|
Till vänster trekungamötet i Potsdam 1709 mellan August den starke av
Sachsen, Fredrik I av Preussen och Fredrik IV av Danmark-Norge. Till höger
ett postumt porträtt av Peter den
store av Ryssland.
Den
antisvenska koalitionen fick en katastrofal start år 1700 då varje medlem
misslyckades med att uppnå sina mål. En av dem tvingades lämna kriget, en
annan drabbades av ett förkrossande nederlag och en tredje uttryckte en
önskan om att förhandla om fred. För utomstående betraktare verkade det som
om det skulle bli ett kort krig och stormakterna både erbjöd att medla samt
försökte rekrytera de deltagande länderna som bundsförvanter i det kommande
spanska tronföljdskriget. Men trots den skakiga starten skulle två medlemmar
av koalitionen fortsätta kriget och den tredje lovade att återinträda i
kriget vid ett lämpligt tillfälle. Inte ens freden i Altranstädt 1706 som
lämnade Ryssland ensamt kvar i kriget innebar ett permanent slut på
koalitionen. Både Danmark och Sachsen inledde nämligen förhandlingar om
återinträde i kriget efter att den svenska armén lämnade Sachsen 1707. Två
år senare var den antisvenska koalitionen från 1699 återuppstånden och denna
gång skulle den bli mer framgångsrik.
Danmark
Danmark hade
blivit tvingad att sluta fred efter att Sjömakterna (England och
Nederländerna) hade bistått den svenska arméns landstigning på Själland som
då kunde hota Köpenhamn. Fördragen som Danmark hade slutit med Sachsen och
Ryssland förbjöd dess medlemmar att sluta separatfred med Sverige, men
danskarna hävdade att de inte hade brutit mot detta villkor. Freden i Traventhal var formellt sett bara mellan Danmark och Holstein-Gottorp
eftersom Danmark och Sverige officiellt inte var i krig mot varandra.
Sverige och Sjömakterna hade formellt sett bara agerat som garantimakter för Altona-fördraget från 1689 och var officiellt inte krigförande parter i
konflikten. Danskarna försäkrade därför sina bundsförvanter att
Traventhal-freden inte på något sätt var ett avfall från koalitionen och att
de snart skulle inleda ett riktigt krig mot Sverige.
Faktum var
att danskarna först planerade att attackera svenskarna redan i augusti 1700
genom att skicka ut den danska flottan mot den svagare svenska flottstyrkan
vid Själland och på så sätt isolera den svenska armén som fortfarande befann
sig på dansk mark. Sjömakterna stjälpte dock denna plan genom att låta deras
flotta stanna kvar tillräckligt länge så att de kunde skydda
tillbakadragandet av den svenska armén.
Den svenska
segern i slaget vid Narva senare under året gav danskarna kalla fötter och
de blev osäkra på ifall deras bundsförvanter var villiga att fortsätta
kriget. De valde därför att avvakta innan de bestämde sig för att
återinträda i kriget. Slagen vid Düna och Kliszow hade samma effekt och när
den svenska armén väl hade etablerat sig i Polen vågade danskarna inte
starta ett nytt krig utan Preussen som ytterligare bundsförvant. Danskarna
fruktade nämligen en upprepning av vad som hade hänt 1643–45 och 1657–58. Så
länge den svenska armén befann sig inom räckhåll från Danmarks sydgräns hade
danskarna god anledning att tro att Karl XII skulle ge ett danskt krig
högsta prioritet och släppa allt annat. Därför var det en absolut
förutsättning att även Preussen anslöt sig till kriget så att det kunde
fungera som en sköld mot den svenska huvudarmén. Ifall detta inte gick att
uppnå var enda alternativet att vänta tills den svenska armén marscherade
tillbaka åt öster.
Ryssland
Det fanns en
överenskommelse mellan de allierade att Peter I inte skulle ansluta sig till
kriget förrän han hade avslutat sitt krig mot Osmanska riket. Men
Sjömakternas intervention gjorde att danskarna i desperation uppmanade
ryssarna att skynda sig att attackera Sverige för att förhindra att
danskarna skulle tvingas sluta fred. Oroad av detta valde Peter I att snabba
på förhandlingarna och nöja sig med mindre önskvärda fredsvillkor. Men när
han sedan attackerade Sverige blev han rasande när han fick höra att Danmark
hade skrivit under freden i Traventhal. Sachsarna betedde sig inte mycket
bättre när de kort efter den ryska invasionen valde att gå i vinterkvarter.
Det blev därför ett lätt beslut för svenskarna att koncentrera alla
tillgängliga trupper mot ryssarna som led ett förkrossande nederlag vid
Narva. Peter I anklagade sina bundsförvanter för detta och han dolde inte
sin stora ilska för det danska sändebud som mötte honom i december 1700.
Sändebudet uppfattade stämningen i det osofistikerade ryska hovet som så
hotfullt att han fruktade för sin personliga säkerhet. Men dansken kunde
ändå rapportera till Köpenhamn att han inte såg några tecken på defaitism
när han mötte tsaren. Peter I:s tankar var fullt upptagna med nästa
fälttågssäsong och hans önskan att utkräva hämnd för slaget vid Narva.
Men för att
fortsätta kriget behövde Ryssland fortfarande bundsförvanter och den ende
som var kvar verkade ha ångerkänslor. Detta gjorde att Ryssland befann sig i
ett underläge när Peter I och August möttes i Birsen i februari 1701 för att
förnya sin allians. August lyckades förhandla fram gynnsamma villkor såsom
en rysk hjälpkår bestående av 15 till 20 000 man, subsidier värda 200 000
riksdaler som skulle betalas årligen under två års tid samt ett löfte att
han skulle få Estland och Livland ifall kriget var framgångsrikt. Detta
resulterade i att Ryssland fick en underordnad roll i koalitionen eftersom
frånvaron av den hjälpkår som skickades till sachsarna innebar att han inte
kunde genomföra några större offensiver på egen hand.
Hur som
helst, fälttågssäsongen 1701 gick inte mycket bättre än det föregående året.
Sachsarna blev besegrade vid Düna och de skyllde detta på den ryska
hjälpkåren som hade vägrat att bistå dem under slaget. Ryssarna å andra
sidan ansåg sig återigen ha blivit svikna av sachsarna när de övergav
Kurland och lämnade den ryska kåren ensam mot svenskarna.
Allt eftersom
kriget drog ut på tiden skulle fler avtal slutas mellan Sachsen och Ryssland
med liknande resultat, båda sidorna anklagade den andre parten för att inte
hålla sina löften. Det en gång så kamratliga förhållandet mellan August och
Peter I föll isär och ersattes med osämja. Tanken att sluta en separatfred
med Sverige blev därför mycket lockande för Peter I. Hans krav var dock
fullständigt oacceptabla för Sverige.
