Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän
 
  Drotsar
  Hertigar
  Jarlar
  Marskar
  Riksföreståndare
  Rikshövitsmän
  Ärkebiskopar

 

Örjan Martinsson

Riksföreståndare

Ämbetet som riksföreståndare infördes i Sverige 1438 och till skillnad från tidigare ämbeten som fungerat som ställföreträdare för kungen tillsattes riksföreståndare bara när det inte fanns någon kung eller då man gjorde uppror mot honom. Ett undantag är perioden 1442-1445 då det vid två tillfällen fanns ett riksföreståndarkollegium som styrde riket när kungen var utomlands. Under unionstiden tillsattes en mängd riksföreståndare, i synnerhet åren 1464-1520 då Sverige styrdes av en riksföreståndare under alla år utom åtta. Efter 1521 har det däremot bara tillsatts två riksföreståndare. Båda gånger var det en hertig Karl av Södermanland som ersatt en avsatt kung.

Bengt Jönsson Oxenstierna (1390-talet - 1449 el 1450) var lagman i Uppland. Under Kristoffer av Bayerns regering ingick han i riksföreståndarkollegiet 1442-43 och såsom dennes rikshovmästare hade han en stark ställning i Sverige. Efter kungens död 1448 var han tillsammans med sin bror Nils de två riksföreståndare som styrde landet innan Karl Knutsson Bonde blev vald till ny kung.

Nils Jönsson Oxenstierna (1390-talet - 1450) ingick liksom sin bror Bengt i riksföreståndarkollegiet 1442-43 samt även 1444-1445. Tillsammans med brodern utsågs han till riksföreståndare efter Kristoffer av Bayerns död 1448, de lyckades dock inte förhindra att deras motståndare Karl Knutssons blev vald till kung samma år.

Erengisle Nilsson (död 1469) tillhörde Hammerstaätten och utsågs 1435 under Engelbrekts uppror till hövitsman i Östergötland samt senare över slotten Ringstadaholm, Stegeborg och Örebro. Dessutom blev han lagman i Öland och ingick 1442-43 i riksföreståndarkollegiet. Erengisle var en av Karl Knutssons anhängare men han höll sig under 1460-talets konflikter lojal mot riksrådet.

Magnus Gren (död ca 1476) deltog i upproret mot Erik av Pommern 1434 men bytte sedan sida när han fick Borgholms slott som förläning (1436-40). Under Kristoffer av Bayerns regeringstid ingick han i riksföreståndarkollegiet 1442-1445 samt var hövitsman på Stockholms slott 1442-46 och på Åbo slott 1446-50. Efter Karl Knutssons trontillträde 1448 fick Magnus Gren viktiga uppdrag i striderna mot Danmark men han föll i onåd hos kungen som misstänkte honom för förräderi. Magnus gick därför i landsflykt och trädde i unionskungen Kristian I:s tjänst 1450. Julen 1451 ledde han danska styrkor till sjöss som härjade den svenska östkusten. 1453-1455 var Magnus Gren hövitsman på Bergens slott och 1456-1472 i det av honom erövrade Borgholms slott.

Jöns Bengtsson Oxenstierna (1417-1467) blev 1448 ärkebiskop i Uppsala. Som sådan var han den ledande motståndaren inom riksrådet till Karl Knutsson Bonde och 1457 gick det så långt att han tillsammans med Erik Axelsson Tott utropades som riksföreståndare och störtade Karl Knutsson Bonde. Istället för honom inkallades Kristian I som redan var kung över Danmark och Norge. Men samarbetet med den nye kungen blev inte bättre än med den gamle och när Jöns Bengtsson egenmäktigt tog tillbaka en impopulär skatt fängslades han och fördes till Köpenhamn 1463. Ett uppror lett av hans kusin Kettil Karlsson ledde dock till att Kristian I avsattes och att Karl Knutsson blev kung för andra gången. Det följande året frigavs Jöns Bengtsson och tillsamman med sin kusin gjorde han omedelbart efter återkomsten till Sverige uppror mot den nyvalde kung Karl Knutsson som avsattes i januari 1465.  Jöns Bengtsson efterträdde sedan kusinen Kettil Karlsson som riksföreståndare efter dennes död i augusti 1465 men blev emellertid ersatt som riksföreståndare av Erik Axelsson Tott året efter, och när Karl Knutsson Bonde blev vald till kung för tredje gången tvingades Jöns fly till Öland där han dog strax efter. Jöns Bengtsson som under hela sitt liv bekämpade kungamakten och strävade efter ett aristokratiskt styrelseskick är utan tvekan den mest krigiske ärkebiskopen i Sveriges historia.

Kettil Karlsson Vasa (1433-1465) var biskop i Linköping sedan 1459. När ärkebiskopen och kusinen Jöns Bengtsson blev fängslad av Kristian I utropades Kettil Karlsson 1464 till rikshövitsman och inledde ett uppror mot Kristian I. Kort efter valdes han till riksföreståndare av riksrådet och i april samma år besegrade han med hjälp av en bondehär den kungliga armén i Haraker i Västmanland. När Karl Knutsson blev vald till ny kung i augusti avgick Kettil Karlsson Vasa som riksföreståndare men redan i november gjorde han tillsammans med den frigivne Jöns Bengtsson uppror mot den nye kungen. Karl Knutsson avsattes igen i januari 1465 och Kettil Karlsson valdes till riksföreståndare, men i augusti samma år dog Kettil Karlsson av pesten.

