Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän

 
  Kungalängd
 
  Sagokungar
  Gamla kungaätten
  Stenkilska ätten
  Sverkerska ätten
  Erikska ätten
  Folkungaätten
  Unionskungar
  Vasaätten
  Pfalziska ätten
  Hessiska ätten
  Holstein-gottorp
  Ätten Bernadotte

 

 
  Hervararsagan
  Västgötalagen

 

Örjan Martinsson

Sveakungar 1066-1081
(Erik & Erik, Halsten Stenkilsson, Anund från Ryssland och Håkan Röde)

Perioden från Stenkils död 1066 till Inge den äldres trontillträde omkring år 1080 är en av de mest osäkra i Sveriges historia. Uppenbarligen var det en politiskt turbulent tid med flera tronstrider och vi kan namnen på fem män som åtminstone ska ha gjort anspråk på att vara kung. Några egentliga detaljer om vad som hände under denna tid har vi dock inte eftersom vår enda källa är Adam av Bremens kortfattade beskrivning av läget i Sverige efter Stenkils död. Adams skildring av Hamburgstiftets historia skrevs ned under den första halvan av 1070-talet och senare händelser skildras därför inte i denna källa. Visserligen skrev Adam eller någon annan senare två tillägg med ytterligare information i bokens marginal. Men då Hamburg var beläget långt från händelsernas centrum i Sverige var dessa tillägg förmodligen bara information om händelser från slutet 1060-talet som först flera år senare kommit till prästerna i Hamburgs kännedom. Informationen från andra källor utgörs bara av omnämnandet av en kung vid namn Håkan som i västgötalagens kungalängd ges en mycket kort beskrivning.

Erik och Erik

Adam av Bremen uppfattade Stenkil som en medlem av den kungaätt som hade styrt Sverige under vikingatiden. Hervararsagan uppger dock att han var den förste i en helt ny kungaätt, vilken i senare tid kom att kallas för den Stenkilska ätten. Stenkils legitimitet som kung tycks ha grundats på att han var gift med en dotter till sin företrädare Emund den gamle. Men när Stenkil dog var hans söner Halsten och Inge den äldre uppenbarligen inte självskrivna som efterträdare. Innan Halsten blev kung ska nämligen två personer som båda hette Erik ha stridit om tronen mot varandra och stupat. Det har föreslagits att en av dessa Erikar också skulle ha varit son till Stenkil. Detta är inte omöjligt, men eftersom Adam av Bremen inte nämner det kan det inte bedömas som särskilt sannolikt. En annan tanke är att Emund den gamles dotter kanske inte var mor till Stenkils söner och att dessa därmed inte kunde göra anspråk på tronen med stöd av släktskap till den gamla kungaätten. Möjligen var även valet av Stenkil som kung omkring år 1060 omstritt och det kan redan under hans tid ha funnits personer som ansåg sig vara den rättmätige kungen.

Hervararsagan nämner att Stenkil dog vid tiden för slaget vid Stamford Bridge som ägde rum den 25 september 1066. Adam av Bremen berättade om slaget vid Hastings som ägde rum 14 oktober 1066 innan han skrev följande rader:

I svearnas land avled vid samma tid den mycket fromme kung Stenkil. Efter honom kämpade två med namnet Erik om kungamakten, och i detta krig ska alla svenskarnas stormän ha stupat. Båda kungarna omkom också då. När hela kungasläkten sålunda var fullständigt utdöd, både ändrades förhållandena i riket och stördes kristendomen där i hög grad. De biskopar som ärkebiskopen hade låtit viga för detta land stannade hemma av fruktan för förföljelser. Endast biskopen i Skåne hade hand om götarnas kyrkor och svearnas jarl Gnif styrkte sitt folk i den kristna tron.

Enligt Adam av Bremen skulle alltså den gamla kungasläkten ha dött ut tillsammans med alla stormän under striderna mellan de två Erik som utbröt efter Stenkils död. Uppgiften är emellertid helt klart överdriven då det i ett senare tillägg berättas om ytterligare tronpretendenter, varav en var Stenkils son. De två biskoparna som Hamburgkyrkan hade skickat till Sverige ansåg dock situationen så allvarlig att de beslöt att återvända hem. Fast Hamburgkyrkans män hade aldrig haft några stora framgångar i Sverige och ärkebiskopen hade även tidigare haft problem med att få utnämnda biskopar att bege sig till sina stift i Sverige. Den engelska missionen var långt mer betydelsefull än den tyska och situationen för kristendomen behöver inte ha varit fullt så dyster som Adam av Bremen hävdade i sitt verk. Jarlen Gnif som styrkte svearna i den kristna tron omnämns för övrigt enbart i denna källa. I det tillägg som senare skrevs i marginalen finns följande information:

Sedan de två med namnet Erik hade stupat i striden, uppsattes kung Stenkils son Halsten på tronen. När denne snart hade blivit fördriven, tillkallades Anund från Ryssland, och sedan också han hade avsatts, valde svearna en viss Hakon, vilken tog den unge Olavs moder till äkta.

