid omvände han alla invånare i Sigtuna och dess omnejd till kristendomen. Han avtalade också med den högvärdige biskop Egino i Skåne att de gemensamt skulle besöka det bekanta hednatemplet som kallas Uppsala för att pröva om de där kunde bringa Kristus någon frukt av sin möda. De var villiga att med glädje utstå all slags pina, om blott det hus nedrevs, som är centrum för den vilda vantron. När detta nedbrutits eller ännu hellre nedbränts, skulle nämligen följden bli att hela befolkningen omvände sig. När den fromme kung Stenkil hörde att denna avsikt hos Guds bekännare med ogillande omtalades bland folket, fick han dem med sluga ord att avstå från sin avsikt. Han försäkrade nämligen att de genast skulle bli dömda till döden och han själv bli avsatt eftersom han släppte in ogärningsmän i landet. Då skulle alla de som nu trodde lätt återfalla i hedendom, såsom man nyligen sett att det skedde i slavernas land. Biskoparna fogade sig efter kungens argument och reste i stället runt till alla götarnas samhällen, där de slog sönder avgudabilder och därpå vann många tusen hedningar för kristendomen. När Adalvard därefter avlidit, insatte ärkebiskopen hos oss i hans ställe en viss Tadiko från Ramelsloh, som av kärlek till buken hellre ville svälta hemma än vara apostel utomlands. Dessa upplysningar om svearnas land och dess religiösa seder må räcka.

Den första meningen om att Adalvard omvände alla invånare i Sigtuna med omnejd till kristendomen är en typisk överdrift av Adam av Bremen med syfte att glorifiera Hamburgkyrkans insatser. Området hade i själva verket varit kristnat sedan en längre tid tillbaka, sannolikt hade kristnandet utförts av engelska missionärer. Dessutom berättar Adam av Bremen senare att Adalvard blev fördriven från Sigtuna och försökte sätta sig i besittning av Skara stift istället. Trots Adams förskönande beskrivning var Adalvards insats som biskop i Sigtuna inget annat än ett fiasko.

Adalvards försök att tillsammans med biskop Egino bränna ned Uppsala tempel avstyrdes av Stenkil med motiveringen att svearna skulle reagera med ilska på ett sådant dåd och döda biskoparna, avsätta Stenkil samt återfalla till hedendomen ifall detta skedde. Adam av Bremen tvivlade uppenbarligen på dessa påståenden och ansåg att Stenkil bara var rädd för att stöta sig med folket och att ett nedbrännande av templet skulle få följden att hela folket omvände sig till kristendomen. Vem som hade mest rätt är svårt att veta, men två källor nämner faktiskt varsin sveakung som senare avsattes för att han vägrade att blota till gudarna (Anund från Ryssland och Inge den äldre). Fast det är tveksamt ifall den Blot-Sven som avsatte Inge den äldre överhuvudtaget har existerat. Det kan i själva verket vara så att källorna berättar om en och samma händelse som i den ena versionen har blivit kraftigt förvrängd. Vad gäller Anund från Rysslands korta tid som kung så sammanföll den med en turbulent period av tronstrider då de kvarvarande hedningarna kan ha varit tungan på vågen. Om även Stenkils legitimitet som kung var ifrågasatt är det lätt att förstå att han var orolig över att bli avsatt ifall biskoparna brände ned Uppsala tempel. I likhet med Anund från Ryssland kan Stenkil då ha varit beroende av allt stöd han kunde få, inklusive hedningarnas.

Fortsättningen om hur Adalvard och Egino istället för att riva ned Uppsala tempel slår sönder avgudabilder i göternas samhällen är suspekt och om inte påhittad så är den förmodligen kraftigt överdriven. Bristen på detaljer och anspråket på att ha omvänt "många tusen hedningar" låter helt klart som en skönmålning av biskoparnas insats under denna episod. Adam av Bremen skrev trots allt ett äreminne över Hamburgstiftets historia och ville ogärna kalla ett misslyckande för ett misslyckande.

Harald Hårdrådes krigståg

I Snorre Sturlassons Heimskringla skildras en konflikt mellan Stenkil och Norges kung Harald Hårdråde som inleddes med att den norske jarlen Håkon Ivarsson flydde till Sverige. Stenkil gav honom Värmland som jarladöme och med detta som bas angrep han det angränsande norska landskapet Opplanden med hjälp av manskap från Värmland och Västergötland. Från opplänningarna tog han ut landavgifter och skatt. När Harald Hårdråde fick reda på detta svarade han med att samla en här som via Göta älv seglade till Vänern. De följande striderna utkämpades mellan norrmän och götar som leddes av Håkon jarl och den västgötske lagmannen Torvid. Stenkil befann sig uppenbarligen inte i landskapet vid tiden för den norska invasionen. Norrmännen ska ha vunnit en seger och därefter begav Harald Hårdråde sig hemåt.

