Vikingatiden Medeltiden Nya Tiden Landskap Svensk politik
 
  Blekinge
  Bohuslän
  Dalarna
  Dalsland
  Gotland
  Gästrikland

  Halland
  Hälsingland
  Härjedalen
  Jämtland
  Lappland
  Medelpad
  Norrbotten
  Närke
  Skåne
  Småland
  Södermanland
  Uppland

  Värmland
  Västerbotten
  Västergötland
  Västmanland
  Ångermanland
  Öland
  Östergötland

_
 
  Städer
____

Örjan Martinsson

Eftersom det har ifrågasatts ifall Hälsingland var en del av det svenska riket under tidig medeltid, vilket i mitt tycke har skett på mycket lösa grunder, har jag plockat ut de kapitel i Adam av Bremens bok som handlar om Hälsingland och publicerat dem här för att på så sätt sprida kunskap om vad källorna egentligen säger. Innehållet är för omfattande för att rymmas i artikeln om Hälsinglands historia och det har därför fått bli en egen sida.

Den äldsta belägget på Hälsingland ("Halsingland") är från Adam av Bremens bok om ärkestiftet Hamburgs historia, "Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum", som skrevs ned ca 1075. Adam själv kom från södra Tyskland och den enda gången han var utanför Tyskland var när han gjorde ett besök hos Danmarks kung Sven Estridsson. Detta innebär att Adam var helt beroende av andra personers vittnesbörd när han skildrade förhållandena i Skandinaviens länder. Trots detta är hans bok en av de allra viktigaste källorna till Sveriges historia under 1000-talet. Dessvärre är den också mycket svårtolkad eftersom den är skriven i latin. Latinet gör till exempel ingen skillnad mellan etniciteten svear och invånare i Sverige (svenskar) utan båda översätts vanligen till "Sueones" i latinska texter. Även norrmän, nordbor och normander beskrivs med samma ord i medeltidslatinet, "nortmanni". Adam av Bremens bok innehåller många fler exempel på den här typen av språkförbistring och det innebär att man måste vara mycket försiktig när man tolkar honom och inte rycka ut meningar ur sitt sammanhang.

I den nedanstående översättningen av Emanuel Svenbergs från 1984 har originalorden Sueonia/Suedia och sueones/suedi lämnats kvar då det inte är självklart vad de egentligen betydde. Jag har dock även gjort en justering av Svenbergs text genom att ersätta den nyskapade termen "sveoner" med den mer konventionella översättningen "svear" för att inte orsaka onödig förvirring. Adam av Bremens två begreppspar kan ha varit ett utslag av inkonsekvent stavning men det är mer sannolikt ett försök att skilja mellan svear och svenskar. Suedia syftar med största sannolikhet på Sverige medan Sueonia troligen motsvarar Svitjod (= Svealand). Adams skildring är dock mycket förvirrad och det verkar inte som om han till fullo förstod skillnaden mellan dessa två begrepp.

Kapitel 24

Mellan Norge och svearnas land (Sueoniam) bor värmlänningar, finnvedingar och andra folk. De är nu alla kristna och hör till Skarakyrkan. Norrut i gränslandet mellan svear (sueonum) och norrmän bor skridfinnarna, som påstås löpa fortare än vilda djur. Deras stora samhälle heter Hälsingland, för vilket ärkebiskopen utsåg Stenfi som den förste biskopen, vilken han med en ändring av namnet kallade Simeon. Förutom de nämnda finns det tallösa andra svenska (sueonum) stammar, om vilka vi vet att endast götarna, värmlänningarna och en del av skridfinnarna har blivit omvända till kristendomen.

Kapitel 25

Jag ska nu ge en kort beskrivning av svearnas land (Sueoniae) eller Sverige (Suediae): i väster innefattar det götarna och samhället Skara, i norr värmlänningarna med skridfinnarna som styrs från Hälsingland, i söder det förut omtalade baltiska havet i hela dess längd. Där ligger det stora samhället Sigtuna. I öster slutligen gränsar det till de ripheiska bergen, där det finns väldiga ödemarker och höga snömassor, och där flockar av vidunderliga människor hindrar ett ytterligare framträngande. Där finns det amazoner, hundhuvuden, cykloper, som har ett enda öga i pannan, vidare de varelser som Solinus kallar himantopoder och som springer på ett ben, vidare de som tycker om människokött som föda. Därför undflyr man dem och tiger också med rätta om dem. Den danske kungen, som jag ofta tänker på med tacksamhet, har berättat för mig att det från bergstrakterna till slättlandet brukade komma ned människor som var småväxta men som svenskarna (suedis) hade svårt att hålla stånd mot på grund av deras kroppskrafter och snabbhet. Varifrån de kommer, är osäkert. Han sade att de dyker upp helt plötsligt, ibland en gång om året, stundom vart tredje år. Om man inte med alla krafter hindrar dem, förhärjar de hela landskapet och drar sig sedan tillbaka igen. Mycket annat brukar brukar man omtala, som jag i korthetens intresse har utelämnat. Må ögonvittnena själva förtälja därom. Nu övergår jag till att säga några ord om svearnas (sueonum) hednatro.

De småväxta människor som nämns i slutet av kapitel 25 är troligen samer. Att det skulle ha funnits amazoner i dessa nordliga trakter beror förmodligen på att Adam av Bremen har misstolkat landskapsnamnet "Kvänland" som "kvinnolandet". Övriga fantasifulla varelser kan härledas till antikens historieskrivare som Adam fäste alltför stor tilltro till. Det bör också noteras att Skandinaviska halvön sträcker sig från väster till öster i Adam av Bremens mentala kartbild, vilket är förklaringen till varför väderstrecken ofta är felaktigt angivna i Adams skildring, som till exempel att Sveriges östkust skulle vara den norra kusten till det baltiska havet. I handskrifterna har ett tillägg till kapitel 24 skrivits i marginalen med följande text:

Hälsingland är skridfinnarnas land, beläget i de höga bergstrakterna, som kallas ripheiska, där det ligger evig snö. Människorna är där härdade av kölden. De bryr sig inte om att ha täckta boningar. De vilda djurens kött är deras föda och djurhudar deras kläder. Förutom andra djur, som finns i de hyperboreiska bergen sägs även gripar förekomma där.

Det är oklart huruvida de skridfinnar som nämns i Adam av Bremens bok ska uppfattas som en etnisk benämning på den folkgrupp som idag kallas för samer eller ifall den syftar på en livsföring som kan känneteckna både samer och germanska hälsingar. Någon folkstam med namnet hälsingar nämns inte i boken och Adam av Bremen tycks uppfatta Hälsingland som skridfinnarnas centralort ("civitas") och inte som ett landskap. Tillägget ovan som kallar Hälsingland för skridfinnarnas land ska därför tolkas som en rättelse till Adam av Bremens felaktiga påstående. I flera avskrifter av Adam av Bremens bok finns det också noteringar i marginalen som påpekar att Hälsingland var ett område och inte en plats.

Tillbaka till Hälsinglands, Medelpads och Ångermanlands historia.