Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän

 
  Kungalängd
 
  Sagokungar
  Gamla kungaätten
  Stenkilska ätten
  Sverkerska ätten
  Erikska ätten
  Folkungaätten
  Unionskungar
  Vasaätten
  Pfalziska ätten
  Hessiska ätten
  Holstein-gottorp
  Ätten Bernadotte

 

 
  Hervararsagan
  Västgötalagen

 

Örjan Martinsson

Styrbjörn Starke

I slutet av av 900-talet levde den berömde vikingen Styrbjörn Starke som stupade i slaget vid Fyrisvallarna utanför Uppsala i mitten av 980-talet. Enligt den isländska sagolitteraturen ska han ha varit en brorson till Erik Segersäll som gjorde anspråk på den svenska tronen. Under sin exil från Sverige härjade han i Östersjön som viking och tvingade den danske kungen Harald Blåtand att gifta bort sin dotter till honom. Hans ska också ha blivit hövding i den dansk-vendiska borgen Jomsborg. Med hjälp av de resurser han förfogade som hövding över jomsvikingarna och det militära bistånd han fick från sinn svärfar gick han till angrepp mot sin farbror i Uppsala. Men krigståget slutade i katastrof, han brände sina skepp så att hans män inte skulle kunna fly, men danskarna under Harald Blåtand passade övergav Styrbjörn och större delen av hans här stupade i det följande slaget utanför Uppsala. Ett par skånska runstenar med texten "han flydde inte vid Uppsala" syftar förmodligen på detta slag.

Källäget är dock bekymmersamt. För även om Styrbjörn omnämns i en samtida skaldedikt och ett stort antal isländska sagor såsom Heimskringla, Fagerskinna, Hervararsagans svenska kungalängd, Knytlingasagan och Eyrbyggarnas saga samt de av Odd Snorrasson skrivna sagorna om Olav Tryggvason och Ingvar Vittfarne, så är det bara en enda saga som innehåller någon längre berättelse om honom. Det är den så kallade "tåten om Styrbjörn Sveakämpe" (Styrbjarnar þáttr Svíakappa). Kopplingen till jomsvikingarna kompliceras också av att den (visserligen opålitliga) Jomsvikingasagan från början av 1200-talet inte nämner att Styrbjörn var hövding i Jomsborg. Saxo Grammaticus har dock i slutet av 1100-talet gett sin version av Styrbjörns saga som i väldigt grova drag bekräftar den isländska traditionens skildring av händelseförloppet. (fast i en mycket danskpatriotisk tappning och med avvikande genealogi).

På denna sida har jag samlat alla källtexter rörande Styrbjörn så att läsaren kan göra sin egen bedömning av vad som egentligen skedde vid Fyrisvallarna. Tyvärr är inte alla översatta till svenska så jag har i flera fall varit hänvisad till engelska och danska översättningar.

Runstenar

De två runstenarna som kanske nämner slaget vid Fyrisvallarna är DR 279 som är placerad vid Sjörups kyrka i Ystads kommun och DR 295 vid Hällestads kyrka i Lunds kommun. Dessa stenar är monument över de två skåningar som inte flydde vid Uppsala, Åsbjörn Tokesson som kämpade så länge han hade vapen och Toke Gormsson som var en trogen hövding.

DR 279

Saxi setti stein þenna eptir Ásbjôrn, sinn félaga, Tó[f]a/Tó[k]a son. Sá fló eigi at Uppsôlum, en vá með hann vápn hafði.
 

DR 295

Áskell setti stein þenna eptir Tóka Gorms son, sér hollan dróttin. Sá fló eigi at Uppsôlum.


Settu drengjar eptir sinn bróður stein á bjargi stœðan rúnum. Þeir

Gorms Tóka gingu næstir.

DR 279

Saxi placed this stone in memory of Ásbjôrn Tófi's/Tóki's son, his partner. He did not flee at Uppsala, but slaughtered as long as he had a weapon.

DR 295

Áskell placed this stone in memory of Tóki Gormr's son, to him a faithful lord. He did not flee at Uppsala.

Valiant men placed in memory of their brother the stone on the hill, steadied by runes. They

went closest to Gormr's Tóki.

