Arméer Fältslag Fanor & standar Tennsoldater Karolinerbloggen

  DIPLOMATI
 
  Antisvensk koalition 1
  Antisvensk koalition 2
 
 
  GRENADJÄRER
 
  Vad är grenadjärer?
  Svenska grenadjärer
  Utländska grenadjärer
  Grenadjärmössor
  Hästgrenadjärer

 

  KÄLLTEXTER
 
  G. A. Pipers minnen
  Gen. Major Roses Rel.
  Karl XII:s brev
 
 
  LITTERATUR
 
 
Kriget i Skåne
 

Örjan Martinsson
 

Återupprättandet av den antisvenska koalitionen

 
Till vänster trekungamötet i Potsdam 1709 mellan August den starke av Sachsen, Fredrik I av Preussen och Fredrik IV av Danmark-Norge. Till höger ett postumt porträtt av Peter den store av Ryssland.

Den antisvenska koalitionen fick en katastrofal start år 1700 då varje medlem misslyckades med att uppnå sina mål. En av dem tvingades lämna kriget, en annan drabbades av ett förkrossande nederlag och en tredje uttryckte en önskan om att förhandla om fred. För utomstående betraktare verkade det som om det skulle bli ett kort krig och stormakterna både erbjöd att medla samt försökte rekrytera de deltagande länderna som bundsförvanter i det kommande spanska tronföljdskriget. Men trots den skakiga starten skulle två medlemmar av koalitionen fortsätta kriget och den tredje lovade att återinträda i kriget vid ett lämpligt tillfälle. Inte ens freden i Altranstädt 1706 som lämnade Ryssland ensamt kvar i kriget innebar ett permanent slut på koalitionen. Både Danmark och Sachsen inledde nämligen förhandlingar om återinträde i kriget efter att den svenska armén lämnade Sachsen 1707. Två år senare var den antisvenska koalitionen från 1699 återuppstånden och denna gång skulle den bli mer framgångsrik.

Danmark

Danmark hade blivit tvingad att sluta fred efter att sjömakterna (England och Nederländerna) hade bistått den svenska arméns landstigning på Själland som då kunde hota Köpenhamn. Fördragen som Danmark hade slutit med Sachsen och Ryssland förbjöd dess medlemmar att sluta separatfred med Sverige, men danskarna hävdade att de inte hade brutit mot detta villkor. Freden i Traventhal var formellt sett bara mellan Danmark och Holstein-Gottorp eftersom Danmark och Sverige officiellt inte var i krig mot varandra. Sverige och sjömakterna hade formellt sett bara agerat som garantimakter för Altona-fördraget från 1689 och var officiellt inte krigförande parter i konflikten. Danskarna försäkrade därför sina bundsförvanter att Traventhal-freden inte på något sätt var ett avfall från koalitionen och att de snart skulle inleda ett riktigt krig mot Sverige.

Faktum var att danskarna först planerade att attackera svenskarna redan i augusti 1700 genom att skicka ut den danska flottan mot den svagare svenska flottstyrkan vid Själland och på så sätt isolera den svenska armén som fortfarande befann sig på dansk mark. Sjömakterna stjälpte dock denna plan genom att låta deras flotta stanna kvar tillräckligt länge så att de kunde skydda tillbakadragandet av den svenska armén.

Den svenska segern i slaget vid Narva senare under året gav danskarna kalla fötter och de blev osäkra på ifall deras bundsförvanter var villiga att fortsätta kriget. De valde därför att avvakta innan de bestämde sig för att återinträda i kriget. Slagen vid Düna och Kliszow hade samma effekt och när den svenska armén väl hade etablerat sig i Polen vågade danskarna inte starta ett nytt krig utan Preussen som ytterligare bundsförvant. Danskarna fruktade nämligen en upprepning av vad som hade hänt 1643–45 och 1657–58. Så länge den svenska armén befann sig inom räckhåll från Danmarks sydgräns hade danskarna god anledning att tro att Karl XII skulle ge ett danskt krig högsta prioritet och släppa allt annat. Därför var det en absolut förutsättning att även Preussen anslöt sig till kriget så att det kunde fungera som en sköld mot den svenska huvudarmén. Ifall detta inte gick att uppnå var enda alternativet att vänta tills den svenska armén marscherade tillbaka åt öster.

Ryssland

Det fanns en överenskommelse mellan de allierade att Peter I inte skulle ansluta sig till kriget förrän han hade avslutat sitt krig mot Osmanska riket. Men sjömakternas intervention gjorde att danskarna i desperation uppmanade ryssarna att skynda sig att attackera Sverige för att förhindra att danskarna skulle tvingas sluta fred. Oroad av detta valde Peter I att snabba på förhandlingarna och nöja sig med mindre önskvärda fredsvillkor. Men när han sedan attackerade Sverige blev han rasande när han fick höra att Danmark hade skrivit under freden i Traventhal. Sachsarna betedde sig inte mycket bättre när de kort efter den ryska invasionen valde att gå i vinterkvarter. Det blev därför ett lätt beslut för svenskarna att koncentrera alla tillgängliga trupper mot ryssarna som led ett förkrossande nederlag vid Narva. Peter I anklagade sina bundsförvanter för detta och han dolde inte sin stora ilska för det danska sändebud som mötte honom i december 1700. Sändebudet uppfattade stämningen i det osofistikerade ryska hovet som så hotfullt att han fruktade för sin personliga säkerhet. Men dansken kunde ändå rapportera till Köpenhamn att han inte såg några tecken på defaitism när han mötte tsaren. Peter I:s tankar var fullt upptagna med nästa fälttågssäsong och hans önskan att utkräva hämnd för slaget vid Narva.

Men för att fortsätta kriget behövde Ryssland fortfarande bundsförvanter och den ende som var kvar verkade ha ångerkänslor. Detta gjorde att Ryssland befann sig i ett underläge när Peter I och August möttes i Birsen i februari 1701 för att förnya sin allians. August lyckades förhandla fram gynnsamma villkor såsom en rysk hjälpkår bestående av 15 till 20 000 man, subsidier värda 200 000 riksdaler som skulle betalas årligen under två års tid samt ett löfte att han skulle få Estland och Livland ifall kriget var framgångsrikt. Detta resulterade i att Ryssland fick en underordnad roll i koalitionen eftersom frånvaron av den hjälpkår som skickades till sachsarna innebar att han inte kunde genomföra några större offensiver på egen hand.

Hur som helst, fälttågssäsongen 1701 gick inte mycket bättre än det föregående året. Sachsarna blev besegrade vid Düna och de skyllde detta på den ryska hjälpkåren som hade vägrat att bistå dem under slaget. Ryssarna å andra sidan ansåg sig återigen ha blivit svikna av sachsarna när de övergav Kurland och lämnade den ryska kåren ensam mot svenskarna.