Peter I hade
erövrat floden Nevas mynning 1702 och började snabbt bygga sin stora dröm,
hamnstaden Sankt Petersburg. Han var helt besatt av visionen att förvandla
Ryssland till en Sjömakt och han skulle aldrig nöja sig med något mindre än
området vid floden Neva och ön där Kronstadt ligger idag, detta oavsett hur
dåligt det gick i kriget. Helst ville han också ha hela Ingermanland och
Karelen. Men under krigets mörka stunder var han villig att acceptera det
mindre området och rent av kompensera Sverige för detta genom att avträda
annat ryskt territorium i utbyte. Fast efter de stora upproren mot hans
styre under 1705 vågade han inte längre avträda ryskt territorium och
föreslog istället polskt territorium som kompensation.
Sverige kunde
dock inte tillåta att Ryssland fick tillträde till Östersjön och bygga en
flotta eftersom det skulle utgöra ett dråpslag mot det svenska
stormaktsväldet. Sverige hade en lång kust och utspridda provinser vilket
innebar att kontroll över Östersjön var absolut nödvändigt om den svenska
stormakten skulle kunna överleva. De danska och svenska flottorna var
jämnstarka så om en nyskapad rysk flotta samverkade med danskarna skulle den
svenska flottan hamna i ett allvarligt underläge.
De svenska
kraven var istället att Ryssland återlämnade alla ockuperade territorier och
betalade satisfaktion för alla skador som det hade orsakat Sverige.
Satisfaktionen skulle helst bestå av ryskt territorium men Karl XII verkade
vara öppen för andra alternativ när Preussen erbjöd sig att medla 1705.
Denna medling skulle dock inte leda någonstans eftersom Peter I var helt
ovillig att ge upp sitt älskade Sankt Petersburg. Preussarna gjorde ett nytt
försök följande år efter slaget vid Fraustadt. Denna gång försökte de
desperat att få Peter I att ta sitt förnuft till fånga eftersom de fruktade
att ett fortsatt krig skulle resultera i en fullständig svensk dominans i
nordöstra Europa. Men det var lönlöst. Peter I var fast besluten att behålla
sin hamn i Östersjön. Peter I försökte sedan 1707–08, genom engelska
kanaler, föreslå en fred som gick ut på att han fick behålla området runt
Sankt Petersburg permanent och dessutom Narva under några år. Vid den här
tiden var det dock helt orimliga krav och Sverige och Ryssland var därför
tvungna att söka ett avgörande på slagfältet.
Sachsen
Den svaga
länken i koalitionen var den opålitlige August. Han var den ultimate
opportunisten som inte väjde för något om det kunde främja hans ambitioner.
Han hade ingen lojalitet till någon annan än sig själv och han förrådde
såväl vänner som fiender. Detta beteende gav honom kortsiktiga fördelar men
skadade honom på lång sikt eftersom hans karaktärsbrister snart blev allmänt
kända. Karl XII vägrade att förhandla med honom eftersom ett avtal med hans
underskrift inte var värt papperet det var skrivet på. På samma sätt skulle
potentiella bundsförvanter som Danmark och Preussen tveka att ansluta sig
till kriget eftersom de fruktade att August då skulle passa på att sluta
separatfred med Karl XII och rent av byta sida.
Augusts
diplomati var väldigt aktiv och ofta motsägelsefull under krigets gång,
vilket gör det svårt att redovisa allt här. Men det är värt att nämna att
hans ambitioner inte begränsade sig till att erövra territorium från
Sverige. Trots att han hade blivit kung av Polen som den anti-franske
kandidaten började han snart att förbättra sitt förhållande med Frankrike
och försökte sluta en allians med dem mot Österrike. Det förväntade spanska
tronföljdskriget sågs av honom som ett bra tillfälle att erövra Böhmen,
Märhren och Schlesien samt avlösa Habsburg som tyskromersk kejsare. Dessa
förhandlingar pågick samtidigt som han förberedde för ett krig mot Sverige
och inte hans egna diplomater visste att han bedrev två olika strategier
parallellt. De danska diplomaterna misstänkte dock detta men August
förnekade det. Och när nyheten om den sachsiska invasionen av Livland spreds
hade August fräckheten att begära militärt stöd från Frankrike genom att
påstå att det var svenskarna som hade attackerat honom, samtidigt som han
försäkrade dem att han var fortsatt intresserad av en allians mot Österrike.
Efter att
Danmark hade tvingats ut ur kriget blev August oroad över hur sårbart hans
sachsiska hemland var när hans armé var sysselsatt långt borta i Livland.
Hotet om en snar svensk invasion av ett försvarslöst Sachsen gjorde att han
uttryckte en önskan om fredsförhandlingar och Frankrike erbjöd sig att
medla. Karl XII hade dock blivit så förbittrad över Augusts handlingar att
han nu hade ett djupt förakt för August bristande heder och betraktade detta
som enbart fördröjningstaktik. Karl XII var inte villig att inleda
meningslösa fredsförhandlingar med honom även om det innebar att Sverige
skulle betraktas av stormakterna som den som motsatte sig fred. Den svenska
militäre befälhavaren i Tyskland vägrade dock att genomföra en invasion av
Sachsen med hänvisning till brist på förberedelser och oklara instruktioner.
Den ryska attacken mot Narva och ankomsten av danska hjälptrupper i Sachsen
under hösten skulle sedan undanröja hotet om en svensk invasion av Sachsen
år 1700.
Hur som helst
skulle fransmännen fortsätta med deras försök att medla fred i hopp om att
frigöra Sachsen som bundsförvant i ett kommande krig mot Österrike, även om
Augusts bestämda krav på att få behålla den erövrade fästningen Dünamünde
gjorde ett fredsavtal osannolikt. Och det intresse som August eventuellt kan
ha haft för att dra sig ur stora nordiska kriget och istället delta i
spanska tronföljdskriget försvann när Preussen och Hannover slöt upp på
Österrikes sida. Som en fransk bundsförvant skulle Sachsen vara omgivet av
fiender och istället för att göra landvinningar var det mer troligt att han
skulle förlora territorium. Men trots att han inte hade för avsikt att sluta
en allians fortsatte han ändå att förhandla med Frankrike på samma sätt som
han hade gjort med Sverige före kriget. Hela tiden lovade han att det bara
var några mindre detaljer som behövde lösas innan han skulle skriva under
avtalet. Han fortsatte med detta även efter att fransmännen hade fått nys om
en överenskommelse att sända en sachsisk hjälpkår till Österrike 1702,
vilket han givetvis förnekade när de konfronterade honom. Den hjälpkår som
han sände till Österrike gav honom inte bara välbehövliga pengar men även
tillstånd för hans trupper att passera Schlesien under kriget mot Sverige.