Stenarna är resta i slutet av 900-talet och bevisar att det då hade utkämpats ett slag vid Uppsala. Hyperkritiska forskare, som inte godkänner några andra källor än de samtida, har struntat i den isländska sagotraditionen för att istället med runstenarna som enda grund hävda att den verklige Styrbjörn inte var brorson till Erik Segersäll utan en skånsk hövding. Att en man vid Styrbjörn var inblandad i slaget vet vi från de samtida skaldedikter som skrevs ned tillsammans med tåten om Styrbjörn Sveakämpe ca 1390. Dikterna kan på språkliga grunder bedömas vara oförvanskade och från slutet av 900-talet. De kan läsas på denna sida (dessvärre utan översättning).

Ytterligare runstenar som kan syfta på slaget vid Fyrisvallarna är Karlevistenen på Öland och Högbystenen i Östergötland, båda från slutet av 900-talet. Den första stenen är gjord i västnordisk stil och restes på Öland för att hedra minnet av en dansk hövding som av någon anledning blev begravd där. Kanske hade han just dött av sår som han fick från en strid längre norrut?

Öl 1

S[t]e[inn] [þe]ss[i] er settr eptir Sibba Góða/Goða, son Foldars, en hans liði setti at ... ... Folginn liggr hinns fylgðu, flestr vissi þat, mestar dæðir dolga Þrúðar draugr í þessu haugi; munat Reið-Viðurr ráða rógstarkr í Danmôrku [E]ndils jôrmungrundar ørgrandari landi.

Ög 81

Þorgerðr(?) reisti stein þenna eptir Ôzur, sinn móðurbróður sinn, er endaðist austr í Grikkjum.

Góðr karl Gulli gat fimm sonu. Fell á Fœri frœkn drengr Ásmundr, endaðist Ôzurr austr í Grikkjum, varð á Holmi Halfdan drepinn, Kári varð at Oddi(?)

ok dauðr Búi. Þorkell reist rúnar.

Öl 1

This stone is set up in memory of Sibbi Góði/Goði, son of Foldarr, and his retinue set on ... Hidden lies the one whom followed (most know that) the greatest deeds, Þrud's warrior of battles, in this mound. Never will a more honest, hard-fighting 'wagon-Viðurr' upon Endill's expanses rule the land in Denmark.

Ög 81

Þorgerðr(?) raised this stone in memory of Ôzurr, her mother's brother. He met his end in the east in Greece.

The good man Gulli got five sons. The brave valiant man Ásmundr fell at Fœri; Ôzurr met his end in the east in Greece; Halfdan was killed at Holmr (Bornholm?); Kári was (killed) at Oddr(?);

also dead (is) Búi. Þorkell carved the runes.

Den andra runstenen är från Östergötland och nämner flera familjemedlemmar som dött i strid, bland annat en tapper man vid namn Åsmund Gullison som "föll på Föret". Föret syftar förmodligen på Fyrsivallarna eftersom detta område kallades för Förisäng under medeltiden och två intilliggande sjöar kallades för Övre och Nedre Föret.

Mer information än så om Styrbjörn finns det inte från runstenarna, utan det är nu dags att gå igenom de skriftliga källorna från 1100-, 1200- och 1300-talet. Den första av dessa är den kungalängd som finns bevarad i Hervararsagan.

Hervararsagans svenska kungalängd

Hervararsagan är en isländsk fornaldarsaga från 1300-talet som finns bevarad i flera handskrifter. En av dessa är en handskrift från 1600-talet som låter sagan avslutas med en uppräkning av Sveriges kungar från slutet av 600-talet till cirka 1120. Kungalängden är helt klart ingen ursprunglig del av Hervararsagan utan hämtad från en annan, äldre, källa. Med största sannolikhet är den tagen från Are Torgilssons (även känd som Are Frode) stora Isländingabok som bör ha skrivits omkring 1120. Just den boken är tyvärr inte bevarad men vi vet från en senare nedkortad version att den ska ha innehållit genealogier över skandinaviska kungahus. Som tur är verkar den svenska genealogin ha bifogats Hervararsagan någon gång under 1600-talet och därmed räddats till eftervärlden. Det är här vi finner den äldsta skriftliga skildringen av Styrbjörns liv.

Björn hette Eriks son i Uppsala; han övertog riket efter sin far och härskade länge. Björns söner var Erik segersäll och Olof; de övertog riket och kungamakten efter sin far. Olof var far till Styrbjörn starke. Under deras livstid avled kung Harald hårfager. Styrbjörn kämpade mot sin farbror kung Erik vid Fyrisvallarna; där föll Styrbjörn. Sedan härskade Erik i Sveariket till sin död; han var gift med Sigrid Storråda.

