Förbudsomröstningen
Den svenska nykterhetsrörelsen grundades 1837 och kom under 1800-talet att
sakta men säkert öka i styrka. Eftersom nykterhetsrörelsen var den första
folkrörelsen och bedrev studieverksamhet kom den att bli en viktig politisk
plattform. Under 1900-talets första decennier kom den att uppleva sin
storhetstid. Och den arbetade energiskt för en restriktiv alkohollagstiftning
med totalförbud som slutmål. Först försökte nykterhetsvännerna att uppnå det
genom att införa det "lokala vetot". Det lokala vetot innebar att varje enskild
kommun skulle kunna införa ett rusdrycksförbud genom en lokal folkomröstning där
alla myndiga män och kvinnor hade rösträtt. Förslaget behandlades av riksdagen
1907 men föll på första kammarens motstånd. Efter den motgången bytte
nykterhetsrörelsen strategi. Nu strävade man efter ett nationellt
rusdrycksförbud. Som ett led i sin kampanj anordnade nykterhetsrörelsen en
alternativ förbudsomröstning 1909-10. Resultatet var 1,9 miljoner röster för
rusdrycksförbud och 17 000 emot. Antalet ja-röster motsvarade 56% av den vuxna
befolkningen.
Det slutliga genombrottet kom 1922. Representanter för andra kammarens
nykterhetspolitiska grupp skrev en motion som yrkade att en folkomröstning om
införandet av rusdrycksförbud skulle hållas. Motionen förutsatte att det vilande
förslaget till grundlagsändring som skulle införa rådgivande referendum också
genomfördes. Motionärerna var alla anhängare av rusdrycksförbud. Och det ansågs
finnas en majoritet för ett sådant förslag bland folket. Motionärerna motiverade
förslaget med att hålla en folkomröstning med att rusdrycksförbud skulle
innebära en sådan stor inskränkning av medborgarnas frihet, och om
rusdrycksförbud infördes med ett enkelt riksdagsbeslut var risken stor att
medborgarna inte skulle följa det. En folkomröstning skulle däremot ge mycket
större legitimitet. Eftersom folkomröstningen hölls samma år som paragrafen om
folkomröstningar skrevs rådde det ingen tvekan om att den skulle vara
rådgivande. Motionärerna argumenterade för att folkviljan var en viktig faktor
som måste tas med i beräkningen när riksdagen bestämmer sig för att fatta beslut
i frågan
I motionen ingick även ett förslag på att låta kvinnor och man rösta var för
sig. Motivet till detta var det faktum att män var mer negativt inställda till
rusdrycksförbud än kvinnor. Och för att förbudet skulle få den legitimitet det
behövde ansåg motionärerna att en majoritet av männen måste rösta för.
Riksdagen var positivt inställd till att hålla en folkomröstning om
rusdrycksförbud. Men förslaget att skilja på mäns och kvinnors röster upprörde
många. Kvinnoorganisationer rasade över att man bara ett år efter att kvinnorna
fick rösta för första gången lade fram ett förslag till folkomröstning där
kvinnornas röster var värdelösa. Folkomröstningen blev av, men man skilde inte
på kvinnors och mäns röster.
Det som kännetecknade valkampanjen till vår allra första folkomröstning var
att den var väldigt hätsk och att partierna inte lade sig i. Undantaget var
vänstersocialisterna som tog ställning för förbud. Annars sköttes valkampanjen
helt och hållet av oberoende organisationer. Detta missgynnade
förbudsmotståndarna som inte var lika välorganiserade som nykterhetsrörelsen.
Valet slutade oväntat med en seger för förbudsmotståndarna. 51% röstade
nej till förbud och 49% ja. Valdeltagandet låg på 55,1%, att jämföra med 54,2% i
riksdagsvalet 1921. Det som avgjorde valet var att de som var emot
rusdrycksförbud var mer benägna att rösta än förbudsvännerna. Det skilde 15
procentenheter i valdeltagande mellan de överlag förbudsvänliga kvinnorna och de
överlag förbudsfientliga männen.
Även om valdeltagandet var högre än riksdagsvalet så var det oväntat lågt.
Rusdrycksförbudet var en fråga som engagerade de breda massorna och
valdeltagandet på 55,1% tolkades
som att folket saknade intresse för folkomröstningar Det jämna resultatet i
kombination med valdeltagandet gjorde att det i praktiken blev mycket väsen för
ingenting. Att det sedan inte blev något rusdrycksförbud berodde inte heller på
folkomröstningen utan på bristande stöd i riksdagen. Alkohollagstiftningen var
redan restriktiv och riksdagsmajoriteten ansåg att det räckte. Förbudsvännerna
fortsatte dock sin kamp och bland liberalerna var oenigheten om hur man skulle
rösta i förbudsfrågan så stor att de året efter folkomröstningen splittrades i
det förbudsvänliga "frisinnade partiet" och i det förbudsfientliga "liberala
partiet", ungefär två tredjedelar av medlemmarna och ännu fler av väljarna
anslöt sig till det frisinnade partiet.
Läs vidare om nytt intresse för folkomröstningar.
|