Upplands regemente var det indelta infanteriregemente som hade högst rang och det användes flitigt under stormaktstidens krig. Någon del av regementet befann sig nästan alltid utanför Uppland ända fram till 1680 då det fick vara hemma fram till stora nordiska krigets utbrott. Under detta krig deltog upplänningarna i de flesta större slagen och utmärkte sig vid Poltava där det blev helt utplånat eftersom det stod kvar när de omgivande regementena flydde.

Organisationshistoria

I likhet med de andra landskapsregementena kan Upplands regemente söka sitt ursprung i fänikor från 1500-talet som rekryterades genom utskrivning. En fänika bestod ursprungligen av ca 500 man, men deras storlek krympte med tiden och de bytte i början av 1600-talet namn till kompanier och kom att sammanföras till större enheter som kallades för regementen. Gustav II Adolf organiserade armén i "landsregementen" som rekryterades från varsitt geografiskt område. Dessa landsregementen bildade i sin tur vanligen tre "fältregementen" som skickades ut på fälttågen. Fältregementena kom dock snabbt att ersätta landsregementena helt och hållet.

Fast för Upplands del gick utvecklingen långsammare än för de flesta andra landskapsregementen. Visserligen fanns det redan 1613 ett Upplandsregemente som 1617 bildade stommen till Upplands landsregemente (som även inkluderade Västmanland och Dalarna). Men något fast organiserat uppländskt landskapsregemente skulle inte bli verklighet förrän på 1630-talet. Landsregementets territorium var i praktiken bara ett rekryteringsområde och det fanns under andra halvan av 1620-talet två uppländska fältförband som levde sina egna liv i likhet med den föregående periodens fänikor. Egentligen är det först 1630 som det går att tala om ett samlat Upplands regemente, vilket enligt regeringsformen från 1634 skulle bestå av åtta kompanier och ha högst rang av alla landskapsregementen. Antalet kompanier och deras styrka varierade dock under 1600-talets beroende på behovet av manskap. Och det var även i fortsättningen vanligt att delar av regementet befann sig på olika platser. Med undantag för Kristinas kröning år 1650 var aldrig hela regementet hemma i Uppland under en period på 60 år som sträckte sig fram till slutet av skånska kriget.

Vid Kristinas kröning hade Upplands regemente en fredstida styrka på tio kompanier. Fler kompanier sattes upp under Karl X Gustavs krig men efter freden 1660 omorganiserades regementet återigen till tio kompanier varav fyra blev förlagda som garnisonstrupp i Pommern och sex stannade i Uppland.. Ytterligare förflyttningar av kompanier ägde rum under fredsperioden 1660-1674 men regementet var huvudsakligen uppdelat i en tysk och en uppländsk del. Kompanier i Tyskland blev efterhand sammanslagna och övertaliga officerare skickades då hem för att ta över nyuppsatta kompanier i Uppland. När skånska kriget bröt ut 1675 var åtta kompanierna i Tyskland och två i Uppland. Efter nästan fyra års krig togs det som återstod av den tyska delen tillfånga av danskarna 1678. Innan dess hade dock fortsatt rekrytering i hemlandet gradvis utökat den hemmavarande delen av Upplands regemente som till slut blev åtta kompanier starkt och ersatte fältregementet i Tyskland helt och hållet.

Det tog tid innan regementet kom upp upp till den önskade fredstida styrkan på åtta kompanier med vardera 150 man (1200 man totalt). Vid mönstringen i augusti 1682 bestod regementet bara av 875 man. Riksdagen beslutade dock samma år att reformera den svenska krigsorganisationen. Istället för oregelbundet återkommande utskrivningar med osäkra resultat skulle bönderna i varje landskap själva stå för rekryteringen och upprätthålla ett bestämt antal soldater (det yngre indelningsverket eller "det ständiga knektehållet" som det egentligen hette). Upplands bönder slöt kontrakt med kronan den 27 oktober 1682 (bekräftad av kungen den 5 december) om att dela in landskapet i rotar som ansvarade för varsin soldat. Arbetet med att rotera landskapet blev klart våren 1684. Men eftersom även Livregementet till häst organiserade större delen av sina rusthåll i landskapet blev en korrigering av rotarna för Upplands regemente nödvändig för att fördela bördan rättvist.. Denna slutfördes 1692 även om en del arbete återstod med de indelningar som skulle försörja befälen. Från och med 1696 fick kompanierna häradsnamn istället för som tidigare vara uppkallade efter sina chefer. Därmed hade Upplands regemente fått den nedanstående organisationen med 1200 man fördelade på åtta kompanier som skulle gälla under hela 1700-talet.

Kompani	Härader/städer (rotar)	Kartan ger en grov bild av Upplands regementes geografiska fördelning samt vilka delar av landskapet som rekryterade åt Västmanlands regemente (vitt) och flottan (mörkgrått). Det ljusgrå Färentuna härad (Ekerö kommun) stod helt utanför indelningsverket. Siffrorna för båtsmän anger fredstid. I krigstid blev de fördubblade.
Livkompaniet	Örbyhus (114), Norunda (36)
Majorens (Olands)	Oland (146), Frösåker (4)
Rasbo	Rasbo (52), Vaksala (47), Närdinghundra (42), Norunda (6), Långhundra (3)
Hundra härads	Seminghundra (54), Långhundra (53), Ärlinghundra (24), Sjuhundra (19)
Sigtuna	Håbo (46), Ärlinghundra (44), Lagunda (27), Bro (23), Trögd (10)
Överstelöjtnantens (Enköpings)	Åsunda (80), Trögd (70)
Hagunda	Hagunda (62), Trögd (47), Lagunda (41)
Uppsala	Bälinge (67), Ulleråker (43), Norunda (37), Hagunda (2), Rasbo (1)
Väsby och Salbergs (Västmanlands regemente)	Torstuna (86),  Våla (61), Simtuna (97).
Norra Roslagens båtsmanskompani (280 man)	Örbyhus (28), Oland (33), Frösåker (74), Öregrund (4), Östhammar (9),  Häverö (20), Närdinghundra (11), Sjuhundra (19), Väddö (36), Lyhundra (45), Frötuna (1),
Södra Roslagens båtsmanskompani (269 man)	Frötuna (59), Bro (20), Vätö (18), Åker (33), Vallentuna (23), Långhundra (17), Sollentuna (27), Danderyd (26), Värmdö (39).
Stockholm stads båtsmanskompani (134 man)	Stockholm (100), Södertälje (10), Mariefred (4), Strängnäs (8), Torshälla (7), Eskilstuna (5)
De uppländska städerna bidrog också med båtsmän, men förutom Öregrund och Östhammar framgår det inte av min källa vilka kompanier de fördelades på (men om inte Roslagskompanierna så ingick de i "Uppstädernas kompani"): Uppsala (25), Enköping (10), Sigtuna (3), Norrtälje (10).