Som synes är informationen mycket kortfattad och delvis felaktig, Harald Hårfager dog ett halvt sekel före slaget vid Fyrisvallarna.

Odd Snorrason

En något mer utförlig beskrivning får vi från Odd Snorrasons sagor om Olav Tryggvason och Ingvar Vittfarne som skrevs i slutet av 1100-talet. Tyvärr räknas benediktinermunken Odd Snorrason inte till de mer pålitliga sagoskrivarna utan hans historieskildringar är färgade av hans kristna tro. I sagan om Olav Tryggvason försöker Odd framställa den rätt brutale norske kungen Olav Tryggvason som ett helgon och i sagan om den svenske vikingen Ingvar Vittfarne uppges denne ha visat stor omsorg om att bevara sitt manskaps kyskhet, något man inte direkt förväntar sig av en viking. Men hursomhelst omnämns Styrbjörn i två ställen i Odd Snorrasons saga om Olav Tryggvason, i kapitel 6 som handlar om Sigrid Storrådas skilsmässa från Erik Segersäll samt i kapitel 32 som handlar om slaget vid Fyrisvallarna:

But she knew that it was the king's fate not to live longer than ten years because he had made that pact in the interest of being victorious when he did battle against Styrbjörn, to wit that he would not live longer than ten years.

[...]

At the time when Jarl Hákon ruled Norway, Eiríkr was king in Sweden. After the famous battle he waged against Styrbjörn and in which he triumphed as a result of Odin's giving him victory (for he dedicated himself to Odin at the expiration of ten years), he was called Eiríkr the Victorious. This Styrbjörn was the bravest and most outstanding of men because of his raiding. He had such a great army marshaled against the king when he landed in Sweden that King Eiríkr feared his power mightily. But we are told that King Eiríkr was possessed of such devil's power that he slew two-thirds of Styrbjörn's force with magic. Ultimately, his whole army succumbed, as well as Styrbjörn himself.

Den extra information som Odd Snorrason erbjuder jämfört med Are Frode är av övernaturligt slag. Erik Segersäll vann genom att lova sitt liv till Oden tio år efter slaget om denne hjälpte honom mot Styrbjörn. Detta vittnar om en muntlig tradition som måste ha uppstått redan under hednisk tid eftersom en benediktinermunk knappast skulle ha hittat på dessa uppgifter. I Ingvar Vittfarnes saga avslutar Odd Snorrason en beskrivning av Ingvars utseende och personliga egenskaper med en jämförelse med Styrbjörn (och Olav Tryggvason):

Ingvar var stor till växten, vacker, stark och ljuslätt, klok och vältalig, givmild och frikostig mot sina vänner, men hård mot sina ovänner, hövisk, snabb och kraftfull i rörelserna, så att minnesgoda män har liknat honom i duglighet vid Styrbjörn Starke, hans frände, eller kung Olav Tryggvasson, som för tid och evighet varit och skall vara den mest frejdade mannen i nordanlanden såväl för Gud som för människor.

Saxo Grammaticus

Vid samma tid som Odd Snorrason var verksam i Island skrev Saxo Grammaticus sitt danskpatriotiska historieverk Gesta Danorum som bestod av 16 böcker. Den tionde boken som han troligen skrev allra först (ca 1190) handlar om Harald Blåtand och har en längre episod om Styrbjörn. Saxo Grammaticus använde sig av den isländska sagotraditionen när han skrev sitt verk, men han förhöll sig väldigt självständigt till denna och använde sig av en stor mängd skriftliga och muntliga källor, allt i syfte att förhärliga Danmarks historia.

Ved den Tid kom Styrbjørn, en Søn af den svenske Konge Bjørn, efter at hans Farbroder Olafs Søn Erik havde skilt ham ved Riget, tillige med sin Søster Gyrithe til Harald, Thyras Søn, for ydmygt at bede om Hjælp, og han fandt ham saa meget mere redebon til at slutte Venskab med ham, som han villig gik ind paa at give ham sin Søster til Ægte. Derefter bemægtigede Harald sig Slavenland med Vaabenmagt og lagde en stærk Besætning i Julin, den anseligste By der i Landet, og til Høvding for de Krigsfolk indsatte han Styrbjørn. Deres Vikingetog, paa hvilke de lagde det største Mod for Dagen og efterhaanden sejrrigt bredte sig til Nabolandene, blev til sidst saa frygtelige, at de opfyldte alle Have i Norden med stadige Nederlag. Dette bragte Daneriget større Fordel, end det kunde have haft af noget Krigsforetagende til Lands. Blandt dem var Bue, Ulv, Karlsevne, Sivald samt mange andre, som jeg ikke udførlig vil opregne, eftersom det snarere vil volde Kjedsomhed end være til nogen Fornøjelse.

