Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän

 
  Kungalängd
 
  Sagokungar
  Gamla kungaätten
  Stenkilska ätten
  Sverkerska ätten
  Erikska ätten
  Folkungaätten
  Unionskungar
  Vasaätten
  Pfalziska ätten
  Hessiska ätten
  Holstein-gottorp
  Ätten Bernadotte

 

 
  Hervararsagan
  Västgötalagen

 

Örjan Martinsson

Sveakungar 865-970
(Erik Emundsson, Björn Eriksson, Ring och Emund Eriksson)

I en bilaga till Hervararsagan finns en regentlängd över Svearikets kungar från mitten av 600-talet till början av 1100-talet. Denna finns tillgänglig i sin helhet på denna sida. I den här artikeln tas bara de kungar som regerade mellan 865 och 970 upp. Tiden innan beskrivs av Ansgarsvitan och skildras på en egen sida. Två av de kungar som nämns i både Ansgarsvitan och Hervararsagan är Björn vid Högen och Anund Uppsala. Men Hervararsagan nämner inte mycket mer än deras namn medan Ansgarsvitans innehåller längre episoder om dessa två kungar samt om en kung Olof som inte nämns någon annanstans.

Erik Emundsson

En svensk 800-tals kung som dock har fått mycket uppmärksamhet i sagorna är Anunds son Erik. Även om just Hervararsagan bara berättar att Erik efterträdde sin far som kung i Uppsala och regerade vid samma tid som Harald Hårfager enade Norge. Denna händelse dateras traditionellt till år 872, men betydligt mer källkritiska historiker hävdar att det skedde först omkring år 900. De flesta historiker tror dock numera att det skedde någon gång på 880-talet.

I Snorre Sturlassons Heimskringla har Erik fått efternamnet Emundsson, vilket är felaktigt ifall Anund Uppsala verkligen var hans far. Men Heimskringla innehåller i praktiken all kunskap vi har om honom och därför har efternamnet Emundsson blivit det hävdvunna. I den boken har Snorre en längre episod om hur det gick till när Värmland, Dalsland och Bohuslän erövrades av Harald Hårfager. Enligt Snorre hade sveakungen Erik Emundsson vid den tiden lagt under sig dessa landskap samt Västergötland. Utöver detta hade även flera hövdingar och annat folk längs Oslofjorden erkänt sveakungens överhöghet. Harald Hårfager återvände då till denna region för att återupprätta sitt välde där och bestraffade dem som hade svikit honom. Därefter var det Värmlands tur där den mäktigaste bonden hette Åke. Han hade tidigare varit trogen Haralds far Halvdan Svarte men hade nu gått över till sveakungens sida. När Harald var i antågande bestämde Åke sig för att bjuda in både honom och sveakungen Erik Emundsson till ett gästabud, och för detta ändamål lät han bygga ett nytt långhus där Harald och hans män skulle huseras medan svearna fick nöja sig med det gamla. På samma sätt serverades Harald och hans män med nya kärl och dryckeshorn medan svearna fick använda de gamla. Efter gästabudet erbjöd också Åke sin son Ubbe som tjänare till Harald. När Erik Emundsson sedan frågade Åke varför denne hade behandlat Harald bättre fick han svaret att det berodde på att Erik var gammal medan Harald var i sina fulla blomning. Erik Emundsson blev då så ilsken att han dödade honom med sitt svärd. När Harald fick höra detta ville han hämnas Åke och förföljde Erik Emundsson ända till gränsen till Götaland. Därefter vände Harald tillbaka och lade under sig Värmland och allt land väster om Göta älv samt dödade alla män som var trogna sveakungen.

Trovärdigheten i Snorres berättelse är väl högst tvivelaktig, men den rymmer en kärna av sanning. Det område som Harald och Erik stred om låg under 800-talet inom den danske kungens maktområde. Men en försvagning av den danska kungamakten i slutet av detta sekel hade tydligen skapat ett maktvakuum som gjorde det möjligt för Harald Hårfager att, med konkurrens från sveakungen, ena Norge. Den Erik Emundsson som nämns i Heimskringla är förmodligen identisk med den Erik Väderhatt som omnämns av Saxo Grammaticus och Olaus Magnus. Saxo anger dock att hans far var Ragnar Lodbrok. Tillnamnet Väderhatt ska ha syftat på att han hade god vind under sina vikingatåg på andra sidan östersjön. Snorre Sturlasson nämner även att Erik Emundsson dog tio år efter Norges enande, ifall det stämmer bör det ha skett omkring 895.

