Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän

 
  Kungalängd
 
  Sagokungar
  Gamla kungaätten
  Stenkilska ätten
  Sverkerska ätten
  Erikska ätten
  Folkungaätten
  Unionskungar
  Vasaätten
  Pfalziska ätten
  Hessiska ätten
  Holstein-gottorp
  Ätten Bernadotte

 

 
  Hervararsagan
  Västgötalagen

 

Örjan Martinsson

Gamla kungaätten

800-talet
800-talet
ca 850
före 900
ca 900
ca 930
ca 960

ca 970-975
ca 970-993
ca 993-1022
ca 1020-1050
ca 1050-1060

Björn vid Högen
Anund Uppsala
Olof
Erik Emundsson
Björn Eriksson
Ring
Emund Eriksson

Olof
Erik Segersäll
Olof Skötkonung
Anund Jakob
Emund den gamle

Om vikingatidens kungar vet vi inte mycket om. De isländska sagorna nämner en hel del, men de är väldigt opålitliga. Mer pålitliga är Ansgarsvitan och Adam av Bremen. Här nedan redovisas ett urval sveakungar som sannolikt var historiska personer. För flera av kungarna är släktskapsförbindelserna okända men det har antagits att alla tillhör den gamla ätt som dog ut ca 1060. Något allmänt vedertaget namn på den ätten finns dock inte. Den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus beskrev omkring 1200 vikingatidens svenska kungar som medlemmar av Ynglingaätten. Men detta är troligen felaktigt eftersom den isländska sagotraditionen anger att Ynglingaätten ska ha fördrivits från Sveariket i mitten av 600-talet och ersatts av andra ätter. Vissa har istället kallat den för Uppsala-ätten på grund av att de isländska sagorna ofta beskriver dem som Uppsalakungar. Ett sentida namn är Munsöätten som utgår från en i hög grad spekulativ tolkning om att 800-talets kungar skulle ha flyttat sitt kungasäte från Uppsala till Munsö i Mälaren. Men bortsett från en stor gravhög på Munsö och att Ansgarsvitan ger intryck av att kungen hade sitt säte i närheten av Birka finns det inte några belägg för denna teori. Munsöätten bör därför undvikas som benämning eftersom den är ohistorisk och tar ställning för en kontroversiell historietolkning. Det mest neutrala namnet är att helt enkelt kalla den för den "gamla kungaätten".

Björn vid Högen (Björn at Hauge) bad den frankiske kejsaren Ludvig den fromme att skicka kristna lärare till Sverige. Kejsaren skickade därför år 829 missionären Ansgar. Björn tog emot Ansgar i sin kungsgård på Adelsö och gav honom tillstånd att grunda en kristen församling i handelsstaden Birka. Björn anlade en plats som kallades för Högen och hade en skald som hette Brage

Anund Uppsala var brodern Björn vid Högens medkung. Av okänd anledning blev han fördriven från Sveariket och levde i landsflykt i Danmark. Med hjälp av en dansk flotta angrep Anund omkring år 844 staden Birka  i ett försök att återta sitt kungarike. Birka brandskattades men Anund lämnade tillbaka det han hade tagit av Birkas invånare och försonades med sitt folk. Enligt Hervararsagan hade han sitt kungasäte i Uppsala.

Olof var kung när Ansgar gjorde sin andra resa till Birka i början 850-talet. Han skall även ha lett ett krigståg mot Kurland som han lade under sig.

Läs även en längre artikel om Björn, Anund och Olof.

Erik Emundsson, kan även ha kallats för Erik Väderhatt. Tillnamnet syftar då på att han hade god vind under sina vikingatåg på andra sidan östersjön. Erik som regerade i slutet av 800-talet härskade enligt Heimskringla också över Västergötland, Dalsland, Bohuslän och Värmland. Men enligt sagan förlorade han alla dessa landområden utom Västergötland till Harald Hårfager när denne enade Norge.

Björn Eriksson efterträdde sin far Erik Emundsson som kung och ska ha regerat i femtio år.

Ring regerade över svearna tillsammans med sina söner Erik och Emund när Ärkebiskop Unni besökte Birka 935-936 

Emund Eriksson nämns enbart av Adam av Bremen och skall ha varit välvilligt inställd till kristendomen samt allierad med Danmarks kung Harald Blåtand.

Läs även en längre artikel om Erik Emundsson, Björn Eriksson, Ring och Emund Eriksson.

Släktträd över de sista kungarna av den gamla ätten

Erik Segersäll
ca 970-995

Olof
ca 970-975

I

 

Olof Skötkonung
ca 995-1022

I

Emund den gamle
ca 1050-1060

Anund Jakob
ca 1020-1050

Olof var bror till Erik Segersäll och hans medkung ca 970-975. Han dog av förgiftning och hans son Styrbjörn gjorde efteråt anspråk på kungatiteln. Konflikten ledde till slaget vid Fyrisvallarna ca 985 då Erik Segersäll segrade och Styrbjörn stupade. Dottern Gyrid gifte sig med Danmarks kung Harald Blåtand.