Det största
målet för Augusts diplomati under de tidiga krigsåren var emellertid att
övertyga den polska riksdagen att förklara krig mot Sverige. Det såg helt
klart ut som han hade goda möjligheter att uppnå detta under det första
krigsåret, men det förutsatte militära framgångar mot Sverige för att bli
verklighet och det såg han inte skymten av. Han hoppades att den svenska
invasionen av polsk-litauiskt territorium 1701 och hans anhängares
gerillaattacker mot svenska trupper skulle provocera fram en krigsförklaring
från antingen Sverige eller Polen. Men Karl XII undvek försiktigt dessa
fällor och kunde med lugn röst kräva att Polen som ett neutralt land måste
erbjuda honom samma förmåner som de hade gett de sachsiska trupperna. På så
sätt avfärdade han de polska diplomaternas ensidiga krav på att den svenska
armén omedelbart skulle återvända till Livland samtidigt som den polska
sidan inte skulle göra något för att hindra den sachsiska armén från att
föra krig från polskt territorium.
Men medan
August verkade för att övertyga polackerna att ansluta sig till kriget,
lovade han också upprepade gånger att ge bort polskt territorium till
Sverige, Preussen och Ryssland i utbyte mot fred eller militärt stöd. Som
vanligt med August är det svårt att avgöra ifall dessa anbud var uppriktiga
eller bara ett led i Augusts försök att manipulera folk. Det är troligt att
anbuden till Sverige bara var ett försök att framställa Sverige i dålig
dager i polackernas ögon. I vilket fall som helst slog det slint. Karl XII
vägrade nämligen att möta den sachsiske diplomaten och arresterade honom
istället i början av 1702 varpå hans instruktioner konfiskerades och gavs
till polackerna. Augusts försök att vinna över Preussen på sin sida
omintetgjordes av svenskarna på samma sätt genom att de informerade
preussarna om Augusts försök att locka Sverige att alliera sig med Sachsen i
ett krig mot Preussen. Och om allt detta inte var tillräckligt så lyckades
Sverige snappa upp ett brev som innehöll ett erbjudande från August att
avträda polskt territorium till Ryssland.
Följden av en
lång rad militära motgångar och förlust av trovärdighet var att August
förlorade stöd bland polackerna som nu började lyssna på det återkommande
förslaget från svenskarna att avsätta August. Vändpunkten kom när fästningen
Thorn föll i svenska händer i slutet av 1703. Den följande sommaren valde
ett svenskvänligt parti Stanislaw Leszczynsky till polsk kung och krönte
honom sedan 1705. Men detta ledde bara till ett polskt inbördeskrig och det
krävdes en svensk invasion av Sachsen 1706 för att tvinga August att gå med
på Karl XII:s krav och erkänna förlusten av den polska kronan.
Sverige
 Den
svenska strategin när kriget bröt ut var att koncentrera sina resurser mot
Danmark. Karl XII ville dela ut ett avgörande slag mot Danmark och lösa den
holstein-gottorpska frågan en gång för alla. Sjömakterna ville dock bara
avsluta kriget så snabbt som möjligt. Ett sjöslag mot den danska flottan
undveks och istället för att skeppa över den svenska armén till Tyskland
landsattes den på Själland där den var helt beroende av beskydd från
Sjömakternas flotta. Sjömakterna förhandlade sedan fram en status quo -fred
mellan Danmark och Holstein-Gottorp som den senare och Sverige inte hade
något val än att acceptera. Eftersom Danmark kom undan helt oskatt, skulle
Sverige ständigt ha hotet om ett nytt krig mot Danmark hängande över sig när
den svenska armén begav sig österut.
Sjömakternas
allians med Sverige skulle dock ha en avskräckande effekt och deras
diplomater utövade ett starkt tryck på danskarna (och preussarna) för att
hålla dem utanför stora nordiska kriget. Fast det stod också klart att de
endast stödde Sverige när det var i deras eget intresse att göra så. Danmark
och Preussen bidrog med välbehövliga trupper till de allierade arméerna
under spanska tronföljdskriget och Sjömakterna ville inte att dessa skulle
dras tillbaka för att delta i ett krig mot Sverige. Men fördraget som de
hade slutit med Sverige i januari 1700 innebar också en skyldighet att bidra
med hjälptrupper ifall Sverige blev attackerat, vilket var något de inte
levde upp till trots upprepade krav från Karl XII. Sverige fick bara en
partiell ekonomisk kompensation för detta avtalsbrott.
Sverige
försökte även få militärt stöd från Frankrike och Österrike eftersom den
sachsiska invasionen av Livland var ett brott med fredsavtalet i Oliva 1660
som dessa länder var garantimakter för. Men Sverige fick inget stöd från dem
heller och var därför tvunget att utkämpa ett krig på två fronter helt på
egen hand.
Karl XII:s
mest betydelsefulla strategiska vägval var beslutet att oskadliggöra det
sachsiska hotet genom att avsätta August som polsk kung. Detta var även hans
mest kontroversiella beslut eftersom hans rådgivare ansåg att det var ett
alldeles för ambitiöst mål med hänsyn till Sveriges begränsade resurser.
Karl XII och hans rådgivare var överens om att det var mycket önskvärt att
vinna över Polen som en bundsförvant i kriget mot Ryssland och att detta var
något som skulle gynna båda länderna. De var också överens om att August var
en fullständigt opålitlig person vars löften saknade värde. Men Karl XII:s
rådgivare ansåg ändå att det var möjligt att sluta fred med honom och kanske
få honom att byta sida. Karl XII avfärdade dock dessa förslag då han bedömde
en sådan allians vara alldeles för riskfylld. Sverige borde inte göra sig
beroende av Augusts goda vilja eftersom han inte skulle tveka att hugga
Sverige i ryggen ifall det skulle gynna honom. Innan en storskalig invasion
av Ryssland kunde påbörjas måste därför August oskadliggöras. Och med en ny
kung på den polska tronen skulle det inte längre finnas några hinder för en
”naturlig allians” mellan Sverige och Polen.
Idén att
avsätta August hade sannolikt växt fram i Karl XII:s huvud under vintern
1700-01 och uttrycktes för första gången av honom under våren 1701. Men
förberedelserna för ett fälttåg mot den ryska fästningen i Pskov pågick
fortfarande efter slaget vid Düna och det var inte förrän hösten 1701 som
den svenska armén började tränga sig in i det polsk-litauiska samväldets
territorium bortom Kurland.
De
territoriella vinster som Sverige hoppades uppnå i detta krig var Kurland
och möjligen Polska Livland. Polen skulle bli kompenserad för detta genom
att få tillbaka de territorier som de hade förlorat till Ryssland 1667.
Polackerna var dock inte så förtjusta i detta förslag och framförde åsikten
att om Polen hjälpte Sverige att återbörda territorier som ockuperades av
Ryssland så var de inte skyldiga svenskarna något för svensk hjälp att
återerövra territorierna Polen hade förlorat 1667. Eftersom Karl XII ville
undvika att reta upp polackerna mer än nödvändigt valde han att fokusera på
målet att avsätta August och lät de territoriella frågorna vänta tills
kriget i Polen hade avslutats.