Imidlertid paakaldte Styrbjørn, som stadig eggedes til Hævnlyst og var opsat paa at faa Oprejsning for den Uret, der var tilføjet ham, Haralds Bistand og drog sin Vredes Sværd imod Eriks forhadte Herredømme, idet han mindedes de Tab, han havde lidt. Harald drog for den Sags Skyld til Halland, men saa fik han Bud om, at Tyskerne under Kejser Otto havde gjort Indfald i Riget. Da han var mindre ivrig efter at angribe et fremmed Land end efter at forsvare sit eget, foretrak han at sørge for Tingene hjemme frem for at kæmpe udenlands, som det havde været hans Agt; han skyndte sig over Hals og Hoved tilbage til Jylland for at bringe de betrængte Jyder Hjælp. Da han kom did, var Kejseren uden Modstand draget igjennem hele Jylland, eftersom der ingen Konge var til at føre an, men da han havde naaet Limfjorden, som paa den Tid gjorde Vendsyssel til en ø, kunde han ikke komme længere, og efter at have kastet et Spyd i Vandet dér vendte han ikke blot om ad Ejderen til, men gjorde det saaledes, at det i højeste Grad lignede en Flugt. Som Følge af, at han kastede sit Spyd i Bølgerne for at efterlade et Minde om sig, kom Sundet til at bære hans Navn, men al den Drabelighed han kom stormende med, faldt til sidst ud til ingenting. Harald forfulgte Resterne af Fjenden, som skyndte sig af Sted i Huj og Hast, angreb Ebbe, som førte Bagtroppen, og dræbte ham og dem, han traf paa.

Imidlertid havde Styrbjørn, tilskyndet af sine Krigeres haanlige Opfordringer, letsindig betroet sin Skæbne til sine Stalbrødres Tapperhed, og havde med taabelig Dumdristighed uden at oppebie Kongens og hans Krigsfolks Tilbagekomst selv styrtet sig i Undergang. Han vovede nemlig overilet at indlade sig i Slag efter letsindig at have angrebet Svenskerne og faldt selv. Visselig maa hver den, som under vanskelige Omstændigheder mere retter sig efter andres letsindige Raad end efter, hvad hans egen Forstand siger ham, siges selv at byde Halsen frem for Fjendens Sværd.

Den första iakttagelse som man gör av Saxos skildring är att släktskapsförbindelserna skiljer sig från de som angivits i Hervararsagans kungalängd (och som upprepas i de följande sagorna). Enligt Saxo ska Erik Segersäll ha varit kusin och inte farbror till Styrbjörn. Eftersom Saxo använde sig av isländska källor i stor utsträckning är denna avvikelse från den isländska sagotraditionen förmodligen orsakad av ett missförstånd från Saxos sida.

Den följande meningen om att Styrbjörn kom till Danmark "för att ödmjukt be om hjälp" skulle kunna låta trovärdig om det inte vore för Saxos starkt danskpatriotiska tendens. Enligt de senare isländska skildringarna uppträdde Styrbjörn allt annat än ödmjukt hos danskarna. Saxo är dock den äldsta källan som nämner Styrbjörns förbindelser med Danmark, likaså hans koppling till Jomsborg. Slavenland är nämligen detsamma som Vendland och Julin är den stad där Jomsborg låg. Krigsfolket som Styrbjörn blev hövding över är förstås de berömda jomsvikingarna.

Det tyska krigståg som nämns i det andra stycket är med största sannolikhet identiskt med det som kejsar Otto II genomförde år 974. Enligt den isländska sagotraditionen ska dock Styrbjörns angrepp ha ägt rum tio år före Erik Segersälls död, dvs. i mitten 980-talet. Saxos beskrivning ser ut att vara en avsiktlig historieförvanskning som går ut på att förminska det danska nederlaget vid Fyrisvallarna genom att påstå att det bara var jomsvikingar som deltog där och att den danska huvudarmén var upptagen med att försvara Danmark mot tyskarna. Mindre strider mot tyskarna ägde dock rum på 980-talet.

