Örjan Martinsson

Kärnkraftsomröstningen

Under den långa högkonjunkturen under efterkrigstiden hade Sveriges energibehov ökat kraftigt och lett till ett beroende av import av olja för att klara energitillförseln. En lösning till det problemet sågs i kärnkraften, forskning om detta hade bedrivits sedan 50-talet. I två riksdagsbeslut 1970 och 1971 ställde sig samtliga riksdagspartier bakom en satsning på att bygga elva kärnkraftsreaktorer. Då visste ingen vilken inflammerad politisk fråga kärnkraften skulle bli under 70-talet.

Under de följande åren växte kritiken mot kärnkraftssatsningen. Oron över riskerna med kärnkraften ledde till att Centerpartiets ledare Thorbjörn Fälldin 1973 ändrade sin inställning till kärnkraften och förespråkade istället att satsningen skulle avbrytas. Även vänsterpartiet kommunisterna ändrade uppfattning. Debatten om kärnkraften kopplades samman med motståndet mot tillväxten som hade vuxit sig stark under 70-talet. Den kraftiga tillväxten upplevdes som ett miljöhot och förknippades med strukturrationaliseringar som hade tvingat många människor att flytta från sin hembygd. Ett alternativ till kärnkraften var att helt enkelt minska energikonsumtionen, det skulle då omintetgöra fortsatt tillväxt.

Socialdemokraterna, folkpartiet och moderaterna stod fast vid sitt stöd till kärnkraft och hade tillsammans en betryggande majoritet av riksdagen. Frågan komplicerades dock av att folkpartiet och moderaterna behövde samarbeta med centern om de någonsin skulle komma i regeringsställning. Vid den här tiden motsvarade centern halva borgerligheten, i rekordvalet 1973 fick dessa nämligen 25,1 % av rösterna. Men för centern blev kärnkraftsfrågan en allt viktigare fråga som de hade svårt för att kompromissa om. Dessutom delades inte den kärnkraftsvänliga inställningen i riksdagen av folket. I valet 1976 var hälften av väljarna emot kärnkraft men de kärnkraftsfientliga partierna fick bara 28,9 % av rösterna

Men riksdagsvalet 1976 blev ett segerval för det borgerliga blocket. I slutspurten till valet hade kärnkraften blivit den helt dominerande frågan, och socialdemokraterna ansåg själva att det var den som hade gjort att de hade förlorat regeringsmakten för första gången på 44 år. De tre borgerliga partierna bildade en koalitionsregering med Thorbjörn Fälldin som statsminister. I vetskap om att kärnkraftsfrågan skulle ställa till med problem skrevs det in i regeringsdeklarationen att en folkomröstning skulle kunna utlysas om splittringen bestod. När trepartiregeringen splittrades 1978 på just kärnkraftsfrågan begärde centern med stöd av kommunisterna att en folkomröstning skulle hållas. Men de övriga partierna avslog förslaget trots att kärnkraftsmotståndarna låg under i opinionsundersökningarna. Det var först efter Harrisburgolyckan året efter som opinionstrycket tvingade riksdagsmajoriteten att utlysa en folkomröstning. Socialdemokraterna ville dock inte se en upprepning av valet 1976 utan de drev igenom att folkomröstningen skulle hållas efter riksdagsvalet 1979. Folkomröstningen hölls därför i mars 1980.

Harrisburgolyckan ledde dock inte bara till att en folkomröstning utlystes utan även till att de kärnkraftsvänliga partierna ändrade inställning. Nu förespråkade de inte längre att behålla eller att bygga ut kärnkraften utan de ville att de befintliga reaktorerna skulle avvecklas när de blev uttjänta. Centern och kommunisterna var dock fortfarande för en avveckling så snabbt som möjligt.

Detta innebar att folket i praktiken ställdes inför två avvecklingsalternativ i folkomröstningen, men de hade tre linjer att välja emellan. Socialdemokraterna var nämligen rädda för vad väljarna skulle tycka om de i valkampanjen agiterade tillsammans med moderaterna. Därför ställde socialdemokraterna och folkpartiet sig bakom linje 2 och moderaterna bakom linje 1. Linje 1 och linje 2 var i princip identiska. Den enda skillnaden var att linje 2 även krävde att alla framtida energianläggningar av betydelse skulle ägas av stat och kommun, detta var något som moderaterna inte kunde acceptera. Linje tre stöddes av centern och kommunisterna och den gick ut på att all kärnkraft skulle vara avvecklad inom tio år. Trots detta ansåg inte väljarna att alla tre linjerna förespråkade avveckling utan linje 1 och 2 sågs allmänt som ja-alternativet och linje 3 som nej-alternativet.

Kärnkraftsomröstningen har kritiserats på samma grunder som pensionsomröstningen, nämligen att det på grund av att det fanns tre linjer skulle vara svårt att tolka valresultatet. Men politikerna hade faktiskt lärt sig den här gången och de hade i förväg bestämt hur det skulle tolkas. Fick linje 1 och 2 tillsammans majoritet skulle det bli en långsam avveckling av kärnkraften. Dessutom lovade också partierna att respektera valresultatet vilket innebar att folkomröstningen var beslutade, kanske… Linje 1 och 2:s valsedlar var ganska luddigt formulerade och något datum för avvecklingen nämndes inte. Dessutom stod det att kärnkraften skulle avvecklas med hänsyn till framtida behov av elkraft och upprätthållande av sysselsättning och välfärd. Valsedlarna lämnade alltså utrymme för många tolkningar. Och om folkomröstningen i praktiken var beslutande, hur länge skulle den då vara giltig? Av dessa anledningar är kärnkraften över ett kvarts sekel senare fortfarande en politisk fråga i Sverige trots att linje 1 och 2 tillsammans fick 58 % av rösterna mot linje 3:s 38,7 %

Partierna deltog precis som i pensionsomröstningen i valkampanjen och även den här gången bedrevs en informationskampanj bekostad av staten. Men till skillnad från pensionsomröstningen blev inte väljarna alltmer kunniga och engagerade ju längre kampanjen pågick utan en märkbar valtrötthet kännetecknade folkomröstningen. Något som kan förklaras av att kärnkraftsfrågan hade dominerat hela 70-talets politiska debatt. En opinionsundersökning visade också att 53 % av väljarna tyckte att det hade varit bättre ifall regering och riksdag hade avgjort frågan.

Läs även om debatten efter 1980.