Ätten Holstein-Gottorp

Den holstein-gottorpska ätten härstammar från hertig Adolf som var yngre bror till den danske kungen Kristian III. I denna egenskap erhöll han 1544 hertigdömet Holstein-Gottorp som låg på båda sidor om gränsen mellan Danmark och det Tyskromerska riket. Konflikter med det danska kungahuset gjorde att de holsteinska hertigarna allierade sig med Sverige under 1600-talet. Banden mellan Holstein-Gottorp och Sverige stärktes också genom äktenskap mellan Karl X Gustav och den holsteinska prinsessan Hedvig Eleonora samt mellan Karl XII:s syster Hedvig Sofia och hertig Fredrik IV.

När Karl XII stupade var hans systerson hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp en av de två kandidaterna vid kungavalet. Trots att Ulrika Eleonora valdes till kung förblev det så kallade holsteinska partiet en viktig maktfaktor fram till riksdagen 1727. Men ätten Holstein-Gottorp blev trots allt svenskt kungahus eftersom äktenskapet mellan Ulrika Eleonora och Fredrik I var barnlöst och Sverige förlorade kriget mot Ryssland 1741-43. Hertig Peter som tidigare varit en kandidat som svensk tronföljare hade 1742 blivit vald till rysk tronföljare istället och för att få en mild fred var Sverige tvungen att acceptera Peters släkting Adolf Fredrik som efterträdare till Fredrik I.

Ätten Holstein-Gottorp var sedan svenskt kungahus mellan 1751-1818 och rysk tsardynasti 1762-1918. Även det tyska storhertigdömet Oldenburg styrdes av en gren av Holstein-Gottorp mellan 1773-1918. Dessutom har huset Oldenburg, som ätten Holstein-Gottorp är en gren av, varit kungahus i Grekland och är än idag kungahus i Danmark och Norge.

Adolf Fredrik 1751-1771
I
Gustav III 1771-1792	Karl XIII 1809-1818
I
Gustav IV Adolf 1792-1809

Adolf Fredrik var egentligen förutbestämd att som furstbiskop styra över ett obetydligt landområde norr om Lübeck. Ryska påtryckningar gjorde dock att han blev vald till svensk tronföljare 1743. Åtta år senare tillträdde han som kung, men frihetstidens statskick gav honom litet inflytande. När Adolf Fredrik vägrade att skriva under riksdagens beslut svarade de med att använda en namnstämpel istället. På initiativ av hans kraftfulla drottning planerade kungens anhängare 1756 att genomföra en statskupp. Men kuppen avslöjades och flera konspiratörer blev avrättade. Sista försöket att hävda kungamakten skedde 1768 när han abdikerade och vägrade att återinträda om inte riksdagen sammankallades, vilket skedde fem dagar senare. De författningsändringar som Adolf Fredrik hade hoppats på genomfördes dock inte av riksdagen. 1771 dog han av ett slaganfall efter att han bland annat hade ätit semlor.

Adolf Fredrik har gått till historien som en medelmåttig toffelhjälte som var ointresserad av makt. Det skulle istället ha varit drottning Lovisa Ulrika som var den drivande kraften kring försöken att utöka kungamakten och den som med sina kulturella intressen spred glans kring hovet. Kritiken är delvis orättvis, för Adolf Fredriks möjligheter att utöva någon makt var starkt begränsad. De gånger han faktiskt tilläts få inflytande visade han prov på administrativa talanger.

Gustav III efterträdde sin far Adolf Fredrik som kung 1771. Året efter genomförde han en oblodig statskupp som ökade hans makt och avslutade frihetstiden. Kuppen hade stöd från adeln som hade känt sig alltmer hotad av frihetstidens statskick där de bara hade en röst av fyra i riksdagen. Till en början stärktes adelns ställning av Gustav III. Men kungens strävan efter mer makt gjorde att hans förhållande till adeln med tiden blev alltmer ansträngt.

Gustav III ville regera i upplysningstidens anda, vilket visade sig i att han ökade religionsfriheten, instiftade svenska akademin och gynnade kulturlivet. Han skrev själv flera operor om Gustav Vasa och Gustav II Adolf som han beundrade och ville efterlikna. I detta syfte planerade han 1783 och 1786 att anfalla Norge. Men båda gånger övertalades han att avstå från krigsplanerna. 1787 kom dock ett tillfälle som Gustav III inte kunde motstå, Turkiet förklarade krig mot Ryssland. Det följande året förklarade Sverige krig mot Ryssland efter en påhittad gränsincident i Puumala. Men kriget var inte framgångsrikt och ett omfattande myteri bland officerarna, Anjalaförbundet, lamslår armén. Kriget utökas när Rysslands bundsförvant Danmark invaderar Bohuslän. Tack vare segern i slaget vid Svensksund kunde en fred utan gränsförändringar slutas 1790.