En annan isländsk källa, Morkinskinna, ger en mer detaljerad skildring av Harald Hårdrådes krigståg i Västergötland. Enligt denna hade Håkon jarl först flytt till den danske kungen Sven Estridsson som sedan länge hade legat i krig med Harald Hårdråde. Sven gav Håkon Halland som jarladöme och med detta landskap som bas utsattes Norge för attacker av jarlen. Men när Danmark och Norge slöt fred 1064 började Harald Hårdråde härja Götaland istället. Stenkil bad Sven om hjälp mot Norge men den danske kung ville inte bryta det fredsavtal som nyss hade slutits. Istället erbjöd han Håkon Ivarssons tjänster och uppmanade Stenkil att göra honom till jarl även i Västergötland. Håkon Ivarsson själv accepterade villigt uppdraget att försvara Götaland mot den norske kungen och fick utöver sina egna män även befäl över manskap från både Väster- och Östergötland. Därefter skildras striderna mellan honom och Harald Hårdråde i Västergötland vilka ägde rum under vintertid och precis som i Snorre Sturlassons berättelse slutade med en seger för den norske kungen. Håkon Ivarsson ansågs vara mycket tapper men han gjorde misstaget att söka strid trots att hans här var mycket underlägsen Haralds. Efter slaget lyckades dock Håkon utsätta Haralds här för otaliga bakhåll och på så sätt decimera fiendens styrka. Han spred dessutom ryktet att stora förstärkningar snart skulle komma från Svitjod ledda av honom och kung Stenkil samt att Sven Estridsson hade brutit freden och var på väg mot Göta älv med en dansk flotta. Harald Hårdråde trodde på ryktena och såg sig därför tvungen att snabbt dra sig tillbaka till Norge. Isen hade dock hunnit lägga sig på Göta älv och norrmännen tvingades hugga upp isen samtidigt som de utsattes för attacker från götarna med många stupade som följd.

Morkinskinna skrevs omkring år 1220 (ungefär ett decennium tidigare än Heimskringla) och förutom en mer detaljerad bild av själva händelserna utmärker den sig genom att ge en mycket positiv bild av jarlen Håkon Ivarsson. Skillnaderna mellan de två källorna är att den västgötske lagmannen hette Thorfinn i Morkinskinna och inte Torvid som i Heimskringla. Morkinskinna ger även intrycket att Håkon blev jarl över Västergötland medan Snorre uppger att han fick Värmland som jarladöme. Fast den mest betydelsefulla skillnaden är att Snorre motiverar Haralds invasion med att Håkon Ivarsson använde Sverige som bas för attacker mot Norge medan Morkinskinna däremot skildrar Haralds härjningar som helt oprovocerade. Båda källorna beskriver dock striderna i Västergötland som främst en uppgörelse mellan två norrmän. Stenkil, vars rike var under attack, befann sig hela tiden någon annanstans. En förklaring till detta beteende finns i Morkinskinna som innehåller den enda beskrivningen vi har av hur Stenkil var som person. Det är ingen smickrade bild, för Stenkil beskrivs som en dryckesman som var fet och tung och inte alls intresserad av hären utan ville mest ha lugn och ro. Den engelska översättningen formulerar det på följande sätt:

King Steinkell was a portly man and heavy on his feet. He was much given to drinking parties and not much involved in the business at hand. Though some of his men marched with Jarl Hákon, he himself liked to be left in peace.

I Morkinskinna uppges också att Håkon Ivarsson inte förväntade sig mycket stöd från Stenkil när han antog uppdraget att försvara Götaland eftersom "he is used to an easy life, while I am accustomed to battles and hard conditions". Västgötalagens ord om att Stenkil "älskade västgötar framför alla de män som var i hans rike" tycks inte ha gällt i krigstid då han helst höll sig borta och överlät försvaret åt en norsk jarl. Det är nog mer troligt att västgötalagens ord bara är en i raden av intetsägande formuleringar om hur bra de olika kungarna var, skrivna av en person omkring år 1240 som hade liten kunskap om händelser på 1000-talet.

