Örjan Martinsson

I Sverige börjar folkomröstningarnas historia 1897 när den liberale riksdagsmannen David Bergström lade fram en motion om att utlysa en rådgivande folkomröstning om allmän rösträtt, alla myndiga män skulle ha en röst i den folkomröstningen. Andra kammaren avslog motionen med röstsiffrorna 152 mot 40. Avslaget motiverades med att en folkomröstning skulle strida mot Sveriges representativa styrelseskick. Det faktum att en folkomröstning med de villkor som David Bergström förespråkade skulle vara detsamma som att erkänna principen om allmän och lika rösträtt bidrog säkert till avslaget. De konservativa som var emot rösträtt röstade alla emot. Även bland liberalerna var flertalet emot. Riksdagens enda socialdemokrat, Hjalmar Branting, röstade för.

Nästa gång folkomröstningar var på tapeten var 1908 då flera liberaler med Karl Staaf i spetsen lade fram en motion om att införa obligatoriska beslutande folkomröstningar när riksdagens båda kamrar var oeniga. Syftet med motionen var att motverka den blockering av reformer som tvåkammarsystemet innebar. Men riksdagen hade inte ändrat inställning till folkomröstningar och motionen avslogs.

1917 var det dags igen. socialdemokraten Carl Lindhagen föreslog i en motion att man skulle införa beslutande folkomröstningar och även utreda möjligheten till folkinitiativ. Motiveringen var att folkomröstningarna kunde fungera som ett komplement till den representativa demokratin. Men Carl Lindhagen fick inte ens med sig sitt eget parti. Socialdemokraterna ansåg att folkomröstningar skulle försvaga parlamentarismen som de hade kämpat så hårt för att införa.

1919 återkom Carl Lindhagen med en i princip identisk motion. Nu var mottagande mer positivt. Socialdemokraterna tyckte att folkomröstningar skulle kunna stärka demokratin. Men den största omsvängningen kom från högerpartiet som tidigare hade varit helt emot tanken på att införa folkomröstningar. Nu såg de i folkomröstningar en chans att begränsa parlamentsmajoritetens makt. Riksdagen beslutade tillsätta en kommission för att utreda folkomröstningar. Utredningen blev inte klar förrän 1923 men redan 1920 föreslog man att riksdagen skulle införa rådgivande referendum.

Trots att grundlagen inte hindrade rådgivande referendum tyckte man ändå att en grundlagsändring behövdes eftersom referendum stred mot principen om representativ demokrati. Som jämförelse kan nämnas att Norge hade vid det laget haft tre folkomröstningar trots att folkomröstningar inte nämndes någonstans i den norska grundlagen, varken då eller nu. Finland folkomröstade om rusdrycksförbud 1931 men det var först 1987 som möjligheten till rådgivande referendum skrivs in i grundlagen.

Nåväl, 1921 och 1922 fattades de nödvändiga besluten för att införa rådgivande referendum. Strax efter hölls Sveriges första folkomröstning, som jag behandlar under nästa rubrik. 1923 blev utredningen om folkomröstningar klar. Vid det laget hade entusiasmen för folkomröstningar svalnat. Kommissionen pekade på det låga valdeltagandet i landstingsvalet 1922 (37,6%). Folket ansågs inte tillräckligt moget för att anförtros så viktiga uppgifter som beslutande folkomröstningar. Med detta var frågan om folkomröstningar avförd från dagordningen och skulle inte återkomma förrän i slutet av 40-talet.

Läs också om hur förbudsomröstningen gick till.