Erik Segersäll är den förste historiske kung som vi har någon större kunskap om. De källor som berättar om vad han uträttade som kung är dock osäkra och delvis motstridiga. Han antas ha blivit kung omkring år 970. Till en början regerade han tillsammans med sin bror Olof. Efter dennes död styrde han Sveariket ensamt, i vilket Västergötland troligen ingick i. Han kom då i konflikt med sin brorson Styrbjörn Starke som krävde att få inta sin faders plats som medkung till Erik. Konflikten kulminerade med slaget vid Fyrisvallarna i närheten av Uppsala som Erik vann. Framgången följdes upp med en erövring av Danmark som hade stöttat Styrbjörn. Erik Segersäll kom att vara över Danmark fram till sin död. Han sägs också ha låtit döpa sig i Danmark men avföll kort efter till hedendomen igen.

Läs även längre artiklar om Erik Segersäll och Styrbjörn Starke.

Olof Skötkonung efterträdde sin far Erik Segersäll omkring år 993. Han är den förste kung som vi med säkerhet vet att han har regerat över både Svealand och Götaland. Dessutom var han den förste sveakung som tog dopet och förblev kristen till sin död. Olof Skötkonung är också känd för att han i Sigtuna lät prägla de första svenska mynten. Förmodligen döpte han sig i England efter att ha lett ett vikingatåg mot detta land tillsammans med den danske kungen Sven Tveskägg år 994. Omkring år 1000 besegrade Olof Skötkonung, återigen tillsammans med Sven Tveskägg, den norske kungen Olav Tryggvason i slaget vid Svolder. Efter segern delade de upp Norge sinsemellan så att Olof Skötkonung fick Bohuslän och södra Tröndelag. Dessa landförvärv förlorades dock senare under hans fortsatta strider mot norrmännen. Hemma i Sverige pågick kristnandet för fullt och Sveriges första biskopsstift inrättades i Skara 1014. Från och med 1015 var Olof Skötkonung i krig mot Norges kung Olav Haraldsson. Detta krig var inte framgångsrikt och gjorde det möjligt för länderna på andra sidan Östersjön att frigöra sig från svearnas välde. Svearnas missnöje med Olofs ovilja att sluta fred blev till slut så kraftigt att han hotades med uppror och tvingades göra sin son Anund Jakob till medkung varefter fred slöts med norrmännen.

Läs även en längre artikel om Olof Skötkonung eller någon av dessa fördjupningsartiklar:

Anund Jakob valdes till sin far Olof Skötkonungs medkung omkring 1020 och blev ensam kung två år senare. Inte mycket är känt om hans regeringstid ca 1020-1050, men enligt västgötalagens kungalängd ska han ha burit tillnamnet "Kolbränna" på grund av att han i sina uppgörelser lät "bränna mäns hus". Hans utrikespolitik syftade till att bevara maktbalansen i Skandinavien och därför stödde han först Norges kungar Olov Haraldsson och Magnus den gode mot Danmarks kung Knut den store och hans söner,  och slutligen dansken Sven Estridsson mot norrmannen Magnus den gode  Den mest berömda händelsen under dessa krig var slaget vid Helge å 1026 som slutade oavgjort. Men kort efter segrade dock Knut den store mot både Anund Jakob och Olov Haraldsson, och som en följd av nederlaget var en del av Sverige tillfälligt under dansk kontroll. Bland annat präglade Knut den store egna mynt i Sigtuna. När Magnus den gode sedan blev kung över både Norge och Danmark 1042 stödde Anund Jakob dennes motståndare Sven Estridsson fram till sin död 1050.

Läs även en längre artikel om Anund Jakob.

Emund den gamle var en utomäktenskaplig son till Olof Skötkonung och efterträdde sin yngre bror Anund Jakob som kung omkring år 1050, därav tillnamnet den gamle. Han var uppväxt hos sin moders slaviska släkt och saknade kristen övertygelse. Detta tillsammans med att han motarbetade prästerna från ärkestiftet Hamburg-Bremen till förmån för den engelske missionären Osmund gjorde att han kallades för Emund Slemme. Traditionen säger även att den första gränsdragningen mellan Danmark och Sverige ägde rum under Emunds regering. Emund den gamle blev den siste representanten för den gamla kungaätt som hade styrt Sverige under vikingatiden och han efterträddes av sin svärson Stenkil år 1060 eller senare.

Läs även en längre artikel om Emund den gamle.

Stenkilska ätten