Fagerskinna

Fagerskinna är en saga som i likhet med Snorre Sturlassons Heimskringla skildrar de norska kungarnas historia fram till 1177. Den skrevs av en okänd författare omkring 1220 och omnämner Styrbjörn i kapitel 19.

On the other hand King Búrizleifr was to marry Þyri , daughter of King Haraldr and sister of King Sveinn. She had previously been married to Styrbjörn, son of King Óláfr of the Swedes; her father, king Haraldr, was still alive then. He had given her extensive estates on Fjón and south in Falstr and Borgundarhólmr.

Þyri, eller Thyra som hon vanligen kallas i svensk översättning, spelade en viktig roll i upptakten till slaget vid Svolder. Här sägs hon ha varit gift med Styrbjörn innan hon gifte sig med Burislav (förmodligen Boleslav den tappre av Polen, vilken hon sedan rymde ifrån för att gifta sig med Olav Tryggvason istället). Detta påstående motsäger inte vad Saxo har skrivit även om denne inte alls nämner detta utan istället hävdar att det var Harald Blåtand som gifte sig med Styrbjörns syster Gyrithe. Antingen har en förväxling ägt rum eller så var det ett dubbelbröllop om vilket källorna bara nämner varsin halva.

Heimskringla

Snorre Sturlasson skrev omkring 1230 sitt mästerverk Heimskringla. Där nämner han Styrbjörn på tre ställen. Men i likhet med föregångaren Fagerskinna är det bara frågan fragmentariska notiser.

Harald Hårfagers saga, kapitel 29

Efter Erik var hans son Björn konung i Svithiod i femtio år. Han var fader till Erik segersäll och Olav, Styrbjörns fader.

Informationen i denna korta notis verkar vara direkt tagen från Hervararsagans kungalängd, vilken troligen var skriven av Are Frode som Snorre räknade som sin viktigaste källa. Enda skillnaden är att "härskade länge" har blivit "femtio år".

Harald Gråfälls saga, kapitel 11

Toste hette en man i Svithiod, den mäktigaste och mest framstående där i landet bland dem som icke innehade någon värdighet. Han var en väldig krigare och låg länge på härnadståg; han hade tillnamnet Skoglar-Toste. Harald grenske fick plats i hans följe; han var med Toste om sommaren på vikingafärd och blev högt värderad av alla. Vintern därefter vistades Harald hos Toste. Sigrid hette en dotter till Toste, ung och fager och mycket stolt. Hon blev sedan gift med sveakonungen Erik segersäll; deras son var Olav den svenske, som sedan blev konung i Svithiod. Erik dog sotdöden i Uppsala tio år efter Styrbjörns fall.

I detta stycke nämns Styrbjörn mest i förbifarten som en kronologisk notering. Att Erik Segersäll dog tio år efter Styrbjörns fall är en uppgift som Snorre kanske hade fått från Odd Snorrason, eller så har han hämtat den från samma muntliga tradition som Odd.

Olav den heliges saga, kapitel 72

Gunnhildssönerna blevo också tagna av daga, så snart de visade sig uppstudsiga emot den danske konungen; Harald Gormsson lade då Norge till sitt rike och gjorde det skattskyldigt under sig. Likväl tycktes oss Harald Gormsson stå tillbaka för Uppsalakonungarna, ty vår frände Styrbjörn besegrade honom, och Harald blev hans man; men min fader, Erik segersäll, steg dock över Styrbjörns huvud, då de prövade sina krafter med varandra.

[...]

Om jag finge råda, så skulle du låta det vara med att göra anspråk på Norge och hellre med härsmakt taga det rike i österväg, som de forna sveakonungarna ha haft och som vår frände Styrbjörn nu nyligen lade under sig, men låta Olav digre behålla sitt fädernearv och göra fred med honom.»

I det första stycket uppges Olof Skötkonung förklara varför Sverige var ett mäktigare rike än Norge genom att jämföra deras prestationer mot Danmarks kung Harald Blåtand. Detta är första gången en isländsk källa antyder dansk medverkan i Styrbjörns angrepp. Det andra stycket ingår i det svar som Olof Skötkonung fick och där denne uppmanas att istället för Norge försöka erövra det rike som tidigare hade lytt under svearna och som Styrbjörn nyligen hade lagt under sig. Vilket rike som avses är osäkert, troligen är det Jomsborg som åsyftas, men det kan inte uteslutas att det är frågan om något annat land längs Östersjökusten som Styrbjörn tvingat betala tribut under sina vikingatåg.