Björn Eriksson

Erik Emundssons efterträdare blev sonen Björn som enligt Hervararsagan "härskade länge". Snorre Sturlasson preciserar regeringstiden till "femtio vintrar". Enligt den isländska genealogin ska han även ha varit far till Erik Segersäll och Olof. Utöver detta är den enda information vi har om Björn Eriksson ett avsnitt ur Olav den heliges saga från Heimskringla, där Torgny lagman berättar för Olof Skötkonung hur hans företrädare hade skött sig:

När det blev tyst sade Torgny: "Sveakonungarnas lynne är annorlunda nu än det var förr. Min farfar Torgny kunde minnas uppsalakonungen Erik Emundsson och berättade om honom att han när han var i sin bästa ålder hade ledung ute varje sommar och drog till olika länder. Han lade under sig Finland och Karelen, Estland och Kurland och drog vida omkring i österled. Man kan ännu se de jordfästningar och andra stora byggnadsverk som han byggde. Och ändå var inte han inte så överlägsen att han inte lyssnade på vad hans män hade att säga. Min far Torgny var en lång tid hos konung Björn. Han lärde känna hans vanor. Björn regerade hela sitt liv med stor kraft och utan att förlora något. Han var god mot sina vänner. Jag kan minnas konung Erik Segersäll . Jag var med honom i många härfärder. Han utvidgade svearnas rike och försvarade det hårdfört. Det var gott för oss att komma till tals med honom.

Torgny Lagman är bevisligen inte påhittad av Snorre Sturlasson, men det tal som Snorre låter honom utbrista får nog betraktas som en av de litterära friheter Snorre tog när han skrev sina kungasagor. De isländska uppgifterna om Björn Eriksson tros annars komma från Are Frodes "Æfi Sviakonunga" som dessvärre har gått förlorad. Are har i sin tur förmodligen använt sig av någon isländsk skaldevisa. Teoretiskt skulle Björn Eriksson ha kunnat vara son till Erik Emundsson och far till Erik Segersäll, men det det skulle i så fall innebära att Björn och Erik Segersälls regeringstider täcker in en tidsperiod på över 100 år. Dessa regeringstider går dessutom inte att kombinera med Adam av Bremens uppgifter om en kung Ring som ska ha regerat ca 935 med sina söner Erik och Emund samt en Emund Eriksson som ska ha varit sveakung på 960-talet. Med största sannolikhet är därför den isländska genealogin inte komplett och Björn Eriksson har då använts för att fylla igen en stor lucka. För att förtydliga problematiken finns det längst ned på denna sida ett diagram med tre alternativa genealogier baserade på isländska sagor, Adam av Bremen och Saxo Grammaticus.

Ring och hans söner Erik och Emund

Från och med år 935 har vi återigen upplysningar från tyska källor tack vare att Adam av Bremen skrev ett verk om Hamburgstiftets historia i början av 1070-talet. Eftersom det var ärkebiskoparna av Hamburg som ansvarade för den kristna missionen i Skandinavien innehåller Adams verk därför många ovärderliga upplysningar om Skandinaviens historia. Den tyska missionen i Skandinavien upphörde efter Ansgars död år 865 och det dröjde till 935 innan dess ärkebiskop Unni återupptog denna genom att besöka Birka. Här nedan följer Adams skildring av Unni, "Herrens bekännare", som steg i land i Birkas hamn då "svearna styrdes av en viss Ring tillsammans med sina söner Erik och Emund":

I denna hamn gick Herrens bekännare i land och företog sig att ta kontakt med befolkningen i sitt ovanliga ärende. Ty svear och götar, eller med ett bättre namn nordmän hade under den period av barbariska erövringståg, då många kungar utövade ett blodigt herravälde några få år i följd, fullständigt glömt den kristna religionen och kunde nu inte lätt övertalas att tro på den. Jag har hört av danernas ofta citerade kung Sven, att svearna vid denna tid styrdes av en viss Ring tillsammans med hans söner Erik och Emund. Det är samme Ring som före sig haft Anund, Björn och Olof, om vilka man kan läsa i den helige Ansgars levnadsbeskrivning, jämte andra som inte nämns vid namn. Och det är troligt att Guds stridsman Unni vänt sig till dessa kungar, fastän de inte var troende, och att han med deras tillåtelse predikat Guds ord i svearnas land. Och liksom det enligt min uppfattning är onödigt att efterforska de mäns gärningar, som inte trodde, så är det föga fromt att förbigå deras frälsning som först trodde, liksom dem genom vilka de fördes till tro. Svear och götar, bland vilka den helige Ansgar först hade sått trons utsäde, men som återfallit i sin hedendom, blev nu på nytt kallade till tro av den helige fader Unni. det räcker att veta detta. Om jag sade mera, skulle jag påstås vilja komma med lögner. Det är nämligen bättre , som den helige Hieronymus säger, att säga sanningen på ett oskickligt sätt än att vältaligt frambära vad som är lögnaktigt.

Unni återvände aldrig hem utan dog i Birka den 17 september 936. Det är tydligt av ovannämnda text att Adam av Bremen egentligen inte visste vad som hade hänt under Unnis besök. De kunganamn som nämns har han fått från Ansgarsvitan och från den danske kungen Sven Estridsson som regerade 1047-1076.