Förstärkningsmanskap 1675-1679

När skånska kriget bröt ut uppstod behov att utöka armén. Utöver det ordinarier regementet sattes därför ytterligare manskap upp genom utskrivning av var sjätte man i Uppland. Dessa kallades för sexmänningar eller sjättingar och blev lovade att deras militärtjänst endast skulle pågå så länge kriget varade. Det dröjde dock till januari 1681 innan de då 329 sjättingsoldaterna blev hemförlovade och det skedde trots stor manskapsbrist i det ordinarie regementet som då endast bestod av 454 man.

Några fler upplysningar om de uppländska sexmänningarna har jag inte stött på i litteraturen och varken fanor eller uniformer är kända. Bergström som har skrivit om Upplands regementes historia nämner att upplänningar möjligen deltog i fälttåget i Blekinge 1677 som resulterade i att Kristianopel och Karlshamn återerövrades. Osäkerheten i denna uppgift skulle kunna tolkas som att det inte var det ordinarie regementet utan sexmänningarna som deltog. Västmanlands sexmänningar deltog för övrigt i samma fälttåg utan deltagande från moderregementet.

Förstärkningsmanskap 1700-1721

Samma del av indelningsverket som rekryterade Upplands regemente fick år 1700 i uppgift att sätta upp ytterligare 400 man. Detta gick till på så sätt att rotarna fördes ihop till grupper av tre som skulle rekrytera en extra soldat, en så kallad tremänning. Dessa sammanfördes sedan med tremänningarna från Västmanland och Dalregementet för att bilda det 1 200 man starka Upplands tremänningsregemente vars överste var den sedermera kända generalen Adam Ludvig Lewenhaupt. Rekryteringen skedde i strid mot indelningsverkets kontrakt men rotebönderna blev lovande att tremänningarna inte skulle lämna hemlandet. Fast även detta löfte bröts när tremänningsregementet överfördes till Baltikum samtidigt med Upplands regemente i april 1701. Väl där kom regementet att splittras när en bataljon följde med huvudarmén till Polen 1702 medan den andra stannade kvar i Baltikum. En omorganisation ägde sedan rum 1703 när bataljonen i huvudarmén införlivades med Livgardet medan Upplands tremänningsregemente kompenserades med att få en bataljon från det upplösta Östgöta-Södermanlands tremänningsregemente. Under Lewenhaupts befäl deltog det senare i slagen vid Jakobstadt, Gemäuerthof och Ljesna. Det sistnämnda slaget resulterade dock i en så stor förlust av utrustning att regementet upplöstes och manskapet överfördes till Livgardet 1708.

Tremänningarna var dock inte tillräckliga för arméns behov och 1703 beordrades rotebönderna att sätta upp femmänningar genom att rotarna slogs ihop i grupper av fem för att sätta ytterligare en ny soldat. Upplands 240 femmänningar sammanfördes med femmänningarna från Västmanland, Dalarna och Södermanland för att bilda det 960 man starka Upplands femmänningsregemente. Detta regemente fick stanna kvar i hemlandet och deltog i slaget vid Helsingborg 1710 tillsammans med sitt moderregemente. Det omvandlades 1720 till Stralsunds garnisonsregemente.

Tre- och femmänningarna var en engångsrekrytering och rotebönderna behövde inte ersätta deras förluster. Detta förhindrade dock inte att de 1712 tvingades sätta upp ett nytt tremänningsregemente på samma sätt som förra gången. Fast denna gång fick regementet stanna kvar i hemlandet fram till dess att det upplöstes 1719. Manskapet överfördes då till Livgardet, Östgöta-Södermanlands tremänningsregemente med flera.

Regementschefer och krigshändelser
(Grön bakgrund anger segrar, röd bakgrund nederlag och grå bakgrund en pyrrhusseger)

Upplands regemente lades ned år 1957

Upplands regemente har även Varberg 1565 och Narva 1581 som officiella segernamn.

Skånska kriget

Delar av Upplands regemente hade under mellankrigstiden 1660-1674 legat garnison i Tyskland. Den uppländska styrkan i Tyskland förstärktes sommaren 1673 så att den kom att bestå av åtta kompanier medan två kompanier befann sig hemma i Uppland. Den tyska delen blev tidigt avskuret från hemlandet och fick inga nya rekryter under kriget. Den kom därför att stadigt krympa fram tills återstoden togs tillfånga av danskarna i december 1678. Istället kom den hemmavarande delen att utökas så att den till slut bestod av åtta kompanier. Men varken den tyska eller den svenska delen av Upplands regemente var vanligtvis samlad på en plats. Under skånska kriget var upplänningarna nämligen utspridda på flera olika garnisonsorter, sjökommenderingar och fältarméer från Greifswald till Jämtland.

Tyskland

Sedan 1668 hade den uppländska styrkan i Tyskland varit förlagd i Wismar och våren 1675 bestod de av 123 befäl, 32 trumslagare och 788 meniga fördelade på åtta kompanier. Upplänningarna deltog inte i det inledande fälttåget i Brandenburg sommaren 1675. Deras första insats i skånska kriget blev därför försvaret av Wismar som från den 6 november belägrades av danska och österrikiska trupper. Fästningen tvingades kapitulera den 13 december och Upplands regemente beviljades fritt återtåg till Stralsund som blev dess nya garnisonsort. När regementet mönstrades den 14 februari 1676 hade det en styrka bestående av 142 över- och underofficerare samt 331 meniga. Dess förluster fördelade sig på 309 desertörer, 210 slagna och döda, 21 tillfångatagna och 3 hemförlovade.

Regementets tyska delen tycks under 1676 ha reducerats till fem kompanier. Den 24 oktober 1676 var fyra kompanier förlagda i Greifswald medan ett kompani med 18 officerare och 77 meniga var i Neufehrs skans på Rügen. En fänrik och 100 man hade också deltagit i Wolgasts belägring. Hösten 1677 var alla fem kompanierna i Greifswald som då bestod av 59 befäl, 16 spel och 176 meniga. De två förstnämnda personalkategorierna var stabila medan antalet meniga hade sjunkit till 166 man nyåret 1678 och 162 man i mars. I juli 1678 hade antalet befäl ökat till 93 och spelet till 22 man medan antalet meniga hade sjunkit till 150 man

Upplands regemente deltog i slaget vid Rügen den 6 januari 1678 som resulterade att Sverige tillfälligt återerövrade Rügen. Men den 15 november kapitulerade Greifswald som hade försvarats av Upplands regemente. Upplänningarna beviljades fritt avtåg till Sverige när de kapitulerade och efter en tids vistelse på Usedom avseglade de den 4 december från Peenemünde. Dessvärre ledde en storm till att transportflottan strandade vid Bornholm. De upplänningar som inte drunknade togs tillfånga av danskarna.