Allt eftersom
Polen sjönk ner i ett inbördeskrig mellan Stanislaw-vänliga och
August-vänliga grupper blev det emellertid uppenbart att enbart avsätta
August var inte tillräckligt för att neutralisera honom. Om den svenska
armén skulle kunna tåga mot Ryssland behövdes det andra garantier för att
August inte skulle kunna skada Sverige. Karl XII hade hoppats att
stormakterna skulle ge honom denna garanti. Men de var ovilliga att ens
erkänna Stanislaw som kung, än mindre hindra August från att lägga sig i
Polens inre angelägenheter. I synnerhet Österrike var mycket vänligt sinnat
till Sachsen och gjorde i praktiken allt de kunde för att hjälpa August utan
att provocera fram ett krig mot Sverige. Sjömakterna å andra sidan gjorde
vad de kunde för att förhindra Danmark och Preussen att ansluta sig till
Sveriges fiender och i gengäld gick Karl XII med på deras önskemål att
Sverige inte skulle invadera Sachsen medan det spanska tronföljdskriget
pågick. Anledningen till detta önskemål var att närvaron av en svensk armé i
Sachsen skulle skrämma de tyska furstarna så pass att de skulle dra tillbaka
sina hjälpkårer från de allierade arméerna och därmed allvarligt hämma de
allierades krigföring. Men när Sjömakterna även efter slaget vid Fraustadt
vägrade att garantera Stanislaws krona hade Karl XII inget annat val än att
åter bege sig västerut och invadera Sachsen.
Preussen
En annan stat
som skulle ha kunnat hjälpa Sverige med att hålla August borta från Polen
var Preussen. I början av kriget var det dock mer troligt att de skulle
hjälpa den antisvenska koalitionen. Men detta förändrades när den svenska
huvudarmén 1703 etablerade sig i det nordvästra hörnet av Polen och gjorde
det till sitt nya basområde. Med den svenska armén nära inpå de preussiska
kärnländerna blev en allians med Sverige mer önskvärt än ett krig mot dem.
Den preussiske kungen Fredrik I var i grunden bara en opportunist som var
villig att ansluta sig till den sida som gav honom det bästa erbjudandet.
Karl XII
ville att Preussen skulle använda sitt betydande inflytande i Polen till att
hjälpa honom att avsätta August. De polacker som var osäkra ansåg att det
var av stor vikt att veta vilken sida som Preussen skulle stödja innan de
gjorde sitt val. Det var också Karl XII:s förhoppning att den preussiska
armén skulle förläggas längs den polska gränsen för att agera som en barriär
mot sachsiska intrång och på så sätt göra det möjligt för den svenska armén
att lämna Polen och tåga mot Ryssland istället.
Preussiskt
stöd var dock inte billigt. Fredrik I ville ha Polska Preussen, Ermland och
Kurland, vilket han ansåg var ett rimligt krav eftersom August hade lovat
honom samma territorier ifall han anslöt sig till Sveriges fiender. Han var
dock snabb med att släppa kravet på Kurland när han fick reda på att
svenskarna ville ha just den provinsen. Men hans krav var fortfarande
omöjliga att tillgodoses av svenskarna eftersom han ville ha dessa
landförvärv omedelbart ifall han skulle stödja Sverige, och detta var
oförenligt med Sveriges mödosamma försök att vinna över Polen som
bundsförvant. Svenska löften om att polska territorier kunde avträdas efter
att Ryssland hade blivit besegrat och Polen kunde kompenseras med ryska
territorier hade ingen verkan på Fredrik I. Preussen var visserligen villigt
att pruta på sina krav, såsom att begränsa dem till enbart Elbing och en
smal kustremsa som förband Preussiska Pommern med Ostpreussen, men det
insisterade fortfarande på att få dessa territorier innan Preussen gjorde
något i gengäld. För att göra saken än värre så var det stöd som Fredrik I
erbjöd begränsat till enbart vänligt sinnad neutralitet och han skulle inte
ens gå med på att erkänna Stanislaw som kung förrän en majoritet av
stormakterna hade gjort likadant
Vad Fredrik I
erbjöd var inte värt det pris som han ville ha. Men trots det fortsatte
samtalen eftersom det var ett sätt att förhindra Preussen från att ansluta
sig till Sveriges fiender. Karl XII uppnådde också sitt första mål med den
preussiska strategin genom att sluta ett fördrag 1703. Fördraget i sig var
inte särskilt betydelsefullt och var mer ett första steg mot en allians. Men
Karl XII gjorde innehållet i fördraget hemligt vilket ledde till att
utomstående bedömare överskattade dess betydelse, och det påverkade
opinionen i Polen.
I
verkligheten skulle Preussen förbli obeslutsamt under kriget i Polen och
svajade från den ena sidan till den andra. Preussen betraktade stora
nordiska kriget som ett lysande tillfälle att göra landförvärv som bara
inträffade en gång per sekel. Och även om de ansåg att den antisvenska
koalitionen var något starkare än Sverige så var de två sidorna så pass
jämnstarka att Preussen skulle fälla avgörandet oavsett vilken sida de
valde. Detta innebar att Preussen var i den till synes avundsvärda
positionen att det kunde sälja sitt stöd till den högste budgivaren. Men det
var flera faktorer som gjorde detta spel mycket komplicerat för Preussen.
Den första
faktorn som höll tillbaka Fredrik I var rädslan att få sina länder skövlade
av fientliga styrkor. Med den svenska huvudarmén i nordvästra Polen var det
högst sannolikt att Preussen skulle bli deras främsta måltavla ifall Fredrik
I anslöt sig till den antisvenska koalitionen. Dessutom hade solidariteten
mellan medlemmarna i den antisvenska koalitionen visat sig vara svag och
Fredrik I fruktade att Sachsen skulle byta sida ifall han förklarade krig
mot Sverige. Och det var inte mycket bättre ifall han valde Sveriges sida
eftersom den ryska armén var förlagd i Litauen med Ostpreussen inom
räckhåll. Preussiska observatörer hade chockats av ryssarnas brutala
krigföring i Livland och även av övergreppen och den utbredda plundringen i
Litauen, som var territorium som tillhörde Rysslands bundsförvant. Detta
förebådade vad som kunde hända med Ostpreussen ifall Fredrik I skulle bli
Rysslands fiende. Och även hans kärnland Brandenburg var mycket sårbart för
sachsiska attacker eftersom större delen av den preussiska armén stred i
spanska tronföljdskriget.
Den andra
faktorn som höll Fredrik I tillbaka var det faktum att han även hade
ambitiösa mål i Västeuropa. Han hade hoppats på att efterträda Vilhelm av
Oranien som Nederländernas ståthållare och även ärva Vilhelms många
småfurstendömen eftersom han var dennes närmaste manlige släkting. Men när
Vilhelm av Oranien dog 1702 fick Fredrik I till sin stora besvikelse reda på
att han hade utelämnats i dennes testamente och att Nederländerna hade inget
intresse av att välja honom till deras ståthållare. Trots detta framhärdade
han med sina anspråk på dessa territorier och hans enda tillgång var de
trupper som han bidrog med till de allierade arméerna i spanska
tronföljdskriget. Detta innebar att ifall han drog tillbaka sina trupper
från spanska tronföljdskriget och istället deltog i stora nordiska kriget så
skulle han ge upp allt hopp om att få åtminstone några av Vilhelm av
Oraniens furstendömen.
