Organisationshistoria Vasatidens drabantkår Gustav II Adolfs drabanter och hovregemente Kristinas drabanter och hovregemente Karl X Gustavs drabanter och livgarde Karl XI:s drabanter och livgarde Karl XII:s drabantkår och livskvadron Livdrabantkåren 1722-1821 Stånddrabanter Chefer och krigshändelser Skånska kriget Stora nordiska kriget Drabantkårens uniformer Vasaättens drabanter 1521-1654 Karl X Gustavs drabanter Karl XI:s drabanter 1660-1675 Karl XI:s drabanter 1676-1695 Karl XII: drabanter och Livskvadronen Drabantuniformer 1696-1700 Drabantuniform m/1699 Livskvadronen 1717-1721 Senare drabantuniformer Drabantkårens fanor Övrig utrustning

Allt sedan Gustav Vasas uppror 1521 har det funnits en kunglig livvakt. Dessa kallades för drabanter och i fredstid vaktade de Stockholms slott samt kungahusets medlemmar. I krigstid fungerade de 1598-1721 även som ett stridande förband, antingen som ett självständigt förband eller som en del av ett större regemente. I det sistnämnda fallet upprätthöll de dock sin särart genom att ha mer påkostade uniformer än de övriga soldaterna.

Under Vasakungarna stred drabanterna till fots, men under de pfalziska kungarna var de ett kavalleriförband. Kårens storhetstid inföll under Karl XII:s tid när samtliga drabanter hade officers rang och utgjorde den svenska arméns främsta elitförband. Efter hans död blev dock kåren återigen ett renodlat palatsgarde vars enda uppgift var att skydda kungen fram till dess kåren upplöstes helt och hållet 1821.

Organisationshistoria

Drabantkårens kan leda sitt ursprung till de 16 dalkarlar som i januari 1521 utsågs till Gustav Vasas livvakter. Länge var drabanterna uteslutande ett palatsgarde som skulle skydda kungahusets medlemmar, låt vara att drabanter ofta utsågs som befäl till tillfälligt uppsatta stridande förband. Det var först i samband med Karl IX:s uppror mot Sigismund 1598 som Drabantkåren, med namnet Drabantfänikan, blev ett stridande militärt förband. Drabanterna fortsatte sedan att tjänstgöra i dessa dubbla roller under hela stormaktstiden. Från och med 1618 utgjorde drabanterna ett kompani i Hovregementet. Drabantkompaniet kom även att kallas för Livgardet, vilket senare blev benämningen på hela regementet.

Ända fram till 1655 stred drabanterna till fots, men detta år omvandlades de till självständigt kavalleriförband med namnet Garde de corps. Redan 1657 blev de dock återigen underordnade Livgardet och efter Karl X Gustavs död 1660 upplöstes Garde du corps. Drabanterna gick då tillbaka till den organisation som rådde 1655, det vill säga en avdelning fotsoldater som ingick i Livkompaniet. Från och med 1665 fick drabantkåren emellertid ridhästar så att de vid behov kunde eskortera kungen till häst. När Skånska kriget bröt ut 1675 omorganiserades drabantkåren så att den återigen blev ett kavalleriförband. Drabanterna fortsatte dock att vara en del av Livgardet fram till 1700 då de slutgiltigt avskiljdes från Livgardet. I samband med den sistnämnda omorganisationen fick även alla drabanter officers rang. Efter freden 1721 blev de återigen ett renodlat palatsgarde fram till dess upplösning 1821 då drabanterna istället blev befäl i det nyupprättade Livbeväringsregementet.

Vasatidens drabantkår

Drabantkåren bildades när Gustav Vasa utsågs till Dalarnas hövitsman i januari 1521 och då fick som personligt skydd "16 smocke unge karlar, de honom tjäna och på honom akta skulle". När han i augusti samma år blev hela landets hövitsman (riksföreståndare) antog han i sin tjänst 18 "duglige karlar" från Arvid Västgötes folk. Därmed fick hans livvakt en mer nationell sammansättning, vilka senast 1523 när Gustav Vasa valdes till kung kom att benämnas som drabanter. Troligen hade dock de svenska drabanterna redan året innan börjat ersättas av professionella soldater från Tyskland. Den tyska dominansen varade fram till 1538 och under den perioden var det årligen bara ett par stycken drabanter som var svenskar. Men 1538 ändrades den etniska sammansättningen drastiskt så att det då endast var två av 35 drabanter som var tyskar. Därefter skulle drabantkåren hela tiden bestå av huvudsakligen svenskt manskap.

Drabantkåren bestod år 1522 av 24 man och av omkring 30 man från och med 1527. Detta antal ökade sedan stadigt under mitten av 1500-talet. Till stor del berodde tillväxten på att kungafamiljen fick fler medlemmar som skulle ha sina egna drabanter. Detta förde med sig organisationsförändringar så till vida att drabantkåren från och med 1540 leddes av en utnämnd hövitsman. Tidigare hade kåren ett mer informellt ledarskap som utövades av en av dess medlemmar.

Tronskiftena under 1500-talet påverkade drabantkåren på så sätt att den del av kåren som skyddade Gustav Vasas i stort sett upplöstes efter hans död 1560 eftersom Erik XIV hade redan före sitt trontillträde fler drabanter än sin far. Erik XIV:s drabantkår upplöstes i sin tur när Johan III tog makten 1568 och då skapade en helt ny kunglig drabantkår. Hans gamla hade hertigliga drabantkår hade Erik XIV upplöst 1563. Några sådan förändringar skedde dock inte efter Johan III:s död 1592. Den kungliga drabantkåren kom då att i praktiken kontrolleras av blivande Karl XI som styrde Sverige under Sigismunds långa vistelser i Polen. Under inbördeskriget 1598 mellan Sigismund och Karl var därför kungens officiella livvakt lojal till den man som gjorde uppror mot kungen.

Med Karl IX:s maktövertagande 1598 inträdde en ny fas i drabantkårens historia eftersom den då förvandlades till ett stridande förband med namnet Drabantfänikan. För att vara en fänika var dess storlek dock ganska liten och den nya rollen som stridande förband gjorde drabanternas yrke mycket mer riskabelt. Det blev därmed svårare att upprätthålla kårens styrka. I det katastrofala slaget vid Kirkholm 17 september 1605 bestod Drabantfänikan av omkring 150 man och av dem stupade både hövitsmannen och fänriken samt 108 drabanter. Dessa förluster blev nästan helt ersatta av nyrekrytering men efterhand sjönk styrkan igen så att kåren var mycket svag när Karl IX dog den 30 oktober 1611. Men vad som följde var omfattande reformer av hans son Gustav II Adolf.

Gustav II Adolfs drabanter och hovregemente

Den nye kungen Gustav II Adolf  ville inte bara rekonstruera sin fars Drabantfänika utan även göra den större än någonsin tidigare. Den 14 december 1613 fastställdes en organisation på sammanlagt 304 man för "Livgardet " (första gången som detta alternativa namn för Drabantfänikan användes). Denna storlek uppnåddes dock inte innan det var dags för nästa omorganisation. 1615 bestod drabanterna av 276 man, men efter deltagande i fälttåg i mot Pskov var det bara 145 drabanter kvar vid hemkomsten till Stockholm våren 1616. Nyrekrytering under sommaren resulterade i en styrka på 280 man och bland dem fanns det en ny kategori drabanter, nämligen 30 adelsdrabanter ("adelsbussar") som skulle fungera som en plantskola för armébefäl.

Drabantfänikan splittrades i praktiken i två kompanier när en del av den skickades till Livland 1617 och en annan del stannade kvar i Stockholm. Denna indelning i två drabantkompanier blev officiell 1618 när den hemmavarande delen utökades till ett nytt kompani och båda två kom att ingå i det nybildade Hovregementet som även inkluderade fem vanliga värvade kompanier (som bestod av tyskar). Hovregementet kallades även för Drabantregementet men är kanske mest känd som det Gula regementet (efter färgen på uniformerna). Tillsammans bestod drabantkompanierna då av nästan 500 man vilket var det största antalet drabanter någonsin. Antalet sjönk dock drastiskt vid en omorganisation 1621 när Hovregementet indelades i åtta kompanier à 148 man, och av dessa var det endast livkompaniet (även kallat Livgardeskompaniet) som bestod av drabanter. Men det fanns fortfarande 24 adelsdrabanter som tjänstgjorde som pikenerare i Livkompaniet.

Livgardeskompaniets fristående ställning innebar dock att Hovregementets organisation inte var särskilt stabil. Varje gång Gustav II Adolf återvände till Sverige tog han nämligen med sig Livgardeskompaniet medan resten av regementet stannade kvar i krigsskådeplatsen. Detta skedde redan 1622 och hemma i Sverige förenades Livgardeskompaniet 1624 med sju nyrekryterade kompanier som bildade ett nytt Hovregemente. De övriga kompanierna i det gamla Hovregementet som var kvar i Riga omvandlades då till ett vanligt värvat regemente. Historien såg ut att upprepa sig när Livgardet efter en ny tillfällig vistelse i Stockholm återigen bildade ett nytt förband, Gardesskvadronen, som sedan deltog i fälttåget i Preussen 1626 medan de övriga sju kompanier av det nya Hovregementet var kvar i Livland. Förutom Livgardet bestod Gardesskvadronen av ytterligare ett drabantkompani (som kallades för "blårockar") och två vanliga kompanier. Men Gardesskvadronen slogs snart samman med resten av Hovregementet när detta överfördes till fältarmén i Preussen samma år. I samband med sammanslagningen utökades antalet vanliga kompanier till åtta stycken så att Hovregementet skulle ha den normala organisationen på åtta kompanier även när Livgardeskompaniet var hemma i Sverige. Efter denna sammanslagning kom Livgardet att de facto vara ett helt självständigt förband fram till slutet av 1630 då det blev det trettonde kompaniet i Hovregementet.

Olika omständigheter gjorde att antalet vanliga kompanier i Hovregementet varierade mellan 7 och 11 stycken 1626-1630. Efter att Hovregementet överfördes till Tyskland 1630 förstärktes det då 10 kompanier starka regementet till 12 stycken och återförenades därefter med Livgardeskompaniet. Ytterligare fyra kompanier tillkom 1632. Under hela den här perioden hade Livgardeskompaniet en avvikande organisation och var länge klart större än ett vanligt kompani, som mest bestod det av nästan 300 man. Dessa utgjordes i regel av svenskar till skillnad från resten Hovregementet som mest bestod av tyskar. Förluster under fälttågen innebar dock att även Livgardeskompaniets styrka kom att hamna under den officiella svenska kompanistorleken på 148 man. April 1631 bestod  Livgardeskompaniet av endast 143 man, varav 40 stycken var övertaliga befäl som tjänstgjorde som meniga, samt 12 "studenter" som också tjänstgjorde som meniga. Den sistnämnda kategorin återspeglade Livgardets fortsatta roll som en officersskola.

Kristinas drabanter och hovregemente

Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen den 6 november 1632 blev en vändpunkt för både Livgardeskompaniet och Hovregementet. Livgardeskompaniets främsta uppgift var att skydda regenten och hon befann sig i Stockholm så det lämnade huvudarmén och inledde en långsam återfärd till Sverige. Det vaktade Gustav II Adolfs lik i den pommerska staden Wolgast under hela första halvan av 1633. I augusti samma år fördes liket till Nyköpings slott där det tillsammans med halva Livgardet låg kvar i nästan ett år medan den andra halvan av Livgardet tjänstgjorde hos Kristina i Stockholm. Först vid midsommar 1634 genomfördes Gustav II Adolf begravning och Livgardeskompaniet var därmed samlat i Stockholm och förblev där fram till 1655.

