Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Kartor Befolkning Regentlängder Skandinavien
 
  Regentnamn
  Flaggor

 
 
  Brittiska öarna
  Benelux
  Frankrike
  Iberiska halvön
  Italien
  Centraleuropa
  Tyskland
  Skandinavien
  Baltikum
  Polen
  Östeuropa
  Balkan
 
_____________________

Örjan Martinsson

Kejsare

Kejsare är den allra högsta titel en västerländsk regent kan ha. Titeln uppstod i Romarriket som en benämning på de envåldshärskare som styrde Rom efter republikens fall. Det latinska ordet för monark var egentligen "rex" (dvs. kung) men det ordet hade en negativ klang i dåtidens Rom, ungefär som ordet tyrann uppfattas idag. Därför försökte de romerska kejsarna upprätthålla en illusion av att republiken fortfarande existerade genom att samla på sig olika republikanska titlar istället för att utropa sig själva som kungar. Den viktigaste titeln var "princeps" som var en hederstitel för den främste senatorn. Att vara princeps innebar att man hade rätt att yttra sig först i senaten, ordet betyder också "förste". Princeps är ursprunget till senare titlar som prins och furste.

Även om princeps var den titel som kejsarna använde officiellt så kallades de i vardagligt tal för caesar. Caesar var egentligen ett familjenamn som de första kejsarna använde, men eftersom namnet var så starkt förknippat med kejsarmakten kom det att ingå i alla senare kejsares titulatur. Caesar som under klassisk tid uttalades som "kajsar" är ursprunget till det svenska ordet för kejsare. Även den ryska titeln "tsar" kommer från ordet caesar, men eftersom de ryska tsarerna inte blev erkända som kejsare antog de senare titeln "imperator" som alltid översätts till kejsare. Detta ord kommer från latinets "imperator" som kan översättas till "befälhavare". Det var främst en militär titel och det var i egenskap av imperator som de romerska kejsarna kontrollerade sina legioner, vilket var grunden för de romerska kejsarnas makt. I de moderna språken härstammar ordet för kejsare antingen från den romerska titeln imperator eller familjenamnet Caesar .

En annan officiell titel för de romerska kejsarna var "Augustus" som betyder "den vördnadsvärde". Det var en hederstitel som tilldelades den förste kejsaren år 27 f. kr. och som användes av alla senare kejsare. När Romarrikets styrelseskick reformerades i slutet av 200-talet e. Kr. blev Augustus huvudtiteln för de överkejsare som styrde över varsin halva av Romarriket. Dessa hade varsin underkejsare som var deras tronföljare och titulerades som caesar. Till skillnad från de övriga titlarna blev inte augustus ett ord för kejsare i något modernt språk.

Kejsardömen

Det första kejsardömet var som sagt Romarriket. Detta kejsardöme bildades år 31 f. kr. eller år 27 f. kr. beroende på vilken definition man använder. Tidpunkten för när det romerska kejsardömet upphörde att existera är i än högre grad en definitionsfråga eftersom det Bysantinska kejsardömet utvecklades från det starkt förminskade Romarriket under tidig medeltid. Bysans gick i sin tur under 1204 när det erövrades av det fjärde korståget. I dess ställe uppstod tre nya kejsardömen. Korsfararnas Latinska kejsardöme och de grekiska kejsardömena Niccea och Trapezunt, alla tre gjorde anspråk på att vara de rättmätiga arvtagarna till Bysans. År 1261 erövrade Niccea det Latinska kejsardömet varefter det också i historieböckerna kom att kallas för det Bysantinska kejsardömet. Men det återuppståndna Bysans gick slutgiltigt under när huvudstaden Konstantinopel erövrades av turkarna 1453. Kejsardömet Trapezunt mötte samma öde 1461. Som en konsekvens av detta antog den turkiske sultanen titeln kejsare 1473, fast det dröjde ända till 1878 innan den titeln blev erkänd i Europa.

År 800 kröntes Karl den store till kejsare av påven. Detta uppfattades som att man återupprättade den västromerska kejsartiteln som hade försvunnit 476 när den dåvarande kejsaren blev avsatt av german-kungen Odovakar. Kejsartiteln var därefter förknippat med kungadömet Italien som 962 förenades med det tyska kungadömet. Därmed skapades den stat vars fullständiga namn med tiden skulle bli det "Heliga romerska riket av tysk nation". Fram till 1508 var de tyska kungarna tvungna att bli krönta av påven innan de kunde kalla sig för romersk kejsare, men därefter var kejsartiteln hårt knutet till det tyska riket.