Sverige

De två hemmavarande kompanierna mönstrades i Stockholm den 26 juli 1675 med en styrka på 36 officerare och 250 meniga som var avsedd att skickas till Tyskland. Kvar i Sverige skulle då endast vara mindre kommenderingar vid olika uppländska slott (en fältväbel och 30 man på Drottningholms slott, 4 man på Uppsala slott, 5 på Svartsjö och 2 på Danviks slott). Flottexpeditionen med rekryter till Tyskland avseglade i oktober, men den kom inte längre än till Gotland innan den tvingades återvända på grund av dåligt väder. Transpartflottan härjades också svårt av sjukdomar och till slut var endast sju upplänningar friska.

Från den 19 maj 1676 ingick 8 officerare, 12 underofficerare, 13 korpraler, 7 trumslagare och 260 meniga i en flottkommendering som deltog i slaget vid Ölands södra udde den 1 juni.

I december 1676 utgjorde den hemmavarande delen av Upplands regemente en bataljon som anslöt sig till huvudarmén i Svenstorp några dagar efter slaget vid Lund. Den 11 december marscherade upplänningarna sedan med huvudarmén via Södervidinge, Vadensjö och Råå till Helsingborg som intogs i december (staden den 13:e och fästningen den 30:e). Upplänningarna var därefter förlagda i Bälteberga (mellan Helsingborg och Landskrona) varifrån de bröt upp den 9 januari 1677. De följde huvudarmén genom Trolösa, Näs, Stegehelgd över Ringsjöns is, Bosjökloster, Höör, Espinge och till Vä varefter de blockerade Kristianstad. Möjligen deltog upplänningar i tåget till Blekinge där Kristianopel och Karlshamn återerövrades. Därefter verkar det som om upplänningarna återvände hem för rekrytering av mer manskap.

Den 18-21 maj 1677 mönstrades sex kompanier i Märsta (109 befäl och 792 meniga). Utöver dessa fanns det då 174 man i Skåne och 55 man i Kalmar. Styrkan i Märsta marscherade till Stockholm där den anlände 31 maj. Den 2 juni gick den till Dalarö och klev ombord på skeppen den 6 och 7 juni. De lämnade kvar 44 man som var sjuka och flottkommenderingen bestod därefter av 89 befäl, 11 trumslagare och 690 meniga. Flottan deltog sedan i det olyckliga slaget vid Köge bukt den 1 juli och återvände till Dalarö den 9 juli där upplänningarna landsattes. Förlusterna i slaget bör ha varit betydande. De sex kompanierna mönstrades i Stockholm den 24 september och hade då 33 befäl och 142 meniga (19 man var kommenderade och 12 sjuka)

I Kalmar fanns det även det även rester av ett uppländskt kompani som skulle ha skickats till Pommern. Enligt en rulla från 30 juli 1677 fanns det 5 friska och 72 sjuka på åtskilliga orter, en underofficer och 31 meniga uppges ha stupat i ”slaget”. Dessa var kvar i Kalmar ännu i januari 1678. Den 11 april samma år fans det 53 upplänningar från fem olika kompanier i Kalmar. Samma dag fanns mönstrades i Stockholm 1 officer, 4 underofficerare, 4 korpraler och 88 meniga som skickades till Vaxholm varifrån de återvände till Stockholm den 18 november.

Sommaren 1678 var tre kompanier kommenderade till flottan. De mönstrades i Uppsala den 7 maj och bestod av 258 meniga. En del av upplänningarna landsattes i Kalmar varifrån de marscherade till Asarum den 4 augusti. Upplänningarna placerades därefter vid Karlshamn för att såväl försvara kusten samt hindra snapphanarna. I november lades upplänningarna i garnison i Kristianstad där det förblev fram till 22 juni 1679.

Regementet hade under 1678 även kommenderingar till Jämtland (två kompanier), Kalmar och Vaxholm. Styrkan i Jämtland hade marscherat dit från Stockholm i oktober 1677 och räknade 6 officerare, 12 underofficerare, 5 korpraler, 1 trumslagare och 188 meniga. De ingick i den styrka som återerövrade Jämtland i november. Upplänningarna var kvar där i februari 1679 och deltog förmodligen i tåget mot Röros kopparverk i Trondheims amt i juli.

Den 5-9 maj 1679 mönstrades tre kompanier i Uppsala med 54 befäl och 263 meniga. Dessa skulle tillsammans med de gamla soldaterna infinna sig i Kalmar och kommenderas till flottan. Dit anlände 180 utskrivna och den 22 juni även garnisonen i Kristianstad. Efter flottkommenderingen återvände upplänningarna till Kristianstad där de i november 1679 rapporteras ha haft en styrka på 18 underofficerare och 219 meniga. Samtidigt låg 2 underofficerare och 18 meniga sjuka i Asarum, 3 underofficerare och 31 meniga sjuka i Kalmar samt 8 underofficerare och 84 meniga sjuka i Ronneby och Lyckeby.

Efter krigets slut återvände alla upplänningar till Uppland. En kommendering på 3 underofficerare, 2 korpraler och 150 meniga skickades dock den 24 februari 1680 till Landskrona för fortifikationsarbete.

Stora nordiska kriget

Upplands regemente deltog i de flesta av de stora slagen under stora nordiska kriget. Upplänningarna landsteg tillsammans med Karl XII vid Humlebæk 1700 och grävde löpgravar vid Halden samma kväll som Karl XII stupade 1718. Däremellan hann det segra vid Düna, Kliszow, Praga, Holowczyn och Helsingborg. Regementet blev helt utplånat vid Poltava där det stod kvar på slagfältet när andra flydde. Den andra halvan av kriget blev dessvärre mindre ärofull. Det återuppsatta regementet utmärkte sig genom sin bristfälliga utrustning och en stor del av soldaterna var tvungna att gå barfota. Men i tid till det norska fälttåget 1718 var bristerna åtgärdade och Uppland räknades bland de bästa regementena i den svenska armén.

Från Humlebæk till Poltava

När kriget bröt ut skickades Upplands regemente till Karlskrona där det den 14 juni gick ombord på flottans skepp. Upplänningarna ingick i den styrka som landsteg vid Humlebæk den 25 juli och tvingade danskarna att sluta fred. Den 19 augusti lämnade upplänningarna Danmark och skeppades över till Landskrona varifrån de marscherade hem igen. Den långa vistelsen till sjöss hade resulterat i hög sjuklighet som gjorde att regementet inte kunde delta i det följande fälttåget mot Narva. Omfattningen av sjukligheten illustreras av ett kompani som den 22 september rapporterade att dess förluster var 3 döda och 41 sjuka.