Allt eftersom kriget drog ut på tiden skulle fler avtal slutas mellan Sachsen och Ryssland med liknande resultat, båda sidorna anklagade den andre parten för att inte hålla sina löften. Det en gång så kamratliga förhållandet mellan August och Peter I föll isär och ersattes med osämja. Tanken att sluta en separatfred med Sverige blev därför mycket lockande för Peter I. Hans krav var dock fullständigt oacceptabla för Sverige.

Peter I hade erövrat floden Nevas mynning 1702 och började snabbt bygga sin stora dröm, hamnstaden Sankt Petersburg. Han var helt besatt av visionen att förvandla Ryssland till en sjömakt och han skulle aldrig nöja sig med något mindre än området vid floden Neva och ön där Kronstadt ligger idag, detta oavsett hur dåligt det gick i kriget. Helst ville han också ha hela Ingermanland och Karelen. Men under krigets mörka stunder var han villig att acceptera det mindre området och rent av kompensera Sverige för detta genom att avträda annat ryskt territorium i utbyte. Fast efter de stora upproren mot hans styre under 1705 vågade han inte längre avträda ryskt territorium och föreslog istället polskt territorium som kompensation.

Sverige kunde dock inte tillåta att Ryssland fick tillträde till Östersjön och bygga en flotta eftersom det skulle utgöra ett dråpslag mot det svenska stormaktsväldet. Sverige hade en lång kust och utspridda provinser vilket innebar att kontroll över Östersjön var absolut nödvändigt om den svenska stormakten skulle kunna överleva. De danska och svenska flottorna var jämnstarka så om en nyskapad rysk flotta samverkade med danskarna skulle den svenska flottan hamna i ett allvarligt underläge.

De svenska kraven var istället att Ryssland återlämnade alla ockuperade territorier och betalade satisfaktion för alla skador som det hade orsakat Sverige. Satisfaktionen skulle helst bestå av ryskt territorium men Karl XII verkade vara öppen för andra alternativ när Preussen erbjöd sig att medla 1705. Denna medling skulle dock inte leda någonstans eftersom Peter I var helt ovillig att ge upp sitt älskade Sankt Petersburg. Preussarna gjorde ett nytt försök följande år efter slaget vid Fraustadt. Denna gång försökte de desperat att få Peter I att ta sitt förnuft till fånga eftersom de fruktade att ett fortsatt krig skulle resultera i en fullständig svensk dominans i nordöstra Europa. Men det var lönlöst. Peter I var fast besluten att behålla sin hamn i Östersjön. Peter I försökte sedan 1707–08, genom engelska kanaler, föreslå en fred som gick ut på att han fick behålla området runt Sankt Petersburg permanent och dessutom Narva under några år. Vid den här tiden var det dock helt orimliga krav och Sverige och Ryssland var därför tvungna att söka ett avgörande på slagfältet.

Sachsen

Den svaga länken i koalitionen var den opålitlige August. Han var den ultimate opportunisten som inte väjde för något om det kunde främja hans ambitioner. Han hade ingen lojalitet till någon annan än sig själv och han förrådde såväl vänner som fiender. Detta beteende gav honom kortsiktiga fördelar men skadade honom på lång sikt eftersom hans karaktärsbrister snart blev allmänt kända. Karl XII vägrade att förhandla med honom eftersom ett avtal med hans underskrift inte var värt papperet det var skrivet på. På samma sätt skulle potentiella bundsförvanter som Danmark och Preussen tveka att ansluta sig till kriget eftersom de fruktade att August då skulle passa på att sluta separatfred med Karl XII och rent av byta sida.

Augusts diplomati var väldigt aktiv och ofta motsägelsefull under krigets gång, vilket gör det svårt att redovisa allt här. Men det är värt att nämna att hans ambitioner inte begränsade sig till att erövra territorium från Sverige. Trots att han hade blivit kung av Polen som den anti-franske kandidaten började han snart att förbättra sitt förhållande med Frankrike och försökte sluta en allians med dem mot Österrike. Det förväntade spanska tronföljdskriget sågs av honom som ett bra tillfälle att erövra Böhmen, Märhren och Schlesien samt avlösa Habsburg som tyskromersk kejsare. Dessa förhandlingar pågick samtidigt som han förberedde för ett krig mot Sverige och inte hans egna diplomater visste att han bedrev två olika strategier parallellt. De danska diplomaterna misstänkte dock detta men August förnekade det. Och när nyheten om den sachsiska invasionen av Livland spreds hade August fräckheten att begära militärt stöd från Frankrike genom att påstå att det var svenskarna som hade attackerat honom, samtidigt som han försäkrade dem att han var fortsatt intresserad av en allians mot Österrike.

Efter att Danmark hade tvingats ut ur kriget blev August oroad över hur sårbart hans sachsiska hemland var när hans armé var sysselsatt långt borta i Livland. Hotet om en snar svensk invasion av ett försvarslöst Sachsen gjorde att han uttryckte en önskan om fredsförhandlingar och Frankrike erbjöd sig att medla. Karl XII hade dock blivit så förbittrad över Augusts handlingar att han nu hade ett djupt förakt för August bristande heder och betraktade detta som enbart fördröjningstaktik. Karl XII var inte villig att inleda meningslösa fredsförhandlingar med honom även om det innebar att Sverige skulle betraktas av stormakterna som den som motsatte sig fred. Den svenska militäre befälhavaren i Tyskland vägrade dock att genomföra en invasion av Sachsen med hänvisning till brist på förberedelser och oklara instruktioner. Den ryska attacken mot Narva och ankomsten av danska hjälptrupper i Sachsen under hösten skulle sedan undanröja hotet om en svensk invasion av Sachsen år 1700.

Hur som helst skulle fransmännen fortsätta med deras försök att medla fred i hopp om att frigöra Sachsen som bundsförvant i ett kommande krig mot Österrike, även om Augusts bestämda krav på att få behålla den erövrade fästningen Dünamünde gjorde ett fredsavtal osannolikt. Och det intresse som August eventuellt kan ha haft för att dra sig ur stora nordiska kriget och istället delta i spanska tronföljdskriget försvann när Preussen och Hannover slöt upp på Österrikes sida. Som en fransk bundsförvant skulle Sachsen vara omgivet av fiender och istället för att göra landvinningar var det mer troligt att han skulle förlora territorium. Men trots att han inte hade för avsikt att sluta en allians fortsatte han ändå att förhandla med Frankrike på samma sätt som han hade gjort med Sverige före kriget. Hela tiden lovade han att det bara var några mindre detaljer som behövde lösas innan han skulle skriva under avtalet. Han fortsatte med detta även efter att fransmännen hade fått nys om en överenskommelse att sända en sachsisk hjälpkår till Österrike 1702, vilket han givetvis förnekade när de konfronterade honom. Den hjälpkår som han sände till Österrike gav honom inte bara välbehövliga pengar men även tillstånd för hans trupper att passera Schlesien under kriget mot Sverige.

