= "Ostarrîchi” ca 1000   = Landförvärv fram till 1192   = Tillfälligt landförvärv 1139-56
= Andra furstendömen i det Tyskromerska riket

När den blivande tyskromerske kejsaren Otto den store besegrade ungrarna i slaget vid Lechfeld år 955 återerövrades de landområden som utgör dagens Österrike. Längs floden Donau upprättades ett markgrevskap för att trygga försvaret mot ungerska attacker. Detta markgrevskap som utgjorde en del av hertigdömet Bayern kallades enligt ett dokument från 996 för ”Ostarrîchi” av lokalbefolkningen. Dokumentet är det äldsta belägget på ett landområde som kallades för ”Österrike”, men etymologin till namnet är osäker. Troligen betyder det ”östra riket” och skulle kunna vara en benämning på Tyskland (som var den östra halvan av det gamla Frankerriket) som har överförts till det lilla markgrevskapet vid den ungerska gränsen.

Från och med 976 regerades Österrike av ätten Babenberg, vilka drog fördel av landets strategiska läge. Floden Donau utgjorde en viktig kommunikationsled mellan Tyskland och sydöstra Europa (främst det Bysantinska riket) som genererade stora tullintäkter. Babenbergarna utvidgade Österrikes gränser kraftigt och kom 1139 att bli hertigar över hela Bayern efter att dess hertig hade kommit i onåd hos kejsaren. 1156 återlämnades emellertid Bayern till dess tidigare hertighus efter en förlikning med kejsaren. Babenbergarna kompenserades med att Österrike blev upphöjt till ett riksomedelbart hertigdöme som därmed inte längre lydde under Bayern. Det angränsande markgrevskapet Steiermark blev 1180 också frigjort från Bayern och upphöjt till ett hertigdöme. Genom arv kom sedan Steiermark att förenas med Babenbergarnas Österrike år 1192. Samma år blev för övrigt den engelske kungen Rickard Lejonhjärta tillfångatagen av den babenbergske hertigen Leopold V när han passerade Österrike på väg hem till England från korståget i det Heliga landet. Leopold V krävde och fick en lösensumma på 150 000 mark (2-3 gånger Englands årliga intäkter) för att släppa korsfararkungen fri.

= Österrike och Steiermark   = Landförvärv fram till 1269 

Ätten Babenberg dog ut 1248 och efter ett kort mellanspel av Hermann av Zähringen valdes Přemysl Otakar till hertig av Österrike 1151. Han var även markgreve av Mähren och som Ottokar II ärvde 1153 han Böhmens kungakrona. Ottokar II hade stora ambitioner och ställde flera gånger upp i det tyska kungavalen. I kamp mot Ungern lyckades han återförena Steiermark med Österrike 1261, vilket följdes upp med förvärven av Kärnten och Krain 1269. Dessutom ledde han två fälttåg mot det hedniska Preussen och fick staden Königsberg uppkallad efter sig (nuvarande Kaliningrad).

= Österrike och Steiermark  = Habsburgska besittningar   = Förlorade länder 1276

När Ottokar II ännu en gång misslyckades att bli vald till tysk kung 1273 vägrade han att erkänna segraren Rudolf av Habsburg och sådde därmed fröet till sin egen undergång. När Ottokar försökte underminera Rudolfs ställning hotade Rudolf  med indragning av alla län som hade bytt innehavare sedan 1250 då den senaste allmänt erkände tyske kungen hade dött. Detta var ett dråpslag mot Ottokar II: som 1276 tvingades avträda alla län utom Böhmen-Mähren. Ottokar II försökte återerövra länen 1278 men stupade i slaget vid Marchfeld. Kärnten och Krain kom att förlänas till den Meinhardinska ätten som styrde Tyrolen. Men Österrike och Steiermark förlänade Rudolf till sina söner Albrecht och Rudolf II 1282, varmed dessa länder förenades med ätten Habsburgs övriga förläningar i Schwaben (nuvarande södra Tyskland och norra Schweiz). Med detta inleddes den långa habsburgska eran i Österrike som skulle vara ända till 1918.