Hovregementet fortsatte att strida i Tyskland fram till att det upplöstes i samband med freden 1648. Fast från 1635 var det i fransk tjänst efter att det tillsammans med resten av Bernhard av Weimars armé självsvåldigt bytte arbetsgivare. Den svenska regeringens inställning efter 1635 var hela tiden att återupprätta Hovregementet, men försöken blev inte framgångsrika förrän under Torstenssonkriget 1643-1645. Som mest hade fyra kompanier rekryterats 1638 (av tolv planerade) men dessa omnämns inte efter 1641 och blev troligen insatta i andra regementen.

När Hovregementet väl återupprättades skedde det efter att Livgardeskompaniet hade gradvis utökats så att det bestod av nästan 300 man. Detta delades hösten 1643 i tre kompanier och två av dem deltog i det skånska fälttåget 1644. Hösten 1644 genomfördes värvningar av ytterligare kompanier och planen var att återupprätta Hovregementet till en styrka på 12 kompanier. Detta ändrades till 20 kompanier i januari 1645 när beslut togs om att slå samman ett befintligt regemente (Hugo Hamiltons). Men även om ett nyrekryterat kompani kunde skickas till Värmland redan vid årsskiftet (förflyttat till Skåne sommaren 1645) gick värvningen i vanlig ordning trögt. I maj 1645 fanns det endast 10 kompanier (928 man) i Skåne och dessa utgjordes av de två kompanier som hade skickats dit föregående året och av det sammanslagna regementet. Under sommaren anlände ytterligare kompanier så att Hovregementet hade 16 stycken (1409 man) i Skåne. Livgardeskompaniet var kvar i Stockholm och fick i slutet av 1645 sällskap av ytterligare tre nyrekryterade kompanier så att Hovregementet till slut uppnådde den fastställda styrkan på 20 kompanier. Fast då hade Torstenssonskriget avslutats med freden i Brömsebro.

Efter freden i Brömsebro lades fältregementet i garnison i det nyligen erövrade Halland. Dessa 16 kompanier tillsammans med ett nyvärvat dragonkompani överfördes till Tyskland sommaren 1646. Även där låg de i garnison och det dröjde till 1648 innan det deltog i strider i samband med belägringen av Prag. Det året hade ytterligare tre kompanier överförts till Tyskland så att endast Livgardeskompaniet var kvar i Sverige.

Efter westfaliska freden reducerades Hovregementet till 12 kompanier. Fyra skulle vara i Stockholm och åtta i Riga där de anlände i november 1649. Väl i Riga utökades Hovregementet återigen med ett dragonkompani och en omfördelning av manskapet resulterade dessutom 1650 i ett nionde infanterikompani som utgjorde besättning i Riga slott. Endast Livgardeskompaniet var ständigt i Stockholm medan de övriga tre kompanierna vanligen var utspridda i mellansvenska städer under vinterhalvåret. November 1652 till maj 1653 var de dock i Riga.

Sedan 1638 hade Livgardeskompaniet återigen haft ett ökande antal adelsdrabanter (tio fram till 1640 och trettio 1646). Dessa kom att ingå i ett 74 man starkt Adelskompani som bildades våren 1653 (även kallat "Garde du corps"). Förutom adelsmän fick även ofrälse ingå i detta ifall de hade uppnått kaptens rang. Adelskompaniet tog över Livgardeskompaniets roll som ceremoniell livvakt till drottningen så att det senare förvandlades till ett vanligt kompani och dess soldater upphörde att benämnas som drabanter. Egentligen var Adelskompaniet helt fristående från Livgardet/Hovregementet, men dess chefer (Lorenz von der Linde fram till oktober och därefter Klas Åkesson Tott) var i praktiken chef över den del av Livgardet/Hovregementet som låg i Stockholm medan den egentlige översten bara hade befäl över Riga-delen. Detta skulle emellertid bara bli en parantes i Livgardets historia eftersom Karl X Gustav blev kung följande år. Han hade inget behov av ett renodlat palatsgarde och var bara intresserad av stridande förband.

Karl X Gustavs drabanter och livgarde

Kristina abdikerade först den 6 juni 1654 men den tillträdande kungen spillde ingen tid utan såg till att det då 88 man starka Adelskompaniet upplöstes redan i slutet av maj. Endast en korpral och 35 meniga drabanter behölls för tjänstgöring som kungsvakt och dessa blev en del av Livgardets livkompani. Senare under sommaren utökades drabantkåren till 60 man eftersom hans bröllop med Hedvig Eleonora var nära förestående och även drottningen skulle ha drabanter.

Även Livgardets fyra kompanier i Stockholm reformerades vid Karl X Gustavs trontillträde. Ett av dem upplöstes för att göra de övriga fulltaliga och två av dem skickades till Bremen för att delta i det första bremiska kriget. I samband med krigsrustningarna i början av 1655 förenades kompanierna i Bremen med varsitt regemente (ett av dem det nybildade Drottningens livregemente) varmed de upphörde att vara en del av Livgardet.

Det hemmavarande Livkompaniet, som vid trontillträdet hade bestått av 125 man (exklusive 36 drabanter), hade i augusti 1654 en styrka på 17 officerare, 194 korpraler och gemena samt 60 drabanter. Fortsatta värvningar resulterade i mars 1655 i en styrka på 18 officerare och 252 korpraler & gemena. Drabanterna hade samma månad avskiljts för att bilda ett fristående kavalleriförband. Följande månad delades livkompaniet i två kompanier som skulle bilda stommen i ett nytt fältregemente till fots som planerades bestå av 16 kompanier men bara hälften av dem blev verklighet.

De 60 drabanterna bildade stammen till det 139 man starka Garde du corps (19 man i staben och 120 meniga) som var färdigrekryterat i juni. Av dessa var det dock bara 115 man som gick ut i fält eftersom en korpral och 24 meniga drabanter lämnades kvar i Stockholm för att skydda drottningen. När kronprinsen föddes 1656 värvades ytterligare 12 drabanter i Stockholm. Vid sidan av Garde de corps uppsattes även ett Livgarde till häst i Tyskland som till en början också bestod av endast ett kompani (från februari 1657 fanns det tidvis ytterligare kompanier). Dessa två förband var helt fristående men blandades ofta ihop i redogörelser av Karl X Gustavs fälttåg. Båda förbanden leddes av en överstelöjtnant och deras ställning till Livgardet till fot är oklar men de var åtminstone från november 1657 underordnade dess överste.

Efter att Livkompaniet delats upp i två kompanier bildades ytterligare två nya livgardeskompanier i Sverige av kontingenter från landskapsregementena. De övriga tolv kompanierna skulle värvas i Tyskland men där gick rekryteringen mycket dåligt och i juli 1655 hade det bara blivit fyra svaga kompanier (327 man). För att kompensera det bristande utfallet beordrades ett kompani från Livgardet i Riga att ansluta sig till fältregementet i Pommern. De resterande Livgardeskompanierna i Riga användes som stam till två nyuppsatta regementen och upphörde därmed att vara en del av Livgardet. När hela fältregementet hade samlats i Pommern i juli 1655 bestod det endast av 9 kompanier istället för de planerade 12. Dess styrka var dessutom bara 963 man. Ett av de tyska kompanierna upplöstes därför och manskapet fördelades på de övriga kompanierna. Därmed fick Livgardets fältregemente en normal organisation på åtta kompanier som den behöll under hela det polska fälttåget 1655-1660. Den effektiva styrkan förblev dock svag. Under första halvan av 1656 hade den sjunkit till 650 man och efter en pestepidemi under sensommaren och hösten sjönk den till 400 man. Rester från andra förband förstärkte Livgardet vid årsskiftet så att styrkan höjdes till 550, vilket dock sjönk till 500 man under våren 1657 för att sedan höjas till 575 man under sommaren efter att nyrekrytering hade genomförts. Ett år senare i augusti 1658 var styrkan nere på 506 man. Men belägringen av Thorn tärde hårt på regementet som hade sjunkit till 170 man våren 1659. Under sommaren förstärktes det med tvångsutskrivna danskar till 360 man av vilka endast 285 man återstod när Karl X Gustav dog 1660.

Utöver fältregementet bildades även ett nytt kompani bestående av utskrivna finnar och 30 livgardister som bedömts vara för gamla eller sjuka för fälttjänst. Detta kompani skulle tjänstgöra som slottsvakt i Stockholm. Planer på att sätta upp fler livgardeskompanier i Sverige förekom tidigt men endast två sådana blev verklighet våren 1658 och dessa tog i augusti över uppgiften som slottsvakt i Stockholm medan det gamla kompaniet skickades till Danmark där det lades i garnison i Frederiksodde. Följande sommar överfördes ännu ett stockholmskompani till Danmark medan värvning av ytterligare två kompanier pågick i Sverige fram till fredsslutet.

Fyra helt nya gardeskompanier rekryterades sommaren 1658 i Tyskland och bildade en skvadron som deltog i striderna på Själland. Skvadronens styrka var dock inte mer än 270 man i oktober 1658 och efter den misslyckade stormningen av Köpenhamn i februari 1659 återstod endast ca 80 man. Ytterligare två svaga kompanier (120 man) rekryterades i augusti 1658 och placerades i Frederiksodde tillsammans med det gamla stockholmskompaniet. Dessa överfördes i februari 1659 till Fyn där de förenades med ännu ett svagt nyrekryterat kompani.  Även utskrivna norska soldater avsedda för Livgardet anlände till Danmark och tanken var att reorganisera ett åtta kompanier starkt regemente av alla livgardister i Danmark och ett kompani från Stockholm. Men det tog lång tid innan delarna kunde samlas på Falster och då utan kompanierna på Fyn som förblev där de var. Trots att folk från andra förband kommenderades till detta fältregemente blev resultatet endast sju kompanier med sammanlagt ca 455 man i augusti 1659 som då överfördes till Stettin. När Karl X Gustav dog hade denna styrka sjunkit till ca 375 man. Kompanierna på Fyn bestod i augusti 1659 av 129 man som sedan blev helt utplånade i slaget vid Nyborg den 14 november.

Karl XI:s drabanter och livgarde

Karl X Gustav dog den 13 februari 1660 och efterlämnade då ett Livgarde som bestod av två kavallerikompanier (Garde du corps och Livgardet till häst) med sammanlagt ca 200 man, samt 18 infanterikompanier. Infanteriet utgjordes av 8 kompanier i polska staden Elbing (285 man) som var det ursprungliga fältregementet, 7 senare uppsatta fältkompanier i Stettin (375 man) och 3 kompanier i Sverige som var under värvning (260 man).

Efter att freden i Köpenhamn slöts den 27 maj 1660 skulle armén ställas om till fredsfot. Kompanierna i Sverige slogs 27 juni samman till ett kompani som förlades i Stockholm. Enligt stat skulle det bestå av en stab på 16 man och 132 meniga, men trots att en del soldater avskedades fanns det fortfarande 81 övertaliga. Till detta kompani knöts dessutom den hemmavarande (och oberidna) drabantavdelningen bestående av en korpral och 36 meniga. Den stora mängden övertaliga officerare gjorde dock att 26 officerare fick år 1661 anställning som drabanter istället för avsked. Motsvarande antal drabanter blev därför avskedade men 13 av dem fick istället anställning i änkedrottningens nybildade drabantkår.

Garde du Corps paraderade vid Karl X Gustavs begravning i Stockholm den 4 november men upplöstes omedelbart efter. Av dess då 88 man överfördes 10 stycken till drabantavdelningen i Stockholm (eventuellt tillkom senare ytterligare sex). 58 före detta Garde de corps-drabanter underhölls i landsorten i väntan på placering i andra regementen. Systerförbandet Livgardet till häst bestod till större delen av utlänningar som bedömdes som "illacka och motvilliga" och hölls kvar i södra Sverige fram till dess även det upplöstes i november 1661 och ryttarna fick återvända hem.