Det största målet för Augusts diplomati under de tidiga krigsåren var emellertid att övertyga den polska riksdagen att förklara krig mot Sverige. Det såg helt klart ut som han hade goda möjligheter att uppnå detta under det första krigsåret, men det förutsatte militära framgångar mot Sverige för att bli verklighet och det såg han inte skymten av. Han hoppades att den svenska invasionen av polsk-litauiskt territorium 1701 och hans anhängares gerillaattacker mot svenska trupper skulle provocera fram en krigsförklaring från antingen Sverige eller Polen. Men Karl XII undvek försiktigt dessa fällor och kunde med lugn röst kräva att Polen som ett neutralt land måste erbjuda honom samma förmåner som de hade gett de sachsiska trupperna. På så sätt avfärdade han de polska diplomaternas ensidiga krav på att den svenska armén omedelbart skulle återvända till Livland samtidigt som den polska sidan inte skulle göra något för att hindra den sachsiska armén från att föra krig från polskt territorium.

Men medan August verkade för att övertyga polackerna att ansluta sig till kriget, lovade han också upprepade gånger att ge bort polskt territorium till Sverige, Preussen och Ryssland i utbyte mot fred eller militärt stöd. Som vanligt med August är det svårt att avgöra ifall dessa anbud var uppriktiga eller bara ett led i Augusts försök att manipulera folk. Det är troligt att anbuden till Sverige bara var ett försök att framställa Sverige i dålig dager i polackernas ögon. I vilket fall som helst slog det slint. Karl XII vägrade nämligen att möta den sachsiske diplomaten och arresterade honom istället i början av 1702 varpå hans instruktioner konfiskerades och gavs till polackerna. Augusts försök att vinna över Preussen på sin sida omintetgjordes av svenskarna på samma sätt genom att de informerade preussarna om Augusts försök att locka Sverige att alliera sig med Sachsen i ett krig mot Preussen. Och om allt detta inte var tillräckligt så lyckades Sverige snappa upp ett brev som innehöll ett erbjudande från August att avträda polskt territorium till Ryssland.

Följden av en lång rad militära motgångar och förlust av trovärdighet var att August förlorade stöd bland polackerna som nu började lyssna på det återkommande förslaget från svenskarna att avsätta August. Vändpunkten kom när fästningen Thorn föll i svenska händer i slutet av 1703. Den följande sommaren valde ett svenskvänligt parti Stanislaw Leszczynsky till polsk kung och krönte honom sedan 1705. Men detta ledde bara till ett polskt inbördeskrig och det krävdes en svensk invasion av Sachsen 1706 för att tvinga August att gå med på Karl XII:s krav och erkänna förlusten av den polska kronan.

Sverige

Den svenska strategin när kriget bröt ut var att koncentrera sina resurser mot Danmark. Karl XII ville dela ut ett avgörande slag mot Danmark och lösa den holstein-gottorpska frågan en gång för alla. Sjömakterna ville dock bara avsluta kriget så snabbt som möjligt. Ett sjöslag mot den danska flottan undveks och istället för att skeppa över den svenska armén till Tyskland landsattes den på Själland där den var helt beroende av beskydd från sjömakternas flotta. Sjömakterna förhandlade sedan fram en status quo -fred mellan Danmark och Holstein-Gottorp som den senare och Sverige inte hade något val än att acceptera. Eftersom Danmark kom undan helt oskatt, skulle Sverige ständigt ha hotet om ett nytt krig mot Danmark hängande över sig när den svenska armén begav sig österut.

Sjömakternas allians med Sverige skulle dock ha en avskräckande effekt och deras diplomater utövade ett starkt tryck på danskarna (och preussarna) för att hålla dem utanför stora nordiska kriget. Fast det stod också klart att de endast stödde Sverige när det var i deras eget intresse att göra så. Danmark och Preussen bidrog med välbehövliga trupper till de allierade arméerna under spanska tronföljdskriget och sjömakterna ville inte att dessa skulle dras tillbaka för att delta i ett krig mot Sverige. Men fördraget som de hade slutit med Sverige i januari 1700 innebar också en skyldighet att bidra med hjälptrupper ifall Sverige blev attackerat, vilket var något de inte levde upp till trots upprepade krav från Karl XII. Sverige fick bara en partiell ekonomisk kompensation för detta avtalsbrott.

Sverige försökte även få militärt stöd från Frankrike och Österrike eftersom den sachsiska invasionen av Livland var ett brott med fredsavtalet i Oliva 1660 som dessa länder var garantimakter för. Men Sverige fick inget stöd från dem heller och var därför tvunget att utkämpa ett krig på två fronter helt på egen hand.

Karl XII:s mest betydelsefulla strategiska vägval var beslutet att oskadliggöra det sachsiska hotet genom att avsätta August som polsk kung. Detta var även hans mest kontroversiella beslut eftersom hans rådgivare ansåg att det var ett alldeles för ambitiöst mål med hänsyn till Sveriges begränsade resurser. Karl XII och hans rådgivare var överens om att det var mycket önskvärt att vinna över Polen som en bundsförvant i kriget mot Ryssland och att detta var något som skulle gynna båda länderna. De var också överens om att August var en fullständigt opålitlig person vars löften saknade värde. Men Karl XII:s rådgivare ansåg ändå att det var möjligt att sluta fred med honom och kanske få honom att byta sida. Karl XII avfärdade dock dessa förslag då han bedömde en sådan allians vara alldeles för riskfylld. Sverige borde inte göra sig beroende av Augusts goda vilja eftersom han inte skulle tveka att hugga Sverige i ryggen ifall det skulle gynna honom. Innan en storskalig invasion av Ryssland kunde påbörjas måste därför August oskadliggöras. Och med en ny kung på den polska tronen skulle det inte längre finnas några hinder för en ”naturlig allians” mellan Sverige och Polen.

Idén att avsätta August hade sannolikt växt fram i Karl XII:s huvud under vintern 1700-01 och uttrycktes för första gången av honom under våren 1701. Men förberedelserna för ett fälttåg mot den ryska fästningen i Pskov pågick fortfarande efter slaget vid Düna och det var inte förrän hösten 1701 som den svenska armén började tränga sig in i det polsk-litauiska samväldets territorium bortom Kurland.

De territoriella vinster som Sverige hoppades uppnå i detta krig var Kurland och möjligen Polska Livland. Polen skulle bli kompenserad för detta genom att få tillbaka de territorier som de hade förlorat till Ryssland 1667. Polackerna var dock inte så förtjusta i detta förslag och framförde åsikten att om Polen hjälpte Sverige att återbörda territorier som ockuperades av Ryssland så var de inte skyldiga svenskarna något för svensk hjälp att återerövra territorierna Polen hade förlorat 1667. Eftersom Karl XII ville undvika att reta upp polackerna mer än nödvändigt valde han att fokusera på målet att avsätta August och lät de territoriella frågorna vänta tills kriget i Polen hade avslutats.

