Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän

 
  Kungalängd
 
  Sagokungar
  Gamla kungaätten
  Stenkilska ätten
  Sverkerska ätten
  Erikska ätten
  Folkungaätten
  Unionskungar
  Vasaätten
  Pfalziska ätten
  Hessiska ätten
  Holstein-gottorp
  Ätten Bernadotte

 

 
  Hervararsagan
  Västgötalagen

 

Örjan Martinsson

Gustav Vasas tidiga år
1496-1520

Gustav Vasa föddes på Kristi himmelsfärds dag i slutet av 1400-talet, troligen den 12 maj 1496. Mycket litet är känt om hans tidiga år som barn i en av Upplands högfrälse-familjer eftersom ingen då kunde ana att han skulle bli en av Sveriges allra största kungar. Denna stora vita fläck i hans liv har sentida historiker sett till att fylla igen med hjälp av flera myter. Till exempel att han föddes med en segerhuva eller den att hans ledartalanger uppmärksammades av unionskungen Hans när Gustav bara var ett barn. Dessvärre finns det inga stöd för dessa uppgifter som ska visa på att det redan från början var uppenbart att han skulle genomföra stordåd. Att kung Hans skulle ha lagt märke till Gustav är dessutom högst osannolikt då han förmodligen bara var fem år gammal när denne blev avsatt av Sten Sture den äldre.

Enligt Peder Swarts krönika som färdigställdes efter Gustav Vasas död skulle han under fem års tid från och med 1513 ha studerat först vid Uppsala trivialskola och sedan vid Uppsala universitet. Peder Swart nämner även i krönikan två av hans lärare men han hävdade också vid kungens liktal att denne hade haft fem lärare och därmed fått en omsorgsfull utbildning. Detta är dock mest propaganda eftersom källorna från Gustav Vasas tid visar tydligt på att kungens kunskaper i latin var mycket bristfälliga och att han därmed knappast kan ha studerat vid Uppsala universitet där all undervisning var på latin. När Gustav Vasa långt senare grälade med sonen Erik (XIV) om hur ett svar skrivet i latin på sonens frieri till den engelske drottningen Elisabet skulle tolkas, Gustav uppfattade det som ett avslag medan Erik hade motsatt uppfattning, fällde den gamle kungen nedanstående kommentar till sonen. (kungar säger "vi" istället för "jag" när de pratar om sig själva)

Ändock vi väl bekänna att vi icke så höglärde äre i det latinska målet som Du kan vara, så have vi dock Gud ske lov det förstånd, och i vår tjänst både svenskar och tyskar som det mål väl förstå, att det ligger icke allenast in uppå en person, om någon annorlunda uttyda ville, än som det i bokstäver lyder.

En annan myt är uppgiften att Gustav Vasa skulle ha burit riksbaneret i slaget vid Brännkyrka 1518. Detta var dock en hedersuppgift som gick till erfarna riddare och inte till en ung väpnare utan tidigare meriter som Gustav Vasa. Det enda stödet för detta påstående är i själva verket en mening som Peder Swart strök i sin krönika. Det förtjänas även att påpeka att Peder Swarts krönika var ett beställningsverk från kungen och stilen på dess språk bär Gustav Vasas signum. Krönikan är alltså det närmaste vi kan komma till Gustav Vasas egenhändigt skrivna memoarer. Det är också just denna krönika som i en anmärkningsvärd hög grad har dikterat eftervärldens syn på gamle "kung Gösta". Texten är som sagt väldigt lik Gustav Vasas eget sätt att uttrycka sig och även om han inte hade någon imponerande utbildning så var han onekligen en mycket skicklig demagog som med hjälp av underhållande sarkasmer kunde smutskasta sina motståndare på ett sådant sätt att även källkritiskt skolade historiker blir lurade. För att inte tala om Gustav Vasas eminenta förmåga att kunna tala med bonden på bondens språk, vilket säkerligen var en talang som var mer värdefull för hans kungagärning än vad goda kunskapar i latin kunde ha inneburit.

Det är först efter slaget vid Brännkyrka 1518 som vi kan lämna myternas värld och komma i kontakt med den historiske personen Gustav Eriksson. Med undantag av ett brev från 1517 där Gustav anklagades för medhjälp i ett övergrepp på riksrådet Peder Turesson (Bielke) är det nämligen först i efterspelet till detta slag som Gustav gör entré i de historiska källorna. Han blev utsedd att ingå i en sex man stark gisslan som skulle garantera den dansk-norske kungen Kristian II:s säkerhet vid de planerade förhandlingar med riksföreståndaren Sten Sture i Västerhaninge. Dessvärre valde kungen att inte komma till det avtalade mötet och åkte hem till Danmark med sin gisslan som placerades ut på olika slott som fångar. Gustav hamnade på den lilla jylländska ön Kalø vars slott ägdes av en avlägsen släkting till honom. Fångenskapen var mycket mild men efter ett år flydde han till Lübeck där han sedan vistades under åtta månader. Den 31 maj 1520 var Gustav åter i Sverige när han landsteg vid Stensö udde strax söder om Kalmar. Vid denna tid hade Sten Sture besegrats och blivit dödligt sårad av Kristian II:s trupper i slaget vid Bogesund. Större delen av Sverige kontrollerades av danska trupper och endast de starka fästningarna i Stockholm, Nyköping, Stegeborg, och Kalmar. Gustav tog sig in i Kalmar slott som han dock lämnade kort efter. Enligt Peder Swarts krönika berodde detta på att han hade uppmanat de missmodiga knektarna att fortsätta försvaret mot danskarna men blivit hotat om livet av dessa. Emellertid gav Kalmar slott upp först tre månader efter Gustavs avfärd, vilket innebär att krönikans uppgifter inte är trovärdiga, och eftersom Gustav inte sökte upp något av de andra slotten som gjorde motstånd verkar det snarare som att det var Gustav själv som tvekade över ifall det var klokt att fortsätta kämpa mot Kristian II.