Om de två tronpretendenterna vid namn Erik vet vi inte mer än vad som står i de två ovan citerade avsnitten av Adam av Bremens verk. Sentida spekulationer om att den ene var en kristen son till Stenkil och den andre var hedning är helt grundlösa eftersom Adam rimligen borde ha nämnt det ifall så var fallet. Det skulle vara helt obegripligt ifall Adam, vars kristna tro genomsyrar hans beskrivningar av de skandinaviska kungarna, hade underlåtit att nämna att en av de svenska tronpretendenterna var en hedning. Från Ingvar Vittfarnes saga känner vi till en ätt som stammade från en storman vid namn Åke och en dotter till Erik Segersäll. Det har antagits att den ene Erik kan ha tillhört den ätten, men det är precis lika sannolikt att båda Erikar har tillhört okända sidogrenar av den svenska kungaätten.

Halsten Stenkilsson

Enligt Adam av Bremen var det först när de två tronpretendenterna vid namn Erik hade dödat varandra som Stenkils son Halsten fick chansen att bli kung. Men han blev snart fördriven och ersattes först med Anund från Ryssland innan Håkan Röde blev kung. Enligt Hervararsagan och västgötalagens kungalängd ska Halsten dock ha varit medkung till sin bror Inge den äldre som regerade cirka 1080-1110 och enligt västgötalagens kungalängd efterträdde han densamme. I ett påvlig brev som troligen skrevs år 1081 anges att Inge den äldre regerade tillsammans med en "kung A" (bådas namn förkortades i brevet till I respektive A.). Denne kung A skulle visserligen kunna vara Håkon Röde (Aquinus) men sannolikt var det brodern Halsten (Alstanus) som avsågs. I det påvliga brevet benämns de som "Visigothorum Regibus" (visigoternas kungar) vilket sannolikt syftar på en föreställning att Sverige skulle ha varit det land som den berömda folkstammen visigoterna härstammade ifrån. Tolkningen av påvebrevet behandlas mer utförligt i artikeln om Inge den äldre.

Hervararsagan nämner bara att Halsten var son till Stenkil, medkung till sin bror Inge den äldre samt far till Filip och Inge den yngre som efterträdde den äldre Inge som kungar ca 1110. Västgötalagens kungalängd innehåller följande beskrivning:

Den sjunde var kung Hallsten, kung Inges broder, hovsam och godlynt. I varje mål som kom inför honom bringade han upprättelse. Därför försämrades Sverige av hans frånfälle och död.

Därmed har vi avverkat alla källor som omnämner Halsten. Uppenbarligen blev Halsten vald till kung inte långt efter Stenkils död år 1066 men strax efteråt fördriven av okänd anledning. Den som vann överhanden i de tronstrider som härjade Sverige i slutet av 1060-talet tycks ha varit Håkan Röde och det var troligen först efter dennes död (senast 1080 om han inte var Inges medregent) som Halsten kunde återkomma, denna gång tillsammans med sin bror. Anledningen till att Inge inte var medregent även förra gången Halsten var kung kan ha varit att denne inte varit tillräckligt gammal då. Eller så hade Adam av Bremen kanske inte känt till att Halsten hade en medregent. En hypotes som går ut på att Halstens efterträdare Anund var identisk med Inge den äldre behandlas nedan.

En mer kritisk syn på källorna leder till tanken att Hervararsagan kan ha fel när den nämner Halsten och Inge som medregenter samt att västgötalagen kan ha felplacerat Halsten, så att han hamnade efter Inge den äldre i regentlängden, eftersom deras efterträdare var Halstens söner. Västgötalagen har på ett liknande sätt felplacerat Håkan Röde i sin regentlängd och Hervararsagan är även ensam om att hävda att Halstens söner var medregenter. Slutsatsen skulle då bli att Halsten bara var kung en gång, ca 1066, och att brodern Inge den äldre regerade tillsammans med Håkan Röde istället. Någon tillfredsställande förklaring till varför Håkan och Inge skulle ha varit samregenter finns dock inte och det är mer mycket mer troligt att Halsten var den kung "A" som påvebrevet syftade på.