Allt eftersom Polen sjönk ner i ett inbördeskrig mellan Stanislaw-vänliga och August-vänliga grupper blev det emellertid uppenbart att enbart avsätta August var inte tillräckligt för att neutralisera honom. Om den svenska armén skulle kunna tåga mot Ryssland behövdes det andra garantier för att August inte skulle kunna skada Sverige. Karl XII hade hoppats att stormakterna skulle ge honom denna garanti. Men de var ovilliga att ens erkänna Stanislaw som kung, än mindre hindra August från att lägga sig i Polens inre angelägenheter.  I synnerhet Österrike var mycket vänligt sinnat till Sachsen och gjorde i praktiken allt de kunde för att hjälpa August utan att provocera fram ett krig mot Sverige. Sjömakterna å andra sidan gjorde vad de kunde för att förhindra Danmark och Preussen att ansluta sig till Sveriges fiender och i gengäld gick Karl XII med på deras önskemål att Sverige inte skulle invadera Sachsen medan det spanska tronföljdskriget pågick. Anledningen till detta önskemål var att närvaron av en svensk armé i Sachsen skulle skrämma de tyska furstarna så pass att de skulle dra tillbaka sina hjälpkårer från de allierade arméerna och därmed allvarligt hämma de allierades krigföring. Men när sjömakterna även efter slaget vid Fraustadt vägrade att garantera Stanislaws krona hade Karl XII inget annat val än att åter bege sig västerut och invadera Sachsen.

Preussen

En annan stat som skulle ha kunnat hjälpa Sverige med att hålla August borta från Polen var Preussen. I början av kriget var det dock mer troligt att de skulle hjälpa den antisvenska koalitionen. Men detta förändrades när den svenska huvudarmén 1703 etablerade sig i det nordvästra hörnet av Polen och gjorde det till sitt nya basområde. Med den svenska armén nära inpå de preussiska kärnländerna blev en allians med Sverige mer önskvärt än ett krig mot dem. Den preussiske kungen Fredrik I var i grunden bara en opportunist som var villig att ansluta sig till den sida som gav honom det bästa erbjudandet.

Karl XII ville att Preussen skulle använda sitt betydande inflytande i Polen till att hjälpa honom att avsätta August. De polacker som var osäkra ansåg att det var av stor vikt att veta vilken sida som Preussen skulle stödja innan de gjorde sitt val. Det var också Karl XII:s förhoppning att den preussiska armén skulle förläggas längs den polska gränsen för att agera som en barriär mot sachsiska intrång och på så sätt göra det möjligt för den svenska armén att lämna Polen och tåga mot Ryssland istället.

Preussiskt stöd var dock inte billigt. Fredrik I ville ha Polska Preussen, Ermland och Kurland, vilket han ansåg var ett rimligt krav eftersom August hade lovat honom samma territorier ifall han anslöt sig till Sveriges fiender. Han var dock snabb med att släppa kravet på Kurland när han fick reda på att svenskarna ville ha just den provinsen. Men hans krav var fortfarande omöjliga att tillgodoses av svenskarna eftersom han ville ha dessa landförvärv omedelbart ifall han skulle stödja Sverige, och detta var oförenligt med Sveriges mödosamma försök att vinna över Polen som bundsförvant. Svenska löften om att polska territorier kunde avträdas efter att Ryssland hade blivit besegrat och Polen kunde kompenseras med ryska territorier hade ingen verkan på Fredrik I. Preussen var visserligen villigt att pruta på sina krav, såsom att begränsa dem till enbart Elbing och en smal kustremsa som förband Preussiska Pommern med Ostpreussen, men det insisterade fortfarande på att få dessa territorier innan Preussen gjorde något i gengäld. För att göra saken än värre så var det stöd som Fredrik I erbjöd begränsat till enbart vänligt sinnad neutralitet och han skulle inte ens gå med på att erkänna Stanislaw som kung förrän en majoritet av stormakterna hade gjort likadant

Vad Fredrik I erbjöd var inte värt det pris som han ville ha. Men trots det fortsatte samtalen eftersom det var ett sätt att förhindra Preussen från att ansluta sig till Sveriges fiender. Karl XII uppnådde också sitt första mål med den preussiska strategin genom att sluta ett fördrag 1703. Fördraget i sig var inte särskilt betydelsefullt och var mer ett första steg mot en allians. Men Karl XII gjorde innehållet i fördraget hemligt vilket ledde till att utomstående bedömare överskattade dess betydelse, och det påverkade opinionen i Polen.

I verkligheten skulle Preussen förbli obeslutsamt under kriget i Polen och svajade från den ena sidan till den andra. Preussen betraktade stora nordiska kriget som ett lysande tillfälle att göra landförvärv som bara inträffade en gång per sekel. Och även om de ansåg att den antisvenska koalitionen var något starkare än Sverige så var de två sidorna så pass jämnstarka att Preussen skulle fälla avgörandet oavsett vilken sida de valde. Detta innebar att Preussen var i den till synes avundsvärda positionen att det kunde sälja sitt stöd till den högste budgivaren. Men det var flera faktorer som gjorde detta spel mycket komplicerat för Preussen.

Den första faktorn som höll tillbaka Fredrik I var rädslan att få sina länder skövlade av fientliga styrkor. Med den svenska huvudarmén i nordvästra Polen var det högst sannolikt att Preussen skulle bli deras främsta måltavla ifall Fredrik I anslöt sig till den antisvenska koalitionen. Dessutom hade solidariteten mellan medlemmarna i den antisvenska koalitionen visat sig vara svag och Fredrik I fruktade att Sachsen skulle byta sida ifall han förklarade krig mot Sverige. Och det var inte mycket bättre ifall han valde Sveriges sida eftersom den ryska armén var förlagd i Litauen med Ostpreussen inom räckhåll. Preussiska observatörer hade chockats av ryssarnas brutala krigföring i Livland och även av övergreppen och den utbredda plundringen i Litauen, som var territorium som tillhörde Rysslands bundsförvant. Detta förebådade vad som kunde hända med Ostpreussen ifall Fredrik I skulle bli Rysslands fiende. Och även hans kärnland Brandenburg var mycket sårbart för sachsiska attacker eftersom större delen av den preussiska armén stred i spanska tronföljdskriget.

Den andra faktorn som höll Fredrik I tillbaka var det faktum att han även hade ambitiösa mål i Västeuropa. Han hade hoppats på att efterträda Vilhelm av Oranien som Nederländernas ståthållare och även ärva Vilhelms många småfurstendömen eftersom han var dennes närmaste manlige släkting.  Men när Vilhelm av Oranien dog 1702 fick Fredrik I till sin stora besvikelse reda på att han hade utelämnats i dennes testamente och att Nederländerna hade inget intresse av att välja honom till deras ståthållare. Trots detta framhärdade han med sina anspråk på dessa territorier och hans enda tillgång var de trupper som han bidrog med till de allierade arméerna i spanska tronföljdskriget. Detta innebar att ifall han drog tillbaka sina trupper från spanska tronföljdskriget och istället deltog I stora nordiska kriget så skulle han ge upp allt hopp om att få åtminstone några av Vilhelm av Oraniens furstendömen.