Livgardeskompanierna i Stettin krympte snabbt under 1660 och bestod i september av endast 184 man som då fördelades på fyra kompanier. I oktober 1661 återstod endast 99 korpraler och meniga som då blev en del av garnisonsregementet i Pommern.

Livgardeskompanierna i Polen fick i juli 1660 manskap från upplösta regementen, men eftersom personal också beviljades avsked blev styrkan på de åtta kompanierna nästan oförändrad jämfört med början av året (243 underbefäl och meniga samt 57 dragoner). Denna del av Livgardet fördes över till Riga i augusti där det förstärktes med ytterligare manskap från upplösta regementen så att det i december hade 569 man. I oktober 1661 slogs Drottningens livregemente samman med Livgardet i Riga som då kom att bestå av 10 kompanier fram till 1663 då antalet sänktes till 8. På grund av ett överskott på höga officerare hade denna del av Livgardet sedan 1661 en egen överste även om det fortfarande räknades som samma regemente som kompaniet i Stockholm. Meningen var att de dubbla överstarna skulle vara ett tillfälligt arrangemang men i praktiken blev det en permanent delning av Livgardet som bekräftades 1680 när det då benämnda "Tyska gardet" förlorade sin status som Livgarde (det hade 1672 överförts från Riga till Pommern 1672 och därefter till Skåne 1679 där det senare fick namnet Tyska livregementet).

Från 1663 bestod Livgardet av åtta kompanier i Riga och ett kompani i Stockholm som även inkluderade drabanterna. Den svenska delen kom gradvis att utökas, framförallt när Karl XI blev myndig 1672 och sedan när skånska kriget bröt ut så att det blev ett större regemente. Den organisation som gällde under skånska kriget behölls sedan under den följande fredsperioden.

Fastställd styrka för Livgardet i Sverige
(officerare & underofficerare + manskap)

Drabantkåren hade blivit delvis beridet 1665 när den försågs med först 20 ridhästar och sedan 24 hästar år 1670. Dessa hästar skulle användas av den kungsvakt som medföljde kungen under hans resor. Men när skånska kriget bröt ut 1675 togs beslut om att utöka Drabantkåren till 200 man och konvertera den helt och hållet till ett stridande kavalleriförband.

Denna nya kavallerikår skulle ledas av en överstelöjtnant samt ha en kaptenlöjtnant med majors rang och två löjtnanter med ryttmästares rang. Underofficerarna utgjordes av en kvartermästare, en furir och sex korpraler. Sammanlagt var det 12 befäl och sedan tillkom 12 särskilda befattningar i staben (däribland en pukslagare och tre trumpetare) så att den totala personalstyrkan blev 224 personer. Denna organisation behölls under hela Karl XI:s regeringstid med endast mindre förändringar. En fältskärsgesäll och en stockmakare tillkom i staben 1685 och mot slutet av perioden blev sex meniga drabanter utsedda till vicekorpraler.

Formellt var kåren fortfarande en del Livgardet fram till Karl XII:s omorganisation år 1700 men i praktiken var det ett helt separat förband redan 1676. Efter freden 1679 blev kåren dessutom förlagd i Arboga (4 korpralskap) och Köping (2 korpralskap) medan resten av Livgardet återvände till Stockholm. Planen var visserligen att bygga kaserner och stall i Stockholm åt drabanterna men detta rann ut i sanden. Uppgiften att vara kungens livvakt innebar emellertid att det alltid fanns 24 drabanter i Stockholm när kungen befann sig i huvudstaden.

Karl XII:s drabantkår och Livskvadronen

Januari 1699 beslutade Karl XII att Drabantkåren skulle förläggas i Stockholm. Baracker och stall för dem skulle byggas på Skeppsholmen och blev klara i september 1700. Dessa  togs dock inte i bruk på grund av krigsutbrottet. Men redan i februari 1700 hade fyra korpralskap blivit inhysta i tillfälliga kaserner i Stockholm.

Med start den 22 december 1699 började Karl XII reformera Drabantkåren så att den kom att bestå av enbart officerare samt bli ett helt självständigt förband med kungen själv som chef. Detta uppnåddes genom att dels ge befintliga drabanter officers rang och därmed kraftigt höja deras löner. Och dels genom att byta ut de drabanter som inte ansågs hålla måttet för den kår som Karl XII ville skapa. Den egentliga organisationen förändrades däremot inte så mycket. Den fastställda manskapsstyrkan skulle förbli 200 man (som dock aldrig uppnåddes). Det som ändrades var att de 6 vicekorpralerna avskaffades och istället fördubblades antalet korpraler till 12 stycken. Befattningen som överstelöjtnant vid Drabantkåren försvann också när kungen tog över chefskapet. Senare skulle titeln vicekorpral återkomma som titel på meniga soldater med längst tjänstgöringstid.

Omdaningen skedde i flera steg och det som skedde den 22 december 1699 var att 1 korpral, 1 vicekorpral och 39 drabanter avskedades. Dessa blev istället anställda som stånddrabanter i prinsessan Ulrika Eleonoras nyupprättade drabantkår. Under mars och april 1700 skedde sedan en omfattande nyrekrytering för att ersätta den avskedade personalen. Vicekorpralerna och en menig drabant blev befordrade till korpraler och de sista korpralstjänsterna fylldes av tre löjtnanter från Livgardet och Livregementet. Dessutom rekryterades 40 nya meniga drabanter. Med undantag för en korpral från Livgardet var de nya meniga drabanterna tidigare officerare (26 stycken) och underofficerare (13 stycken). Av de nya drabanterna kom de flesta från Livgardet och sedan från Livregementet, men spridningen var stor. De kom från Jämtland i norr, Stade i söder, Göteborg i väster och Livland i öster. Bland dem fanns också en sjöofficer och en styckjunkare vid artilleriet. I juni anställdes ytterligare tio drabanter och det beslutades då att de gamla drabanterna skulle ha samma rang och lön som de nya drabanterna.

Den 18 juli tog sedan beslutet att avskilja Drabantkåren från Livgardet. Då blev dess överstelöjtnant befordrad till överste vid Smålands regemente och ersattes av Karl XII som formell chef över Drabantkåren. Fast i praktiken innebar det att kaptenlöjtnanten hädanefter blev kårchef. Före Karl XII:s reformer hade Drabantkårens kaptenlöjtnant haft majors rang men nu blev han likställd med en generalmajor.

I september 1700 skedde en sista utgallring av mindre fältduglig personal. Tre korpraler och 50 drabanter avskedades och denna gång kompenserades de med livstidspension. Kårens effektiva styrka minskade i samband med detta från 198 man till 147 man och den skulle sedan aldrig överstiga 165 man under Karl XII:s regeringstid.

Den civilmilitära personalen bestod i slutet av 1700 av 1 auditör, 1 predikant, 1 fältskär, 2 hovslagare, 1 sadelmakare, 1 pistolsmed, 1 stockmakare och en vagnmakare. Senare tillkom ytterligare personal såsom 5 fältskärsgesäller.

Den genomsnittliga effektiva styrkan på Drabantkåren under åren 1701-1708 var 147 drabanter. Men efter det katastrofala ryska fälttåget och den långa vistelsen i Osmanska riket återstod år 1716 endast 37 man i den kår som numera började kallas för Livdrabantkåren. Istället för att fylla leden med nya officerare valde Karl XII att använda de befintliga livdrabanterna som befäl i en nyupprättad Livskvadron. Sannolikt var det dock hans avsikt att vid ett senare tillfälle återupprätta den forna Drabantkåren.

Livskvadronen bildades november 1716 och förutom livdrabanterna bestod den av 360 meniga och 30 underofficerare som hämtades från Livregementet, Östgöta, Norra skånska och Södra skånska kavalleriregementen. Den blev indelad i två divisioner, vilka indelades i tre troppar vardera.

I nedanstående tabell redovisas Drabantkårens fastställda sammansättning och befattningarnas rang år 1700 och när Livskvadronen bildades 1716. Uppgifterna om rang kommer från flera olika källor och blev aldrig fastställda i ett och samma dokument.

Utöver drabanterna bestod Livskvadronen av 6 ordonnanser och 24 kvartermästare som fungerade som underofficerare. Manskapet utgjordes av 72 rotmästare, 72 vice rotmästare och 216 meniga. All som allt bestod den kombinerade drabantkåren och Livskvadronen av 407 man stridande personal (med undantag för musiker som jag saknar upplysningar om).

Antalet musikanter (pukslagare och trumpetare) vid Drabantkåren vid olika tidpunkter är osäkert eftersom de inte ingick i den ordinarie staten. De avlönades istället via hovstaten.

Livdrabantkåren 1722-1821

Efter freden i Nystad 1721 ställdes armén om till fredsfot. Vid årsskiftet 1722 återställdes Livdrabantkårens organisation till förhållandena som rådde 1696, vilket innebar kraftigt lägre lön och rang för de 23 befintliga drabanterna. Livskvadronen upplöstes samtidigt och användes delvis till att fylla Livdrabantkårens led. De gamla drabanterna blev officerare i den nya kåren och de 6 ordonnanserna i Livskvadronen blev underofficerare. Det nya manskapet utgjordes av 132 man som huvudsakligen var före detta rotmästare i Livskvadronen. Den nya Livdrabantkåren skulle i fortsättningen tjänstgöra till fots och Livskvadronens hästar hade såts på auktion redan 7-9 december 1721. I paradsammanhang kunde kåren vara beriden (åtminstone på 1770-talet) men då användes hästar som fanns i kungens stall.

Livdrabantkårens historia under frihetstiden är mycket dåligt utforskat och den enda informationen som finns i litteraturen är från Julius Mankells verk från 1866. De mycket kortfattade upplysningarna i detta verk tycks dessutom motsäga von Schreebs beskrivning som redovisats ovan. Enligt Mankell återbördades Livskvadronens manskap till sina ursprungliga regementen. Istället fylldes Livdrabantkåren med övertaliga officerare och adliga underofficerare. Styrkan på Livdrabantkåren kom också enligt Mankell att minska efterhand så att endast 136 man återstod 1736. Möjligen var allt detta något som skedde efter omorganisationen vid nyåret 1722. Hur som helst var Livdrabantkåren efter freden i Nystad uteslutande en kunglig livvakt och den kom inte att delta i några strider i de följande krigen.

Kårens förläggningar var spridda i landet men 1780 flyttades den till Stockholm och fick då en ny organisation. De 100 meniga drabanterna fördelades på 4 kompanier med namnen Svea, Göta, Finska och Vendes. Varje kompani fick en kaptenlöjtnant som chef och utöver kaptenlöjtnanterna hade hela kåren hade en stab på 22 personer. Förutom kungen fanns det därefter inte någon överordnad chef fram till 1793 då den utökades med en femte kaptenlöjtnant. Den som var äldst i tjänsten skulle därefter vara chef för hela kåren. Den övriga staben utökades samtidigt till 35 beridna och 6 oberidna. Meniga drabanter hade nu fänriks rang, vicekorpraler hade kaptens rang, korpraler hade majors rang och löjtnanterna hade en överstes rang. Kaptenlöjtnanten räknades som en generallöjtnant.

1791 fick hertig Karl en egen livdrabantkår som bestod av två kaptenlöjtnanter, tre övriga befäl och 32 drabanter. Den upplöstes 1809 när han blev kung och tycks hela tiden ha varit under Robert von Rosens befäl.