= Landförluster fram till 1415   = Tyrolska linjens besittningar (1411-1490) = Steierska linjens besittningar (från 1411)

= Landförvärv 1335-1382 = Albertinska linjens besittningar (från 1379)

Ätten Habsburg var en av Tysklands mest betydelsefulla furstehus och tre av dess medlemmar var tyska kungar 1273-1291, 1298-1308 och 1314-1330. Därefter skulle det emellertid dröja till 1438 innan de återigen kom i besittning av kungatronen (och då oavbrutet fram till 1740). Under mellantiden koncentrerade sig habsburgarna på att utvidga sitt länsinnehav. Kärnten och Krain förlänades till habsburgarna 1335 när den Meinhardinska ätten dog ut. Rudolf IV lyckades under kuppartade former lägga beslag på Tyrolen 1363 tack vare att änkan till den nyss avlidne tyrolske grevens änka var en habsburgare som inte vill se dennes släktingar ärva grevskapet. Samme Rudolf skulle framställa förfalskade dokument som skulle stärka ätten Habsburgs ställning. Bland annat såg han till att med ett förfalskat dokument ge sig själv titeln ärkehertig, en titel som alltsedan dess har varit unik för ätten Habsburg även om den inte officiellt godkändes förrän 1453.

En serie arvskiften inom ätten Habsburg skulle dock försvaga Österrikes ställning. 1379 delades ättens besittningar så att Albrecht III (den Albertinska linjen) ärvde Österrike medan Leopold II (den Leopoldinska linjen) fick resten. Den Leopoldinska linjen skulle dessutom i sin tur delas i en Tyrolsk och Steiersk linje 1411. Den Leopoldinska linjen (och sedan den Tyrolska) ärvde ättens Habsburgs ursprungliga besittningar i Schwaben. En ny stat som skulle bli känd som Schweiz hade emellertid bildats i dessa trakter 1291. Bönderna i detta område motsatte sig habsburgarnas styre och anslöt sig till Schweiz som skulle besegra habsburgska arméer vid Morgarten 1315 och Sembach 1386. Efter det sistnämnda nederlagen gick de flesta habsburgska besittningar i Schwaben förlorade en efter en fram till 1415 då Aargau anslöt sig till Schweiz. Delvis hade dessa förluster kompenserats av förvärven av Feldkirch, Bludenz, Hohenberg, och delar av nuvarande Vorarlberg (1381) samt Trieste (1382).

= Österrike = Burgundiska länderna (från 1482)

= Landförvärv 1457-1507 = Tillfälliga landförvärv 1437-1457

Den Albertinska linjen huvudman Albrecht V (II) kom 1437 i besittning av Böhmens kungatron och valdes året efter även till kung av Ungern och Tyskland. Albrecht II dog emellertid 1439 och hans postumt födde son som ärvde Böhmens och Ungerns kungakronor dog redan 1457 som den siste medlemmen av ätten Habsburgs Albertinska linje. Böhmen och Ungern gick förlorat för ätten Habsburg, men Österrike ärvdes av den Steierska linjens huvudman Friedrich III som redan 1440 hade valts till tysk kung. Friedrich III efterträddes 1493 av sin son Maximilian som tre år tidigare hade tagit över den Tyrolska linjens besittningar. Samtliga habsburgska länderna styrdes nu återigen av en gemensam härskare. Genom giftermål hade Maximilian säkrat de rika Burgundiska länderna åt ätten Habsburg, vilka ärvdes av hans son Filip den sköne 1482. Det Habsburgska kärnområdet som nu kallades för de Österrikiska arvländerna utökades med grevskapet Görz (1500) och smärre bayerska områden 1507.

  = Spanska kronan och de Burgundiska länderna  = Österrikiska arvländer

Ätten Habsburg expansion var emellertid inte över. Maximilian lyckades få sin son Filip den sköne bortgift med den spanska prinsessan Johanna, vilket ledde till att sonsonen Karl V ärvde det spanska väldet 1516 och sedan efterträdde sin farfar som tyskromersk kejsare och innehavare av de Österrikiska arvländerna år 1519. Genom arv och giftermål hade Karl V:s habsburgska släktgren på bara ett halvt sekel avancerat från att styra ett litet hörn av Tyskland till att härska över ett rike "där solen aldrig gick ned".

Fortsättning följer på denna sida.