Det fanns
även finansiella skäl till att hålla sig utanför kriget eftersom Fredrik I
hade grovt misskött Preussens ekonomi. Han spenderade hälften av den årliga
budgeten enbart på hovet som ett resultat av hans fåfänga försök att hävda
sig som en jämlike till Europas övriga kungar. För att upprätthålla dess
stora armé var Preussen helt beroende av utländska subsidier och dessa
skulle försvinna ifall Preussen drog tillbaka sina trupper från spanska
tronföljdskriget. Med ekonomin redan i ett dåligt skick skulle ett krig
troligen ruinera Preussen.
Slutligen
fanns det också farhågor om intervention från Sjömakterna ifall Preussen
anslöt sig till den antisvenska koalitionen. Sjömakterna gav helt klart
sådana hot och preussarna hänvisade till dem när de förhandlade med Danmark.
Men dessa hot kan mycket väl endast ha varit ett svepskäl till att inte ta
steget. Danskarna fick samma behandling och var inte så bekymrade över detta
även om de också ofta använde det som en ursäkt i sina samtal med Ryssland
och Sachsen. Det var osannolikt att Sjömakterna skulle intervenera så länge
som spanska tronföljdskriget fortfarande pågick eftersom det skulle inte
bara innebära att de förlorade värdefulla hjälptrupper utan även att de
förvandlades till franska bundsförvanter. Men om spanska tronföljdskriget
slutade före stora nordiska kriget fanns det en risk att preussarna (och
danskarna) skulle riskera en upprepning av 1679 då en fransk intervention
tvingade Danmark och Brandenburg att återlämna sina erövringar till Sverige.
Alla dessa
faktorer gjorde Fredrik I ovillig att delta i stora nordiska kriget. Vad han
verkligen ville erbjuda var vänligt sinnad neutralitet i hopp om att enbart
hotet om preussiskt deltagande i kriget skulle vara tillräckligt för att få
de båda sidorna att bjuda över varandra för att vinna Preussens vänskap. Han
försökte ofta också verka som medlare. Ett älsklingsprojekt var att få
till stånd en kompromissfred i vilket det polsk-litauiska samväldet delades
så att Stanislaw fick Litauen och August Polen. Fredrik I verkade för detta
eftersom han ansåg att en delning skulle göra det lättare för honom att
själv få en del av Polens territorium. Men trots Fredrik I:s försiktiga
läggning var hans begär efter landförvärv så stort att han skulle ansluta
sig till stora nordiska kriget ifall han såg ett tillfälle som var alltför
lovande för att tacka nej till.
Första gången
det var nära att Preussen trädde in i kriget var hösten 1704. Karl XII hade
lämnat Preussens närområde när han tågade söderut med sin armé för att slå
till mot August-vänliga polska styrkor. Bakom hans rygg lyckades då en
sachsisk styrka att ta tillbaka Warszawa i en överraskningsattack. Detta var
Augusts första större seger och med den ryska huvudarmén i Litauen, och
Danmark mycket villigt att inträda i kriget ifall Preussen gjorde likadant
tycktes det stora tillfället äntligen ha infunnit sig för Fredrik I.
Preussiska regementen som nyligen hade stridit i slaget vid Blenheim
marscherade till Ostpreussen där en 18 000 man stark fältarmé skulle samlas.
Men en snabb motoffensiv, som resulterade i återerövringen av Warszawa och
slaget vid Punitz, tvingade sachsarna och deras ryska hjälpkår att söka
tillflykt i Sachsen. Fredrik I bytte medelbart spår och försäkrade Karl XII
om sina vänliga avsikter och att truppkoncentrationen i Ostpreussen berodde
på rädsla för ryssarna.
Andra gången
var vintern 1705–06 då Karl XII tycktes stå inför ett mycket svårt underläge
nära stora arméer från båda väster och öster var på väg att pressa de
svenska trupperna i Polen samtidigt som det hade skett en markant ökning av
spänningen mellan Sverige och Danmark. Men eftersom få preussiska trupper
fanns tillgängliga i hemlandet vid denna tid fanns det inget omedelbart hot
om ett preussiskt inträde i kriget, och händelserna i Fraustadt och Grodno
skulle på ett dramatiskt sätt förändra situationen. Det var Sverige som
triumferade och var nu ännu mindre intresserade av att gå med på Preussens
territoriella krav.
Med Sachsen
under svensk ockupation fruktade preussarna att Sverige de facto hade vunnit
kriget och de klandrade sig själva för att de hade missat ett gyllene
tillfälle att utöka sitt territorium genom att vänta för länge med att välja
sida. 1707 slöt Preussen slutligen en defensiv allians med Sverige men
innehållet i fördraget var långt ifrån vad de en gång hade hoppats på
Karl XII på höjden av sin makt
Den svenska
invasionen av Sachsen i augusti/september tvingade August att sluta freden i
Altranstädt och avsluta sitt deltagande i kriget. Eftersom den ryska armén
inte sågs som stark nog att på egen hand stå emot den svenska armén var den
allmänna uppfattningen i Europa att slutet på stora nordiska kriget var
nära. Det antogs att det ryska fälttåget skulle bli en kort historia
eftersom ryssarna säkerligen skulle ta sitt förnuft tillfånga och sluta fred
när väl deras armé utan framgång har drabbat samman med svenskarna. Föga
anade de hur fast besluten Peter I var att behålla Sankt Petersburg.
Med Rysslands
nederlag taget för givet, fäste ängsliga europeiska observatörer blicken på
Karl XII för att utröna vad han planerade att göra med sin armé som nu
befann sig djupt inne i tyskt territorium. I synnerhet danskarna fruktade
att deras provokationer under de senaste åren skulle bestraffas med en
upprepning av 1643–45 och 1657–58. Bland annat hade danska skepp bedrivit
handel i svenska hamnstäder som var ockuperade av Ryssland, deras diplomater
hade spridit lögner om Sverige i europeiska hov och framförallt hade danska
trupper fördrivit den holstein-gottorpske regenten i furstbiskopsdömet
Lübeck och insatt en dansk prins i hans ställe. Förskräckta över en möjlig
svensk invasion vek danskarna ned sig i varje fråga och gick med på samtliga
svenska krav.
