Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän
 
  Statsministrar
  Riksdagsval
  Val 1970-2014
  Valdeltagandet
  EU-parlamentet
  Nordisk politik
 
 
  Folkomröstningar
 
  Folkomröstningar?
  Historisk bakgrund
  Folkomröstningar införs
  Förbudsomröstningen
  Nyvaknat intresse
  Högertrafikomröstningen
  Pensionsomröstningen
  Minskat intresse
  Kärnkraftsomröstningen
  Debatten efter 1980
  EU-valet

 


Örjan Martinsson

Vad är en folkomröstning?

En folkomröstning innebär att man låter folket (dvs. de röstberättiga) ta ställning till en enskild fråga i ett direkt val. Det kan ske på både lokal och nationell nivå. Det finns flera olika typer av folkomröstningar. De kan vara rådgivande eller beslutande. Frivilliga eller obligatoriska. Initiativet kan komma uppifrån från regering och parlament eller underifrån från folket genom namninsamlingar Och initiativet kommer uppifrån kan det vara nödvändigt att en majoritet av parlamentet röstar för att utlysa folkomröstningen eller räcka med att en minoritet gör det. Dessutom kan det finnas krav på hur lågt valdeltagandet får vara för att folkomröstningen ska vara giltigt. De olika typer av frågor som kan avgöras av folkomröstningar kan också vara reglerat. Med hjälp av dessa variabler går det att kombinera en mängd möjliga varianter av folkomröstningar. Men de flesta av dessa varianter tillämpas inte, utan det går att reducera dessa till fyra grundläggande typer av folkomröstningar. Folkinitiativ, plebiscit, ad hoc-folkomröstningar och proceduriella folkomröstningar. De två sistnämnda typerna benämns vanligen som två underavdelningar till referendum. Men eftersom skillnaderna mellan dem är så stora har jag valt att redovisa dem som två olika typer i den här uppsatsen. Den klassiska indelningen av folkomröstningar är annars referendum och folkinitiativ. Plebiscit brukar inte räknas som en "riktig" folkomröstning av statsvetare, men eftersom den historiskt har spelat en roll har jag tagit med den här.

Ad hoc-folkomröstningar (referendum) kallas de folkomröstningar som utlyses av en folkvald församling, på nationell nivå av parlamentet. I vissa länder kan även regeringar utlysa ett referendum. Syftet med ett referendum är helt enkelt att parlamentet vill ta reda på vad folket tycker i en särskild fråga. Referendum är vanligen inte beslutande även om det i praktiken ofta kan bli svårt för ett parlament att trotsa folkviljan.

Den andra typen är Proceduriella folkomröstningar (referendum). Den är alltid beslutande och ofta obligatorisk. I flera länder kräver grundlagen att en folkomröstning ska utlysas för att vissa typer av lagförslag ska gå igenom, i regel grundlagsändringar. I de fall en proceduriell folkomröstning är frivillig handlar det om att en minoritet i parlamentet kan utlysa den för att stoppa ett lagförslag.

Referendumets motsats är folkinitiativet som utlyses underifrån genom att någon eller några lyckas samla in tillräckligt många namnunderskrifter för att en folkomröstning ska bli av. Ett folkinitiativ är i regel beslutande.

Plebiscit är den fjärde och mest ökända typen av folkomröstningar. Plebiscit som i praktiken är rådgivande innebär att folket röstar om de ska godkänna beslut som redan har blivit genomförda. Syftet är att ge besluten legitimitet. Ofta har diktaturer under starkt kontrollerade former använt sig av plebiscit för att ge demokratisk legitimitet åt deras maktövertagande, t ex röstade folken i de baltiska staterna med stor majoritet ja till att ansluta sig till Sovjetunionen 1940. Ett annat exempel är när militärjuntan i Chile ville ge sin statskupp legitimitet i en folkomröstning 1978. Uttalandet som chilenarna fick rösta ja eller nej till var: "In the face of international aggression unleashed against the government of the fatherland , I support President Pinochet in his defence of the dignity of Chile and I reaffirm the legitimate right of the republic to conduct the progress of institutionalisation in a manner befitting its sovereignty", 67 % röstade ja. På grund av plebisciten har folkomröstningar ett dåligt rykte i många länder som har upplevt diktatur.

För folkinitiativ och proceduriella folkomröstningar finns det ofta krav på hur lågt valdeltagandet får vara för att folkomröstningen ska vara giltigt.

Den enda form av folkomröstning som har förekommit i Sverige är frivilliga rådgivande referendum (ad hoc-folkomröstning). Och det krävs att en majoritet av riksdagen röstar för för att en sådan folkomröstning ska utlysas. De lokala folkomröstningarna utlyses av kommunfullmäktige. En extremt svag form av folkinitiativ existerar på lokal nivå, samlar man in tillrackligt många namnunderskrifter kan komrnunfullmäktige tvingas att behandla frågan. Men någon garanti för att folkomröstningen blir av finns inte. Sedan 1980 kan en tredjedel av den svenska riksdagen utlysa beslutande folkomröstningar om grundlagsändringar (proceduriell folkomröstning), den paragrafen har dock aldrig utnyttjas.

Läs också om den historiska bakgrunden till folkomröstningarna.