Det fanns även finansiella skäl till att hålla sig utanför kriget eftersom Fredrik I hade grovt misskött Preussens ekonomi. Han spenderade hälften av den årliga budgeten enbart på hovet som ett resultat av hans fåfänga försök att hävda sig som en jämlike till Europas övriga kungar. För att upprätthålla dess stora armé var Preussen helt beroende av utländska subsidier och dessa skulle försvinna ifall Preussen drog tillbaka sina trupper från spanska tronföljdskriget. Med ekonomin redan i ett dåligt skick skulle ett krig troligen ruinera Preussen.

Slutligen fanns det också farhågor om intervention från sjömakterna ifall Preussen anslöt sig till den antisvenska koalitionen. Sjömakterna gav helt klart sådana hot och preussarna hänvisade till dem när de förhandlade med Danmark. Men dessa hot kan mycket väl endast ha varit ett svepskäl till att inte ta steget. Danskarna fick samma behandling och var inte så bekymrade över detta även om de också ofta använde det som en ursäkt i sina samtal med Ryssland och Sachsen. Det var osannolikt att sjömakterna skulle intervenera så länge som spanska tronföljdskriget fortfarande pågick eftersom det skulle inte bara innebära att de förlorade värdefulla hjälptrupper utan även att de förvandlades till franska bundsförvanter. Men om spanska tronföljdskriget slutade före stora nordiska kriget fanns det en risk att preussarna (och danskarna) skulle riskera en upprepning av 1679 då en fransk intervention tvingade Danmark och Brandenburg att återlämna sina erövringar till Sverige.

Alla dessa faktorer gjorde Fredrik I ovillig att delta i stora nordiska kriget. Vad han verkligen ville erbjuda var vänligt sinnad neutralitet i hopp om att enbart hotet om preussiskt deltagande i kriget skulle vara tillräckligt för att få de båda sidorna att bjuda över varandra för att vinna Preussens vänskap. Han försökte ofta också verka som medlare. Ett älsklingsprojekt var att få tillstånd en kompromissfred i vilket det polsk-litauiska samväldet delades så att Stanislaw fick Litauen och August Polen. Fredrik I verkade för detta eftersom han ansåg att en delning skulle göra det lättare för honom att själv få en del av Polens territorium. Men trots Fredrik I:s försiktiga läggning var hans begär efter landförvärv så stort att han skulle ansluta sig till stora nordiska kriget ifall han såg ett tillfälle som var alltför lovande för att tacka nej till.

Första gången det var nära att Preussen inträdde i kriget var hösten 1704. Karl XII hade lämnat Preussens närområde när han tågade söderut med sin armé för att slå till mot August-vänliga polska styrkor. Bakom hans rygg lyckades då en sachsisk styrka att ta tillbaka Warszawa i en överraskningsattack. Detta var Augusts första större seger och med den ryska huvudarmén i Litauen, och Danmark mycket villigt att inträda i kriget ifall Preussen gjorde likadant tycktes det stora tillfället äntligen ha infunnit sig för Fredrik I. Preussiska regementen som nyligen hade stridit i slaget vid Blenheim marscherade till Ostpreussen där en 18 000 man stark fältarmé skulle samlas. Men en snabb motoffensiv, som resulterade i återerövringen av Warszawa och slaget vid Punitz, tvingade sachsarna och deras ryska hjälpkår att söka tillflykt i Sachsen. Fredrik I bytte medelbart spår och försäkrade Karl XII om sina vänliga avsikter och att truppkoncentrationen i Ostpreussen berodde på rädsla för ryssarna.

Andra gången var vintern 1705–06 då Karl XII tycktes stå inför ett mycket svårt underläge nära stora arméer från båda väster och öster var på väg att pressa de svenska trupperna i Polen samtidigt som det hade skett en markant ökning av spänningen mellan Sverige och Danmark. Men eftersom få preussiska trupper fanns tillgängliga i hemlandet vid denna tid fanns det inget omedelbart hot om ett preussiskt inträde i kriget, och händelserna i Fraustadt och Grodno skulle på ett dramatiskt sätt förändra situationen. Det var Sverige som triumferade och var nu ännu mindre intresserade av att gå med på Preussens territoriella krav.

Med Sachsen under svensk ockupation fruktade preussarna att Sverige de facto hade vunnit kriget och de klandrade sig själva för att de hade missat ett gyllene tillfälle att utöka sitt territorium genom att vänta för länge med att välja sida. 1707 slöt Preussen slutligen en defensiv allians med Sverige men innehållet i fördraget var långt ifrån vad de en gång hade hoppats på

Karl XII på höjden av sin makt

Den svenska invasionen av Sachsen i augusti/september tvingade August att sluta freden i Altranstädt och avsluta sitt deltagande i kriget. Eftersom den ryska armén inte sågs som stark nog att på egen hand stå emot den svenska armén var den allmänna uppfattningen i Europa att slutet på stora nordiska kriget var nära. Det antogs att det ryska fälttåget skulle bli en kort historia eftersom ryssarna säkerligen skulle ta sitt förnuft tillfånga och sluta fred när väl deras armé utan framgång har drabbat samman med svenskarna. Föga anade de hur fast besluten Peter I var att behålla Sankt Petersburg.

Med Rysslands nederlag taget för givet, fäste ängsliga europeiska observatörer blicken på Karl XII för att utröna vad han planerade att göra med sin armé som nu befann sig djupt inne i tyskt territorium. I synnerhet danskarna fruktade att deras provokationer under de senast åren skulle bestraffas med en upprepning av 1643–45 och 1657–58. Bland annat hade danska skepp bedrivit handel i svenska hamnstäder som var ockuperade av Ryssland, deras diplomater hade spridit lögner om Sverige i europeiska hov och framförallt hade danska trupper fördrivit den holstein-gottorpske regenten i furstbiskopsdömet Lübeck och insatt en dansk prins i hans ställe. Förskräckta över en möjlig svensk invasion vek danskarna ned sig i varje fråga och gick med på samtliga svenska krav.

Men i en långt större utsträckning var det Österrike som kände av trycket från Karl XII. Deras bistånd till Sveriges fiender under kriget i Polen hade inte gått obemärkt förbi. Den sista oförrätten var att de tillät ryska trupper i Sachsen att fly till Ryssland genom österrikiskt territorium. Det var dock Österrikes brott mot villkoren i den westfaliska freden genom att förtrycka protestanter i Schlesien som Karl XII tog fasta på. Han krävde nu att de schlesiska protestanterna omedelbart skulle få tillbaka sina kyrkor och rättigheter. Kejsar Josef I vägrade men Karl XII framhärdade och därmed verkade det som om det mycket väl kunde bli krig.