Nästa säkra hållpunkt i Gustavs liv är efter överenskommelsen mellan Sturepartiet och Kristian II som avslutade stridigheterna. En vän till Gustav hade blivit inbjuden till Kristian II:s kröning och uppmanade honom att följa med. Gustav hade dock inget förtroende för denne kung som så svekfullt hade tagit honom tillfånga när han var dennes gisslan och han avstod därför från att åka till Stockholm. Men händelsen visar ändå att han befann sig i Eksjötrakten oktober 1520, vilket tyder på att han under fyra månaders tid hade gömt sig i Småland istället för att delta i det pågående kriget. Därifrån tog han sig till sin faders gård i Rävsnäs utanför Gripsholm där han träffade den gamle ärkebiskopen Jakob Ulvsson som också försökte övertala honom att komma till kröningsfesten. Men Gustav var fortfarande misstänksam mot Kristian II och det skulle visa sig att han gjorde helt rätt att inte lita på dennes löften. Kröningsfesten förvandlades på den fjärde dagen till Stockholms blodbad då kungen såg till att avrätta alla potentiella upprorsmän. För Gustav innebar blodbadet den 8-9 november en personlig katastrof eftersom hans far och två morbröder var bland dem som blev halshuggna och hans mor och tre systrar hamnade i dansk fångenskap som endast en av systrarna skulle överleva. Hela Gustavs familj hade krossats och dess egendomar konfiskerades av kungen. Eftersom blodbadet inte heller begränsades till Stockholm utan fortsatte över hela Sverige med avrättningar av gamla Sture-anhängare var Gustav tvungen att fly illa kvickt. Han valde att fly till Dalarna med förhoppningen att kunna uppvigla dalkarlarna att göra uppror mot Kristian II.

Gustav Vasas äventyr under färden genom Dalarna i december 1520 är en av de mest kända episoderna i svensk historia. Återigen är dock de flesta av dessa äventyr tillrättalagda historier från Peder Swarts krönika eller helt uppdiktade historier från ännu senare källor. Till exempel står det ingenstans i Peder Swarts krönika att Gustav Vasa skulle ha jagats av danska knektar, tvärtom blev Gustav hjälpt av den ende dansk som omnämns i den källan. De som jagade Gustav Vasa var alltså enbart dalkarlar som stödde Kristian II. Den bild som Peder Swarts krönika ger av äventyren i Dalarna är den följande:

Gustav Vasa sökte först upp bergsmannen Anders Persson i Rankhyttan som han hade träffat under studietiden i Uppsala, men denne blev rädd och uppmanade honom att fara vidare. Gustav fick istället en tillfällig fristad hos bergsmannen Arent Persson på Ornäs. På vägen till Arent Persson hade Gustav gått igenom isen vid ett färjeställe och varit tvungen att sova över hos färjekarlen medan kläderna torkade. Men under vistelsen hos Arent Persson fick kungens fogde i Dalarna kännedom om Gustav och försökte ta honom tillfånga. Gustav flydde därför till en annan skolkamrat från Uppsala, Prästen Jon i Svärdsjö, som han sedan tillbringade en vecka hos. Färden fortsatte därefter till Rättvik där han uppmanade bönderna att göra uppror, men dessa ville avvakta reaktionen från de andra socknarna runt Siljan. Vid denna tid fick även fogden i Västerås slott kännedom om Gustavs stämplingar mot kungen och han befallde sina män i Dalarna att fängsla eller döda Gustav. Men tack vare den ovannämnde dansken Rasmus Jute och Rättviksböndernas motstånd misslyckades de med sitt uppdrag. Gustav fortsatte istället till Mora som han nådde under julhelgen. Fast till skillnad från i Rättvik var allmogen här direkt avvisande och uppmanade Gustav att ge sig av.

Eftersom det inte verkade finnas något hopp om att starta ett uppror i Dalarna beslutade Gustav att lämna landet och åka till Norge. Färdmedlet var dock knappast skidor, den äldsta källan som säger hur det gick till är från 1593 och den hävdar att han använde snöskor. Medan Gustav Vasa färdades mot Norge ändrade dock allmogen i Mora uppfattning. Traditionellt har man förklarat denna omsvängning med att de insåg vilken tyrann Kristian II var när de fick höra förskräckliga nyheter om hans mordiska eriksgata genom Sverige. En annan förklaring kan vara att Dalarna hade varit hårt drabbat av kriget och därför önskade fortsatt fred tills de fick kännedom om hur Kristian II:s politik skulle påverka Dalarnas intressen. Veckorna efter Stockholms blodbad lanserade nämligen kungen ett nytt handelskompani som skulle få monopol på Bergsslagens export. Ytterligare påbud om en avväpning av bondeuppbåden och en ny extraskatt bidrog också till att minska Kristian II:s popularitet bland allmogen. Gustav Vasa kallades sålunda tillbaka och valdes till hövitsman av socknarna i Öster- och Västerdalarna i januari 1521.
 


Föregående sida

Gustav Vasa - Förstasidan
Gustav Vasas familj
Gustav Vasas tidiga år - 1496-1520
Befrielsekriget - 1521-1524
Sturepartiet och upproren - 1523-1533


Nästa sida

Skulden till Lübeck och reformationen - 1523-1541
Den tyska perioden och Dackefejden - 1538-1543
Gustav Vasas sena år - 1544-1560
Fakta om Gustav Vasa
Kronologi över Gustav Vasas tid