Upplands regemente återvände till huvudarmén när det överfördes till Baltikum våren 1701 och mönstrades av Karl XII i Dorpat den 16 juni. Därefter följde regementet kungens marscher kors och tvärs i Polen och deltog i slagen vid Düna och Kliszow samt belägringen av Thorn. I slaget vid Düna stupade en major, två underofficerare, en trumslagare och 33 av manskapet (tre av de sistnämnda var spårlöst försvunna på slagfältet). De sårade utgjordes av två fänrikar, 6 underofficerare samt 86 korpraler och meniga. Några förlustsiffror för slaget vid Kliszow redovisas dessvärre inte i Upplands regementshistoriska verk som till skillnad från dem för andra regementen inte är särskilt omfattande. Detta illustreras av hur antalet rekryter som anlände till regementet redovisas i den inkompletta tabellen nedan som är baserad på Otto Bergströms bok.

Otto Bergström skriver (sid 88) att sammanlagt 239 rekryter hade fyllt vakanser mellan april 1701 och mars 1704. Enligt indelningsverket skulle vakanser fyllas med nya rekryter minst en gång om året. När regementet skulle återuppsättas 1709 fanns det 91 rekryter i Riga som inte hade kunnat ansluta sig till huvudarmén (1708 års kontingent), detta enligt Holm (sid 121).

I juli 1705 lämnade Upplands regemente huvudarmén för att ingå i garnisonen i Warszawa dit det anlände vid månadsskiftet. Den 14 oktober deltog upplänningarna i slaget vid Praga utanför Warszawa. Det var i synnerhet en styrka på 100 man under kapten Axel Bures befäl som utmärkte sig genom att avvärja fiendens angrepp tills de undsattes. Bure sårades och de flesta i hans styrka stupade. I slaget sårades även Valentin Daldorff i huvudet (han blev en månad senare ny regementschef) och en fänrik blev dödligt sårad.

På nyårsafton 1705 återförenades regementet med huvudarmén som marscherade mot ryssarna i Grodno. Efter att hotet från den ryska armén hade undanröjts marscherade armén långsamt mot Sachsen som invaderades i slutet av augusti. Där kom armén att stanna i ett år och Upplands regemente blev förlagt i Martin Luthers hemstad Wittenberg fram till 23 augusti 1707.

Under det ryska fälttåget deltog regementet i slaget vid Holowczyn där en löjtnant blev sårad i huvudet och "flera av regementet stupade" enligt Bergström. Anders Pihlströms dagbok har mer detaljerade uppgifter och nämner att 5 gemena stupade samt att de sårade utgjordes av 5 officerare, 4 underofficerare och 44 gemena.

Nästa krigshändelse var stormningen av fästningen Veprik i Ukraina den 7 januari 1709. Denna leddes av Upplands överste De Frietzcky som dock stupade tillsammans med sin överstelöjtnant varmed befälet gick över till Skaraborgs regementschef. Veprik föll men regementets förluster var höga. Utöver de två regementsofficerarna stupade ytterligare två officerare, sex underofficerare och 99 man. De sårade utgjordes av 11 officerare (varav en dödligt) och 202 man.

Än värre var förlusterna i slaget vid Poltava den 28 juni 1709 där regementet stod kvar när andra flydde och därför utplånades. Av de 600 man som deltog i slaget var det ingen som kom tillbaka och de enda som kapitulerade vid Perevolotjna var 70 man som hade befunnit sig i trossen. Av regementets 52 officerare stupade 32 stycken (62 % av det totala antalet och med god marginal det högsta procentuella dödstalet). Tolv sårade och tre oskadda officerare togs tillfånga på slagfältet medan två saknades efter slaget. En löjtnant och en fänrik som hade stannat vid trossen lyckades ta sig till Osmanska riket med Karl XII och deltog sedan i kalabaliken i Bender. Men de två var det enda som återstod av det regemente som hade segrat vid Humlebæk, Düna, Kliszow, Praga och Holowczyn.

Det återuppsatta regementet 1709-1721

När armén återuppsattes efter Poltava stack Uppland ut genom att ta längre tid på sig att bli färdigt. Ordern om att rekrytera regementena skickades den 7 september 1709 och den 13 oktober fick överstarna order om att börja öva manskapet. Men för Upplands del var detta inte möjligt eftersom endast 300 man hade rekryterats då. När det fick order om att marschera mot Skåne den 17 januari 1710 hade 1036 man rekryterats men det var fortfarande mycket av utrustningen som saknades. I slaget vid Helsingborg stred det till exempel utan fanor och nästan inga soldater hade värjor. Bristen på utrustning, framförallt skor, skulle bli en lång följetong för regementet som var i så dåligt skick att det inte kunde ingå i den fältarmé som fördes över till Pommern 1712. Magnus Stenbock konstaterade nämligen att "manskapet liknar mer tiggare än soldater".

Orsaken till senfärdigheten och misären tycks i första hand ha varit Upplands landshövding Johan Hoghusen som visade alltför stor hänsyn till roteböndernas klagomål om hur deras fattigdom förhindrade dem från att fullfölja sina skyldigheter. Ingenting tyder emellertid på att upplänningarna hade det sämre ställt än övriga landsdelar och ändå lyckades de andra landshövdingarna genomföra återuppsättningen mycket snabbare och smidigare än Hoghusen.

I slaget vid Helsingborg deltog regementet med 976 man (inklusive befäl).  Majoren och regementskvartermästaren stupade medan översten och en kapten blev dödligt sårade. Ytterligare 5 officerare och 5 underofficerare sårades. Av manskapet stupade 35 och 101 sårades. Vården av de sårade försvårades av att regementet ännu inte hade några fältskärer eller fältskärsgesäller.

Enligt en avgångsrulla som gällde fram till 25 maj 1710 rapporterade regementet att det hade 275 vakanser. Dessa berodde på att 197 soldater hade dött, 16 var saknade efter slaget vid Helsingborg, 6 hade deserterat och 56 rotar hade varit vakanta redan vid avmarschen från Uppland. Vid generalmönstringen i Ystad den 25 augusti 1710 listas 411 man som närvarande. 97 man som kommenderade till Riga (som hade erövrats av ryssarna den 4 juli!) och 108 man kommenderade i närheten av Ystad, 35 frånvarande, 129 sjuka i Ystad och 326 sjuka på andra platser. 94 rotar var vakanta.  Vakanserna steg under hösten 1710 till 428 man, men endast 230 man blev rekryterade vid samma tid. Ett år senare i början av 1712 var 192 rotar vakanta och den 5 februari 1713 var det 217 vakanser.

Under 1713 skickades 100 man till Stralsund för ingå i dess garnison som från och med september inkluderade en hel uppländsk bataljon som var fortfarande kvar där i november. Men bortsett från detta och återkommande kommenderingar till flottan så förblev Upplands regemente hemma i Sverige. Låt vara att tiden från november 1716 och hela 1717 är okänd eftersom regementets journaler saknas helt för den perioden. Troligen har dokument i regementets arkiv återanvänts till något annat ändamål vid något tillfälle.