Våren 1808 sattes en 640 man stark lantvärnsbataljon upp i Stockholm och Livdrabantkåren fick i uppgift att öva manskapet. Denna upplöstes redan 1809 och när den återuppsattes 1812 i samband med inrättande av den allmänna beväringen var det istället befälen i Upplands och Södermanlands regementen som skulle öva beväringarna. Detta var inte optimalt eftersom de skulle även leda beväringarna i sina egna län. 1821 togs därför beslutet att upplösa Livdrabantkåren och använda dess personal som befäl över beväringarna i Stockholms stad och län som då fick namnet Livbeväringsregementet. Sammanlagt uttogs 29 officerare och lika många underofficerare för att tjänstgöra i det nya regementet medan resterande livdrabanter uppfördes på indragningsstat (de fortsatte få lön under resten av sin livstid). Det enda som återstod av Livdrabantkåren var därefter en kaptenlöjtnant. Vid behov fortsatte Livbeväringsregementets officerare att utföra de ceremoniella funktioner som Livdrabantkåren traditionellt hade utfört. Men från och med Oscar I:s kröning 1844 var det istället manskap från gardesregementena som kläddes upp i drabantdräkter. Från och med 1860 utgjordes drabantdräkterna av nytillverkade uniformer som skulle föreställa Karl XI:s och Karl XII:s drabanter. Dessa anakronistiska uniformer används än idag.

1858 togs beslut om att avveckla Livbeväringsregementets befälskår och 1862 togs dess uppgifter över av de två gardesregementena som vardera utökade sin officerskår med en major och fyra kaptener. Samma år avskaffades även befattningen som kaptenlöjtnant varmed den sista resten av Livdrabantkåren försvann.

Stånddrabanter

Vid sidan av livdrabanterna fanns det även stånddrabanter som avlönades av hovstaten och till skillnad från de förstnämnda inte hade någon militär funktion. De var visserligen före detta soldater och gjorde vakttjänst åt kungahuset, men deras funktion var så gott som uteslutande ceremoniell.

Stånddrabantkåren grundades egentligen år 1700 men dess ursprung kan ledas tillbaka ända till utbrottet av skånska kriget. Två korpraler och två meniga drabanter bedömdes inte vara fältdugliga och ingick inte i den omorganiserade Drabantkåren år 1676. Istället fick de göra vakttjänst på Stockholms slott under kriget. Dessa "gamla drabanter" ingick sedan i den särskilda drabantkår som bildades år 1682 åt drottning Ulrika Eleonora den äldre. Denna bestod av en korpral och tolv meniga drabanter. De fick behålla sina tjänster även efter drottningens död 1693 och åtta av dem fanns kvar år 1700. Tillsammans med 41 kungliga drabanter som avskedats av Karl XII bildade de detta år prinsessan Ulrika Eleonoras stånddrabantkår.

Själva begreppet stånddrabant kom hädanefter att användas för drabanter med enbart ceremoniella funktioner medan de stridande drabanterna började kallas för livdrabanter på 1710-talet. Under 1600-talet hade det inte funnits en sådan åtskillnad

När stånddrabantkåren bildades år 1700 bestod den av 1 korpral, 2 vicekorpraler och 46 drabanter. Efterhand sjönk antalet genom naturlig avgång och år 1711 återstod endast endast en korpral och 11 drabanter. Detta bedömdes vara för lite och året efter fastställdes en permanent stat bestående av 2 korpraler och 24 drabanter. Kåren behölls även efter att Ulrika Eleonora blev regerande drottning men styrkan sänktes till en korpral och 12 drabanter. Den höjdes återigen till 24 drabanter av Gustav III år 1783.

Kåren avskaffades 1844 och stånddrabanterna avslutade sin tjänstgöring med att paradera vid Karl XIV Johans begravning den 26 april. Till sin kröning valde den nye kungen Oscar I att istället använda manskap från gardesregementena för de ceremoniella uppgifter som stånddrabanterna hade utfört.

Stånddrabanter 1797 med dräkter som de bar fram till 1844 (målning av Martin Rudolf Heland)

Chefer och krigshändelser
(Grön bakgrund anger segrar, röd bakgrund nederlag och grå bakgrund oavgjorda slag)

Skånska kriget

När skånska kriget inleddes fanns det 40 drabanter och 3 drabantkorpraler som ingick i Livgardets livkompani. Dessa var i första hand fotsoldater, men drabanterna hade 24 hästar som användes av dem som tjänstgjorde som kungsvakt när Karl XI färdades till häst. I slutet av augusti 1675 beslutade kungen att ombilda denna styrka till ett helt beridet kompani som bestod av 200 meniga drabanter och 12 befäl. Rekryteringen av de nya drabanterna ägde rum i Stockholm och var slutförd i oktober. Hästarna inköptes i Skåne och Halland där de också kvarstannade i väntan på drabanternas ankomst. Drabantkompaniet blev färdigorganiserat i december och vid nyåret 1676 avgick det till Skåne. Den första mönstringen ägde rum 3 juni i Allerup norr om Trolleholm efter att Karl XI hade ankommit till Skåne.

Efter den danska landstigningen vid Råå i slutet av juni 1676 resulterade i att drabanterna och resten av armén genomförde en brådstörtad reträtt till Småland via Kristianstad. Men när danskarna delade upp sin fältarmé i två delar valde den svenska armén att gå till motoffensiv och attackera den mindre delen som blev helt förintad i slaget vid Halmstad den 17 augusti. Detta blev drabanternas första strid och de intog hedersplatsen längst till höger i den svenska slaguppställningen, vilket de skulle fortsätta med i alla följande slag. Drabanternas förluster i slaget vid Halmstad blev två stupade och sex sårade. Trots segern var svenskarna fortfarande underlägsna den annalkande danska huvudarmén och de drog sig därför tillbaka längre norrut i Halland till Syllinge.

I oktober 1676 inleddes en ny svensk motoffensiv som skulle kulminera i det blodiga slaget vid Lund den 4 december. Drabanterna hade en styrka på 160 man när de lämnade Syllinge den 6 oktober och denna hade sedan sjunkit till 150 man när slaget vid Lund inleddes. Redan i slagets början utmärkte sig drabanterna tillsammans med Livregementet till häst genom att ensamma gå till attack mot fienden efter att resten av kavalleriet hade vikit tillbaka. De lyckades uppehålla fienden tillräckligt länge så att svenska förstärkningar hann ansluta sig och besegra den danska vänstra flygeln som sedan förföljdes under en längre tid. I samband med denna strid stupade drabanternas chef överstelöjtnant Siegroth. Efter att drabanterna och resten av den svenska högra flygeln återvände till slagfältet undsatte de den hårt pressade svenska armén och besegrade resten av den danska armén. Slaget har dock gått till historien som Skandinaviens allra blodigaste och drabanterna drabbades av höga förluster. Endast 50 man satt kvar i sadeln efter slaget. Den stupade Siegroth ersattes som förbandschef av Henrik Johan Naschert trots att denne hade förlorat en arm i slaget.

1676 års fälttåg avslutades med återerövringen av Helsingborg den 30 december varefter drabanterna gick i vinterkvarter i Vä utanför Kristianstad. Medan drabanterna vilade där under vårhalvåret 1677 skulle luckorna i leden fyllas med värvningar. Men dessa gick trögt och efter att en kontingent med 34 rekryter anlände i juli 1677 hade drabanterna en styrka som bara var något över 150 man.

Ett nytt fälttåg inleddes som kort efter resulterade i slaget vid Landskrona den 14 juli 1677. Svenskarna segrade återigen men även detta slag blev blodigt. Drabanterna utmärkte sig nämligen genom att ensamma stå emot ett angrepp av det danska kavalleriet ända tills förstärkningar hann anlända. Av en styrka på 142 man stupade 28 man och 50 sårades.

I augusti deltog drabanterna i förföljandet av det danska kavalleriet som hade brutit sig ut från Landskrona och som tog sig till Kristianstadtrakten innan de återvände till Landskrona. I september kom nyheter om en motgång i Uddevalla som innebar att en kavalleristyrka som inkluderade drabanterna beordrades att marscherade dit som förstärkning den 17 september. De kom dock inte längre än till Halmstad två dagar senare innan marschen avbröts. Istället förlades drabanterna i vinterkvarter i (Trolle-) Ljungby i närheten av Kristianstad.

Värvningarna inför 1678 års fälttågssäsong var betydligt mer framgångsrika än det föregående årets. Redan den 7 september anlände 48 nyantagna "adelsbussar och drabanter" till armén och vid mönstringen den 30 maj var Drabantkåren övertaligt med 13 exspektanter. 1678 blev dock ett mer händelsefattigt år som kretsade kring belägringen av Kristianstad. Efter att den danska garnisonen kapitulerade den 4 augusti blev drabanterna förlagda i Höör innan de gick i vinterkvarter i Sölvesborg och Ronneby. Drabantkåren var fortfarande övertalig (7 exspektanter) vid mönstringen i Sölvesborg den 24 oktober.

Än mer händelsefattigt blev 1679 års fälttågssäsong. Den inleddes när drabanterna lämnade Fjälkinge i Kristianstadstrakten den 9 juli för att bege sig till Rönneåområdet. Målet var att återta Helsingborg men nyheter om den norska armén ledde till en marsch mot Varberg den 11 augusti som avbröts den 17 augusti varefter de återvände till sin gamla förläggning vid Rönneå den 25 augusti. Efter att stilleståndsavtalet hade slutits i Lund den 1 september blev drabanterna förlagda i Sireköping öster om Landskrona. Fred slöts 26 september och den 26 oktober marscherade Drabantkåren hem via Asarum, Växjö och Värnamo. Vid sistnämnda ort delades den i två delar som sedan färdades på varsin sida av Vättern innan de anlände till Arboga och Köping där de skulle vara förlagda under den kommande fredsperioden.

Stora nordiska kriget

När stora nordiska kriget bröt ut var Drabantkåren mitt under en period av omorganisation med "gamla" drabanter i Arboga och Köping samt "nya" drabanter i Stockholm. Båda grupperna bröt upp från sina förläggningar den 30 april och marscherade till Ystad dit de anlände den 8:e respektive 15:e juni. Väl där genomfördes den 18 juli en omorganisation som avskiljde Drabantkåren från Livgardet och gjorde den direkt underställd kungen. I praktiken innebar detta att kaptenlöjtnant Arvid Horn blev chef över drabanterna.

Den första krigshändelsen var landstigningen vid Humlebæk där den då 198 man starka drabantkåren ingick i den andra omgången trupper bestående av kavalleri. På grund av dåligt väder kunde de dock inte skeppas över förrän den 3 augusti, vilket var åtta dagar efter den första omgången som inkluderade kungen och Livgardet. Några strider blev det inte för drabanterna eftersom Danmark slöt freden i Traventhal den 8 augusti. Drabanterna lämnade Danmark den 22 augusti och fördes till Kristianstad där de var förlagda i en månad innan de avseglade till Pernau den 1 oktober.

Det verkliga elddopet för Karl XII:s drabantkår var slaget vid Narva den 20 november 1700. Av en styrka på 151 man stupade 11 stycken (1 adjutant, 1 korpral och 9 meniga) och 28 sårades varav fem stycken senare avled av sina skador. 42 hästar dödades eller sårades.

Ett styrkebesked från 26 november uppger att 17 drabanter var sjuka och att endast 95 man var tjänstdugliga. Denna försvagade Drabantkår deltog sedan i strövtåg på ryskt territorium, dock utan att stöta på fienden, innan de i mitten av december gick i vinterkvarter i Lais utanför Dorpat. Där förblev de fram till mitten av juni då armén bröt upp och marscherade till Riga.

Under uppehållet i Lais blev flera drabanter inblandade i dueller och fem stycken avskedades på grund av detta. Detta kom även i fortsättningen att vara ett utmärkande problem eftersom Drabantkåren nu bestod av ståndsmedvetna och ärelystnas officerare. Under krigets gång förlorade kåren 6 % av sin personal på grund av dueller medan andelen stupade var 17 %.