De österrikiska trupperna var fullt sysselsatta med att utkämpa spanska tronföljdskriget och kejsaren hade inget att stoppa Karl XII med ifall denne beslöt sig för att invadera de österrikiska arvländerna. Dessutom fick kejsaren ingen sympati från sina protestantiska bundsförvanter som i bestämda ordalag uppmanade honom att acceptera de svenska kraven. Inte ens Sveriges före detta fiender var intresserade av en österrikisk allians. Danmark vägrade eftersom den österrikiska armén var för svag för att vara till nytta som bundsförvant, och August hoppades faktiskt på att delta på Sveriges sida i ett krig mellan Sverige och Österrike. Endast Ryssland uppmuntrade Österrike att föra krig mot Sverige, men deras erbjudande att bidra med en 40–50 000 man stark hjälpkår till Österrike bedömdes vara av ringa värde.

Isolerad och med få trupper att försvara sig med, valde Josef I motvilligt att i augusti 1707 acceptera de svenska kraven i det andra fördraget i Altranstädt. När påven skickade ett argt brev i vilket han klagade över att en katolsk monark hade gått med på religiösa krav från en kättare, svarade Josef med att påven borde vara tacksam över att Karl XII inte hade krävt att kejsaren skulle konvertera till protestantismen för i så fall hade han inte vetat vad han skulle göra.

Med tvisten om de schlesiska protestanterna avklarad kunde Karl XII äntligen marschera österut för att möta ryssarna. Under hans ett år långa frånvaro hade ryssarna ockuperat hela Polen och underminerat Stanislaws styre genom att stödja de August-vänliga polska styrkorna. Trots att August hade abdikerat fortsatte hans anhängare att göra motstånd mot Stanislaw, som de betraktade som en illegitim svensk marionett, och hävdade nu att den polska tronen var vakant. Peter I försökte få dem att välja en ny ryssvänlig kung men de ville inte knyta sig för hårt till Ryssland eftersom Karl XII förväntades återvända till Polen varpå en försoning med Stanislaw kunde bli nödvändig.


August den starke och Karl XII äter middag tillsammans i Altranstädt december 1706

August på botten av sin makt

En annan komplikation i det polska inbördeskriget var att August inte hade get upp hoppet om att få tillbaka sin polska krona och därför upprätthöll förbindelser med sina forna anhängare för att förmå dem att fortsätta göra motstånd mot Stanislaw. Medan det ryska fälttåget pågick lovade han dem upprepade gånger att han snart skulle gå in i Polen med sachsiska trupper om de bara fortsatte att kämpa. Men dessa löften var inte uppriktiga. Han hade också lovat Peter I att ta Karl XII tillfånga medan denne befann sig i Sachsen och sedan överlämna honom till ryssarna. Men han försökte inte göra detta ens när Karl XII överraskade honom med ett besök i Dresden utan beväpnad eskort. Och även om han också försäkrade ryssarna att han hade för avsikt att återinträda i kriget så snart som möjligt, lyckades han förhala förhandlingarna genom att kräva mer subsidier och fler hjälptrupper än vad ryssarna var villiga att ge.

I verkligheten var August, i likhet med alla andra, väldigt skeptisk till ryssarnas chanser att vinna kriget. Och Sachsen var i praktiken bankrutt efter flera år av krig och en lång svensk ockupation så han hade inte råd att satsa på ett nytt krig. Men i vanlig ordning ville August hålla alla dörrar öppna utifall Karl XII:s krigslycka skulle vända, så han fortsatte att förhandla utan avsikt att nå en överenskommelse samt ge löften som han inte tänkte hålla.

Men i och med att August var den man han var, en fantasifull opportunist med ohämmade ambitioner, så skulle han även under denna mörka period fortsätta med storstilade projekt. Med hans utsikter i öster dystra vände han istället ögonen västerut. Eftersom han var en ättling till Fredrik II som regerade över Bägge Sicilierna på 1200-talet gjorde han anspråk på kungadömet Neapel som ingick i det spanska väldet. Det var detta kungadöme som han hade hoppats vinna ifall Karl XII hade attackerat Österrike. När Karl XII istället tågade mot Ryssland bytte August sida och skickade hjälptrupper till sjömakterna i fåfäng förhoppning om att de skulle stödja hans anspråk på Neapel. Och om detta inte var tillräckligt krävde han även Spanska Nederländerna som kompensation för att Tyskromerska riket inte hade skyddat honom mot den svenska invasionen. Dessa anspråk var fullständigt orealistiska, men han gjorde ändå allvarliga försök att övertyga stormakterna om att han borde få dessa länder. Det var som om han inte trodde att det fanns någon gräns för vad han kunde uppnå genom att använda sin talang att manipulera människor.

Vändningen

Det var Danmarks plan att återinträda i stora nordiska kriget när den svenska huvudarmén återigen befann sig på ett säkert avstånd från dem. Men de behövde också försäkringar om att Ryssland faktiskt skulle fortsätta kriget och inte sluta fred i händelse av ett nederlag, såsom slaget vid Holowczyn i juli 1708. Danskarna förhandlade också med ryssarna om storleken på subsidier och hjälpkårer som ryssarna måste erbjuda för att få dem som bundsförvant.  Och precis som i fallet med de sachsiska förhandlingarna var kraven alldeles för höga för att ryssarna skulle kunna acceptera dem. Men Danmark hade ingen brådska och dess kung Fredrik IV kunde unna sig en lång lustresa till Italien från oktober 1708 till sommaren 1709 vilket drog ner tempot rejält på förhandlingarna. De frustrerade ryssarna skickade en diplomat till Venedig i januari för att personligen förhandla med kungen. Slaget vid Ljesna och Karl XII:s marsch söderut till Ukraina hade skapat goda förutsättningar för Danmark att gå med i kriget, och den ryske diplomaten föreslog att kungen omedelbart undertecknade en allians så att Danmark kunde inleda krigshandlingar i juni. Fredrik IV vägrade dock och fortsatte att kräva stora subsidier från Ryssland ifall han skulle träda in i kriget.

August å andra sidan kände ett större tryck för att återinträda i kriget än Danmark. Med nyheten om slaget vid Ljesna såväl som motgångar för Stanislaws styrkor i slutet av 1708 närmade sig sanningens minut i hög fart. Hans polska anhängare hotade med att välja någon annan till kung om han inte levererade vad han hade lovat. Augusts problem var dock det förtvivlade ekonomiska läget i Sachsen. Han behövde verkligen subsidier och ryska hjälpkårer såväl som andra bundsförvanter ifall han skulle kunna utmana de svenska styrkorna i Polen. Detta innebar mycket arbete för Sachsens diplomater under våren och sommaren 1709.