Perioden av misär tycks dock ha passerat när en generalmönstring genomfördes den 4 maj 1715 och översten hyllades för sitt välövade manskap som "nu för tiden är ett ibland de bästa regementen, som stå färdiga till H. K. Majt:s höga tjänst".  Vakanserna var då bara 68 man och vid generalmönstringen 1718 var regementet 1182 man starkt så det var nästan fulltaligt när det norska fälttåget inleddes (74 man var dock kommenderade till Åland april-oktober där fredsförhandlingar med Ryssland pågick). Kvällen den 30 november var 279 upplänningar kommenderade till att gräva löpgravar vid Fredrikstens fästning så det var kanske deras arbete som Karl XII övervakade när han stupade. Återtåget till Sverige mitt i vintern blev mödosamt och den 24 mars 1719 var endast 619 man tjänstdugliga, 457 man sjuka och 177 vakanser (summan blir 1253 eftersom extra värvade furirskyttar hade införts i krigsorganisationen). Vid generalmönstringen den 14 september samma år var 836 man närvarande, 16 sjuka, 8 på Vaxholm, 1 befordrad, 1 kvar i Värmland, 37 avskedade, 3 hade deserterat och 298 rotar var vakanta.

Efter det norska fälttåget var regementet förlagt i närheten av Stockholm fram till den 8 september 1721 då de marscherade tillbaka till hemorten. Därmed var stora nordiska kriget över för Upplands regemente

Kommenderingar på flottan

Hösten 1710 var ett kompani under kapten Ulfs befäl vid flottan. Den 20 augusti 1711 kommenderades 150 till Halmstad för att gå ombord på  flottan, men de var ännu kvar i Halmstad i oktober då de beordrades att marschera till Karlskrona. De avseglade därifrån den 24 november som besättning på en transportflotta som landsatte flera regementen i Pommern. Ännu en kommendering lämnade Karlskrona den 23 augusti 1712 som besättning på den transportflotta som överförde 10 000 man till Pommern. Dessa illa klädda kommenderade soldater drabbades hårt av en pestepidemi som bröt ut på flottan. Eventuellt var hela regementet därefter kommenderat till flottan.

I februari 1713 var 87 man kommenderade till flottan och förblev där fram till den 5 december och stred mot ryssarna i de finska skären. April 1714 blev 358 man kommenderade till flottan och dessa deltog i slaget vid Hangöudd den 27 juli där 68 upplänningar antingen stupade eller togs tillfånga.

Även år 1715 hade Uppland en sjökommendering eftersom 222 man befanns sig till sjöss den 20 maj och deltog i ett slag mot danskarna. 

Den 24 mars 1720 fick regementet order att marschera till Stockholm och i april var 800 man ombord på flottan. Detta tycks dock ha varit en tillfällig kommendering eftersom den 3 maj deltog regementet i en parad under Fredrik I:s kröning i Stockholm.

Upplands uniformer

Karl X Gustavs krig

Skånska kriget

Stora nordiska kriget

Sjuårskriget

De fåtaliga uniformsnotiser som vi har tyder på att Upplands regemente hade grå uniformer under 1600-talets första hälft, vilket av allt att döma var en vanlig färg för svenska regementen vid denna tid. Den grå färgen avskaffades emellertid för samtliga regementen när Sveriges första uniformsförordning utfärdades 1655. Då fick upplänningarna röda kläder och troligen innehöll deras uniform även gul färg så att de gick klädda i sitt landskaps färger. Den gula färgen kan dock inte bekräftas förrän 1672 och däremellan hade upplänningarna haft blå uniformer. Den blå färgen ersatte den röda permanent år 1691 när den karolinska uniformen infördes och därefter var upplänningarna alltid klädda i de svenska blågula färgerna.

Upplands äldsta uniformer

Före 1655?

1655

1666

1672-1683

1683-1691

Den första upplysningen om uppländska uniformer är från 1620 då knektar från detta landskap tilldelades 250 jackor. Jackornas grundfärg nämns inte och Asker tror att den kanske varierade. De ska iallafall ha haft gul och svart besättning. Höglund nämner att Upplands regemente år 1630 tilldelades 8256 alnar grå kersey som skulle användas till uniformer. Nästa notis är från Karl X Gustavs bröllop i oktober 1654 då sex uppländska kompanier ingick i en trupparad och hade fått ut nya uniformer för detta evenemang. Dessa var antingen blå eller grå, men troligen var upplänningarna gråklädda även denna gång och det bör ha varit Södermanlands regemente som fick den blå färgen. Några månader senare fick Sverige sin första uniformsförordning och Uppland skulle då ha röda jackor och byxor (Södermanland skulle ha blå och inget regemente skulle ha en grå uniform). De uniformer som delades ut 1654 hade även kanter, uppslag och foder i en avvikande färg som dock inte nämndes.

Fyra kompanier som skulle skickas till Stralsund för garnisonstjänst tilldelades 1666 kläde fördelade på tre kategorier. Officerarna fick 136 alnar fint grått kläde, underofficerarna fick 373 alnar blått kläde och manskapet fick 2204 alnar blått kläde.

Den blå uniformen från 1666 var dock tillfällig för i samband med övningar på gärdet i Stockholm augusti 1672 nämns det att 200 upplänningar hade uniformer bestående av rött kläde och gul boj. En odaterad skrivelse från 1672 eller 1673 nämner också att Uppland skulle ha röda kläder. En visa från 1674 innehåller dessutom texten att  upplandssoldaterna "Röklädde ähro och för warit blå". Slutligen fastställer uniformsförordningen från 15 mars 1675 att Uppland skulle ha röda kläder med gul färg på "uppslag och rand".

Höglund skriver att Uppland hade röda rockar med gula uppslag och kanter samt röda byxor år 1675, 1676, 1678 och 1679. Bergström nämner dock (sid 311) att väst och byxor var av skinn 1675. Höglund skriver vidare att för år 1676 hade upplänningarna svart hatt och att mönsterdrängarna år 1678 hade grå munderingar. 1679 nämns strumpor av sydd vadmal eller stickade yllestrumpor. Underofficerarna hade samma år grå rockar.

Enligt riksdagsbeslut från 1682 skulle regementet bli fulltaligt och få nya uniformer senast i maj 1683. En uppgift från mars 1683 säger att 300 man då inte hade fått ut sina munderingar. Men senast i mars 1684 bör hela regementet ha fått ut uniformer eftersom det då mönstrades för första gången sedan krigsslutet. En förteckning över arméns uniformer från juni 1683 uppger röda kläder med gula uppslag för Uppland. Från andra källor bekräftas också att uniformen som delades ut vid denna tid var röd med gul stoffering. Dessutom hade upplänningarna hatt trots gällande uniformsförordning om att alla indelta regementen skulle ha karpus. Asker uppger också att byxorna med största sannolikhet var av skinn och att de ullskärp som omtalas senare troligen införskaffades vid denna tid.