1701 års fälttåg inleddes med slaget vid Düna den 9 juli. Den nu 140 man starka Drabantkåren gjorde en imponerande insats när de i kraftigt numerärt underläge skyddade infanteriet mot attacker från det sachsiska kavalleriet. Förlusterna utgjordes av 2 stupade och 19 sårades varav en senare avled av sina skador. Bland de sårade var kaptenlöjtnant Arvid Horn som blev skjuten i knävecket och löjtnant Otto Wrangel som återigen blev skadad i handen.

Vid tiden för slaget vid Kliszow den 9 juli 1702 hade drabanterna en styrka på 147 man. Denna siffra var dock inte den effektiva styrkan eftersom det sannolikt fanns skadade drabanter som inte hade återhämtat sig. Under slagets gång fick tre drabanter ta befälet över andra skvadroner vars chefer hade stupat. Förlusterna blev ringa och endast en korpral stupade. Antalet sårade nämns inte, men bland dessa fanns återigen Arvid Horn. Som en belöning för Drabantkårens insats i slaget benådades sex drabanter som hade avskedats för dueller.

Under de följande åren utkämpades flera mindre drabbningar med deltagande från Drabantkåren. Först slaget vid Pultusk den 21 april 1703 (146 man). Sedan under 1704 både stormningen av Lemberg den 28 augusti (159 man) och slaget vid Punitz den 28 oktober (160 man).

En mindre krigshändelse ägde rum den 15 januari 1706 under Grodno-operationen. En styrka på 12 drabanter och en korpral som skulle rensa en by från fiender attackerade och "massacrerade" då en trupp bestående av 60 ryska fotsoldater. Endast drabantkorpralen sårades.

Det polska fälttåget avslutades med en årslång vistelse i Altranstädt i Sachsen. Under denna tid avgick Arvid Horn som kaptenlöjtnant för att istället bli riksråd i Stockholm. Sannolikt berodde detta på att han hade plågats av hög sjuklighet. Hans två efterträdare blev dock inte långvariga. Carl Gustaf Wrangel avled i Altranstädt av sjukdom efter knappt ett halvår. Nästa kaptenlöjtnant, Otto Wrangel, stupade i slaget vid Holowczyn den 4 juli 1708.

Slaget vid Holowczyn var en stor framgång för den svenska armén, men Drabantkårens förluster var de högsta sedan slaget vid Narva. Enligt von Schreeb räknade Drabantkåren 134 man och av dem stupade 8 man (inklusive kaptenlöjtnanten) och dessutom blev tre drabanter dödligt sårade. Pihlströms dagbok anger 9 stupade (inklusive kaptenlöjtnanten, kvartermästaren, adjutanten och en vicekorpral) samt 31 sårade. Kuylenstierna uppger än högre förluster och en lägre styrka (125 man varav 13 stupade och 33 sårades) men hans siffror får nog betraktas som mindre trovärdiga.

I slutet av 1708 bestod Drabantkåren 146 man. Den fastställda styrkan på 200 meniga drabanter plus 17 befäl hade aldrig uppnåtts och kåren hade som mest haft 198 man under sommaren 1700. Därefter var det aldrig mer än 165 drabanter i tjänst samtidigt. Som lägst hade Drabantkåren 133 man (december 1706 och 1707) innan den under 1709 krympte till endast 131 man vid tiden för slaget vid Poltava (alla var dock inte tjänstdugliga). Medeltalet under perioden 1701-1708 var 147 drabanter.

En drabant stupade i en strid vid Oposjna den 28 januari 1709. Värre blev det i slaget vid Krasnokutsk den 11 februari. Själva slaget var visserligen en svensk seger, men drabanterna råkade illa ut när de förföljde den flyende fienden. Med utmattade hästar valde de att till fots attackera en för stark rysk styrka i Gorodnoje. Detta resulterade i att 10 drabanter stupade, åtskilliga sårades och en togs tillfånga.

I slaget vid Poltava stupade 17 drabanter och 9 togs tillfånga. Ytterligare 4 togs tillfånga vid Perevolotjna medan 101 man följde kungen till Bender. Under vistelsen i Osmanska riket avled 20 drabanter, 15 befordrades till andra förband, 4 deserterade och 6 blev avskedade för diverse brott. De återstående 54 drabanterna marscherade mot Stralsund i september 1714 men endast 50 drabanter kom dit och återförenades med Karl XII i mars 1715.

I slaget vid Stresow den 5 november 1715 stupade 2 drabanter och 2 togs tillfånga. Två drabanter blev dödligt sårade. När Stralsund kapitulerade den 12 december fick drabanterna behålla sina vapen och blev lovad fri lejd hem till Sverige. Hemresan ägde dock inte rum förrän den 4 juni 1716 då 35 drabanter och 3 civil personal lämnade Lübeck och anlände till Ystad följande dag (kaptenlöjtnanten och en korpral hade anlänt till Sverige tidigare under året).

Efter återkomsten till Sverige 1716 bestod Drabantkåren av 37 man plus tre icke-stridande som fördelades på följande kategorier: 1 kaptenlöjtnant, 1 kvartermästare, 11 korpraler, 7 vicekorpraler, 17 meniga, 1 predikant, auditör och 1 fältskärsgesäll. Av dessa hade elva stycken ingått i Drabantkåren ända sedan den lämnade Sverige oktober 1700 och två av dem hade varit drabanter sedan skånska kriget. Kåren blev förlagd i Lund där Karl XII hade sitt högkvarter.

Drabantkåren var nu för liten för att fungera som ett självständigt förband och det rådde brist på officerarna som skulle kunna fylla dess led. Som en ersättning bildades därför Livskvadronen av manskap från indelta kavalleriregementen i november 1716 och de befintliga drabanterna tjänstgjorde som dess befäl. I samband med detta fylldes vakanta befälstjänster inom Drabantkåren genom befordringar av drabanter. Inga nya drabanter utnämndes dock under 1716 och 1717, och kårens styrka minskades genom att tio drabantkorpraler befordrades till andra regementen. För att ändå ha tillräckligt många befäl till Livskvadronen blev därför 5 officerare från andra förband utlånade till Livskvadronen 1717. Ytterligare befordringar skedde 1718 och först i oktober fick den krympande kåren nya drabanter när fem stycken anställdes.

Livskvadronen deltog i norska fälttåget 1718 och bröt upp från Lund den 6 oktober. Till skillnad från tidigare fälttåg följde drabanterna inte Karl XII:s rörelser. De blev istället förlagda i Eidsbergs socken åtta mil norr om Fredrikshald den 11 november. De rensade området öster om Glommen från fienden den 23-28 november, men några strider med norrmännen ägde inte rum. Efter Karl XII:s död lämnade de Eidsborg den 6 december med stor brådska och blev förlagda i Västmanland. Där förblev de fram till sommaren 1721 med undantag för en kort vistelse i Stockholm för att delta i Karl XII:s begravning den 26 februari 1719. En mindre styrka bestående av fem drabanter och 13 man från Livskvadronen fanns dock alltid i Stockholm. I juli 1719 tycks denna styrka ha varit inblandad i en strid vid Dalarö eftersom åtta man från Livskvadronen togs tillfånga av ryssarna.

Det som återstod av Drabantkåren efter Karl XII:s död var 33 man. Trots att fyra nya drabanter anställdes 1719 krympte kåren så att den år 1720 bestod endast av 24 man varav alla utom två var adelsmän. Att kåren nu dominerades av adelsmän var en skarp kontrast med hur det hade varit under Karl XII:s tid.

Efter en vistelse i Stockholm sommaren 1721 återvände Livskvadronen till Västmanland och upplöstes där vid årsskiftet. Drabantkåren behölls men dess organisation återställdes till förhållandena som rådde 1696.

Av sammanlagt 387 drabanter som tjänstgjorde under Karl XII:s regeringstid stupade 64 man medan 74 man dog av sjukdomar.

Drabantkårens uniformer

Drabantkåren representerade kungahuset och hade i alla tider praktfulla kläder. Däremot skulle det dröja till 1600-talet innan det gick att skönja några stabila uniformsfärger för drabanter. Det var då som de svenska blågula färger etablerades. Om än med en period under Gustav II Adolfs och Kristinas regeringstid då drabanterna var gulklädda med svarta dekorationer. Under 1500-talet verkar det inte bättre än att färgerna ändrades varje gång de fick nya kläder, vilket skedde två gånger om året.

Vasaättens drabanter 1521-1654
(nedanstående teckningar är Göte Göranssons tolkningar av deras dräkter)

Drabant tecknad av Göte Göransson och baserad på en kopia i Kungliga biblioteket av en nu försvunnen Gripsholmstavla från  1546-47.

Under Gustav Vasas tid var drabanterna av allt att döma klädda på samma sätt som tyska landsknektar. Det vill säga kläder med många olika färger och som var sönderskurna så att fodrets avvikande färg syntes genom hålen på jackor och byxor. Dalkarlarna kritiserade Gustav Vasa år 1526 för att hovet hade anammat "utländska och främmande sätt med uthackat och brokigt kläde". Kungen svarade på kritiken med att han inte ville bli mästrad av dem om hur han klädde sina drabanter och att han måste rätta sig efter andra potentater, kejsare, kungar och furstar eftersom "vi svenskar är inte mer svin eller getter än dem".

Den första notisen om drabanternas kläder är en leverans av två dussin hillebarder och scharlakansröda hattar (bonnetter) år 1522. Den första kända drabantuniformen är från 1532 och bestod av kläde som var leverfärgat (troligen byxorna), vitt (troligen jackan) och grönt (fodret). Även 1534 var klädet huvudsakligen leverfärgat och vitt men hade då också en mindre mängd blått och gult tyg. Fodret var rött. 1540 hade drabanterna leverfärgade, papegojgröna och vita kläder. Fodret som syntes i utskärningarna var blått på den högra ärmen och gult på den vänstra ärmen. Hattarna var blå. Till mötet med den danska kungen i Brömsebro 1541 fick drabanterna ut sina dyrbaraste uniformer hittills och dessa bestod mestadels av svart sammet, men innehåll även papegojgrönt kläde. Kragen var besatt av svarta skinn- och garnsnören och även hatten var svart. Även 1546 var uniformerna svarta, men fodret var då himmelsblått och kragen av skinn. Senare under året fick de grå jackor. 1553 var rocken mycket färgrik och bestod av grönt, rött, svart och blått kläde. Byxor, västar och underkläder var blå och svarta. 1554 var kasacken svart och byxorna askfärgade med askfärgat och svart foder. 1555 var rock och byxor gula, blå och brandgula medan övriga persedlar var gröna. 1556 hade de kungliga drabanterna bruna kläde medan hertig Eriks drabanter hade blå, svarta och vita kläder. 1559 bestod drabantdräkterna av svart sammet och rött, brunt och vitt kläde. 1560 hade drabanterna dräkter med svart sammet, vitt siden och guldbroderier.

Drabantkläder som delades ut till Erik XIV:s kröning bestod av svart sammet och rött siden samt silverdekorationer. 1563 bestod dräkterna av vitt sammet som övertyg och blått siden som undertyg samt fiolbruna (= lila) dekorationer. Sommardräkterna 1564 och 1566 bestod huvudsakligen av skinn.

1579 var drabantkläderna fiolbruna (= lila), 1582 röda, 1586 blå, 1591 svarta, 1592 bruna, 1599 röda med okänd färg på beläggningen (dekorativa kanter och band), 1603 blå med gul beläggning, 1607 gula med blå beläggning (omvända färger för kappan), samt 1608 och 1609 blå med "groff grön" beläggning. 1610 var kläderna gjorda av vadmal av okänd färg, men hade en beläggning av av gult "hyndewadzklädhe". Beläggningen var grå 1613 men 1614 fick 23 drabanter blå beläggning och 157 fick gul. I likhet med år 1607 var knapparna av glas 1614 men antalet hade stigit från 24 till 34.

