|
 |
|
1496-1560 |
Gustav Eriksson (Vasa) föddes ca 1496 på Rydboholm norr om Stockholm.
Som medlem av den högadliga ätten Vasa anslöt sig Gustav Vasa tidigt till
kretsen runt Sten Sture den yngre i kampen mot Kristian II av Danmark. 1518
fördes han genom svek till fängsligt förvar i Danmark. Han lyckades dock fly och
återkom till Sverige just när Kristian II hade besegrat Sten Sture. Genom
att inte delta i Kristian II:s kröningsfest slapp Gustav Vasa att bli ett av
offren för Stockholms blodbad. Istället försökte han uppvigla allmogen i Dalarna
att göra uppror, vilket han till slut lyckades med när han valdes till deras hövitsman
i januari
1521. Ett drygt halvår senare valdes han till riksföreståndare och blev då
ledare för alla svenska styrkor som under
befrielsekriget 1521-23 bekämpade Kristian II. Med hjälp av Sveriges första
flotta, köpt på kredit från Lübeck, fick Gustav Vasa de resurser han behövde för
att inta de viktiga slotten och föra kriget till ett lyckligt slut. När Kristian II avsattes även från Danmarks tron
blev Gustav Vasa hastigt vald till svensk kung i Strängnäs den 6 juni 1523. Valet markerade den
definitiva brytningen med Kalmarunionen.
De första tio åren av Gustav Vasas styre präglades av skulden till Lübeck som
han hade ådragit sig, vilken blev en tacksam ursäkt för att ständigt kräva in
skatter som även användes för att bekosta de legoknektar som han behövde för att
hålla sig kvar vid makten. Det främsta hotet kom från resterna av det gamla
Sturepartiet som ansåg att Sten Stures ättlingar förtjänade kronan mer. Gustav
Vasas försök att med hjälp av reformationen lägga under sig kyrkans jord bidrog
också att öka missnöjet bland konservativa bönder som fortfarande sympatiserade
med katolicismen. försämrade hans handlingsfrihet. Med Västerås
riksdag 1527 påbörjades reformationen i Sverige. Sturepartiets intriger och
upprorsförsök i Dalarna 1524-1528 krossades dock obevekligt av Gustav Vasa. Med
riksdagen i Västerås 1527 fick reformationen sitt slutliga genombrott varmed
kyrkans jord drog in och dess politiska makt försvann. Indragningarna stärkte statsfinanserna men det mesta
gick till högadeln vars stöd Gustav Vasa var beroende. Trots det så gjorde
högadeln i Västergötland uppror mot kungens allt mer hänsynslösa politik 1529,
vilket dock kvästes mycket snabbt av en kung som hade blivit expert på att
bekämpa uppror. Konfiskationer av kyrkklockor ledde
till ett sista uppror i Dalarna 1531 som bestraffades hårdhänt. Under 1530-talet
var Gustav Vasas ställning mycket stark och skulden till Lübeck samt dess
alltför förmånliga handelsprivilegier avskaffas genom Sveriges inblandning i Grevefejden 1534-36.
Centralmakten kom att stärkas under Gustav Vasas regering genom en välutbyggd statsförvaltning och
att länsherrarnas tidigare så starka inflytande försvann. Det allvarligaste upproret
mot Gustav Vasa återstod dock. Under Dackefejden 1542-43 var nämligen hela Småland
kontrollerat av upprorsmännen och kungen hade tvingats att sluta flera
vapenvilor innan han lyckades krossa det. Gustav Vasa tog lärdom av
upprorets framgångar och byggde därför upp en nationell armé som kom att ersätta
de dyra legosoldaterna samt nya slott som skulle stå emot eventuella framtida
bondeoroligheter. Gustav Vasas livsverk fullbordades
1544 när valmonarkin avskaffades och kungatiteln blev ärftlig inom hans ätt. Med undantag av ett
gränskrig mot Ryssland 1555-57 var de sista åren av hans styre lugna.
Gustav Vasa är kanske den mest betydelsefulla kungen i Sveriges historia och
han har fått äran för att reformationen infördes och att Sverige förvandlades
till en stark centralstyrd nationalstat. Man ska dock inte glömma att han förenade skicklighet med
hänsynslöshet och att avsikten med hans reformer var att stärka sin egen makt.
Det han uträttade var dessutom inte unikt för Sverige utan typiska företeelser
under 1500-talet och skulle förmodligen ha skett även utan Gustav Vasa. Genom att införa ärftliga hertigdömen åt sina yngre söner förstörde han dessutom
mycket av den starka stat han hade byggt upp. Den förste vasakungens bildning var inte heller imponerade
och kulturellt innebar hans styre en tillbakagång.
År 1560 dog Gustav Vasa av sina krämpor och efterträddes av sin son
Erik XIV.
|