Under medeltiden hade härskarna i Bulgarien och i Serbien kallats för tsarer. Men titeln tsar uppfattades i Västeuropa som en slavisk motsvarighet till titeln kung. Detta gällde även när de ryska härskarna gjorde anspråk på att vara arvtagaren till de bysantinska kejsarna och lät titeln tsar ingå i deras titulatur. Från och med 1547 blev det den officiella titeln för Rysslands härskare. Peter den store förstärkte sina anspråk på kejsarstatus genom att lägga till sig titeln "Imperator över allt Ryssland" 1721. Trots protester från de västeuropeiska monarkerna över detta tilltag blev de ryska härskarnas kejsarstatus allmänt erkänd under 1700-talet.

Länge var kejsartiteln alltså en exklusiv titel förbehållen endast dem som kunde göra anspråk på att vara arvtagare till de romerska kejsarna. Men under 1800-talet drabbades kejsartiteln av inflation och varje stormakts statschefer hade åtminstone under en kortare period kejsarstatus. Först ut var Napoleon som 1804 krönte sig själv till "fransmännens kejsare". Den tyskromerske kejsaren svarade på detta med att samma år lägga till sig titeln "ärftlig kejsare av Österrike". Två år senare upplöstes det Tyskromerska riket av Napoleon. Själv blev Napoleon 1814 tvingad att abdikera som Frankrikes kejsare av de allierade makterna som istället gav Napoleon titeln kejsare av Elba. Men Napoleon nöjde sig inte med att styra över den lilla ön utan återtog snart Frankrike. Efter 100 dagar var emellertid det första franska kejsardömet definitivt över och Napoleon skickades som fånge till ön Sankt Helena i södra atlanten.

Medan dessa omvälvande händelser ägde rum i Europa passade flera kolonier på att göra sig självständiga och några av dess härskare hade dessutom tillräckligt med självförtroende för att utropa sig som kejsare. Sålunda var den karibiska ön Haiti kejsardöme 1804-1806 och 1849-1859. Mexico var ett kejsardöme 1822 och 1863-1867. Kungen av Portugal utropade sig till "konstitutionell kejsare och Brasiliens ständige försvarare" 1822 och klippte sedan av banden med moderlandet Portugal. Det brasilianska kejsardömet störtades först 1889 genom en militärkupp.

Men dessförinnan hade det hänt saker i Europa. 1852 gjorde Frankrikes president, tillika brorson till Napoleon, en statskupp och införde det andra kejsardömet med sig själv, Napoleon III, som kejsare. Detta kejsardöme störtades 1870 som ett resultat av nederlaget i kriget mot de tyska staterna. Men det kriget innebar också att Tyskland enades 1871 (utan Österrike) med Preussens kung som "tysk kejsare". Storbritannien ville inte vara sämre och lät därför utropa sin koloni Indien till kejsardöme så att drottning Victoria skulle ha samma rang som sina kollegor på kontinenten.

Första världskriget 1914-1918 ledde till att inte mindre än fyra kejsardömen gick under, Tyskland, Österrike, Ryssland och det Osmanska riket. Senare under mellankrigstiden erövrades Abessinien av Italien och dess kung titulerade sig därefter som kejsare över detta land. Abessinien återfick dock sin självständigt under andra världskriget och även det indiska kejsardömet försvann när det landet blev en självständig republik 1948. Därmed fanns det inte längre något rike vars härskare använde sig av ett av de västerländska orden för kejsare. De inhemska härskarna i Abessinien (senare kallat Etiopien) hade visserligen såväl före som efter den italienska ockupationen kallats för kejsare i de västerländska språken. Men den egentliga benämningen på härskartiteln var "konungarnas konung" och härstammade från forntidens Mesopotamien och inte från Romarriket. Traditionellt har även härskare i Kina, Japan, Korea och Vietnam benämnts som kejsare, men deras egentliga titlar är inte heller av västerländska utan av inhemskt ursprung.

Den centralafrikanska republikens kortvariga experiment med monarki under den maktfullkomlige Bokassas styre 1976-1979 bildar en epilog till de västerländska kejsardömenas historia.

= Kaiser, = Keizer, = Kejser, = Kejsare, = Keiser, = Keisari, = Emperor, = Empereur, = Imperador, = Emperador, = Imperatore, = Împărat, = Császár, = Císař, = Cesarz, = Imperator/Tsar, = Car, = Basileos *, = Kaizeris, = Keisari

* = Basileos är egentligen det grekiska ordet för kung. En utförlig beskrivning av de bysantinska kejsarnas titlar finns på denna sida.