Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän
 
  Statsministrar
  Riksdagsval
  Val 1970-2014
  Valdeltagandet
  EU-parlamentet
  Nordisk politik
 
 
  Folkomröstningar
 
  Folkomröstningar?
  Historisk bakgrund
  Folkomröstningar införs
  Förbudsomröstningen
  Nyvaknat intresse
  Högertrafikomröstningen
  Pensionsomröstningen
  Minskat intresse
  Kärnkraftsomröstningen
  Debatten efter 1980
  EU-valet

 


Örjan Martinsson

Nytt intresse för folkomröstningar

Valet 1948 har gått till historien som planhushållningsvalet. Valkampanjen var lång och debattklimatet hade varit hätskt. Anledningen till detta var socialdemokraternas efterkrigsprogram som syftade till att öka den statliga styrningen av näringslivet och införa planhushållning. Möjligheten att genomföra detta var goda eftersom socialdemokraterna hade haft egen majoritet i riksdagen sedan 1940. De borgerliga motsatte sig dessa planer energiskt och gick till offensiven. Trots den hårda kampanjen fick det socialistiska blocket majoritet i riksdagen. Visserligen genomfördes inte planhushållningen men de borgerliga partierna var frustrerade över socialdemokraternas monopolställning.

För att motverka socialdemokraternas monopolställning hade Herbert Tingsten redan 1947 i en ledare i Dagens Nyheter föreslagit att Sverige skulle införa en Schweizisk modell. Det innebar att en permanent samlingsregering borde införas och att parlamentsminoriteten skulle ha rätt att utlysa beslutande folkomröstningar. Tingsten motiverade förslaget med att styrelseskicket knappast kunde vara demokratiskt om halva befolkningen saknade politiskt inflytande. Han ifrågasatte även om socialdemokraternas efterkrigsprogram verkligen representerade folkviljan. I den följande debatten där flera av Sveriges ledande statsvetare deltog ökade kraven på folkomröstningar i styrka .

I januari 1948 lade alla borgerliga partier fram folkomröstningsmotioner. Samtliga yrkade att en utredning skulle tillsättas med uppgiften att undersöka förutsättningarna för att införa beslutande folkomröstningar. Konstitutionsutskottet stödde förslaget och riksdagen beslutade att tillsätta utredningen i maj 1948. Men det kom att dröja ända till januari 1950 innan regeringen verkställde beslutet. Denna fördröjning på nästan två år irriterade de borgerliga partierna. Utredningen skulle dessutom undersöka både folkomröstningar och valmetoder till första kammarna. Det sistnämnda fick prioritet och först hösten 1951 uppmärksammades folkomröstningarna. I mars 1952 blev utredningen klar. Den föreslog att man skulle kunna anordna beslutande folkomröstningar om grundlagsändringar. Dessutom skulle det räcka om en tredjedel av vardera kammare röstade för, för att en rådgivande eller beslutande folkomröstning skulle genomföras.

Utredningen var inte enig. De borgerliga ledamöterna tyckte att förslaget var harmlöst och ville att fler frågor än grundlagsändringar skulle kunna avgöras av en folkomröstning. Och bland socialdemokraterna fanns det ett motstånd mot att införa beslutande folkomröstningar överhuvudtaget .Två borgerliga ledamöter ansåg att kravet på att en tredjedel av båda kamrarna skulle rösta för var alldeles för högt, de tyckte att det borde räcka med en fjärdedel. De borgerligas missnöje med förslaget kan tyckas vara motsägelsefullt när de samtidigt håller med de andra ledamöterna att nackdelarna med folkomröstningar är fler än fördelarna. Utredningen ansåg att beslutande folkomröstningar skulle försvåra ansvarsutkrävandet för politiska beslut . Och att beslutande folkomröstningar borde bara utlysas om det uppstod ett omfattande missnöje med det representativa systemet. Utredningen konstaterade också att ett sådant missnöje inte förekom.

De borgerliga partierna var inte nöjda med utredningens förslag men det tyckte att det var ett steg framåt. Därför försökte de få riksdagen att fatta beslut före valet 1952, annars skulle det ta drygt fyra år innan reformen genomfördes. Detta misslyckades, Socialdemokraterna ansåg att grundlagsändringar var för viktigt för att man skulle hasta igenom ett eventuellt ogenomtänkt beslut. Först 1954 hade processen nått så långt att regeringen lade fram en proposition om folkomröstningar. Under processens gång hade dock socialdemokraterna och även koalitionspartnern bondeförbundet blivit alltmer negativt inställda till folkomröstningar i allmänhet och i beslutande folkomröstningar i synnerhet. Propositionen. föreslog att en folkomröstning skulle utlysas om en tredjedel av samtliga ledamöter i båda kamrarna röstade för. Folkomröstningar kunde ej ske i budgetfrågor, överenskommelser med främmande makt och utnämningar. Propositionen gick igenom. Men en grundlagsändring kräver som sagt två riksdagsbeslut med ett val emellan.

När det 1957 var dags för det andra riksdagsbeslutet pågick den stora pensionsstriden och socialdemokraterna såg risken att de borgerliga partierna skulle utlysa en folkomröstning om pensionerna om den vilande grundlagsändringen bifölls. Socialdemokraterna och bondeförbundet valde då att skjuta upp beslutet med motiveringen att utredningen behövde mer tid. När de sedan röstade nej till grundlagsändringen 1960 använde de samma förklaring. Den stora författningspolitiska debatt som hade pågått hela 50-talet slutade i ett stort ingenting.

Läs också om högertrafikomröstningen.