Emund Eriksson

Nästa notis om svenska förhållanden finns i ett kapitel där Adam av Bremen skildrar den danske kungen Harald Blåtand:

Emund, Eriks son, regerade då i Sverige. Denne stod i förbund med Harald och var vänligt inställd till de kristna som kom till honom.

Av allt att döma har Adam av Bremen fått även denna upplysning från Sven Estridsson, vilket sannolikt är den enda information vi har om Erik Emundsson. Det finns dock en alternativ tolkning av den text i västgötalagen som handlar om ett gränsläggningsmöte mellan Uppsalakungen Emund Slemme och dana-kungen Sven Tveskägg. Den tolkningen gör gällande att Emund Slemme är identisk med Emund Eriksson. Men denna teori kan på goda grunder avfärdas (teorins upphovsman tog själv senare avstånd ifrån den). Sannolikt har det skett en förväxling med Sven Tveskägg och Sven Estridsson och gränsläggningsmötet bör därför ha ägt rum i mitten av 1000-talet.

Om vi återgår till Adam av Bremens text så nämner den att Emund Eriksson var samtida med Harald Blåtand. Denne regerade från mitten av 900-talet till 986 vilket innebär att Emund Eriksson tidsmässigt passar in som Erik Segersälls far och/eller företrädare. Emund Eriksson kan i sin tur ha varit son till den Erik som nämndes i samband med Unnis besök i Birka. Då får vi ett alternativt släktträd till det som finns i de isländska sagorna där Erik Segersäll uppges vara son till Björn Eriksson och sonson till Erik Emundsson. Den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus som var verksam omkring 1200 har dessutom ett tredje familjeträd där Erik Segersäll är son till en Olof och brorson till en Björn. Denne Olof är förmodligen en missuppfattning från Saxos sida av de isländska sagorna där en Olof var bror till Erik Segersäll och dennes medkung tills han dog efter att ha blivit förgiftad. Mer information om detta finns i artikeln om Erik Segersäll. De tre alternativa släktträden för 900-talets sveakungar följer nedan.

Isländsk genealogi
 
  Adam av Bremen
(spekulativt släktträd)
  Saxo Grammaticus
 
Anund Uppsala
 
Ring
(kung ca 935)
Ragnar Lodbrok
I I I
Erik Emundsson
(kung till ca 895)
Erik Emund Erik Väderhatt
I I   ???
Björn Eriksson
(kung ca 895-945)
Emund Eriksson
(kung ca 960)
Olof Björn
I I I I
Erik Segersäll
(kung ca 945-993)
Olof
(kung ca 945-975
Erik Segersäll
(kung ca 990)
Erik Segersäll Styrbjörn
I I I I  
Olof Skötkonung
(kung ca 993-1022)
Styrbjörn
 (död ca 983)
Olof Skötkonung
(kung ca 995-1039)
Olof Skötkonung
 

Läs även om de sveakungar som omnämns i Ansgarsvitan eller artiklarna om Erik Segersäll, Styrbjörn och Olof Skötkonung.
 


Anmärkningar

Citatet ovan från Heimskringla är hämtat från Karl G. Johanssons översättning ("Nordiska kungasagor del 2" från 1992). I den första delen av detta verk finns det emellertid en kritisk felöversättning. I kapitel 28 i Harald Hårfagers saga står det nämligen att Björn Eriksson var kung i Svitjod i tjugofem vintrar. Men i översättningen från 1919 av Emil Olsson står det "femtio år" och samma uppgift återfinns i norska och engelska översättningar. I den isländska versionen står det "fimm tigu vetra", vilket jag tolkar som "femtio vintrar". Eftersom Karl G. Johansson inte förklarar sin alternativa tolkning i en fotnot kan jag inte dra någon annan slutsats än att han har gjort sig skyldig till en felöversättning.

Blockcitaten från Adam av Bremen är hämtade från Emanuel Svenbergs översättning av Adam av Bremen från 1984. Jag har dock gjort en mindre justering av det första citatet och ersatt det nyskapade ordet "sveoner" med "svear". Anledningen till detta är att jag eftersträvar konsekvens när jag hänvisar till texter från olika primärkällor och att det är brukligt att översätta det latinska ordet "Sueones" till "svear" om texten handlar om vikingatiden eller tidig medeltid. Samma förlag som gav ut "Adam av Bremen" har även översatt Ansgarsvitan och i den boken har de översatt "Sueones" med "svenskar". Orsaken till dessa okonventionella översättningar är en ovilja att ta ställning i frågan om vilket folk som avses när källorna talar om "Sueones". I fallet Ansgarsvitan på grund av att "Sueones" är det enda folk som omnämns leva i svearnas rike. I fallet Adam av Bremen på grund av att "svear" antas kunna ge felaktiga associationer till det område som dagens Svealand omfattar (värmlänningar räknades inte som svear). Jag anser att denna hållning är extremt försiktig och ser ingen anledning till att folknamnet "Sueones" ska översättas på tre olika sätt i de citat som finns på min hemsida.