Erik Axelsson Tott (1415-1481) tillhörde den så kallade gränsadeln som ägde jord på båda sidor om gränsen mellan Sverige och Danmark. Innan han 1440 bosatte sig i Sverige som en av Karl Knutsson Bondes anhängare hade han varit kanik i Roskilde. Under 1450-talet skedde en brytning mellan Erik Axelsson och kungen och under upproret mot Karl Knutsson deltog han på den kungafientliga sidan som en av två riksföreståndare. Erik Axelsson förblev en anhängare till Kristian I (som utnämnde honom till rikshovmästare 1457) även under Karl Knutssons andra period som kung, men därefter skedde en försoning och när Erik Axelsson Tott 1466-67 återigen var riksföreståndare beredde han vägen för Karl Knutssons återkomst. Efter Karl Knutssons död var Erik Axelsson lojal till dennes politiske efterträdare Sten Sture den äldre. Sina återstående år var Erik Axelsson  fogde i Viborg där han skötte Finlands försvar, bland annat anlade han borgen Olofsborg 1475.

Sten Sture den äldre (1440-1503) utropades till riksföreståndare efter Karl Knutssons död 1470. Han besegrade samma år unionskungen Kristian i slaget vid Brunkeberg. Behöll sedan makten till 1497 då han tvingades erkänna Kristians son Hans som kung av Sverige. Sten Sture blev utnämnd till rikshovmästare men bara fyra år senare störtade han kung Hans och blev återigen till riksföreståndare för andra gången. Denna gång förblev han riksföreståndare tills han dog 1503.

Det finns flera fördjupningsartiklar om Sten Sture den äldre.

Svante Nilsson Sture (1460-1512) tillhörde egentligen ätten Natt och Dag, namnet Sture lades till senare av propagandaskäl. Länge var han en av Sten Sture den äldres främsta motståndare och för detta blev han vid kung Hans trontillträde 1497 utnämnd till marsk. Men missnöjet med Hans styre gjorde att Svante Nilsson allierade sig med Sten Sture och störtade kungen 1501. När Sten Sture sedan dog 1503 valdes Svante Nilsson till hans efterträdare som riksföreståndare och som sådan styrde han på samma enväldiga sätt som Sten Sture hade gjort tidigare, och som Svante Nilsson själv tidigare hade bekämpat. Som en följd av detta kom han naturligtvis i konflikt med riksrådet, men med stöd från bönderna kunde han behålla makten och bekämpa kung Hans försök att återupprätta Kalmarunionen.

Erik Trolle (1460-1530) som unionsvän medverkade han i upproret som störtade Sten Sture den äldre 1497, men han försonades senare med honom och medverkade i striderna mot Danmark. Under Svante Nilssons styre blev Erik Trolle en av de ledande i riksrådet och bekämpade riksföreståndarens växande makt. När Svante Nilsson dog 1512 valde riksrådet Erik Trolle till ny riksföreståndare men folkliga protester tvingade honom att avgå efter bara några månader till förmån för Svante Nilssons son Sten Sture den yngre. Erik Trolle fortsatte dock att vara unionsvän och efter Stockholms blodbad flydde han till Danmark. Han var far till den kände ärkebiskopen Gustav Trolle.

Sten Sture den yngre (1492-1520) efterträdde sin far Svante Nilsson som riksföreståndare 1512 trots riksrådets försök att tillsätta Erik Trolle. Under de följande åren stegrades konflikten med riksrådet samtidigt som kriget mot Danmark fortsatte. År 1517 raserades borgen Stäket som tillhörde riksrådets ledande man, ärkebiskop Gustav Trolle, vilket ledde till att Sten Sture blev bannlyst av kyrkan. I slaget vid Vädla 1517 och Brännkyrka 1518 slogs Kristian II:s attacker mot Stockholm tillbaka, men i slaget vid Bogesund 1520 besegrades Sten Sture och skadades så svårt att han dog senare. Under Stockholms blodbad grävdes hans kropp upp av Kristian II:s män och brändes på bål.

Sten Sture den yngre var den siste av Sturetidens riksföreståndare och precis som sina föregångare Sten Sture den äldre och Svante Nilsson kan hans tid vid makten beskrivas som en folkligt diktatur. Med lojalt stöd från bönderna använde sturarna alltmer hänsynslösa metoder för att bekämpa sina motståndare inom riksrådet. Sten Sture den yngres mål var sannolikhet att återupprätta det nationella kungadömet med sig själv som kung, men hans ovilja till eftergifter mot vare sig Kristian II eller riksrådet ledde till hans undergång.

Läs även om Karl Knutsson Bonde, Kristian I, Hans och Kristian I