Sachsens stående armé bildades först 1681 av kurfursten Johann Georg III. När han dog tio år senare bestod armén av 10 000 man som utökades till 12 000 man av efterträdaren Johann Georg IV. Det var inte tillräckligt för August den starke som blev kurfurste 1694 och som fortsatte att utöka den så att den bestod av 18 000 man när stora nordiska kriget inleddes. Efter krigsutbrottet fortsatte armén att växa så att den under sommaren 1702 skulle ha uppnått en total styrka på 25 000 man. Men förlusterna i slaget vid Kliszow och fortsatta motgångar under kriget i Polen ledde till en åderlåtning av den sachsiska armén som fick allt svårare problem med att upprätthålla den nominella styrkan på dess regementen. Slaget vid Fraustadt och den följande svenska ockupationen 1706-07 innebar lågvattenmärket för den sachsiska armén vars återstående regementen i praktiken var halverade. När August den starke återinträdde i kriget 1709 hade han lovat Peter den store att invadera Polen med 10 000 man, vilket komplicerades av det faktum att han inte längre förfogade över så pass många soldater. Men den sachsiska armén skulle därefter växa och rent av överträffa den styrka som den hade haft 1702. När de sista krigshandlingarna för Sachsens del avslutades 1717 hade dess armé uppnått en styrka på 29 900 man.

Infanteriet

I början av kriget bestod ett sachsiskt infanteriregemente av 15 kompanier med 150 man vardera (inklusive en kompanistab bestående av 17 man). Varje regemente hade ett grenadjärkompani, men det är osäkert ifall det ingick bland de 15 eller utgjorde ett sextonde kompani. Utöver detta fanns det en regementsstab bestående av 21 personer.

Vintern 1701-1702 omorganiserades armén. Antalet regementen utökades, men dessa skulle nu bara bestå av tolv musketerarkompanier och ett grenadjärkompani. Det finns två olika organisationsplaner, men skillnaderna berör enbart stabspersonalen och inte manskapet. Nedan redovisas båda planerna med den extra personalen i plan 2 i röd text.

Varje regemente som var i kejserlig tjänst 1702-1705 hade även ett regementsartilleri med nedanstående sammansättning. Det är okänt ifall övriga sachsiska regementen också hade regementsartilleri.

År 1705 skulle ett regemente bestå av en regementsstab och 16 kompanier fördelade på två bataljoner, vilket gav en total styrka på 1391 man.

De infanteriregementen som hyrdes ut till sjömakterna 1707-1713 bestod av 12 kompanier á 66 man med en total styrka på 825 man inklusive officerare och stab. Men den faktiska styrkan översteg sällan 660 man och dessa enheter betraktades därför som bataljoner.

Garde du Corps

Innan namnbytet i januari 1701 kallades Garde du Corps för Livdrabantgardet. Detta förband bestod ursprungligen av två kompanier, men 1699 utökades det till fyra skvadroner som vardera bestod av tre kompanier (även kallade "brigader"). Varje skvadron hade en egen färg på sina hästar; skimmel, rapp (svart), svartbrun, ljusbrun.

Augusti 1701 omorganiserades Garde du Corps så att det nu även inkluderade "Grands Mousquetaires", Karabinjärerna och Hästgrenadjärerna. vilka hade bildats redan 1698/1699. Detta sammanslagna förband bestod nu av fyra självständiga kompanier som alla leddes av varsin general med kungen själv som överordnad kårchef. Varje kompani hade en egen färg på sina hästar bestod av två brigader som i sin tur var indelades i två underbrigader.

Garde du Corps upplöstes 1702 och manskapet bildade stammen till fyra nya kyrassiärregementen. Men den 30 juli 1703 beordrade August den starke att ett nytt Livgarde till häst bestående av fyra kårer skulle skapas. De nya kårerna bestod av drabanter, karabinjärer, hästgrenadjärer respektive dragoner. Manskapet till drabant- och karabinjärkårerna kom från två kompanier vardera från kyrassiärregementena Jordan och Reichenau, medan manskapet till hästgrenadjär- och dragonkårerna kom från Kurprinsens dragonregemente. Varje kår indelades i tre brigader. Samma dag inrättades ett annat elitförband som inspirerades av svenska Drabantkåren. Nämligen ett 180 man starkt Chevaliergarde som bestod av enbart officerare, även denna var indelad i tre brigader.

