Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Kartor Befolkning Regentlängder Skandinavien
 
  KARTOR:
 
  Romarriket
  Frankerriket
  Österrike
  Preussen
  Europa
  EU
_____________________
 
  Danmark
  Finland
  Norge
  Sverige

 

Örjan Martinsson

Österrike 1700-1815

= Österrike
= Andra  furstendömen i det Tyskromerska riket
= Landförvärv 1714, 1718 och 1720
= Tillfälligt landförvärv 1714-20

Den spanske kungen Carlos II hade inga barn och under slutet av 1600-talet hade europeiska monarker försökt komma överens om hur det spanska väldet ska delas mellan Frankrike och Österrike som båda gjorde anspråk på det. Två delningsfördrag hade lagts fram, men Österrikes kejsare Leopold I hade sagt nej till båda eftersom han ville att sin son Karl skulle ärva hela väldet. Spanjorerna ville också bevara sitt välde odelat, men de ansåg att Frankrike var bäst lämpat att försvara en sådan lösning så Carlos II testamenterade sitt rike till den franske kungen Ludvig XIV:s yngre sonson. Detta utlöste det Spanska tronföljdskriget som varade 1701-1714 och resulterade i en delning som var mindre gynnsam än de delningsfördrag Österrike tidigare hade sagt nej till. Likväl var det frågan om en mycket stor expansion av Österrikes territorium då stora delar av nuvarande Belgien och Italien kom att styras från Wien. När turkarna försökte återta territorium som de hade förlorat till Venedig utlöste detta en österrikisk krigsförklaring 1715 och i den följande freden 1718 utökades Österrikes territorium med de återstående delarna av Ungern samt angränsande områden. Ett spanskt försök att återerövra de italienska besittningarna 1717-1720 misslyckas, men resulterar i att Österrike byter Sardinien mot Sicilien som tidigare hade tilldelats Savoyen. Österrike hade nu uppnått sin största territoriella utsträckning någonsin.

= Österrike
= Andra  furstendömen i det Tyskromerska riket
= Toscana (styrt av Maria Theresias gemål 1737-65)
= Österrikiska landförluster
= Tillfälligt landförvärv 1735-48
 

Trots att Österrike var större än någonsin tidigare hade det ett stort problem. Dess kejsare Karl VI var den siste manlige medlemmen av ätten Habsburg. Hans regeringstid 1711-1740 kom därför att ägnas åt att skaffa internationella garantier åt den så kallade Pragmatiska sanktionen som skulle se till att hans dotter Maria Theresia ärvde ett odelat Österrike. Redan under Karl VI:s livstid skulle emellertid Österrike minska i omfattning. Det Polska tronföljdskriget 1733-35 mot Frankrike resulterade i att kungariket Bägge Sicilierna i södra Italien samt delar av Lombardiet i norra Italien gick förlorat. Dessutom tvingades Maria Theresias make Franz Stephan byta sitt hertigdöme Lothringen mot Toscana 1737. I utbyte för Bägge Sicilierna hade Österrike erhållit det betydligt mindre hertigdömet Parma. Ett nytt turkiskt krig 1737-39 ledde till förlusten av de delar av Bosnien, Serbien och Valakiet som hade erövrats 1718. När Karl VI sedan dog 1740 visade sig de internationella garantierna vara värdelösa då Preussen, Bayern och Sachsen gjorde anspråk på österrikiskt territorium med stöd från Frankrike. Den väntade uppstyckningen av Österrike uteblev dock då Maria Theresia lyckades rida ut stormen (det Österrikiska tronföljdskriget 1740-48). Men hon kunde inte förhindra att Preussen erövrade större delen av Schlesien. Dessutom tvingades hon att avträda Parma samt ytterligare delar av Lombardiet. Eftersom den habsburgska ätten formellt sett hade dött ut 1740 blev Maria Theresias make Franz Joseph vald till kejsare 1745 och deras söner fortsatte att använda namnet Habsburg (nu som ätten Habsburg-Lothringen).