Men i en
långt större utsträckning var det Österrike som kände av trycket från Karl
XII. Deras bistånd till Sveriges fiender under kriget i Polen hade inte gått
obemärkt förbi. Den sista oförrätten var att de tillät ryska trupper i
Sachsen att fly till Ryssland genom österrikiskt territorium. Det var dock
Österrikes brott mot villkoren i den westfaliska freden genom att förtrycka
protestanter i Schlesien som Karl XII tog fasta på. Han krävde nu att de
schlesiska protestanterna omedelbart skulle få tillbaka sina kyrkor och
rättigheter. Kejsar Josef I vägrade men Karl XII framhärdade och därmed
verkade det som om det mycket väl kunde bli krig.
De
österrikiska trupperna var fullt sysselsatta med att utkämpa spanska
tronföljdskriget och kejsaren hade inget att stoppa Karl XII med ifall denne
beslöt sig för att invadera de österrikiska arvländerna. Dessutom fick
kejsaren ingen sympati från sina protestantiska bundsförvanter som i
bestämda ordalag uppmanade honom att acceptera de svenska kraven. Inte ens
Sveriges före detta fiender var intresserade av en österrikisk allians.
Danmark vägrade eftersom den österrikiska armén var för svag för att vara
till nytta som bundsförvant, och August hoppades faktiskt på att delta på
Sveriges sida i ett krig mellan Sverige och Österrike. Endast Ryssland
uppmuntrade Österrike att föra krig mot Sverige, men deras erbjudande att
bidra med en 40–50 000 man stark hjälpkår till Österrike bedömdes vara av
ringa värde.
Isolerad och
med få trupper att försvara sig med, valde Josef I motvilligt att i augusti
1707 acceptera de svenska kraven i det andra fördraget i Altranstädt. När
påven skickade ett argt brev i vilket han klagade över att en katolsk monark
hade gått med på religiösa krav från en kättare, svarade Josef med att påven
borde vara tacksam över att Karl XII inte hade krävt att kejsaren skulle
konvertera till protestantismen för i så fall hade han inte vetat vad han
skulle göra.
Med tvisten
om de schlesiska protestanterna avklarad kunde Karl XII äntligen marschera
österut för att möta ryssarna. Under hans ett år långa frånvaro hade
ryssarna ockuperat hela Polen och underminerat Stanislaws styre genom att
stödja de August-vänliga polska styrkorna. Trots att August hade abdikerat
fortsatte hans anhängare att göra motstånd mot Stanislaw, som de betraktade
som en illegitim svensk marionett, och hävdade nu att den polska tronen var
vakant. Peter I försökte få dem att välja en ny ryssvänlig kung men de ville
inte knyta sig för hårt till Ryssland eftersom Karl XII förväntades
återvända till Polen varpå en försoning med Stanislaw kunde bli nödvändig.
August den starke och Karl XII äter middag tillsammans i Altranstädt
december 1706
August på botten av sin makt
En annan
komplikation i det polska inbördeskriget var att August inte hade get upp
hoppet om att få tillbaka sin polska krona och därför upprätthöll
förbindelser med sina forna anhängare för att förmå dem att fortsätta göra
motstånd mot Stanislaw. Medan det ryska fälttåget pågick lovade han dem
upprepade gånger att han snart skulle gå in i Polen med sachsiska trupper om
de bara fortsatte att kämpa. Men dessa löften var inte uppriktiga. Han hade
också lovat Peter I att ta Karl XII tillfånga medan denne befann sig i
Sachsen och sedan överlämna honom till ryssarna. Men han försökte inte göra
detta ens när Karl XII överraskade honom med ett besök i Dresden utan
beväpnad eskort. Och även om han också försäkrade ryssarna att han hade för
avsikt att återinträda i kriget så snart som möjligt, lyckades han förhala
förhandlingarna genom att kräva mer subsidier och fler hjälptrupper än vad
ryssarna var villiga att ge.
I
verkligheten var August, i likhet med alla andra, väldigt skeptisk till
ryssarnas chanser att vinna kriget. Och Sachsen var i praktiken bankrutt
efter flera år av krig och en lång svensk ockupation så han hade inte råd
att satsa på ett nytt krig. Men i vanlig ordning ville August hålla alla
dörrar öppna utifall Karl XII:s krigslycka skulle vända, så han fortsatte
att förhandla utan avsikt att nå en överenskommelse samt ge löften som han
inte tänkte hålla.
Men i och med
att August var den man han var, en fantasifull opportunist med ohämmade
ambitioner, så skulle han även under denna mörka period fortsätta med
storstilade projekt. Med hans utsikter i öster dystra vände han istället
ögonen västerut. Eftersom han var en ättling till Fredrik II som regerade
över Bägge Sicilierna på 1200-talet gjorde han anspråk på kungadömet Neapel
som ingick i det spanska väldet. Det var detta kungadöme som han hade
hoppats vinna ifall Karl XII hade attackerat Österrike. När Karl XII
istället tågade mot Ryssland bytte August sida och skickade hjälptrupper
till Sjömakterna i fåfäng förhoppning om att de skulle stödja hans anspråk
på Neapel. Och om detta inte var tillräckligt krävde han även Spanska
Nederländerna som kompensation för att Tyskromerska riket inte hade skyddat
honom mot den svenska invasionen. Dessa anspråk var fullständigt
orealistiska, men han gjorde ändå allvarliga försök att övertyga
stormakterna om att han borde få dessa länder. Det var som om han inte
trodde att det fanns någon gräns för vad han kunde uppnå genom att använda
sin talang att manipulera människor.
Vändningen
Det var
Danmarks plan att återinträda i stora nordiska kriget när den svenska
huvudarmén återigen befann sig på ett säkert avstånd från dem. Men de
behövde också försäkringar om att Ryssland faktiskt skulle fortsätta kriget
och inte sluta fred i händelse av ett nederlag, såsom slaget vid Holowczyn i
juli 1708. Danskarna förhandlade också med ryssarna om storleken på
subsidier och hjälpkårer som ryssarna måste erbjuda för att få dem som
bundsförvant. Och precis som i fallet med de sachsiska förhandlingarna var
kraven alldeles för höga för att ryssarna skulle kunna acceptera dem. Men
Danmark hade ingen brådska och dess kung Fredrik IV kunde unna sig en lång
lustresa till Italien från oktober 1708 till sommaren 1709 vilket drog ner
tempot rejält på förhandlingarna. De frustrerade ryssarna skickade en
diplomat till Venedig i januari för att personligen förhandla med kungen.
Slaget vid Ljesna och Karl XII:s marsch söderut till Ukraina hade skapat
goda förutsättningar för Danmark att gå med i kriget, och den ryske
diplomaten föreslog att kungen omedelbart undertecknade en allians så att
Danmark kunde inleda krigshandlingar i juni. Fredrik IV vägrade dock och
fortsatte att kräva stora subsidier från Ryssland ifall han skulle träda in
i kriget.
August å
andra sidan kände ett större tryck för att återinträda i kriget än Danmark.