I syfte att inte provocera fram en intervention från stormakterna valde både Danmark och Sachsen en strategi som gick ut på att hålla kriget utanför norra Tyskland, helst i form av ett formellt avtal som alla deltagande länder i kriget skulle skriva under. Detta skulle ha den uppenbara fördelen att förhindra en svensk invasion av Sachsen såväl som att skydda Danmarks sydgräns. Ur svensk synvinkel hade nordtysk neutralitet både för- och nackdelar, och detta skulle leda till mycket tvistande mellan Karl XII och det kungliga rådet i Stockholm. Men 1709 hölls Sverige fortfarande utanför dessa diskussioner och nordtysk neutralitet var främst ett sätt för Sveriges fiender att blidka stormakterna. Detta påverkade de militära planerna så till vida att Danmark inte skulle attackera Holstein-Gottorp eller Sveriges tyska besittningar när de återinträdde i kriget och istället invadera Skåne. En nackdel med nordtysk neutralitet var emellertid att det var mindre troligt att Hannover och Preussen skulle ansluta sig till den antisvenska koalitionen ifall Sveriges tyska besittningar var fredade.

Hur som helst försökte August att rekrytera både Hannover och Preussen som bundsförvanter i februari 1709. Hannover var dock mycket ovilligt att gå med i ett krig mot Sverige och kunde inte lockas med möjligheten att erövra Bremen-Verden från Sverige. Men August var ändå uppmuntrad av att de lovade vara neutrala så länge Sachsen inte störde freden i norra Tyskland.

Preussen var å andra sidan mycket mer intresserad av en antisvensk allians trots att de så sent som 1707 hade slutit en allians med Sverige. De hade rent av börjat underminera Stanislaws styre i Polen redan i december 1708 när nyheten om slaget vid Ljesna anlände, även om de föredrog att polackerna valde någon annan än August som kung.

I ett ovanligt ögonblick av beslutsamhet i april föreslog Fredrik I en plan till en sachsisk diplomat som skulle ge Skåne till Danmark, Sankt Petersburg till Ryssland, Bremen-Verden till Hannover och Hessen samt Livland till Stanislaw. Polen skulle delas mellan Preussen och August så att Preussen fick Polska Preussen, Ermland och Kurland. För att uppnå detta erbjöd Preussen att delta i kriget med 50 000 man. Fredrik I tog dock tillbaka erbjudandet redan efter en vecka och uppmanade sachsarna att skjuta upp kriget. Som så många gånger förr vacklade Fredrik I mellan sina ambitioner i väst och i öst. Det var möjligheten att spanska tronföljdskriget snart skulle avslutas som avskräckte Fredrik I från att dra tillbaka sina trupper eftersom han då skulle gå miste om sina utsikter till landvinningar i väst.

När det stod klart att kriget inte skulle skjutas upp valde Fredrik I att återuppta sin gamla strategi att försöka förvärva land genom att bara erbjuda vänligt sinnad neutralitet. Men i likhet med de förra försöken var det ingen som ville betala så mycket för så lite. Även utan sådana orimliga krav var August aldrig särskilt förtjust i tanken att ha Preussen som bundsförvant. Han betraktade Preussen som Sachsens främsta rival och ville inte se den staten bli större, i synnerhet inte på bekostnad av Polen.

Behovet av en preussisk allians minskade också rejält när den danske kungen anlände till Dresden sent i maj efter den långa lustresan i Italien, och nu inledde seriösa förhandlingar. En dansk-sachsisk allians slöts den 28 juni som skulle träda i kraft ifall Ryssland anslöt sig till den innan september. Den korta tidsfristen var avsedd att tvinga Ryssland att gå med på stora subsidier och hjälptrupper. Preussen blev också erbjudet att delta men Fredrik I gick bara med på ett mindre fördrag i juli som skulle förhindra svenska trupper från att marschera genom preussiskt territorium. Det dansk-sachsiska fördraget försökte dessutom blidka stormakterna genom att inte bara stödja nordtysk neutralitet utan även lova att inte dra tillbaka några trupper från spanska tronföljdskriget.

Om allting gick enligt plan skulle Sachsen invadera Polen i september och Danmark skulle öppna två fronter i Skåne och längs norska gränsen. Vad de inte hade räknat med var dock den svenska huvudarméns fullständiga undergång mindre än två veckor efter att fördraget skrevs under. Slaget vid Poltava förändrade inte bara maktbalansen mellan Sverige och dess fiender, det förändrade även maktbalansen inom den snart återuppståndna antisvenska koalitionen på ett drastiskt sätt.

Återupprättandet av den antisvenska koalitionen

Nyheten om slaget vid Poltava anlände till Dresden den 24 juli och den ryske diplomaten använde detta till att sätta stark press på August. Tsaren skulle inte erbjuda mer subsidier och hjälptrupper än vad han hade gjort innan och August var tvungen att inleda kriget före augusti om han skulle få ens det. Detta innebar att August var tvingad att starta ett krig innan tsaren kunde ratificera fördraget och att han fick hoppas på Peter I:s goda vilja om några subsidier överhuvudtaget skulle skickas till Sachsen.

August skrev under fördraget den 29 juli och gick därmed med på att omedelbart invadera Polen med minst 10 000 man. En komplikation var dock det faktum att han inte hade 10 000 man till sitt förfogande. Han var inte heller säker på storleken på de styrkor som skulle ställas mot honom i Polen. Det spreds även rykten att Karl XII var på väg att tåga in i Polen med en armé bestående av 50 000 tatarer under hans befäl. Till detta skulle även de svenska trupperna i Tyskland läggas till och Augusts ställning såg därmed ut att vara allt annat än säker. Han valde därför att skjuta upp sin invasion till sent i augusti och försökte under den tiden att övertyga Danmark att angripa Holstein-Gottorp och Hannover att attackera Bremen-Verden. Det var inte förrän ryssarna hotade med att sätta in någon annan än honom på Polens tron som han gav upp och till sist korsade den polska gränsen den 24 augusti. Hans armé var dock långt under 10 000 man stark så han undvek ett fältslag med de svenska styrkorna och hindrade dem inte att evakuera Polen och sätta sig i säkerhet i Pommern. Detta förargade ryssarna som också hade invaderat Polen och hoppats på att ta ännu en svensk fältarmé tillfånga.

Det slutade med att August inte fick några subsidier från Ryssland, och medan han lyckades få tillbaka sin polska krona så var den verkliga makten i Polen, politisk såväl som militär, nu i ryska händer. Önskemål från både August och polackerna om att reducera den ryska truppnärvaron avfärdades bryskt. De som hade motsatt sig Stanislaw med hänvisning till att han var en svensk marionett fann sig nu styras av en rysk marionett istället. Men trots all osämja slöts en rysk-sachsisk allians i oktober som lovade Livland till August. Ryssland skulle dock inte överlämna Livland till August när det erövrades och det var troligen aldrig Peter I:s avsikt att göra så heller. Livland användes enbart som ett incitament för att August skulle fortsätta vara allierad med Ryssland och ge militärt stöd till deras fälttåg.