Krig mot Danmark

En kort notis i Knytlingasagan nämner ett krig mellan Sverige och Danmark. Enligt denna saga från 1250-talet skulle Stenkil ha angripit den danske kungen Sven Estridsson med en här, dock utan att lyckas erövra någon del av hans rike. Händelsen är svår att placera kronologiskt. Som nämnts ovan hade Sven Estridsson fram till 1064 varit upptagen med ett krig mot Harald Hårdråde och freden som slöts detta år tycks ha gjort att Harald Hårdråde därefter valde att angripa Sverige. Eftersom Harald Hårdråde hade försökt att erövra Danmark låg det inte i Sveriges intresse att försvaga Sven Estridsson och under det norsk-svenska kriget verkar förhållandet mellan Sven och Stenkil ha varit fredligt om man får tro Morkinskinna, vilket gör det mindre troligt att ett dansk-svenskt krig hade ägt rum tidigare eller strax efteråt. Som stöd för sitt påstående citerar Knytlingasagan en dikt som uppger att tre ej namngivna furstar stred utan framgång mot Sven. Den ene av dessa måste vara Harald Hårdråde. Men om den andre är den norsk-danske kungen Magnus den gode är dikten knappast sanningsenlig. Den tredje behöver inte vara Stenkil eller ens en svensk furste. Möjligen var det någon av Stenkils efterträdare som stred mot Sven eftersom denne dog först i mitten av 1070-talet.

Stenkils död

Enligt Hervararsagan dog Stenkil "sotdöden i Svitjod vid ungefär samma tid som kung Harald föll i England". Norges kung Harald Hårdråde stupade i slaget vid Stamford Bridge och strax efteråt utkämpade segerherren Harald Godwinsson slaget vid Hastings där han stupade. Adam av Bremen nämnde slaget vid Hastings innan han skrev följande mening: "I svearnas land avled vid samma tid den mycket fromme kung Stenkil". Båda slagen ägde rum hösten 1066 och därmed har vi två oberoende källor som anger Stenkils dödsår. Även i Snorre Sturlassons Heimskringla återberättas samma information:  "Den svenske kungen Steinkel dog vid tiden för de två Haralds fall".

Enligt Hervararsagan dog Stenkil en naturlig död i "Svíþjóð". Adam av Bremen nämner inte dödsorsaken men anger att Stenkil dog i "Sueonia", vilket här har översatts med Svearnas land. Adam har troligen använt det latinska ordet "Sueonia" som benämning på det område som då kallades för Svitjod men som vi idag kallar Svealand. Detta till skillnad från "Suedia" som helt klart syftar på Sverige i Adams framställning.

Gravplatsen nämns inte i någon skriftlig källa men ska enligt en gammal folksägen vara den så kallade Kungskullen i Levene socken. Sådana folksägner är dock notoriskt opålitliga och det finns en mängd liknande fall där större gravhögar har identifierats med kungar som av tidsmässiga skäl omöjligen kan ha blivit begravda där. Att en kristen kung som Stenkil skulle ha begravts i en hednisk gravhög får också anses vara mycket osannolikt. Uppenbarligen uppstod denna folksägen först efter att västgötalagens kungalängd hade skrivits ned ca 1240 eftersom det i den hävdas att Håkan Röde begravdes i Levene medan ingenting sägs om var Stenkil skulle ha begravts. Förmodligen är det så att sägnens upphovsman har tagit fasta på kungalängdens påstående om att Stenkil övat bågskytte i Levene och därmed dragit slutsatsen att även han skulle vara begravd där.

Med Stenkils död inleddes en serie tronstrider om vilka vi vet väldigt lite. De omedelbara efterträdarna tillhörde sannolikt andra ätter men från och med 1080 tycks det som om Sverige styrdes av Stenkils söner Halsten och Inge den äldre, vilka sedan efterträddes av Halstens söner Filip och Inge den yngre innan den Stenkilska ätten dog ut på 1120-talet

Läs även om Erik & Erik, Halsten, Anund från Ryssland och Håkan Röde.
 


Anmärkning

Citaten från Adam av Bremen är hämtade från Emanuel Svenbergs översättning från 1984 med den lilla justeringen att den nyskapade termen "sveoner" har ersatts med "svear". Det latinska ordet "Sueones" översätts vanligen till "svear" och jag anser att flera olika översättningsvarianter av samma ord ställer till med onödig förvirring.