Knytlingasagan

En saga som härmar Heimskringlas stil och disposition, men som handlar om Danmarks historia är Knytlingasagan. Den skrevs troligen ned på 1250-talet av Snorre Sturlassons brorson Olafr Thórðarson som hade vistats vid det danska hovet. Redan i det andra kapitlet berättar han om Styrbjörns bedrifter:

During the reign of King Harald Gormsson, Styrbjorn the Strong, son of Olaf Bjarnarson, King of the Swedes, set out on a military expedition eastward through the Baltic, and invaded Denmark, taking King Harald Gormsson prisoner. Then King Harald gave him his daughter Thyra in marriage and travelled himself to Sweden with Styrbjorn. Before he went ashore Styrbjorn burnt all his ships, and once King Harald realised that Styrbjorn no longer had a fleet, he sailed his own ships into the Mälaren and so made his way back to Denmark.

Styrbjorn fought on the Fyris Plains against his uncle, King Eirik the Victorious of Sweden, and was killed ther along with most of his men, though some of them fled to safety. The Swedes call it the chase of Fyris.

Skildringen är kort men kärnfull och helt fri från övernaturliga inslag eller danskpatriotisk historieskrivning. Till skillnad från Saxos skildring bad inte Styrbjörn Harald Blåtand ödmjukt om hjälp, utan tog honom tillfånga. Inte heller var Harald Blåtand upptagen med att försvara Danmark från tyskarna utan han följde med Styrbjörn bara för att fly vid första bästa tillfälle. Berövad detta stöd stupade Styrbjörn och de flesta av hans män i slaget vid Fyrisvallarna. Detta är utan tvekan den mest trovärdigaste skildringen av Styrbjörns liv.

Eyrbyggarnas saga

I en av de isländska släktsagorna som skrevs ned i slutet av 1200-talet berättas det om en islänning från Eyrbygden vid namn Björn Kämpe som ingick i Styrbjörns här.

När Björn kommit på andra sidan havet, for han söder ut till Danmark och därifrån till Jomsborg. Då var Palnatoke hövding för jomsvikingarna. Björn gick in i deras lag och fick tillnamnet kämpe. Han var på Jomsborg, då Styrbjörn starke intog borgen. Björn var med till Svitjod, när jomsvikingarna foro för att hjälpa Styrbjörn. Han var också med i slaget vid Fyrisvallarna, då Styrbjörn stupade, och räddade sig därifrån undan till skogen med andra jomsvikingar.

När det gäller händelser utanför Island brukar denna kategori av sagor tyvärr inte vara alltför pålitliga. Sagan ger oss dock en ledtråd till hur information om Styrbjörn Starke och slaget vid Fyrisvallarna kom till Island och gav upphov till den muntliga traditionen. Ytterligare en islänning som var med där (på Erik Segersälls sida) var skalden Torvald Hjaltesson som omnämns i nästa saga.

Tåten om Styrbjörn Sveakämpe

Den längsta men också den mest fantasifulla skildringen av Styrbjörn återfinns i Flatöboken. Det är den så kallade "tåten om Styrbjörn Sveakämpe" (Styrbjarnar þáttr Svíakappa). En "tåt" eller "þáttr" är en isländsk småsaga eller exkurs som i vissa handskrifter placeras in i en större saga. Just denna tåt ingår i Flatöbokens variant av Snorre Sturlassons saga om Olav den helige. Syftet med tåten var att i samband med berättelsen om Olav den heliges försök att gifta sig med Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, ge lite utförligare information om det svenska kungahusets historia, samt presentera Torgny lagman som spelade en så viktig roll i Snorres berättelse. Eftersom Flatöboken skrevs ned först 1387-1394 är dess uppgifterna om Styrbjörn väldigt sena. Saken blir inte bättre av att 1300- och 1400-talet var den period då islänningarna hade slutat att skriva de relativt pålitliga kungasagorna och istället producerade de ohistoriska fornaldarsagorna som var rena äventyrsberättelser med många övernaturliga inslag. Tåten om Styrbjörn Sveakämpe ingår också i denna kategori vilket gör det lätt för hyperkritiska forskare att avfärda hela berättelsen som ren skönlitteratur

Nedan följer hela tåten utom de samtida skaldedikter som var infogade i dem. Dessvärre har jag ingen översättning av dem tillgänglig men de går att läsa i original på denna sida.