= Österrike
= Landförvärv 1772, 1775 och 1779
= Andra  furstendömen i det Tyskromerska riket
= Toscana (styrt av en habsburgsk sidolinje)

Det Österrikiska tronföljdskriget hade avslöjat avslöjat allvarliga svagheter i den österrikiska staten. Decennierna efter 1748 ägnades åt reformer som skulle stärka den österrikiska armén och statsförvaltningen. Högst uppe på önskelistan stod också en återerövring av det rika Schlesien som 1742 hade förlorats till Preussen som nu uppträdde som en allvarlig rival till Österrike inom det Tyskromerska riket. Trots en allians med Ryssland och Frankrike lyckades dock inte Österrike att återta Schlesien under Sjuårskriget 1756-63, även om dess armé återupprättade sitt anseende. Tillsammans med Preussen och Ryssland deltog Österrike i Polens första delning 1772 och fick Galizien och Lodomerien på sin lott. I samförstånd med Ryssland ockuperade Österrike även det angränsande Bukovina 1774 och det en gång så fruktade Osmanska riket hade inget annat val än att året efter formellt avträda området till Österrike. Joseph II som hade efterträtt sin far som Tyskromersk kejsare 1765 och som fram till modern Maria Theresias död 1780 delade makten med henne, var pådrivande i denna fredliga (men självsvåldiga) expansion och ville även annektera Bayern. Ett lägligt tillfälle inträffade 1777 då den Wittelsbachiska släktgren som styrde Bayern dog ut. Preussen tolererade dock inte en så kraftig Österrikisk expansion på tyskt territorium och det Bayerska tronföljdskriget (1777-79) bröt ut. I den följande freden fick Joseph nöja sig med enbart en liten bayersk landremsa (Innviertel).

= Österrike
= Landförvärv 1795 och 1797
= Landförluster 1797
= Andra  furstendömen i det Tyskromerska riket
= Toscana (styrt av en habsburgsk sidolinje)
 

Efter Maria Theresias död 1780 inledde Joseph II en febril reformverksamhet som syftade att i upplysningstidens anda modernisera Österrike. Detta väckte dock ett stort motstånd i Ungern och i Österrikiska Nederländerna (nuvarande Belgien) och många reformer återställdes efter Josephs död 1790. Joseph II hade under 1780-talet försökt byta de Österrikiska Nederländerna mot Bayern, men Joseph II och den bayerske kurfursten kunde inte komma överens om värdet på deras respektive besittningar. Liknande planer om att dela det Osmanska riket mellan Österrike och Ryssland ledde inte heller någon värt. Österrike avstod från att delta i Polens andra delning 1793 mot löften att få Bayern (som dock inte infriades). Däremot deltog Österrike i den tredje delningen 1795 som utplånade Polen från kartan och innebar att Västgalizien blev österrikiskt. 

Av stor betydelse var dock den franska revolutionen 1789 som ledde till en fransk krigsförklaring mot Österrike 1792. Trots att Österrike ingick i en stor koalition av krigförande länder skulle de bli besegrade av de franska revolutionsarméerna. När fred slöts i Campo Formio 1797 hade Frankrike erövrat allt land väster om Rhenfloden, däribland de Österrikiska Nederländerna. Även det som återstod av de norditalienska besittningarna avträddes. Som kompensation fick dock Österrike annektera republiken Venedig.

= Österrike
= Andra  furstendömen i det Tyskromerska riket
= Landförvärv 1805
= Landförluster 1805

Kriget mot det revolutionära Frankrike slutade emellertid inte med freden i Campo Formio. Ett nytt koalitionskrig utkämpades 1799-1802 som för Österrikes del slutade 1801 med en bekräftelse av fredsvillkoren från Campo Formio. Det tredje koalitionskriget 1805 resulterade i en fransk ockupation av Wien och avgjordes av trekejsarslaget vid Austerlitz. Österrike tvingades avträda den forna republiken Venedig samt hela Främre Österrike (som inkluderade Tyrolen som erhölls av Bayern). Dessutom avsattes den habsburgska sidolinje som regerade Toscana. Det enda område som Österrike erhöll som kompensation var ärkebiskopsdömet Salzburg, Mozarts hemland. Eftersom Frankrikes diktator Napoleon Bonaparte hade låtit sig krönas till kejsare 1804 hade Franz I samma år förklarat sig själv som ärftlig kejsare av Österrike (utöver titeln Tyskromersk kejsare som han redan hade).

= Österrike   = Landförluster 1809

1806 tvingades Franz I att lägga ned sin tyskromerska kejsarkrona då det av Napoleon bildade Rhenförbundet i praktiken hade gjort att det Tyskromerska riket i praktiken hade upphört att existera. Tre år senare valde Österrike att oförsiktigt nog att delta i det femte koalitionskriget mot Frankrike. Detta blev inte lyckligare än de förra krigen och Österrike förlorade Innviertel, Salzburg, Kärnten, Krain och de västra delarna av Kroatien samt Västgalizien och en del av Östgalizien.

Fortsättning följer på denna sida.