I ett brev från mars 1616 beställdes Gustav II Adolf "kjortlar" till drabanterna av vilka hälften kunde vara pomeransfärgade (gulbruna) och hälften röda med besättning i blått eller annan lämplig färg. Nya uniformer köptes in till Gustav II Adolfs kröning år 1617 och året efter fick en drabant gula byxor och en gul jacka samt ett älghudskyller "av de överblivna drabantklädningar". Svarta kläder nämns när kungen reste till Danmark 1619, men de var sannolikt bara en tillfällig sorgdräkt eftersom dessa drabanter fick gula kläder något senare. I samband med Gustav II Adolfs bröllop 1620 fick en del drabanter röda kläder med silverdekorationer (drottning Maria Eleonoras brandenburgska färger) medan huvuddelen fortfarande bar gula kläder (med silverdekorationer). 1622 kombinerades den gula färgen med svart färg för adelsdrabanterna medan övriga drabanter fick grå kläder. 1624 fick vissa drabanter gula uniformer (med gula strumpor) och andra fick svarta uniformer, med guld- och silkesgaloner. Följande år beställdes dräkter "av svart och gult" till livkompaniet inför ett planerat möte med den danske kungen.

Från september 1627 i Dirschau har vi en mer detaljerad notis om Livgardeskompaniets uniformer. Då paraderade gardets folk "med hillebarder och klädda uti gult livré stofferat med svart silke och guldsnören samt gula kappor fodrade med svart sammet".

För åren 1628-1629 uppges dock kungens drabanter ha grå kläder med silverbesättning. Drottningens drabanter hade däremot gula kläder med blå inslag samt grå hattar (blå rock med gul besättning och gul jacka, byxor och strumpor). Dessa färger tycks ha blivit bestående under Gustav II Adolf sista år och enligt Brzezinski levererades grått kläde och grå hattar så sent som i januari 1632. Enligt Livgardets regementshistoriska verk började dock den gula färgen med svarta prydnader (samt svarta hattar) komma tillbaka hos kungens drabanter 1632, men efter hans död infördes svarta sorgdräkter för samtliga drabanter. Kaptenen vid drottningens drabanter hade 1628 röda kläder med gul besättning (guldgaloner enligt Höglund) och 1629 hade befälet gula uniformer. Enligt Höglund hade även kaptenen vid kungens drabanter röda kläder (och kyller) år 1628.

Livgardeskompaniets svarta sorgkläder försvann senast i slutet av 1635 då gula kläder med svartgula galoner, knappar och remmar samt svarta hattar tillverkades. Pikenerarna hade kappor med tre breda svartgula streck och gult foder medan musketerarna fick kasacker med både svart och gul boj till foder. Kasackerna nämns här för första gången och var ett överplagg som till skillnad från kapporna hade ärmar. Drabanterna strumpor var gula. De följande åren behåller de flesta drabanter denna färgkombination även om det klagas 1641 över en bristande enhetlighet då hälften av drabanterna saknade livré. Avvikande färger nämndes dessutom redan 1637 då åtta drabanter hade ljusbrunt livré med karmosin och ljusbrun plysch.

För adelsdrabanterna märks 1638 en övergång till avvikande "kulörta" kläder med guldknappar. 1640 får de ut rött kläde och boj samt grå hattar till vissa. För perioden 1646-1648 var samtliga klädesplagg röda med undantag för skinntröjor (kyller) och grå hattar. Dessutom var kläderna prydda med galoner och knappar av guld. Små guldnappar fanns på tröjan, ärmarna och kappkragen. Guldgalonerna utformades som sex streck på kappan, byxorna och ärmarna. Färgerna är desamma vid Kristinas kröning 1650 förutom att knappar och galoner som då beskrivs som "silver i guld". Galonerna utgjordes då två streck på kyllrets ärmar och strumpor samt fyra streck på byxorna medan antalet på kappan inte nämns. Direkt efter kröningen bytte adelsdrabanterna tillfälligt till gulsvarta kläder med broderier som föreställde riksvapnet och drottningens monogram. Men de återgick snart till de röda kläderna som bars under resten av Kristinas regeringstid.

De vanliga drabanternas uniformer tycks ha varit stabila och utgjordes hela tiden av gula kappor (pikenerare), kasacker (musketerare), tröjor och byxor med svartgula galoner av varierande bredd och svartgula knappar. Åtminstone underofficerarna hade vid Kristinas kröning 1650 gula strumpor med 2 streckgaloner (4 på kappa och byxor). Hattarna var svarta. De "fina" pikenerarna hade vid samma kröning kappor med sex streckgaloner av svart silke och förgylld silvertråd samt foder av svart plysch. Antalet streckgaloner var 4 på byxorna och 2 på strumporna. Deras gehäng var svart med fransar i guld och svart. De "ringa" pikenerarna fick nöja sig med hälften så många streckgaloner som dessutom hade gul färg istället för förgyllt silver. Musketerarna fick bara en streckgalon till sin kasack som hade svart foder men hade i likhet med de ringa pikenerarna 2 galoner på byxorna och en galon på strumporna.

Karl X Gustavs drabanter

Med Karl X Gustavs trontillträde 1654 ersattes Vasaätten med den pfalziska ätten och drabanternas uniformer ändrades omedelbart från Vasaättens gulsvarta livré till blågula färger som förmodligen var inspirerade av svenska flaggan och riksvapnet. Den blå nyansen på uniformerna var dock blommerant som var en blekblå nyans och som även beskrevs som himmelsblå. Efter Karl X Gustavs död benämns färgen omväxlande som blommerant eller blå och det framgår inte ifall de två orden syftar på samma ljusblå nyans eller om ordet "blå" avser en mörkare blå färg (vilket var vad "blå" normalt betydde under 1600-talet). Någon gång under Karl XI:s regeringstid sker dock en permanent övergång till en mörkblå nyans.

Vid kröningen den 6 juni 1654 hade drabanterna kyller, blommeranta kappor och byxor av kläde samt gula redgarnsstrumpor. Kyllret var av läder med blommeranta ärmar av sammet samt försedd med 6 alnar tjock och 1 aln smal kyllergarnsträns av "guld i silver" (den senare troligen till kragen). Kyllret var även kantat med florettband. Kappan hade gula sammetsuppslag och gult foder av rask samt ett "kappband" och 40 alnar "guld i silver"-galoner. Både florettbandet och kappbanden var sannolikt blågula eftersom sådana band nämns strax efteråt tillsammans med gula ärmar och grå knappar på kappan. Byxorna hade 32 alnar "guld i silver"-galoner. Strumporna var prydda med röd "frissad". Varje drabant fick dessutom ett dussin små "guld i silver"-knappar, 6 alnar blommeranta silkesgaloner och 13 alnar smala "guld i silver"-galoner med flera dekorationer. Hatten hade band och fjäderbuske. Gehänget hade "guld i silver"-frans. För att undvika slitage på den praktfulla uniformen tycks de även ha haft en slags släpmundering eftersom "gråa klädningar med kappor" nämns i samband med en resa för att hämta Karl X Gustavs drottning hösten 1654.

En blommerant kasack införs 1656 med "4 kungliga namn och kronor av guld och silver". Då blir kappan istället helgrå medan kyllret görs helt och hållet av älgskinn. I övrigt tycks uniformen i stort sett vara densamma med sammanlagt 71 alnar "guld i silver"-galoner och 48 alnar blågula band och förblir så de kommande åren. Detta gäller dock bara de stockholmsbaserade drabanterna.

De drabanter som följde med Karl X Gustav till Polen (Garde du corps) fick svarta kläder i Krakow 1656, vilket även bekräftas av ögonvittnesskildringar. Erik Dahlberg skrev i sin dagbok att kungens Livgarde kallades för svartrockarna och gardeskaptenen Gabriel Kurck berättar i sina levnadsminnen om slaget vid Warszawa där han nämner "Konungens garde till häst av dess svart Rukova".

Karl XI:s drabanter 1660-1675

När drabanterna gjorde vakttjänst under fredsåren bar de en iögonfallande kasack (se bild ovan). Den var blå prydd med kungens monogram i guld och silverbroderi på ryggen, sidorna och bröstet, inramat av lister och snören i gulddrageriarbete av silver blandat med guld. Men den ersattes av en blå rock i samband med krigsutbrottet.

De uppgifter som nämns nedan för underofficerarna och korpraler gäller egentligen först från 1667 respektive 1668 eftersom det var då de fick sina uniformer bekostade av kronan.

Profossen var klädd som korpralen. Musikpersonalen hade i början av 1660-talet samma kläder som manskapet men fick senast ca 1670 egna uniformer bestående av blå över- & underjackor, byxor och strumpor. Överjackan var fordrad med gul boj och underjackan med lärft. Piparna och trumslagarnas dräkt var besatt med 1 ½ aln gul rask, 1 aln litskvard eller "bräm", 50 alnar "guld i silver"-snören, 10 alnar taftsband och 8 alnar band på ärmarna, 4 dussin "guld i silver"-knappar på jackan och 2 ½ dussin på tröjan samt ett dussin silkesknappar. Hatten var prydd med hattband och favör. Den 1669 tillsatte regementspiparens uniform hade grått kläde istället för blått och fler dekorationer.

Karl XI:s drabanter 1676-1695

Höglund uppger också att trumpetare och pukslagare 1677 hade blå jacka med gult foder, 4 dussin förgyllda silverknappar och 50 alnar guldgalon samt blå byxor och strumpor. Wernstedt uppger att Drabantkåren hade svart hårpung 1695.

Efter drottning Ulrika Eleonoras död 1693 var drabanterna klädda i sorgedräkter som bestod av svarta klädesrockar, flor på hattarna och vid halsen, Gehäng, remmar och patronväska överdragna med svart kläde, schabrak av svart kläde samt svarta handskar. Denna sorgedräkt infördes även efter Karl XI:s död men begränsade sig då till det antal drabanter som var i tjänst.

Karl XII:s drabanter och livskvadron

Drabanter ledda av Karl XII till vänster och infanterister till höger under slaget vid Düna 1701.
Detalj från en miniatyrmålning av Johan Henrik Schildt (1678-1732), troligen målad under perioden 1701-1704.

De första åren av Karl XII:s regeringstid hade drabantuniformerna samma utseende som under hans fars tid. Det var först den 20 april 1699 som han beslutade att införa en betydligt mer påkostad uniform, vilket är den som syns till vänster på bilden ovan.

Detalj i ett kopparstick som visar drabanter vid Karl XI:s begravning den 24 november 1697.

Vissa förändringar av drabantuniformen hade dock skett redan innan. En nymundering ägde rum 1696 (enligt ett reglemente från 21 december 1695) och drabanterna fick då trekantiga hattar för första gången. En annan förändring var att kyllret avskaffades i slutet av 1697 och ersattes av en skinnväst.

Den nya guldgalonerade m/1699-uniformen var ursprungligen tänkt att vara en paraduniform som skulle bäras "intet oftare, än som det blifwer befalt". Till vardags skulle underofficerare istället bära en enklare rock utan galoner och schagg medan de meniga skulle bära sina egna kläder. Det var samma förhållande som hade gällt för drabanternas uniformer sedan åtminstone 1695. Men när Karl XII omorganiserade Drabantkåren år 1700 så att allt manskap skulle ha officersrang blev denna paraduniform istället kårens vardagsuniform ("hwardagz liverie"). Denna uniform hade dock ännu inte delats ut den 27 januari 1700 och av döma av Olof Stiernhööks dagbok var det den 30 augusti 1700 som Drabantkåren gick klädd i m/1699-uniformen för första gången.

Även officerarna fick nya uniformer bekostade av kronan när m/1699-uniformen beställdes vilket annars inte var brukligt. Detta var dock en engångshändelse och i fortsättningen skulle samtliga drabanter själva skaffa nya uniformer när deras gamla blev utslitna. De hade också fått kraftiga löneökningar år 1700 för att ha råd med den utgiften. Detta innebär dessvärre att vi saknar upplysningar om eventuella förändringar av drabantuniformen under stora nordiska kriget.