Med nyheten om slaget vid Ljesna såväl som motgångar för Stanislaws styrkor
i slutet av 1708 närmade sig sanningens minut i hög fart. Hans polska
anhängare hotade med att välja någon annan till kung om han inte levererade
vad han hade lovat. Augusts problem var dock det förtvivlade ekonomiska
läget i Sachsen. Han behövde verkligen subsidier och ryska hjälpkårer såväl
som andra bundsförvanter ifall han skulle kunna utmana de svenska styrkorna
i Polen. Detta innebar mycket arbete för Sachsens diplomater under våren och
sommaren 1709.
I syfte att
inte provocera fram en intervention från stormakterna valde både Danmark och
Sachsen en strategi som gick ut på att hålla kriget utanför norra Tyskland,
helst i form av ett formellt avtal som alla deltagande länder i kriget
skulle skriva under. Detta skulle ha den uppenbara fördelen att förhindra en
svensk invasion av Sachsen såväl som att skydda Danmarks sydgräns. Ur svensk
synvinkel hade nordtysk neutralitet både för- och nackdelar, och detta
skulle leda till mycket tvistande mellan Karl XII och det kungliga rådet i
Stockholm. Men 1709 hölls Sverige fortfarande utanför dessa diskussioner och
nordtysk neutralitet var främst ett sätt för Sveriges fiender att blidka
stormakterna. Detta påverkade de militära planerna så till vida att Danmark
inte skulle attackera Holstein-Gottorp eller Sveriges tyska besittningar när
de återinträdde i kriget och istället invadera Skåne. En nackdel med
nordtysk neutralitet var emellertid att det var mindre troligt att Hannover
och Preussen skulle ansluta sig till den antisvenska koalitionen ifall
Sveriges tyska besittningar var fredade.
Hur som helst
försökte August att rekrytera både Hannover och Preussen som bundsförvanter
i februari 1709. Hannover var dock mycket ovilligt att gå med i ett krig mot
Sverige och kunde inte lockas med möjligheten att erövra Bremen-Verden från
Sverige. Men August var ändå uppmuntrad av att de lovade vara neutrala så
länge Sachsen inte störde freden i norra Tyskland.
Preussen var
å andra sidan mycket mer intresserad av en antisvensk allians trots att de
så sent som 1707 hade slutit en allians med Sverige. De hade rent av börjat
underminera Stanislaws styre i Polen redan i december 1708 när nyheten om
slaget vid Ljesna anlände, även om de föredrog att polackerna valde någon
annan än August som kung.
I ett
ovanligt ögonblick av beslutsamhet i april föreslog Fredrik I en plan till
en sachsisk diplomat som skulle ge Skåne till Danmark, Sankt Petersburg till
Ryssland, Bremen-Verden till Hannover och Hessen samt Livland till
Stanislaw. Polen skulle delas mellan Preussen och August så att Preussen
fick Polska Preussen, Ermland och Kurland. För att uppnå detta erbjöd
Preussen att delta i kriget med 50 000 man. Fredrik I tog dock tillbaka
erbjudandet redan efter en vecka och uppmanade sachsarna att skjuta upp
kriget. Som så många gånger förr vacklade Fredrik I mellan sina ambitioner i
väst och i öst. Det var möjligheten att spanska tronföljdskriget snart
skulle avslutas som avskräckte Fredrik I från att dra tillbaka sina trupper
eftersom han då skulle gå miste om sina utsikter till landvinningar i väst.
När det stod
klart att kriget inte skulle skjutas upp valde Fredrik I att återuppta sin
gamla strategi att försöka förvärva land genom att bara erbjuda vänligt
sinnad neutralitet. Men i likhet med de förra försöken var det ingen som
ville betala så mycket för så lite. Även utan sådana orimliga krav var
August aldrig särskilt förtjust i tanken att ha Preussen som bundsförvant.
Han betraktade Preussen som Sachsens främsta rival och ville inte se den
staten bli större, i synnerhet inte på bekostnad av Polen.
Behovet av en
preussisk allians minskade också rejält när den danske kungen anlände till
Dresden sent i maj efter den långa lustresan i Italien, och nu inledde
seriösa förhandlingar. En dansk-sachsisk allians slöts den 28 juni som
skulle träda i kraft ifall Ryssland anslöt sig till den innan september. Den
korta tidsfristen var avsedd att tvinga Ryssland att gå med på stora
subsidier och hjälptrupper. Preussen blev också erbjudet att delta men
Fredrik I gick bara med på ett mindre fördrag i juli som skulle förhindra
svenska trupper från att marschera genom preussiskt territorium. Det
dansk-sachsiska fördraget försökte dessutom blidka stormakterna genom att
inte bara stödja nordtysk neutralitet utan även lova att inte dra tillbaka
några trupper från spanska tronföljdskriget.
Om allting
gick enligt plan skulle Sachsen invadera Polen i september och Danmark
skulle öppna två fronter i Skåne och längs norska gränsen. Vad de inte hade
räknat med var dock den svenska huvudarméns fullständiga undergång mindre än
två veckor efter att fördraget skrevs under. Slaget vid Poltava förändrade
inte bara maktbalansen mellan Sverige och dess fiender, det förändrade även
maktbalansen inom den snart återuppståndna antisvenska koalitionen på ett
drastiskt sätt.
Återupprättandet av den antisvenska koalitionen
Nyheten om
slaget vid Poltava anlände till Dresden den 24 juli och den ryske diplomaten
använde detta till att sätta stark press på August. Tsaren skulle inte
erbjuda mer subsidier och hjälptrupper än vad han hade gjort innan och
August var tvungen att inleda kriget före augusti om han skulle få ens det.
Detta innebar att August var tvingad att starta ett krig innan tsaren kunde
ratificera fördraget och att han fick hoppas på Peter I:s goda vilja om
några subsidier överhuvudtaget skulle skickas till Sachsen.
August skrev
under fördraget den 29 juli och gick därmed med på att omedelbart invadera
Polen med minst 10 000 man. En komplikation var dock det faktum att han inte
hade 10 000 man till sitt förfogande. Han var inte heller säker på storleken
på de styrkor som skulle ställas mot honom i Polen. Det spreds även rykten
att Karl XII var på väg att tåga in i Polen med en armé bestående av 50 000
tatarer under hans befäl. Till detta skulle även de svenska trupperna i
Tyskland läggas till och Augusts ställning såg därmed ut att vara allt annat
än säker. Han valde därför att skjuta upp sin invasion till sent i augusti
och försökte under den tiden att övertyga Danmark att angripa
Holstein-Gottorp, och Hannover att attackera Bremen-Verden. Det var inte
förrän ryssarna hotade med att sätta in någon annan än honom på Polens tron
som han gav upp och till sist korsade den polska gränsen den 24 augusti.
Hans armé var dock långt under 10 000 man stark så han undvek ett fältslag
med de svenska styrkorna och hindrade dem inte att evakuera Polen och sätta
sig i säkerhet i Pommern. Detta förargade ryssarna som också hade invaderat
Polen och hoppats på att ta ännu en svensk fältarmé tillfånga.