Hösten 1707 resulterade en ny omorganisation av Livgardet till häst att det gamla namnet Garde du Corps togs tillbaka och att skillnaderna mellan de fyra kårerna försvann. Hädanefter bestod alla kårerna av drabanter och de var fortfarande indelade i tre brigader vardera.

Kyrassiärer och dragoner

Ett kyrassiärregemente bestod av 12 kompanier när kriget började och reducerades vintern 1702-1703 till åtta kompanier och bestod av personalen i nedanstående tabell. Dessa stred sedan i skvadroner som bestod av två kompanier. I början av kriget kunde skvadronerna även bestå av tre kompanier. I litteraturen anger både Höglund och Qurengasser att kompanierna bestod av 58 man, men tabellen nedan följer Daniel Schorr.

Någon organisationsplan för dragonregementen är inte känd, men de tycks ha varit organiserade på samma sätt som kyrassiärerna. Dragonregementena hade grenadjärer, men det är oklart ifall de var fördelade på samtliga kompanier eller samlat i ett eget kompani (och i så fall om det kompaniet räknades bland de åtta ordinarie eller var ett extra nionde kompani). Dragonernas regementsstab bör ha sett likadan ut som kyrassiärernas men med ett tillägg av uppemot 5 hautboister. Kompanierna bör ha skiljt sig genom att ha trumslagare istället för trumpetare, samt en kapten och fänrik istället för ryttmästare och kornett.

Artilleriet

I slutet av 1699 var det sachsiska artilleriet organiserat i ett fyrverkarekompani, tre styckekompanier och ett minörkompani samt pontonjäravdelningar.

Hösten 1701 bestod det av en överste, en överstelöjtnant, två majorer och sex kompanier med vardera tre officerare och 75 meniga. Utöver detta ingick även ingenjörer, ett pontonjärkompani och 480 vagnar. Det verkar som att varje kompani hade sex till åtta artilleripjäser.

En särskild fortifikationskår bildades först 1712.

Lantmilisen

Sedan 1612 hade Sachsen även en lantmilis ("Landesdefensionswerk") vars infanteri  rekryterades genom lottdragning i städerna och de amt som Sachsen var indelat i. Kavalleriet utgjordes av "Ritterpferde" som sattes upp av adeln. Till skillnad från den reguljära armén skulle lantmilisen enbart användas till försvar och fick inte skickas utomlands, men även för försvar visade den sig ha litet värde. När Karl XII invaderade Sachsen 1706 vägrade nämligen de flesta lantmilissoldaterna att tjänstgöra och de som skulle försvara Leipzig lämnade rent av tillbaka sina vapen till arsenalen och gick hem när svenska trupper närmade sig. August den starke ansåg som en följd av detta att Defensionsverket var bortkastade pengar och avskaffade detta 1708.

En ny lantmilis sattes upp 1709 genom att Sachsen delades in i åtta kretsar som skulle sätta upp varsitt kretsregemente bestående av tre bataljoner vardera, vilka i sin tur var indelade i fyra kompanier. Dessa kretsregementen upplöstes i praktiken redan 1716 även om de på papperet existerade ända till 1756 (då Sachsen ockuperades av Preussen).

Läs även: Sachsiska arméns fälttåg, Infanteriets uniformer, Kavalleriets uniformer, Artilleriets uniformer.

Referenser

Höglund, Lars-Eric – Sallnäs, Åke – Bespalov, Alexander. Stora nordiska kriget 1700-1721, III. Karlstad (2004).
Qurengasser, Alexander. The Saxon Army in the Great Northern War (artikel i Great Northern War Compendium). St. Louis (2015).
Stenius, Stefan. Sachsen och Preussen i den nordiska krisen 1709. (artikel i Karolinska förbundets årsbok 1949)
Schorr, Daniel. Notes on the Saxon Army 1700-1716 (artikel från 2008 som ingick i numera nedlagda hemsidan www.northernwars.com).