Björn den gamle hade två söner, Erik och Olof, som bägge härskade över Svea välde. Olof hade till gemål Ingeborg, dotter till Trand sulu-jarl. Deras son hette Björn. Olof dog plötsligt i Uppsala av gift under en måltid. Hans son, Björn, blev sedan uppfostrad vid Eriks hov av sin morbroder, Ulf.

När Björn var tolv vintrar gammal, tillbragte han ofta dagarna på sin faders hög och satt inte längre till bords med konungen. Då gjorde han också första gången fordran på riket. Styrelsen av detta och hans ålder liknade, sade han, varandra, i det, att bägge var något barnsliga. Samma krav framställde han nästa vår och den därpå följande. Men konung Erik förklarade, att han inte hade någon rätt vare sig till konungadöme eller arv, förrän han var sexton år. Så snart han däremot uppnått denna ålder, skulle Erik inte längre sätta sig emot hans begäran.

En dag råkade Björn i träta med en av konungens hirdmän vid namn Åke. Björn kastade en flik av en kappa över huvudet på Åke, och i gengäld slog denne Björn i ansiktet med ett horn. Samma dag dödade Björn Åke utanför dörren till hallen. Han ville ingen bot ge för dråpet, men konung Erik gav bot för det.

På nästa ting drog bönderna fram en man av låg ätt, som skulle tävla med Björn om konungaväldet, och denne man togs också till konung över den del av riket, som tillkom Björn. Denne red då från tinget, följd av sin morbroder, Ulf, varvid allmogen kastade jord och stenar efter dem.

Kort därpå erhöll Björn av sin farbroder sextio väl utrustade och bemannade skepp. Med dessa skulle han ligga i härnad i tre år, ty konungen menade att han inte kunde behålla honom i riket därför att han hade så våldsamt sinnelag och även därför att bönderna klagade. Björn eller Styrbjörn, som han till följd av sin vildsinthet och stridslust blivit kallad av konung Erik, seglade då bort. Först drog han mot den av svenskarna nyss korade konungen, höll slag med och fällde honom. Därpå begav han sig till österlanden, där han härjade samt värvade folk, som skulle dra i härfärd med honom.

Efter tre år kom han till Jomsborg i Vendland och blev hövding där. Han drog nu i västerviking till Danmark och for fram med stor ofrid. Omsider slöts fred mellan honom och danerna på det villkoret, att han fick konung Harald Gormssons dotter Tyra till äkta och därjämte hundra skepp och bistånd i tre stora drabbningar.

Sedan vände han åter till Jomsborg. Dit hade under hans bortovaro en ansenlig hop män samlats från österlanden för att sluta sig till honom. Med hela denna härskara och ett tusen skepp seglade han tillbaka till Danmark. Han hotade nu med att slå sig ned i landet, om han inte fick två hundra härskepp och en man, vilken som helst som han valde, till anförare. Danerna nödgades bifalla hans begäran, och han valde då konung Harald själv. Med hela sin flotta seglade Styrbjörn därpå till Svitjod.

När konung Erik hörde, att Styrbjörn samlat en här, trodde han, att dennes avsikt var att beröva honom riket, varför han stämde folket till tings och lade råd med sina visa män. På denna tid var ingen man i Svea välde visare än Torgny Torgnysson. Han var lagman i Tiundaland och stod i mycken ynnest hos konung Erik. Hans råd var, att konungen skulle förbättra lagarna för allmogen och öka dess rättigheter och påbjuda, vilka vapen och rustningar var bonde skulle äga. Dessutom tillstyrkte han att låta spärra farleden till Uppsala med pålar, så att inga skepp skulle kunna segla där.

När Styrbjörn kom till Svitjod, fick han se alla de åtgärder, som blivit vidtagna mot honom. Han och hans här gick i land, där det syntes dem fredligast, och började bana sig väg genom den skog, som kallas Mörkved. Där mötte dem några män för att förbjuda genomtåget. Men då Styrbjörn hotade att låta bränna skogen, om han inte fick dra därigenom, tillät Erik färden. Med hela sin härskara kom Styrbjörn till Fyrisvall. Alla skeppen lät han bränna, ty han menade, att hans män inte så snart skulle fly, när alla utvägar att undkomma var berövade dem. Torgny lagman gav konung Erik det rådet att på alla ok, hästar och oxar, låta lägga ok, som framtill voro besatta med spjut, och låta trälar och dömda missdådare framdriva djuren. Detta sattes också i verket. Under första dagens strid drevs hela denna hop in i Styrbjörns här, som led stor manspillan av det.