Eftersom Upplands fanor som delades ut 1683 skulle var nacra-röda (ljusröda, rosa) enligt m/1682 kan även uniformerna som delades ut vid denna tid ha haft den nyansen istället för de vanliga inkarnat- eller karmosinröda nyanserna. Eventuellt infördes den nacra-röda nyansen tidigare. Läs mer om detta i avsnittet om fanor.

Upplands karolinska uniformer

Uppland fick sina första karolinska uniformer sommaren 1691 som då ersatte de tidigare röda rockarna med gula uppslag som regementet fick ca 1683. De röda rockarna skulle dock fortfarande brukas vid kommenderingar samt kompani- och bataljonsmöten. Den nya karolinska uniformen användes därmed under fredstid endast vid regementsmöten och var fortfarande i bruk när stora nordiska kriget bröt ut. Vissa plagg blev utbytta i april 1701 men de tio år gamla rockarna behölls. Karl XII skrev ett brev till Magnus Stenbock i november 1702 där han nämnde att Uppland var ett av fem regementen i huvudarmén som var "illa försedda medh kläder" och ville att Stenbock skulle skaffa fram medel (kontributioner från polackerna) för att kunna åtgärda de värsta bristerna. Nya rockar bör därför ha delats ut 1703 eftersom regementet i juni 1704 fick nya västar och byxor som ersatte dem som hade delats ut 1701. Förmodligen blev regementet nymunderat under vistelsen i Sachsen 1706-1707 men vi saknar belägg för det. Beskrivningarna av rekryternas uniformer 1707 och 1708 är dock en ledtråd till hur uniformerna såg ut under ryska fälttåget.

I slaget vid Poltava blev Upplands regemente utplånat och allting behövdes därför införskaffas på nytt när det skulle återuppsättas hösten 1709-1710. Men dessvärre stack Uppland ut genom att ta väldigt lång tid på sig för att bli färdigt och det deltog i skånska fälttåget 1710 med mycket bristfällig utrustning. Det skulle ta flera år innan alla brister blev åtgärdade och även om uniformerna var i relativt gott skick under norska fälttåget 1718 så blev tillståndet allt sämre under de sista åren av stora nordiska kriget.

Tabellen nedan ger en uppfattning om hur Upplands ständiga brist på materiel såg ut och hur leveranser av materiel kom pö om pö under 1710-talet.

Rapporterade brister och levererad materiel

Frihetstidens uniformer

De sista åren av stora nordiska kriget var munderingen återigen sliten. 1718 var det framförallt kapporna som det klagades på. Vid generalmönstringen 1719 fanns det endast 312 kappor kvar och munderingen ansågs allmänt som försliten. Släpkläder (inklusive två par "svenska skor") som skulle delas ut varje år hade inte levererats detta år. 1720 var munderingarna i ett mycket dåligt skick. Nästan alla hattar och mer än hälften av rockarna var utslitna. De 231 skinnvästarna var halvslitna medan de 870 gula klädesvästarna var i ett sämre skick. En mindre del av skinnbyxorna var "mest förslitna" medan ungefär hälften var odugliga. Fem av sex strumpor var utslitna, vilket i något mindre grad även gällde de "tyska" skorna. Även vid denna mönstring hade inga släpkläder delats ut sedan 1718, men detta skedde innan året var slut. 1721 var tillståndet ännu sämre, förutom gula strumpor och ett mindre antal handskar som var nya. Soldaterna hade tidigare för egna pengar köpt ett par grå och ett par gula strumpor vardera samt damasker av svart läder vilket nu var utslitet.

Nästa gång som Upplands uniformer beskrivs är år 1736 (Bergström sid 312). Då bestod manskapets uniform av en blå livrock med gult foder, gula västar och byxor av kläde, gula strumpor, skor med spännen samt hattar med vita snören. På 1730-talet omtalas även ”nattmössor” som användes vid vakttjänstgörning på nätterna. Januari 1740 beviljades regementet byxor av renskinn. Alla soldater skulle då ha hårpiskor i nacken samt ha mustascher. De som hade dålig skäggväxt fick göra mustascher av skäggvax. Bellander skriver (sid 316) att Uppland var 1747 ett av fem regementen som hade brukat sina uniformer under längst tid.

Regementet fick 1748 grenadjärmössor genom att kungen skänkte dem plåtarna medan kompanicheferna fick bekosta resten av grenadjärmössorna. Plåtarna var i bruk fram till 1795 och en av dem är bevarad (se bild nedan). Motivet utgörs av en brinnande granat längst upp. I mitten lilla riksvapnet i en krönt sköld omgiven av drakvingar, fanor och trumpeter. Längst ned Upplands vapen.

Uniformen för Upplands underofficerare förenklades 1721 så att de endast skulle ha silvergalon på hatten. Tidigare hade de även haft dem kring ärmar, krage och fickor enligt Bergström (sid 312). Från och med 1735 ändrades den blå färgen på krage, uppslag och foder samt väst och byxor till chamois-gul för infanteriets underofficerare (Bellander sid 297). Bergström beskriver på sidan 313 hur uniformen för en fältväbel såg ut 1758 (den underofficer som hade högst rang):  hatt med silvergalon, blå rock med uppslag, foder och krage i chamois samt försilvrade knappar med Upplands vapen broderat med guld och snören på bröstet och ryggen samt rock och väst prydd med gula, vita och röda kamelgarnsnören. Väst och byxor av chamois. Profosserna som skulle se "hiskeliga" hade då björnskinnsmössor med försilvrade plåtar och inget broderat vapen, men var i övrigt likt fältväbelns uniform.

De uniformer som bars under pommerska kriget (1757-1762) har inte beskrivits i litteraturen. men uniformsförordningen från 1756 fastställde att alla infanteriregementen skulle ha en identisk uniform bestående av blå kappa med gul krage och mässingsspännen, blå rock med tennknappar, gult kläde till uppslag och krage samt gul boj till foder. Väst och byxor av gult kläde, hatt med vitt snöre, svart halsduk, strumpor av vit ylle och skor med mässingsspännen. När kriget avslutades ansågs Upplands uniformer vara så utslitna att de borde kasseras. Men trots det blev de lagade och kompletterade så att nästa uniformer inte delades ut förrän 1771. Då hade uniformsförordningen från 1765 (se bild nedan) trätt i kraft och den hade ersatt den klassiska karolinska uniformsmodellen. Upplands uniformsfärger förblev blått och gult, men en nyhet var att rocken fick gula bröstrevärer. Dessa m/1765-uniformer syddes sedan om till gustavianska m/1779-uniformer år 1780.