Drabantuniformer 1696-1700

De 208 kapporna som köptes i juli 1695 ersattes inte när m/1699-uniformen delades ut år 1700. Materialet till m/1699-uniformerns väst och byxor nämns inte, men Tor Schreber von Schreeb gör antagandet att de var av skinn i likhet med uniformen från 1695 och den som delades ut till Livskvadronen 1717.

Drabantuniform m/1699
(fördelningen av guldgaloner på uniformerna är väldigt osäker och bilderna nedan är bara ett förslag)

	Meniga	Vicekorpraler	Underofficerare
Hatt:	Hatt med svettband, knapp och 2 ½ breda galoner.	Hatt med svettband, guldknapp och 2 ½ aln galoner.	En fin Carbeck hatt med guldknapp och 2 ½ aln guldgaloner.
Rock:	5 alnar blått krympt kläde. ⅝ aln schagg till klaffar, 6 ½ aln blått rask, 1 ½ vitt rask, 1 ½ aln canifas och 2 ½ lod silke. 31 stora och 10 små förgyllda mässingsknappar. 8 ¾ aln breda galoner, 11 ¾ aln infattningsgaloner och 17 ½ aln guld till knapphål.	5 ¼ aln blått kläde, ⅝ aln schagg, 8 alnar rask, 1 ¼ canifas, 3 lod silke. 31 stora förgyllda mässingsknappar. 8 ¾ aln breda guldgaloner, 14 ¾ aln infattningsgaloner och 21 alnar breda knapphålsgaloner.	5 ¼ aln blått kläde, 8 alnar rask, 1 ½ aln canifas, ⅝ aln schagg, 3 lod silke. 31 stora och 10 små förgyllda mässingsknappar. 27 ½ aln breda och 54 alnar smala guldgaloner, 15 alnar infattningsgaloner av guld och 17 ½ aln guldgalon till knapphål. Korpralerna hade inga smala guldgaloner och infattningsgalonerna var 16 ½ aln.
Väst:	13 ½ aln guldgaloner, knapphålen väger 3 ½ lod, 8 alnar infattningsgaloner.	3 ⅞ aln breda galoner, 8 alnar infattningsgaloner, 14 alnar knapphålsgaloner.	3 ⅞ aln breda guldgaloner, 8 alnar infattningsgaloner av guld och 14 alnar guldgalon till knapphål.
Gehäng:	Av älghud med förgylld sölja och överdraget med blå schagg och 7 ¾ aln galoner.	2  ⁷⁄₁₆ aln 6 laan och 1 ⅞ aln 7 laan guldgaloner.	Överdraget med blått schagg och prytt med 2 ⁹⁄₁₆ aln guldgaloner med 6 lan och 1 ⅞ aln guldgaloner med 7 lan. Korpralerna hade bara 4 ½ aln guldgaloner.
Patronväska och remmar:	Överdragna med schagg. Remmen: 5 ½ aln breda och 2 ¾ aln smala galoner. Patronväskan: 2 ¾ aln galoner.	Överdragna med blått schagg och prydda med 3 ⅛ aln (remmen) och 1 ⅞ aln guldgaloner (patronväskan).	Överdragna med blått schagg och prydda med 3 ⅛ aln breda och 1 ⅞ aln smala guldgaloner. Korpralernas smala guldgaloner är 1 ¾ aln.
Handskar:	2 ½ aln guldgalon (vikt 2 ½ lod).		Älghudskragar och 2 ½ aln guldgaloner.
Schabrak & hölsterkappor:	Blått kläde med 7 ¾ aln breda och 7 ¾ aln smala guldgaloner.	3 ⅞ aln breda guldgaloner, 8 alnar infattningsgaloner och 11 alnar galoner till knapphål.	Fint blått kläde prytt med 8 alnar breda och 16 alnar smala guldgaloner. Kvartermästaren och adjutanten hade dessutom 8 alnar guldfransar.
Två bilder av Arvid Horn som var Drabantkårens kaptenlöjtnant 1695-1706. Till vänster en detalj från en miniatyrmålning av Johan Henrik Schildt (Arvid Horn är märkt som nummer 2). Till höger ett porträtt från 1705 av Johan David Swartz (rocken är inte den nedan beskrivna m/1699-uniformen).

Den 13 februari 1701 uppgavs Drabantkåren ha haft en pukslagare och 8 trumpetare vars uniformer var slitna. Enligt räkenskaperna var deras rockar prydda med silvergaloner. Även pukfanorna var slitna och nya sådana beställdes som skulle vara vita med guldfransar omkring kungens monogram med krona och palmkvistar broderat i guld, dessutom försedda med banderoller av blågult silke prydda med guld- och silvertråd samt guldfrans kring (de blågula?) tofsarna.

Efter denna notis är källorna tysta om drabanternas uniform. Men i slutet av 1716 blir de återstående drabanterna officerare i Livskvadronen. Följande år fastställs uniformerna för denna skvadrons manskap och underofficerare som de sedan bar under resten av stora nordiska kriget.

Senare drabantuniformer

Uniform avbildad ca 1778 av en okänd konstnär.

Uniform m/1779 avbildad 1783 av Carl Gustaf Roos.

Livdrabantkårens uniformer under perioden 1722-1765 har dessvärre inte beskrivits i litteraturen och därför saknar jag helt upplysningar om dem. En nymundering av kåren ska dock ha ägt rum 1725 så det är den senaste tidpunkten för när uniformerna från stora nordiska kriget kan ha bytts ut.

Men den uniform som fastställdes 1765 skulle bestå av en blå rock fodrad med chalong. Väst och byxor var gula och hatten var försedd med guldgalon. Till uniformen ingick också skärp och ägiljett i blått och guld. Officerarnas ägiljetter var helt i guld. Upphandling av sådana uniformer ägde rum både 1765 och 1768. I det sistnämnda fallet dröjde leveransen förmodligen till 1771 och i samband med detta ersattes även de kappor som hade delats ut 1764. Enligt en teckning från ca 1778 pryddes schabrak, pistolkappor och hatt av guldgaloner. Hatten hade även en vit fjäderplym och gul sidenkokard.

Nästa uniformsmodell som var baserad på Gustav III:s nationella dräkt delades sannolikt ut redan 1778, även om den vanligen benämns som m/1779 eftersom det var då som resten av armén skulle ha sådana uniformer. Det exakta utseendet är inte beskrivet i källorna, men den lär ha sytt ut som bilden ovan av Carl Gustaf Roos. Det vill säga mörkblå jacka med guldgaloner längs kanter och bröstrevärer samt vit armbindel för att visa att livdrabanterna hade officersrang. Rund hatt med guldgalon, vit och blå fjäderplym och gul ståndare. Blågult skärp med guldfransar, gula byxor och kragstövlar. Officerarna utmärkte sig genom att deras jackor även hade guldgaloner vid knapphålen.

Schabrak och pistolkappor fick fler galoner 1778 även om det inte framgår på modellritningen ifall de var av guld eller gula. Dessa användes förmodligen vid parad och på 1790-talet bar livdrabanterna även kyller och harnesk vid parader. En gul jacka förekommer även under Gustav III:s regeringstid och det är oklart ifall det var en förändring av uniformen eller paradplagg. Den kom i alla fall att ingå i uniformen senast i samband med m/1792 som också införde epåletter på axlarna för att visa gradbeteckningarna.

Livdrabantkårens officers- och manskapsuniformer m/1801 sedda framifrån och från sidan (av Wilhelm von Runge ca 1803)

Gustav IV Adolf införde den 14 december 1801 en ny uniformsmodell för Livdrabantkåren som var inspirerad av den karolinska uniformens mer enkla stil. Den trekantiga hatten kom också tillbaka fast i enlighet med samtida mode var den högre och hade en tillplattad front ("Napoleonhatt"). På bilderna ovan har hatten en blågul plym men den tycks snart ha blivit vit istället. Den vita plymen syns på en plansch från 1808 som förvaras på Armémuseum och där det också går att se schabraket i bakgrunden.

Uniform m/1801 användes under hela Gustav IV Adolfs regeringstid men för tiden efter 1809 fram till kårens upplösning 1821 saknar jag återigen information om drabantuniformer. 1821 blev livdrabanterna officerare vid Livbeväringsregementet, fast vid behov fick de även i fortsättningen tjänstgöra som livdrabanter vid hovet fram till 1858.

Bilden till höger är från Nordisk familjebok och visar en "Lifdrabant vid Karl XIV Johans hof 1844".

Stånddrabantkåren tycks under hela sina existens ha varit klädda i så kallade "flaxar" som var ett överplagg utan ärmar. Jämför porträttet på drabanten Petter Ljung från 1704 med nedanstående bilder på gustavianska uniformer som var i bruk fram till kårens upplösning 1844.

Till skillnad från den moderiktiga "Napoleonhatten" som ingick i livdrabanternas m/1801-uniform fick stånddrabanterna behålla den så kallade "svenska hatten". Den senare hade införts av Gustav III år 1778 och avskaffades helt och hållet i den svenska armén 1815 när tschakåer infördes som huvudbonad istället. Men stånddrabanterna bar dem ända till 1844.

"Stånddrabanternas toilett", litografi av Adolf Ulrik Schützercrants som publicerades i "Scener utur soldatlifvet" (1831)

Två bilder av Adolf Ulrik Schützercrantz. Till vänster en bild från 1832 som visar drabantkorpralen Anders Graak med en bardisan avsedd för befäl. Till höger en bild av en menig drabant från 1844.

Ej avbildade på denna sida är de helt nya drabantuniformer som införskaffades till Oscar I:s kröning den 28 september 1844. Dessa bars av vanligt manskap från gardesregementena. Istället för den svenska hatten infördes då av en kask av preussisk typ prydd med tre kronor och en gulmålad kokard. I övrigt bestod munderingen av en mellanblå vapenrock med gult foder, byxor av renhud, stövlar samt gehäng, kartuscher och handskar av sämskat skinn. Denna uniform var sedan i bruk under hela Oscar I:s regeringstid.

Till Karl XV:s kröning den 3 maj 1860 ersattes Oscar I:s preussiska drabantuniformer med två varianter av nationalromantiska uniformer som skulle se ut precis som Karl XI:s och Karl XII:s drabanter. Men på grund av bristfällig kunskap blev det en mängd avvikelser från originalen. Bland annat gjorde de ett felaktigt antagande att drabantuniformerna hade samma enkla och strama utseende som Karl XII:s bevarade uniform. Fast trots att vi nu har bättre kunskap används dessa anakronistiska drabantuniformer än idag vid ceremoniella sammanhang.

Drabantkårens fanor

Livgardeskompaniets fana enligt en akvarell av Reginbaldus Möhner från 1632-1635.

Den första uppgiften om en fana för drabanterna är från 1563 då Erik XIV drog i fält. Drabanterna fick då en så kallade fänika med gult kors och fält i rött, grönt och fiolbrunt (= lila). Alla truppförband hade gula kors vid denna tid, men drabanterna utmärkte sig genom att ha fler färger på sin fänika än något annat förband.

Under Johan III:s tid stannade drabanterna hemma i Stockholm och det finns inga belägg på att de hade en fana vid denna tid. Drabantkåren hade inte heller någon fänrik anställd vid kåren, vilket var benämningen på fanbäraren. En fänrik anställdes dock år 1600 när Karl IX drog i fält med sina drabanter och 1604 finns det ett belägg på att kåren tilldelades en fänika med färgerna blått, gult och rött. En ny gul fana delades ut i samband med Karl IX:s kröning 1607. Möjligen hade den fanan dekorationer i blått eftersom drabanternas uniformer var gula med blå detaljer vid samma tid. Ytterligare fanor med okända färger delades ut 1612, 1616 och 1617. Däremot känner vi till att färgen på fanan som delades ut 1618 var gul. Samma år blev drabanterna en del av Hovregementet och dess fanor utgjordes därefter av varierande blandningar av svart och gult tyg. Hovregementets och Livgardets fanor beskrivs mer utförligt i sidan om Livgardet. Värt att nämna dock är att Livgardeskompaniet utmärkte sig i början av 1630-talet med att ha en helt svart fana med riksvapnet som motiv medan Hovregementets övriga kompanier hade gulvita fanor med geometriska mönster som motiv.