Källorna innehåller inga upplysningar om när Halsten dog och därmed hur länge han regerade. Det faktum att Halsten kommer efter Inge den äldre i både Hervararsagans och västgötalagens ordningsföljd skulle möjligen kunna tolkas som ett tecken på att han överlevde sin bror. Fast det kan lika gärna bero på att det var Halstens söner som efterträdde bröderna och att författarna till dessa källorna därför gissat att Halsten dog sist. Den så kallade Uppsalalängden nämner också Halsten före Inge den äldre och ordningsföljden i denna regentlängd är i allmänhet mer tillförlitlig än västgötalagens.

Anund från Ryssland

Enligt Adam av Bremen tillkallades Anund från Ryssland efter att de två tronpretendenterna vid namn Erik hade stupat och Halsten Stenkilsson hade fördrivits. Det är endast Adam av Bremen som nämner denne Anund som tydligen blev avsatt kort efter sin ankomst till Sverige. I ett senare tillägg till Adams skildring av Uppsala tempel finns en förklaring till varför Anund avsattes:

När nyligen svearnas mycket gudfruktige kung Anund vägrade att fullgöra folkets offer till avgudarna, sägs han ha blivit fördriven ur sitt rike och lämnat tinget i glädje över att han hade ansetts värdig att utstå vanära för Jesu namns skull.

Beskrivningen av hur Anund avsattes som kung påminner väldigt mycket om Hervararsagans skildring av Blot-Svens uppror mot Inge den äldre. Eftersom varken Adam av Bremen eller Hervararsagan nämner både Anund från Ryssland och Inge den äldre har det antagits att det är frågan om en och samma händelse som förekommer i två olika varianter i källorna. När det gäller Adams tidigare beskrivning av en viss Anund som ledde ett krigståg till Kvinnolandet där han stupade kan vi vara så gott som säkra på att Adam har gett oss en förvrängd version av Ingvar Vittfarnes vikingatåg mot Särkland som omnämns i både runstenar och  en isländsk saga. Det kan därför tyckas misstänkt att Adam återigen är ensam om att berätta om en viss Anund som har råkat ut för samma sak som en helt annan person har gjort enligt de nordiska källorna. Dessutom är det konstigt att två kungar på kort tid avsätts för att de vägrade blota. Båda parterna borde nämligen ha varit visa av den tidigare erfarenheten och undvikit att samma situation uppstod igen. Frågan är då bara vilken kung som i så fall har förväxlats. Visserligen har Adam som sagt felaktigt gett Ingvar Vittfarne namnet Anund, men då rörde det sig om en perifer händelse som hade ägt rum trettio år tidigare och inte om något så centralt som en kristen kung som blev avsatt av hedningar vid samma tid som Adam skrev sitt verk. Hervararsagans skildring av Blot-Sven är å andra sidan mycket suspekt och det finns skäl att tro att denne Sven är påhittad (mer om detta i artikeln om Blot-Sven). Det kan därför ha varit så att författaren till Hervararsagans regentlängd, troligen Are Frode som i så fall skrev den ca 1120, hade hört talas om att en svensk kung hade blivit avsatt för att han vägrade blota. Men då han inte kände till, eller glömt, namnet på denne kung gissade han att det var Inge den äldre och i brist på konkreta detaljer skrev han en allegorisk berättelse om detta, som av senare läsare kom att uppfattas som en redogörelse av fakta. Men ifall Blot-Sven verkligen existerade är det också möjligt att kärnan av sanning i Hervararsagan är att Blot-Sven snarare var verksam vid Anunds avsättning. Det skulle i så fall innebära att det var Anund som var gift med Blot-Svens syster Mö (Inge den äldre var enligt trovärdiga källor gift med Helena).

Det är även märkligt att en hednisk reaktion överhuvudtaget hade kunnat uppstå så sent (för att inte tala om två gånger) när kristendomen vid den tiden var dominerande i Mälardalen. Det har därför antagits att de flesta av dessa kristna var "dåligt kristnade" som gärna ville kombinera kristendomen med asatron och som reagerade med bestörtning när den valde kungen vägrade att blota. Fast en annan viktig faktor som också krävs för att kunna förstå hur detta kunde ske är den politiska turbulensen i Sverige vid den här tiden. Anund var den fjärde kungen som hade verkat under den korta tid som hade gått sedan Stenkil dog 1066. Med största sannolikhet var Anunds ställning som kung omstridd redan från början med såväl Håkan Röde, Halsten och Inge den äldre som rivaler till kungamakten. Anund bör därför ha varit beroende av allt stöd han kunde få, inklusive hedningarnas. Detta tillstånd av tronstrider bör definitivt tas med i beräkningen eftersom det inte kan uteslutas att Adam av Bremen i vanlig ordning har överdrivet religionens roll i händelseutvecklingen.