Det slutade
med att August inte fick några subsidier från Ryssland, och medan han
lyckades få tillbaka sin polska krona så var den verkliga makten i Polen,
politisk såväl som militär, nu i ryska händer. Önskemål från både August och
polackerna om att reducera den ryska truppnärvaron avfärdades bryskt. De som
hade motsatt sig Stanislaw med hänvisning till att han var en svensk
marionett fann sig nu styras av en rysk marionett istället. Men trots all
osämja slöts en rysk-sachsisk allians i oktober som lovade Livland till
August. Ryssland skulle dock inte överlämna Livland till August när det
erövrades och det var troligen aldrig Peter I:s avsikt att göra så heller.
Livland användes enbart som ett incitament för att August skulle fortsätta
vara allierad med Ryssland och ge militärt stöd till deras fälttåg.
Rysslands
hårda förhandlingsstil brukades även mot Danmark som nu upptäckte att
Ryssland inte var villig att ge några subsidier eller hjälptrupper
överhuvudtaget för att få dem att återinträda i kriget. Även Danmark befann
sig i en kamp mot klockan eftersom den svenska arméns undergång i Ukraina
innebar att de flesta av dessa regementen skulle återuppsättas i Sverige. Om
Danmark väntade till våren 1710 med att inleda kriget skulle de ställas mot
en fulltalig återuppsatt armé som hade haft hela vintern på sig att öva.
Dessutom lät ryssarna påskina att en svensk-rysk fred skulle kunna slutas om
danskarna inte skyndade sig. Så även danskarna slöt en allians med Ryssland
i oktober utan något av det bistånd som de hade blivit erbjudna endast ett
halvår innan.
Tidigt i
november invaderade danskarna Skåne och mötte inledningsvis ringa motstånd.
Men även om Danmark hade väntat många år på det rätta tillfället att
attackera Sverige så hade deras förberedelser inte varit tillräckliga. Den
norska armén var inte redo att genomföra de avledande attackerna under
vintern som ingick i planen. Svenskarna kunde därför dra tillbaka regementen
från den norska gränsen och kraftsamla i Skåne. Och trots protester från den
danske befälhavaren insisterade den danska regeringen på att armén skulle
avancera och erövra så mycket territorium som möjligt istället för att
försöka inta en fästning. Den platta terrängen i Skåne innebar att när
vintern kom och åarna frös till is fanns det ingen naturlig försvarslinje
som kunde stoppa den svenska motoffensiven. När detta inträffade hade
danskarna inget annat val än att koncentrera sina styrkor och möta
svenskarna i ett fältslag, vilket de sedan förlorade stort.
Hade den
svenske befälhavaren Magnus Stenbock valt att storma Helsingborg, dit
danskarna hade dragit sig tillbaka efter slaget, skulle hela den danska
fältarmén ha blivit förintad och Danmark skulle med största sannolikhet ha
valt att sluta fred, och därmed göra deras andra försök lika kortlivat som
det första. Även efter den framgångsrika evakueringen av deras armé från
Helsingborg var det danska hovet fortfarande i ett chocktillstånd och de
skulle omedelbart ha valt att sluta fred ifall svenskarna visade tecken på
att en invasion av Själland var nära förestående. Oturligt nog befann sig
mannen som kände igen gyllene tillfällen som dessa långt borta i Osmanska
riket. Magnus Stenbock blev befordrad till fältmarskalk av det kungliga
rådet I Stockholm för hans seger men Karl XII drog tillbaka den befordringen
med hänvisning till att han skulle ha förintat den danska armén genom att
storma Helsingborg. Han beordrade även rådet att erbjuda en fördelaktig fred
till Danmark i tron att nederlaget hade fått dem att ångra återinträdet i
kriget. Dessvärre tog det nästan två månader för nyheten att nå Bender där
Karl XII residerade och när väl rådet tagit emot hans order hade danskarna
lugnat ner sig och var nu beslutna att fullfölja kriget. Denna gång skulle
den antisvenska koalitionen överleva den inledande motgången.
Den preussiska epilogen
Den
potentielle fjärde medlemmen av koalitionen förverkligades inte denna gång
heller eftersom Preussen fortsatte att vela och ställa orimliga krav. I
augusti 1709 hade Fredrik I hört rykten om att Karl XII hade dött och han
beordrade att den av svenskar besatta staden Elbing skulle tas med våld av
preussiska trupper ifall ryktena bekräftades. Men trots att de preussiska
trupperna var väl förberedda och befälhavaren rapporterade att uppgiften
kunde lösas utan svårigheter, insisterade Fredrik I på att Karl XII måste
vara död ifall han skulle genomföra denna krigshandling mot Sverige. När det
stod klart att Karl XII var vid liv försökte Fredrik I utan framgång
övertyga svenskarna att överlämna Elbing till Preussen innan den togs av
ryssarna.
Fredrik I
kontaktade också Ryssland och erbjöd allt möjligt bistånd till dem, förutom
militärt, i utbyte mot Elbing. Ryssarna var intresserade och i slutet av
september erbjöd Peter I att ge Elbing till Preussen om de bidrog med
artilleripjäser och ammunition till belägringen. Under denna tid blev
Fredrik allt djärvare och krävde mer polskt territorium från ryssarna och
övervägde en attack mot Svenska Pommern. Ryssarna avvisade inte dessa
territoriella krav men de ville vänta med en överenskommelse tills Fredrik I
och Peter I kunde mötas personligen i Marienwerder i slutet av oktober. Vid
den tidpunkten bestod Fredrik I:s territoriella krav av Svenska Pommern,
Polska Preussen, Ermland, Kurland och Samogitien. Men otroligt nog
insisterade han på att få alla dessa omfattande territorier utan att ge
något i utbyte förutom vänligt sinnad neutralitet. Den svenska armén i Polen
hade precis innan evakuerats till Pommern och detta hade tydligen avskräckt
Fredrik I från att attackera den provinsen. Ryssarna var häpna och kunde
till en början inte tro att det ens var möjligt att preussarnas krav var
allvarligt menade. Men när de väl insåg att detta faktiskt var Preussens
villkor, avfärdade de dem omgående och slöt istället ett fördrag som var
lika meningslöst som det Preussen hade slutit med Danmark och Sachsen i
juli.
Fredrik I
lämnade mötet bitter, ledsen och förödmjukad. Han fick ett vredesutbrott och
beskyllde alla i sin omgivning för denna motgång. Men det var hans egna
tillkortakommanden som gjorde att han hade missat ett gyllene tillfälle att
utöka Preussens territorium. Fredrik I:s misslyckade utrikespolitik beskrevs
i en berömd kommentar av den preussiske 1800-talshistorikern Droysen på
följande sätt: “i väst krig utan politik, i öst politik utan armé”. Till
slut skulle Preussen ansluta sig till den antisvenska koalitionen och utöka
sitt territorium, men det inträffade under Fredrik I:s mycket mer duglige
son Fredrik Vilhelms regeringstid.
|