Upplands fanor

Olof Hoffmans modellritningar av Upplands liv- och kompanifana m/1686

De äldsta kända fanorna för den uppländska delen av Upplands landsregemente är från 1621 då de fick dukar i gult och rött. Från 1651 har vi också en upplysning om fyra gula fanor till Upplands regemente. I samband med Karl X Gustavs bröllop 1654 tillverkades sex fanor vars färger vissetrligen är okända men som enligt Heribert Seitz "uppenbarligen" utgjordes av en vit livfana och fem röda kompanifanor (Holm sid 412). Livfanan ska ha haft "Hans K. Maij:tz och Rixens vapen" som motiv och målningen kostade 28 daler kopparmynt. Kompanifanornas målning kostade 20 daler kopparmynt styck och utfördes av samme målare som livfanan, Jakob Elbfas. Följande år utfördes ytterligare sex fanor som av allt att döma var av röd taft. Den 28 juni 1656 levererades ytterligare tre röda fanor som var avsedda för tre nyuppsatta kompanier.

I samband Karl X Gustavs begravning i november 1660 delades tio nya fanor ut till kontingenter från fyra regementen som ingick i trupparaden. Upplands regemente var ett av dem och även om färgen på dess fanor är okända så var de inte röda denna gång. Taftet till fanorna hade färgerna bleumerant (blekblå), blå, grön, vit och gul. Eftersom krigskollegium begärde medel åt en gul fana till ett nyuppsatt kompani år 1661 får väl gula fanor vid begravningen anses som sannolikt.

1671 begärde krigskollegium utan framgång medel till röd taft för fyra fanor inför en mönstring. De valde dock att ändå bekosta en livfana och fyra kompanifanor med målad dekor samma år. När regementet överförde åtta kompanier till Tyskland 1673 fick dessa en vit och sju inkarnatröda fanor med genombrutna fanspetsar. Dessa fanor var omålade eftersom regementet fick kontanta medel för att förse dem med målning vid ankomst i Tyskland.

Kompanifanor m/1675 som var i bruk 1675-1683 och ursprungligen var rosa?

Enligt 1673 års fanförordning skulle Upplands fanor ha Upplands landskapsvapen som motiv (riksäpplet) på samtliga fanor och en ny förordning år 1675 lade till en lagerkrans och fyrkulor i hörnen. Baltzar Friedrich målade 1675 två röda fanor enligt m/1673 och kompletterade dem senare samma år så att de överensstämde med m/1675. Dessa delades ut till de hemmavarande kompanierna och 1676 målade Baltzar Friedrich ytterligare en röd m/1675 fana. Två av dessa fanor är bevarade och de beskrevs redan 1685 som "rödbleke", vilket har fått Heribert Seitz att tro att deras ursprungliga färg var den nacra-röda (ljusröda eller rosa) nyans som Upplandsfanorna skulle ha enligt m/1682 och inte de mörkare röda nyanserna inkarnat och karmosin som de skulle ha i de andra förordningarna (Holm, sid 413-414).

Färgrester på ovanstående fana där spikar har suttit Slät fanspets som tillhör fanan ovan

Närbild på en fyrkula som fanns i varje hörn på m/1675-fanor

Fyra nyuppsatta kompanier fick den 29 maj 1677 omålade fanor "av rött och svart taft i flammor sydde fanor" som hade tillverkats åt Koloniregementet 1675 och som var försedda med försilvrade fanspetsar. Troligen var en av de fyra fanorna en livfana. Den 1 juni 1678 fick kompanier som var kommenderade till flottan tre omålade inkarnatröda fanor med släta (polerade järn-) spetsar.

1679 fick Upplands regemente ut fem fanor som hade tillverkats redan 1658 åt andra regementen. Dels en vit livfana som hade tillverkats åt Västgöta-dals regemente och som bestod av riksvapnet i en grön lagerkrans och Karl X Gustavs monogram (CGRS) i hörnen. Varje hörn hade varsin bokstav med en krona över sig. De fyra kompanifanorna var gula och hade ursprungligen tillverkats åt ett okänt regemente. Deras motiv var guldfärgat och utgjordes av en lagerkrans med bokstäverna CGRS under en krona inuti samt ett tänkespråk ovanför kransen.

Till vänster en av fem gula kompanifanor som tillverkades av Peter Blohm år 1658 åt ett okänt regemente. Fyra av dem bars av Upplands regemente 1679-1683. Varje fana hade ett eget tänkespråk ovanför lagerkransen. ARMIS ÆQUISSIMIS  (Med rättfärdiga vapen) ROBORO JUSTO (Med rättmätig styrka) OMINE FAUSTO (Under lyckligt förebud) LEGE SERUATO (Under lagens helgd) VSQUE SEQUAMUR (Vi följa så långt det bär) Fanstängerna var av omålad furu och tre av fanorna är bevarade.

Fanorna från 1679 var provisoriska och 1683 fick Upplands regemente en svit på åtta fanor enligt m/1682. Enda skillnaden gentemot m/1675 var att den vita livfanan nu skulle ha riksvapnet som huvudmotiv istället för landskapsvapnet som hädanefter placerades i det övre inre hörnet. Färgen på kompanifanorna specificeras nu i förordningen till nacra-rött som snarare är en rosa färg. Fanspetsarna på de utdelade fanorna var av järn, men livfanans spets var förgylld och genombruten med Karl XI:s monogram. De övriga fanspetsarna var släta.

M/1682 blev dock kortlivad och ersattes redan fyra år senare av den berömda m/1686. Med denna avskaffades fyrkulorna och den röda nyansen ändrades till karmosinröd. Riksvapnet på livfanan skulle nu också ha lejonsupportrar (se bilderna på Olof Hoffmans modellritningar längre upp).

Den första sviten m/1686-fanor kvitterades den 30 december 1694 av regementschefen och var tillverkade av Helena Kräll i intarsia. Dessa fanor ska sedan ha burits ända fram till slaget vid Poltava varefter de förlorades till ryssarna. Eventuellt kan de dock innan dess ha blivit delvis ersatta. Ryssarna noterade nämligen att kompanifanorna hade olika färg och trodde därför att de tillhörde två separata regementen. Tre kompanifanor var fortfarande röda medan de övriga fyra hade blivit så pass blekta att de var sandfärgade. Inga källor nämner något om nya fanor mellan 1694 och 1709, men detta gäller även för Skaraborgs regemente som bevisligen måste ha fått en ny uppsättning fanor under den perioden. Hur som helst fördes fanorna som förlorades i Ukraina till Moskva där de sedan förstördes när Kreml brann ned 1737. De fanor som fortfarande var röda hade vita stänger av furu.