Om Anund var identisk med Inge den äldre skulle det ge stöd till hypotesen om att Inges far Stenkil var son till Ragnvald Ulfsson som hade varit jarl av Västergötland (eller Östergötland) innan han förvisades till Ryssland 1019, det land som Anund alltså kom ifrån. Hypotesen om att Stenkil var son till Ragnvald Ulfsson är dock svag och en betydligt enklare förklaring är att Anund var en ättling till Olof Skötkonungs dotter Ingegerd som år 1019 gifte sig med den ryske storfursten Jaroslav. Någon rysk prins med detta namn är visserligen inte känd, men det var brukligt att de ryska furstarna hade ett skandinaviskt namn vid sidan av sitt riktiga slaviska namn. Ingegerd själv fick för övrigt heta Irina när hon kom till Ryssland.

I sentida litteratur (främst Internet) benämns Anund ibland som "Anund Gårdske" (Anund den ryske) eftersom Gårdarike var nordbornas namn på Ryssland under vikingatiden. Detta tillnamn har dock inget belägg i någon källa. Den enda källa som nämner Anund är tysken Adam av Bremen som på latin kallar honom för "Amunder a Ruzzia", vilket på modern svenska rimligen bör översättas till "Anund från Ryssland" och inget annat.

Håkan Röde

Efter att Anund från Ryssland hade avsatts på grund av sin ovilja att blota till hednagudarna valde svearna enligt Adam av Bremen "en viss Hakon, vilken tog den unge Olavs moder till äkta". Den "unge Olav" måste vara Olav Kyrre som var knappt vuxen när han blev Norges kung 1067. Detta innebär att Håkan gifte sig med Tora Torbergsdotter som tidigare hade varit gift med kung Harald Hårdråde av Norge. Mer information än så nämner inte Adam av Bremen. Inte heller de isländska sagorna har mer att berätta. Hervararsagan säger bara att Håkan var kung efter Stenkil och före Inge den äldre, samma upplysning återberättas av Snorre Sturlasson i hans Heimskringla. De andra kungarna som enligt Adam skulle ha regerat Sverige mellan Stenkil och Håkan var uppenbarligen okända för islänningarna. Den enda egentliga kunskap vi har om Håkan kommer därför från västgötalagens kungalängd:

Den fjärde var Håkon Röde. Han var född i Levene i Viste härad. Tretton vintrar var han kung, och han ligger i Levene där han var född.

Västgötalagen har dock felplacerat honom i regentlängden eftersom han där placeras före Stenkil och inte efter. Men det är ett helt begripligt misstag med tanke på att det måste ha tett sig naturligt för den sentida författaren att Stenkils söner blev kungar omedelbart efter faderns död. Håkans tillnamn "Röde" har förklarats med att han förmodligen var rödhårig. Att han skulle ha varit kung under tretton vintrar måste betraktas som en mycket osäker uppgift då västgötalagen skrevs ned ca 1240 och författarens kunskaper om äldre historia inte inger något förtroende. Eftersom Stenkil dog 1066 och Inge den äldre blev kung senast 1080 blir regeringstiderna för Erik & Erik, Halsten och Anund mycket korta om västgötalagens uppgift stämmer. Sannolikt var dock Håkan kung av Sverige under större delen av 1070-talet. Håkan Röde är också den ende kung som i en källa uttryckligen anges ha varit västgöte. Det Levene som Håkan enligt västgötalagen föddes och begravdes i ligger nämligen i Västergötland.

En helt annan källa som möjligen nämner Håkan är en runsten från Adelsö i Mälaren, den så kallade Hovgårdsstenen (U 11):

Rað þu runaR. Rett let rista ToliR bryti i roði kunungi. ToliR ok Gylla letu ris[ta] ..., þaun hion æftiR [si]k(?) mærki ... Hakon bað rista.

Tyd du runorna! Rätt lät rista dem Tolir, bryte i Roden, åt konungen. Tolir och Gylla lät rista (dessa runor), båda makarna efter sig till en minnesvård. Håkon bjöd rista.