Andra dagen hölls drabbningen med fylkade skaror. Då var bägge härarna jämnstarka. Natten åtskilde de kämpande. Styrbjörn blotade enligt sin fosterfaders, Ulfs, råd till Tor, och samma natt syntes i hans tält en rödskäggig man, som förutsade hans fall. Konung Erik gick in i Odens tempel och anropade guden om seger mot löfte att efter tio år tillhöra honom. Redan mången gång förr, då lyckan var honom oblid, hade han bragt Oden offer. Om en stund tedde sig för honom en högväxt man med en vidbrättad hatt på huvudet. Denne gav honom en rörkäpp och bjöd honom kasta den över Styrbjörns här med de orden: "Oden äger eder alla."

Tredje dagen började slaget på nytt. Då konung Erik slungat käppen, såg han ett spjut fara genom luften över Styrbjörns här, och strax därefter blev denna och därpå Styrbjörn själv slagen med blindhet. Därtill inträffade det undret, att ett klippstycke brast och störtade ned över hans män och vållade stor förödelse bland dem. När konung Harald förnam allt detta, gav han sig på flykten jämte alla danerna. Dessa, som fick sin syn igen, så snart de kommit bort från det ställe, där spjutet susat fram, vände strax åter till Danmark. Styrbjörn befallde nu sitt folk att slå märkesstängerna ned i marken och inte fly från platsen. Sålunda föll han med hela sin här.

När kampen var slut, steg konung Erik upp på en av höjderna vid Uppsala, från vilken han kunde överblicka hela vallen. Han befallde, att den, som kunde, skulle kväda en sång över slaget, och lovade honom en stor belöning. Torvald Hjaltesson steg då fram och kvad två visor. Konungen lönade honom för varje visa med en ring av en halv marks vikt. Ingen har hört talas om, att denne man sysslat med skaldskap varken förr eller senare.

Tåten om Styrbjörn Sveakämpe räknas som sagt till de så kallade fornaldarsagorna som har en mycket låg trovärdighet. Vad som tillhör den ursprungliga muntliga traditionen och vad som är senare tillägg är därför svårt att avgöra. Uppgifter om vad som drev Styrbjörn i landsflykt bör ha ingått i den muntliga traditionen även om det bara är denna tåt som nämner detta. De övernaturliga inslag som nämnts av Odd Snorrason skildras här för första gången i detalj. En avvikelse från Knytlingasagan är emellertid uppgiften att Harald Blåtand deltog i själva slaget, Knytlingasagan uppger ju att hans armé övergav Styrbjörn vilket också bättre överensstämmer med runstenarnas minnen över män som inte flydde vid Uppsala. Skrapar man bort de övernaturliga inslagen och håller sig till Knytlingasagans version av händelseförloppet får vi dock en berättelse som är så nära sanningen om 900-talets historia som vi kan komma med de källor som står till vårt förfogande.

Tillbaka till Erik Segersälls huvudsida.
 


Källor

Eyrbyggarnas saga. Översatt av Hjalmar Alving (i boken Isländska sagor del 1 1980)
Fagerskinna
. Översatt av Alison Finlay (2004)
Hervararsagan
. Översatt av Lars Lönnroth (i boken Isländska mytsagor, 1995)
Ingvar den vittfarnes saga. Översatt av Jan Paul Strid (i boken Vikingar i österled 1997)
Knytlingasagan. Översatt av Hermann Pálsson och Paul Edwards (1986)
Saga of Olaf Tryggvason (av Odd Snorrason) Översatt av Theodore M. Andersson (2003)
Gesta Danorum av Saxo Grammaticus. Översatt av Frederik Winkel Horn (1896-1898)
Snorre Sturlassons konungasagor. Översatt av Emil Olson (1919-26)
Styrbjörns saga (Styrbjarnar þáttr Svíakappa). Översatt av Agnes Ekermann och reviderad av Elisabeth Stenborg (i boken Fornnordiska sagor, 1980)

Projektet Samnordisk runtextdatabas