Kriget mot Danmark och ilskan mot de adliga officerarnas myteri ökade Gustav III:s popularitet och 1789 genomförde han med stöd av de ofrälse stånden en grundlagsändring som gav honom nästan oinskränkt makt. Priset var dock adelns hat. Bara tre år senare sköts han på operan av en adelskonspiration. Gustav III dog av skadorna två veckor senare. Men hans värdiga uppträdande och folkets vrede över dådet gjorde att den planerade statskuppen inte kunde genomföras.

Med undantag av Karl XII har nog ingen kung fått mer skilda omdömen än Gustav III. Han var onekligen en skicklig politiker som kunde ta vara på alla tillfällen som bjöds. Och hans kulturella intresse gav hovet en glans som inte har någon motsvarighet i den svenska historien. Men dessvärre var han också ärelysten och lagd åt önsketänkande.

Gustav IV Adolf bara tretton år när hans far Gustav III mördades 1792. Farbrodern hertig Karl tillsattes därför som förmyndare. Men den verklige regenten var dock hertigens förtrogne Gustav Adolf Reuterholm, i folkmun kallad storvesiren. Reuterholm var impopulär både bland folket och den unge kungen och han avskedades när Gustav IV Adolf blev myndig 1796. Som regent hade Gustav IV Adolf samma enväldiga makt som Gustav III hade haft efter 1789. Men hans ointresse över detaljer gjorde att den faktiska makten över inrikespolitiken hamnade hos byråkrater. Däremot hade Gustav IV Adolf med sina enkla vanor ett sinne för ekonomi. Vilket visade sig i skötseln av de tyska besittningarna. Dessa hade varit en förlustaffär ända sedan 1648 och Gustav IV Adolf valde 1803 att panta bort Wismar till Mecklenburg.

Utrikespolitiken kännetecknades av hans motvilja mot det revolutionära Frankrike. Något som ledde till att Sverige drogs in i napoleonkriget 1805. Napoleons framgångar gjorde att Sveriges allierade föll bort en efter en. Men Gustav IV Adolf vägrade att acceptera erbjudanden om fred. 1808 ställdes han därför inför ett tvåfrontskrig mot Frankrike, Danmark och Ryssland som fiender. Resultatet blev att Finland förlorades till Ryssland. Missnöjet med Gustav IV Adolf hotade att utlösa ett inbördeskrig och en grupp officerare valde därför att avsätta honom i en statskupp 1809.

Gustav IV Adolf landsförvisades och 1812 skilde han sig från sin fru. Under namnet överste Gustafsson förde han sedan ett kringflackande liv tills han dog 1837 i Sankt Gallen. Hans eftermäle var länge starkt negativt då den nya regimen utsatte honom för en omfattande svartmålning. Han har länge ensam fått skulden för förlusten av Finland men inkompetenta militärer bär en stor del av ansvaret.

1748-1818

Karl XIII var en yngre bror till Gustav III. Efter statskuppen 1772 fick han titeln hertig av Södermanland från sin bror. Men då han senare inte fick några viktigare politiska uppdrag blev han fientlig inställd till Gustav III, och han ingick i de kretsar som låg bakom mordet på kungen 1792. Gustav III hade på dödsbädden strukit Karl från förmyndarregeringen. Men efter kungens död fick Karl beslutet ogiltigförklarat. Och vid samma tid lade han ner de pågående utredningarna kring konspirationen mot Gustav III. Som förmyndare var Karl en svag regent och den mesta makten låg hos hans gunstling Gustav Adolf Reuterholm. När Gustav IV Adolf blev myndig förlorade Karl sitt politiska inflytande tills 1809. Efter att hans brorson blivit avsatt erbjöds han att bli riksföreståndare. Men det var först efter att Karl hade godkänt den nya grundlagen som han blev vald som kung. Som kung var han inte mer aktiv än han hade varit under förmyndarregeringen. Den verklige makten innehades av Jean Baptiste Bernadotte som han adopterade 1810 då han saknade egna barn. 1814 blev han även kung av Norge under namnet Karl II. Men hans dåliga hälsa förhindrade honom från att utöva någon regeringsmakt och fyra år senare dog han.