Rysslands hårda förhandlingsstil brukades även mot Danmark som nu upptäckte att Ryssland inte var villig att ge några subsidier eller hjälptrupper överhuvudtaget för att få dem att återinträda i kriget. Även Danmark befann sig i en kamp mot klockan eftersom den svenska arméns undergång i Ukraina innebar att de flesta av dessa regementen skulle återuppsättas i Sverige. Om Danmark väntade till våren 1710 med att inleda kriget skulle de ställas mot en fulltalig återuppsatt armé som hade haft hela vintern på sig att öva. Dessutom lät ryssarna påskina att en svensk-rysk fred skulle kunna slutas om danskarna inte skyndade sig. Så även danskarna slöt en allians med Ryssland i oktober utan något av det bistånd som de hade blivit erbjudna endast ett halvår innan.

Tidigt i november invaderade danskarna Skåne och mötte inledningsvis ringa motstånd. Men även om Danmark hade väntat många år på det rätta tillfället att attackera Sverige så hade deras förberedelser inte varit tillräckliga. Den norska armén var inte redo att genomföra de avledande attackerna under vintern som ingick i planen. Svenskarna kunde därför dra tillbaka regementen från den norska gränsen och kraftsamla i Skåne. Och trots protester från den danske befälhavaren insisterade den danska regeringen på att armén skulle avancera och erövra så mycket territorium som möjligt istället för att försöka inta en fästning. Den platta terrängen i Skåne innebar att när vintern kom och åarna frös till is fanns det ingen naturlig försvarslinje som kunde stoppa den svenska motoffensiven. När detta inträffade hade danskarna inget annat val än att koncentrera sina styrkor och möta svenskarna i ett fältslag, vilket de sedan förlorade stort.

Hade den svenske befälhavaren Magnus Stenbock valt att storma Helsingborg, dit danskarna hade dragit sig tillbaka efter slaget, skulle hela den danska fältarmén ha blivit förintad och Danmark skulle med största sannolikhet ha valt att sluta fred, och därmed göra deras andra försök lika kortlivat som det första. Även efter den framgångsrika evakueringen av deras armé från Helsingborg var det danska hovet fortfarande i ett chocktillstånd och de skulle omedelbart ha valt att sluta fred ifall svenskarna visade tecken på att en invasion av Själland var nära förestående. Oturligt nog befann sig mannen som kände igen gyllene tillfällen som dessa långt borta i Osmanska riket. Magnus Stenbock blev befordrad till fältmarskalk av det kungliga rådet I Stockholm för hans seger men Karl XII drog tillbaka den befordringen med hänvisning till att han skulle ha förintat den danska armén genom att storma Helsingborg. Han beordrade även rådet att erbjuda en fördelaktig fred till Danmark i tron att nederlaget hade fått dem att ångra återinträdet i kriget. Dessvärre tog det nästan två månader för nyheten att nå Bender där Karl XII residerade och när väl rådet tagit emot hans order hade danskarna lugnat ner sig och var nu beslutna att fullfölja kriget. Denna gång skulle den antisvenska koalitionen överleva den inledande motgången.

Den preussiska epilogen

Den potentielle fjärde medlemmen av koalitionen förverkligades inte denna gång heller eftersom Preussen fortsatte att vela och ställa orimliga krav. I augusti 1709 hade Fredrik I hört rykten om att Karl XII hade dött och han beordrade att den av svenskar besatta staden Elbing skulle tas med våld av preussiska trupper ifall ryktena bekräftades. Men trots att de preussiska trupperna var väl förberedda och befälhavaren rapporterade att uppgiften kunde lösas utan svårigheter, insisterade Fredrik I på att Karl XII måste vara död ifall han skulle genomföra denna krigshandling mot Sverige. När det stod klart att Karl XII var vid liv försökte Fredrik I utan framgång övertyga svenskarna att överlämna Elbing till Preussen innan den togs av ryssarna.

Fredrik I kontaktade också Ryssland och erbjöd allt möjligt bistånd till dem, förutom militärt, i utbyte mot Elbing. Ryssarna var intresserade och i slutet av september erbjöd Peter I att ge Elbing till Preussen om de bidrog med artilleripjäser och ammunition till belägringen. Under denna tid blev Fredrik allt djärvare och krävde mer polskt territorium från ryssarna och övervägde en attack mot Svenska Pommern. Ryssarna avvisade inte dessa territoriella krav men de ville vänta med en överenskommelse tills Fredrik I och Peter I kunde mötas personligen i Marienwerder i slutet av oktober. Vid den tidpunkten bestod Fredrik I:s territoriella krav av Svenska Pommern, Polska Preussen, Ermland, Kurland och Samogitien. Men otroligt nog insisterade han på att få alla dessa omfattande territorier utan att ge något i utbyte förutom vänligt sinnad neutralitet. Den svenska armén i Polen hade precis innan evakuerats till Pommern och detta hade tydligen avskräckt Fredrik I från att attackera den provinsen. Ryssarna var häpna och kunde till en början inte tro att det ens var möjligt att preussarnas krav var allvarligt menade. Men när de väl insåg att detta faktiskt var Preussens villkor, avfärdade de dem omgående och slöt istället ett fördrag som var lika meningslöst som det Preussen hade slutit med Danmark och Sachsen i juli.

Fredrik I lämnade mötet bitter, ledsen och förödmjukad. Han fick ett vredesutbrott och beskyllde alla i sin omgivning för denna motgång. Men det var hans egna tillkortakommanden som gjorde att han hade missat ett gyllene tillfälle att utöka Preussens territorium. Fredrik I:s misslyckade utrikespolitik beskrevs i en berömd kommentar av den preussiske 1800-talshistorikern Droysen på följande sätt: “i väst krig utan politik, i öst politik utan armé”.  Till slut skulle Preussen ansluta sig till den antisvenska koalitionen och utöka sitt territorium, men det inträffade under Fredrik I:s mycket mer duglige son Fredrik Vilhelms regeringstid.

Referenser

Backman, Stig. Från Rawicz till Fraustadt - Studier i det stora nordiska krigets diplomati 1704-1706. Lund (1940)
Carlson, Ernst. Sverige och Preussen 1701-1709. (artikel i Historiskt bibliotek 1880). Stockholm (1880)
Hallendorff, Carl. Konung Augusts politik åren 1700-01. Uppsala (1898)
Hjärne, Harald.. Omstörtningen i Östeuropa 1697-1703. Stockholm (1902)
Jensen, Bernt. Dansk-russiske relationer 1697-1709. (1970)
Jonasson, Gustaf. Karl XII och hans rådgivare - Den utrikespolitiska maktkampen i Sverige 1697-1702. Uppsala (1960)
Jonasson, Gustaf. Karl XII:s polska politik 1702-1703. Uppsala (1968)
Stenius, Stefan. Sachsen och Preussen i den nordiska krisen 1709. (artikel i Karolinska förbundets årsbok 1949)
Stille, Arthur. Danmarks politik gent emot Sverige 1707-1709. Lund (1898)
Stille, Arthur. Kriget i Skåne 1709-1710. Stockholm (1903).
Stille, Arthur. Studier öfver Danmarks politik under Karl XII:s polska krig (1700-1707). Lund (1889)