Tidsmässigt överensstämmer denna runsten, som ristades åt konungen, med Håkans regeringstid. Adelsö var dessutom platsen för en betydelsefull kungsgård och den Håkan som "bjöd rista" kan därför mycket väl vara Håkan Röde. Vid sidan av västgötalagens uppgifter innehåller Hovgårdsstenen i så fall den enda geografiska hållpunkten om Håkan Röde.

Västgötalagens uppgift att Håkan var västgöte och född i Levene har lett till antagandet att Håkan kan ha varit en son till Stenkil som enligt samma källa älskade västgötarna och hade övat bågskytte i Levene. Men då varken västgötalagen eller Hervararsagan nämner något släktskap mellan Håkan och någon annan kung är detta inte särskilt sannolikt. Båda källorna är annars noga med sådana genealogiska uppgifter och i västgötalagens regentlängd har Håkan dessutom felplacerats eftersom han inte uppfattades som en medlem av den Stenkilska ätten. Snarare framstår Håkan som en rival till de riktiga Stenkilssönerna då dessa inte kunde återkomma till makten förrän efter hans tid som kung. På något sätt bör dock Håkan ha varit släkt med tidigare kungar och i likhet med den ene av de två Erikarna som stred om tronen efter Stenkils död har man därför velat koppla ihop Håkan Röde med den ätt som härstammade från Erik Segersälls dotter och hövdingen Åke, vars sonson var Ingvar Vittfarne. Emellertid är detta återigen bara lösa spekulationer baserat på våra fragmentariska kunskaper om de svenska kungaätternas familjeträd. Även i detta fall måste vi därför acceptera att vi saknar nödvändig kunskap för att kunna placera in Håkan i något kungligt släktträd.

Den historiska roll som Håkan fyllde är lika dunkel som hans bakgrund. Inga upplysningar finns nämligen om vad han uträttade som kung. De omfattande tronstrider som måste ha föregått Håkans trontillträde nämns enbart av Adam av Bremen medan de isländska och svenska källorna saknar all kännedom om dessa. Eftersom Håkans närmaste företrädare blev avsatt när denne vägrade att blota leder det genast till frågan om vilken inställning Håkan hade till hedendomen. Blev Håkan kung för att han till skillnad från Anund var villig att blota eller blev han kung därför att rivalen Anund miste stödet från sina hedniska anhängare? Håkans bakgrund som västgöte, det landskap där kristendomen tidigast vann insteg, talar emot att Håkan skulle ha varit villig att blota. Hervararsagan nämner dock att det var Inge den äldre som avskaffade blotandet i Sverige, vilket kan ses som ett tecken på att Håkan tillät detta. Å andra sidan kan även det påståendet ha sitt upphov i att Are Frode möjligen förväxlade Inge med Anund. Traditionellt har Inge fått äran för att Uppsala tempel revs ned trots att inte ens Hervararsagan nämner detta. Enligt Adam av Bremen fanns templet kvar under Stenkils tid och det öde som drabbade Anund från Ryssland gör det sannolikt att templet existerade även under Håkans tid. Dessvärre måste vi återigen konstatera att vi saknar nödvändig kunskap för att kunna bedöma Håkans roll i brytningstiden mellan hedendom och kristendom.

Inte heller har vi någon kunskap om hur det gick till när Inge den äldre efterträdde Håkan. Ett påvligt brev (troligen från 1081) som var adresserat till kungarna I. och A. kan visserligen tolkas som att Inge och Håkan (Aquinus) var medregenter. Men med största sannolikhet var "kung A" Halsten Stenkilsson eftersom han i Hervararsagan omnämns som medregent till Inge. Ett annat påvlig brev från år 1080 bevisar att Inge var kung då och det gör att vi kan konstatera att Håkan inte längre var kung under 1080-talet. Då återstår bara frågan: dog han en naturlig död som kung eller blev han avsatt och möjligen dödad  av Halsten och Inge i en sista tronstrid?

Läs även om Inge den äldre eller om Blot-Sven, Erik Årsäll och Kol.
 


Anmärkning

Citaten från Adam av Bremen är hämtade från Emanuel Svenbergs översättning från 1984 med den lilla justeringen att den nyskapade termen "sveoner" har ersatts med "svear". Det latinska ordet "Sueones" översätts vanligen till "svear" och jag anser att flera olika översättningsvarianter av samma ord ställer till med onödig förvirring.