Detalj från ett kopparstick i Suecia antiqua et hodierna.

När drabanterna bröts ut från Livgardet och bildade fristående kavalleriförband – Garde du corps 1655-1660 och Drabantkåren från 1675 – tycks dessa förband inte ha försetts med något standar. Källorna nämner inte någon utdelning av standar eller detaljer om hur de skulle ha sett ut. Dessutom fanns det ingen kornett (= standarbärare) i dessa förbands organisationer. I Lemkes bataljmålningar över skånska krigets fältslag är också Drabantkåren avbildad utan standar till skillnad från övriga skvadroner. Kåren nämns inte heller i de förordningar om fanor och standar som utfärdades 1675, 1682 och 1686.

Å andra sidan finns det i Suecia antiqua et hodierna ett kopparstick (del III:54) som graverades 1694 och som avbildar Drabantkåren med inte mindre än två standar trots att den bara utgjorde ett kompani (dock var den formerad på två skvadroner under skånska kriget). Det finns också en teckning från 1695 bland Drabantkårens handlingar i Riksarkivet med texten "Aff Marchen för Kongl. Maij:tz Drabante Garde medh Estandare" och som är undertecknad av Karl XI. Detta skulle kunna tyda på att Drabantkåren hade standar vid denna tid eller att det åtminstone fanns planer på att de skulle få standar. Men i så fall  har det inte lämnat några som helst spår i andra källor.

En mycket sent nedtecknad ögonvittnesskildring från en polsk adelsdam beskriver en händelse från det ryska fälttåget då Karl XII inkvarterades i hennes gård. "En afton kom en officer och 24 drabanter, vilka uppställde vid porten 2 beridna skiltvakter samt en blå och gul fana med svenska vapnet, det senare till tecken att här var konungens kvarter". Det framgår av texten att detta var en så kallad kvartersfana och inte ett standar som bars i strid. Hade Drabantkåren haft ett standar skulle det med största sannolikt ha varit vitt med riksvapnet eller kungens monogram som motiv i likhet med Livgardet, Livregementet och Livdragonerna. Möjligen kan kvartersfanor ha missuppfattats i de tidigare nämnda fallen

Att Drabantkåren inte bar standar under stora nordiska kriget stöds också av de skisser över svenska kavalleriets uppställning i slaget vid Poltava som ritades av generalmajor Creutz. I dem redovisas varje skvadron som en rektangel och alla utom drabanterna är försedda med standar ovanpå sin rektangel. Att inte ha fälttecken var visserligen ovanligt men inte unikt för Drabantkåren eftersom Livgardets grenadjärbataljon hade inte heller sådana.

Livskvadronen fick inte heller något standar, men kanske var det meningen att den skulle få ett sådant. Bland skvadronens utrustning nämns nämligen "en Standares pijpa och twenne remmar utij".

Övrig utrustning

Ringkrage från ett porträtt på Arvid Horn som var Drabantkårens kaptenlöjtnant 1696-1706

Allt sedan Gustav Vasas tid hade drabanterna varit beväpnade med hillebarder, vilket var ett vapen som i Europa var starkt förknippad med furstars livvakter. Men när Drabantkåren tjänstgjorde som ett stridande förband hade de samma vapen som det övriga infanteriet, och år 1620 försvann hillebarderna helt och hållet när istället bardisaner började användas i ceremoniella sammanhang. Det finns dock en uppgift om att det kortlivade Adelskompaniet hade hillebarder 1653.

Bardisan från 1626 med en längd på 207 cm varav klingan 48 cm. (5675_LRK)

Bardisanerna som delades ut 1620 var tillverkade i Amsterdam och därifrån levererades ytterligare 60 bardisaner med samma utformning år 1626. Den första omgången beställdes för att användas till Gustav II Adolfs bröllop den 25 november 1620. De utgjordes av både förgyllda och försilvrade bardisaner eftersom de skulle ha dels Vasaättens svartgula färger och dels drottningens rödvita brandenburgska färger. Under bardisanspetsen hade de en kvast av svart silke med insprängd guldtråd respektive rött silke med insprängd silvertråd.

Bardisan från 1649 med en kvast från 1965 i Vasaättens svartgula färger. Klingan är 51,8 cm lång. (5691_LRK)

Mellan 1626 och 1642 tycks inga nya bardisaner ha införskaffats. Det sistnämnda året sägs det nämligen att de flesta bardisaner var så utslitna att spetsarna inte kunde skruvas fast på stången. Därför beställde drottning Kristina 24 nya bardisaner med okänt utseende som tillverkades i Jäders bruk utanför Arboga. Ytterligare 48 förgyllda och 60 oförgyllda bardisaner beställdes 1645 från samma ställe och de levererades troligen följande år. Utseendet på dem var i stort sett samma som dem från 1620-talet och de följdes av fler likadana bardisaner åren 1648 och 1649.

Bardisan från 1654 med en blågul kvast från 1800-talet. Längd: 212,5 cm varav klingan 66,5 cm. (24599_LRK)

Kristinas bardisaner byttes ut redan 1654 när Karl X Gustav valde att införskaffa 60 förgyllda bardisaner med ett annorlunda utseende till sitt bröllop (tillverkade i Garpströms bruk som också låg vid Arboga). Karl X Gustavs bardisaner var sedan i bruk fram till 1693 och i likhet med föregångarna var de ornerade. Vid drottning Ulrika Eleonoras begravning 1693 återinfördes dock Kristinas bardisaner, fast med all ornering bortslipad. Karl X Gustavs bardisaner tycks sedan inte ha brukats igen förrän under gustaviansk tid då de kom att användas tillsammans med Kristinas. Vid samma tid verkar även modifierade krigsbyten från sjuårskriget ha införts som befälsbardisaner. Alla dessa bardisaner föll ur bruk när stånddrabantkåren upplöstes 1844.

Karbin m/1699. Längd 120,5 cm. (AM.031064)

När det beridna Garde du corps bildades av Karl X Gustav utmärkte de sig genom att även vara beväpnade med karbiner. Övriga kavalleriförband var vid denna tid bara beväpnade med värjor och pistoler. Karbinerna hade hjullås och så var fallet även när drabanterna återigen blev beridna vintern 1675-1676. Flintlåskarbiner delades ut för första gången i slutet av 1698. Dessa var av tyskt fabrikat och hade ursprungligen delats ut till Östgöta kavalleriregemente. Helt nytillverkade flintlåskarbiner (m/1699) delades ut först 1703 och denna modell användes sedan under resten av stora nordiska kriget (dock inte av Livskvadronens manskap som fick dragongevär).

Även pistolerna hade från början hjullås och sannolikt infördes flintlås samtidigt som karbinerna fick dem. Men någon särskild modell för just drabanter tycks inte ha förekommit. Livskvadronen fick dock en egen modell fastställd 1717.

Pistol m/1717. Längd 54,3 cm. (AM.034863)

De värjor som delades ut 1675-76 hade fästen av polerat och blåanlöpt stål samt en kavel lindad med mässingstråd. Denna typ av värja brukades sedan fram till Karl XII:s omdaning av Drabantkåren år 1700.  Därefter var alla drabanter officerare och då skulle deras värjor ha förgyllda fästen. En ny modell för drabantvärjor fastställdes 1701 och en full uppsättning tillverkades samma år, men de anlände till Drabantkåren först i november 1703 tillsammans med nya karbiner. En ny full uppsättning m/1701-värjor tillverkades 1711 men blev inte utdelad förrän 1725. Istället fastställdes 1717 en helt ny modell med längre klinga som året efter delades ut till den nybildade Livskvadronen.

Drabantvärja m/1701 tillverkad 1711. Längd 114,8 cm varav klingan 97,3 cm. (AM.049927)

Drabanterna hade under skånska kriget bröstharnesk åtminstone från 1677. En uppgift från 1695 nämner att officerarna skulle ha harnesk med både bröst- och ryggstycke samt särskilda paradharnesk. I mars 1701 beslutade Karl XII att hela Drabantkåren skulle ha harnesk med både bröst- och ryggstycke. 200 sådana harnesk tillverkades sedan i Arboga och var redo att skeppas över i slutet av juli. Dessa var något kraftigare än de tidigare officersharnesken så till vida att ryggstyckena stod emot skott från karbiner medan officersharneskens ryggstycken bara stoppade pistolkulor. Samtliga bröststycken stoppade muskötskott.

I början av 1800-talet bar Livdrabantkårens kaptenlöjtnanter harnesk som var prydda med lilla riksvapnet. Även denna modell var en "full kyrass", det vill säga den hade både bröst- och ryggstycke.

På bilden ovan syns drabanter med remmar till karbinen och patronväskan som är överdragna med blått sammet och guldgaloner. Detta var typiskt för Drabantkåren under såväl karolinsk som gustaviansk tid. I Livrustkammaren förvaras nedanstående karbinrem och patronväska med okänd datering. Där finns även ett livgehäng som kan höra ihop med dessa föremål.

Karbinrem (25396_LRK) och patronväska (32228_LRK) från okänd tidpunkt.
Patronväskan har ett extra lock av läder som skulle skydda sammeten i dåligt väder.

Drabanten och kaptenen vid Lifgardet Olof Stiernhööks journal 1700-1703. utgiven av Samuel E. Bring (KFÅ 1912)

Brzezinski, Richard – Hook, Richard. The Army of Gustavus Adolphus – 1 Infantry. London (1991)
Göransson, Göte. Gustav II Adolf och hans folk. Stockholm (1994)
Göransson, Göte. Gustav Vasa och hans folk. Stockholm (1984)
Göransson, Göte – Åberg, Alf. Karoliner. Stockholm (1976)
Höglund, Lars-Eric. Från Karl Knutsson till Kristina. Karlstad (2012)
Höglund, Lars-Eric. Skånska kriget 1675-79 - Fanor och uniformer. Karlstad (1999)
Höglund, Lars-Eric – Sallnäs, Åke. Stora nordiska kriget 1700-1721 - Fanor och uniformer. Karlstad (2000)
Ingesson, Stefan. Kungens män – Karl XII:s drabantkår. Lund (2021)
Kuylenstierna, Oswald. Karl XII:s drabanter. Stockholm (1910).
Mankell, Julius. Anteckningar rörande svenska regementenas historia. Örebro (1866)
Markelius, Martin. Gustav III:s armé. Stockholm (2020)
Schreeb, Tor Schreber von. Carl XII:s Drabantkår – Historik jämte personförteckning 1700-1721. Stockholm  (1942)
Schreeb, Tor Schreber von. Drabantromantik – Carl XV:s drabanter, deras mundering och beväpning Stockholm  (1951)
Schreeb, Tor Schreber von. Kongl. Maij:ttz drabanter – Deras organisation, beväpning och mundering. Stockholm  (1936)
Schreeb, Tor Schreber von. Lifgardets beklädnad och beväpning från Christina till Carl XII (artikel i MAM 7). (1945)
Schreeb, Tor Schreber von. Lifskvadronens historia. Stockholm  (1942)
Seitz, Heribert. Bardisanen som svenskt drabant- och befälsvapen. Stockholm (1942)
Wernstedt, Folke – Cson Barkman, Bertil med flera. Kungl. Svea livgardes historia, band I-V. Stockholm (1937-1976)