Nästa uppsättning m/1686-fanor målades vintern 1709-1710 av antingen Daniel Stawert eller Johan Wikman. Denna svit delades ut först 22 mars 1710 vilket innebar att regementet stred i slaget vid Helsingborg utan fanor. Väl utlämnade bars fanorna under resten av kriget och 1720 bedömdes de vara "uthblekta och försletne". Det skulle dock dröja till 1727 innan de fick en ny uppsättning fanor (målade av Johan Wikman). Till skillnad från sviten från 1710 ska det finnas en bevarad fana från 1727 men jag har tyvärr ingen bild på den.

Liv- och kompanifana som var i bruk 1741-1771

En modifierad version av m/1686 delades troligen ut före årsskiftet 1742 då regementet befann sig i Finland under hattarnas ryska krig. Istället för målad dekor var fanorna broderade av Christoffer Sergel vilket innebar att motivet hade blivit mindre för att inte göra duken alltför tung. Antalet fanor hade dessutom begränsats till en livfana och tre kompanifanor (det vill säga två fanor per bataljon), vilket hade blivit den nya standarden i den svenska armén.

Inför Gustav III:s kröning 1771 broderades en ny uppsättning fanor av Tobias Leij den yngre. Denna följde förordningen från 1766 som hade ersatt lagerkransen med en inramning bestående av palmblad och krona i guld. Dessa fanor blev kasserade vid generalmönstringen 1793 och ersattes av en ny svit från 1796 (troligen broderade av Frans Oldenburg). Den sista m/1766-sviten broderades 1814 av Anne-Marie Fellborg. Den var en delvis ersättning av sviten från 1796 och bestod av en livfana och två kompanifanor. En kompanifana från Fellborgs svit är bevarad och i gott skick.

Övrig utrustning

Bajonetter levererades 1696 från Vira bruk och skiljde sig från övriga regementen genom att de var tveeggade och försedda med tång. De var avsedda att förses med träskaft och springfjädrar men blev 1701 modifierade och försedda med hylsor så att de skulle passa regementets musköter.

Ett förslag till tross från den 8 februari 1701 anger att antalet rustvagnar skulle vara 15 för staben (varav 2 markenterivagnar) och 20 för kompanierna (jämte 8 marketenterivagnar). "Pagaget" på vagnarna skulle innehålla 21 officerstält, 258 manskapstält (sex man per tält), 32 musköttält, 100 kittlar, 10 handkvarnar, 32 krutsäckar och 40 bagagsadlar (Nordensvan sid 127).

När Upplands regemente återuppsattes 1709 fick översten tillstånd från defensionskommissionen att utrusta allt manskap med flintlåsmusköter och bajonetter. Det är oklart när en tredjedel av manskapet återigen fick pikar, men förmodligen skedde det 1716 efter Karl XII:s återkomst till Sverige. Under det norska fälttåget 1718 var också endast 800 man utrustade som musketerare. Efter Karl XII:s död verkar piken ha avvecklats igen. I ett brev till krigskollegium den 5 juli 1719 begär Upplands regementschef att få 102 nya musköter eftersom andelen pikenerare skulle sänkas från en tredjedel till en fjärdedel. I ett nytt brev den 1 augusti begär han att få ytterligare 213 musköter så att även resterande pikenerare kan ombeväpnas. Men redan den 24 november 1719 kom en kunglig resolution som bestämde att en fjärdedel av manskapet i varje infanteriregemente skulle ha pikar.

Intressant nog skulle regementet bara ha kulor så det räckte till 30 stycken per soldat och endast två granater per grenadjär inför det skånska fälttåget. Detta behov kan ha förändrats år 1718 när granat- och patronväskorna från 1709 skulle bytas ut eftersom de dels var för gamla och dels var för små.

Samtliga soldater skulle även ha fått värjor 1709, men leveransen av dessa dröjde så att 1061 man saknade värja under fälttåget i Skåne. I mars 1710 delades nya värjor ut så att endast tre stycken saknade dem i maj. Dessa kan dock inte ha varit reglementsenliga värjor eftersom det konstaterades vid generalmönstringen i augusti samma år att nästan ingen hade kommissvärjor.

Den 10 mars 1711 delades 200 danska tält ut till regementet. Dessa hade blivit svenskt krigsbyte efter slaget vid Helsingborg.

Regementets 16 trummor var 1717 "egalt målade och Upplands vapnet förgyllt påsatt". Trumslagarna var 1719 beväpnade med hirschfängare och hade 1721 överklädda trumremmar.

Officerare var 1718 beväpnade med halvpikar och studsare samt hade även halskrage. Grenadjärunderofficerarna hade 8 "kurzgevär".

1721 fanns det i Uppsala slott 8 rustvagnslock ”som äro med blå oljefärg anstrukne. Dito 8 st. rustvagnskorgar av brädor, svarta anstrukna”.

Anders Pihlströms dagbok 1708–1723. Stockholm (1903).

Asker, Björn. Svenska uniformsförteckningar 1655-1683 (artikel i MAM 37). Stockholm (1978).
Asker, Björn. Upplands regemente och Karl XI:s uniformsreformer (artikel i MAM 39). Stockholm (1981).
Bellander, Erik. Dräkt och uniform. Stockholm 1973).
Bergström, Otto. Bidrag till Kongl. Uplands regementes historia. Stockholm (1882).
Cederström, Rudolf. Svenska kungliga hufvudbanér. Stockholm (1900).
Grill C. Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket. (Faksimilutgåva 1988).
Holm, Torsten – Nilsson, Sven A. med flera. Kungl. Upplands regementes historia. Uppsala (1958).
Höglund, Lars-Eric. Från Karl Knutsson till Kristina. Karlstad (2012).
Höglund, Lars-Eric. Skånska kriget 1675-79 - Fanor och uniformer. Karlstad (1999).
Höglund, Lars-Eric – Sallnäs, Åke. Stora nordiska kriget 1700-1721 - Fanor och uniformer. Karlstad (2000).
Larsson, Anders. Karolinska uniformer och munderingar åren 1700-1721. Östersund (2022).
Markelius, Martin. Gustav III:s armé. Stockholm (2020).
Nordensvan, Otto. Svenska armén åren 1700–1709. (artikel i KFÅ 1916). Lund (1917).
Stille, Arthur. Kriget i Skåne 1709-1710. Stockholm (1903).
Törnquist, Leif. Infanteriets fanor m/1686 (artikel i SVSS-NS XXX). Stockholm (2015).
Wennerholm, J Bertil R. Emporterade troféer. Bohus (2000).
Wimarson, Nils. Sveriges krig i Tyskland 1675-1679. Lund (1897-1912).
Wernstedt, Folke. Svenska standar och fanor 1654-1686 (artikel i Meddelanden från Riksheraldikerämbetet X). Malmö (1945)