Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän
 
  Statsministrar
  Riksdagsval
  Val 1970-2014
  Valdeltagandet
  EU-parlamentet
  Nordisk politik
 
 
  Folkomröstningar
 
  Folkomröstningar?
  Historisk bakgrund
  Folkomröstningar införs
  Förbudsomröstningen
  Nyvaknat intresse
  Högertrafikomröstningen
  Pensionsomröstningen
  Minskat intresse
  Kärnkraftsomröstningen
  Debatten efter 1980
  EU-valet

 


Örjan Martinsson

Minskat intresse för folkomröstningar

I slutet av 40-talet hade alltså den stora debatten om folkomröstningar inletts. Den kännetecknades av ett stort intresse från de borgerliga partierna som såg sin chans att bryta socialdemokraternas maktmonopol. Socialdemokraterna hade varit oförberedda på det plötsliga intresset i den frågan men kom under 50-talet att bli alltmer negativt inställd. Efter de två folkomröstningarna 1955 och 1957 kom också entusiasmen att falna i de borgerliga partierna. Men till skillnad från 20-talet försvann inte folkomröstningsfrågan från dagordningen. Folkomröstningsfrågan var nu en del av den större författningsutredningen som lämnade in sin sitt slutbetänkande 1963.

Utredningen påpekade att det fanns en risk att folkomröstningsinstitutet skulle missbrukas om minoriteten fick rätt att utlysa folkomröstningar. Därför borde inte paragrafen om rådgivande folkomröstningar ändras. Däremot föreslog den att man skulle ge en tredjedel av båda kamrarna möjligheten att utlysa beslutande folkomröstningar om grundlagsändringar. En sådan folkomröstning skulle hållas samtidigt med riksdagsvalet. Den skulle bara vara beslutande om en majoritet av de som röstade i riksdagsvalet röstade nej till grundlagsändringen. Blev det ett ja var det fortfarande riksdagen som hade avgörandet.

De borgerliga tyckte återigen att villkoren var för hårda. De ville ha fler möjligheter till beslutande folkomröstningar. Förslaget hade kunnat gå igenom om det inte hade varit en del av en grundlagsreform. Socialdemokraterna hade flera synpunkter på det förslaget, och istället för att skriva en proposition tillsatte regeringen en ny utredning. Grundlagsfrågan kom under 60-talet att bli en stor politisk stridsfråga och överskuggade därmed folkomröstningsfrågan. Vissa försök gjordes från den borgerliga sidan att införa beslutande folkomröstningar, 1973 avgjordes en sådan motion till socialdemokraternas fördel med lottdragning.

Först 1976 när Sverige fick sin första borgerliga regering på 44 år började det hända saker. Efter en ny utredning röstade riksdagen ja till ett förslag som var identiskt med det som författningsutredningen föreslog 1963. Det sista riksdagsbeslutet togs 1980, och sedan dess kan det svenska folket förkasta ett förslag till grundlagsändring om en tredjedel av riksdagen vill utlysa en folkomröstning om det.

Denna paragraf har aldrig utnyttjats. Men den har ändå haft en betydelse. 1984 ville den socialdemokratiska regeringen ge utländska medborgare rösträtt i riksdagsvalet samtidigt som rösträtten för svenskar bosatta i utlandet skulle begränsas. De borgerliga motsatte sig förslaget och hotade med att utlysa en beslutande folkomröstning om regeringen försökte driva igenom förslaget. Inför det hotet valde regeringen att avstå från sin proposition.

Men innan dess hade en rådgivande folkomröstning redan hållits, nämligen kärnkraftsomröstningen.