Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän

 
  Kungalängd
 
  Sagokungar
  Gamla kungaätten
  Stenkilska ätten
  Sverkerska ätten
  Erikska ätten
  Folkungaätten
  Unionskungar
  Vasaätten
  Pfalziska ätten
  Hessiska ätten
  Holstein-gottorp
  Ätten Bernadotte

 

 
  Hervararsagan
  Västgötalagen

 

Örjan Martinsson

Ansgarsvitans sveakungar
(Björn, Anund och Olof)

Om vikingatidens kungar vet vi inte mycket om. De isländska sagorna nämner en hel del, men de skrevs långt efter att händelserna ägde rum och deras skildringar är starkt uppblandade med myter. De mest pålitliga källorna är Rimberts "Ansgarsvita" som skildrar missionären Ansgars levnad och Adam av Bremen som skildrar Hamburgsstiftets historia. Fast även dessa källor har brister genom att de gärna överdriver den kristna missionens framgångar och skildrar historien utifrån ett djupt kristet perspektiv. Här nedan redovisas den information som finns om sveakungar i Ansgarsvitan som behandlar tidsperioden från 820-talet till Ansgars död 865. På en annan sida tas redovisas de sveakungar som regerade 870-970 och som omnämns av de isländska sagorna och Adam av Bremen. En sida som även tar upp sveakungar från tiden före Ansgar innehåller ett utdrag av Hervararsagans svenska regentlängd. Där finns flera kungar vid namn Erik, en av dem kan vara identisk med den i övrigt okände kung Erik som enligt Ansgarsvitan ska ha regerat före Björn och Anund.

Kung Björn

Under tiden inträffade det, att sändebud från svearna kom till kejsar Ludvig. Bland andra ärenden framförde de till hans milda majestät, att det bland deras folk fanns många som önskade övergå till den kristna religionen. Även deras kung var välvilligt inställd till att låta Guds präster vistas där, om bara kejsaren var frikostig nog att skicka lämpliga predikanter till dem.

Den ovannämnda händelsen inträffade förmodligen under riksmötet i Worms år 829 då kejsar Ludvig den fromme uppvaktades av flera utländska delegater. Den sveakung som hade skickat sändebud dit hette sannolikt Björn, i den latinska originaltexten till citatet nedan kallas han för "Bern". Det egentliga syftet med hans beskickning var förmodligen att sluta någon form av allians med kejsaren som i likhet med svearna hade Danmark som en besvärlig granne. Erbjudandet att skicka predikanter till Sveariket får nog mest ses som en vänlig gest till den djupt kristne kejsaren och det är inte ens klart att inbjudan skedde på kung Björns initiativ, vilket antyds av följande text som beskriver Ansgars ankomst till Birka:

Till sist kom de fram till en hamnstad i svearnas rike som kallas Birka. Där blev de vänligt mottagna av landets kung, som hette Björn, och hans sändebud förklarade i vilket syfte främlingarna hade kommit. När kungen hade fått reda på deras uppdrag, diskuterade han saken med sina män och gav dem sedan med allas bifall tillstånd att vistas där och predika Kristi evangelium. Han gav också var och en som ville tillåtelse att uppsöka deras undervisning.

Ansgar återvände hem 831 med ett brev till kejsaren som kung Björn hade skrivit på det för svear brukliga sättet (med största sannolikhet är det runor som åsyftas). Ansgars  mission i Birka övertogs av en biskop Gautbert som fick ett hedersamt mottagande av både kungen och folket. Senare skulle emellertid folket av någon anledning bli så uppretade att de attackerade missionärerna och fördrev Gautbert från landet. Detta skedde utan kungens inblandning någon gång mellan 837 och 842. Vem som var kung under Gautberts tid som biskop sägs inte uttryckligen men vi får förmoda att det var den ovannämnde kung Björn. Denne är också troligen identisk med sveakungen Björn vid Högen som omnämns i Hervararsagan och som enligt denna hade Brage som skald och regerade tillsammans med sin bror Anund Uppsala:

Erik Björnssons söner var Anund från Uppsala och kung Björn; då delades Sveariket ännu en gång mellan bröder, och de övertog styret efter Erik Refilsson. Kung Björn byggde den gård,  som heter ’vid Högen’, och kallades därför Björn vid Högen; med honom var Brage skald.

Brage Boddasson eller Brage den gamle som ska ha varit verksam hos Björn vid Högen är den äldste kände skalden i den isländska sagotraditionen. Enligt Egil Skallagrimssons saga ska Brage ha råkat ut för sveakungens vrede och för att få behålla sitt huvud skrev han under en natt en tjugo strofer lång hyllningsdikt till Björns ära.

Hervararsagan uppger att Björn ska ha fått sitt tillnamn efter en (grav-) hög. Vilken hög det är som åsyftas är inte helt säkert. Men traditionellt har man pekat ut Hågahögen strax utanför Uppsala, ortsnamnet Håga betyder nämligen "högen". Det är också därför som den isländska originaltexten "Björn at haugi" ofta har översatts med "Björn på Håga". Den arkeologiska utgrävning av Hågahögen som genomfördes 1902-1903 visade visserligen att högen var från bronsåldern, men sagan säger inte att det var själva Högen som Björn lät bygga utan snarare en gård som låg vid den ("en plats" i Lönnroths översättning). Sannolikt var det frågan om en kungahall som fungerade som hans säte. Gravhögar ansågs vara heliga och hade en stor betydelse i den hedniska samhället så det fanns goda skäl att anlägga en kungahall vid den mäktiga Hågahögen.

Kung Anund

Högarna vid Gamla Uppsala som var större än Hågahögen var förmodligen platsen för brodern Anunds kungasäte eftersom denne kallas för Anund Uppsala i Hervararsagan och uppges ha varit Björn vid Högens medkung. Nästa gång en sveakung nämns i Ansgarsvitan heter han också Anund och uppges ha blivit fördriven från Sveariket och levt i landsflykt i Danmark. Vilket dock gör Hervararsagans uppgift att de skulle ha varit medkungar tvivelaktig. Omkring år 844 gjorde iallafall Anund ett försök att återta sitt förlorade rike med hjälp av 11 egna skepp samt 21 danska skepp som ställde upp mot löfte att få plundra Birka. Anund överraskande den svenske kungen som var långt borta när han anlände till Birka. Trots att Birkas försvar var svagt lät Anund dock nöja sig med att de betalade 100 pund silver för att slippa plundring. Danskarna blev rasade över uppgörelsen eftersom de ansåg summan så låg att varenda köpman i Birka ägde mer än det och ville därför plundra staden. För att lösa tvisten mellan danskarna och Anund tog man till lottkastning för att rådfråga gudarna. Anund hade lyckats förmå danskarna till detta genom att hävda att Birka skyddades av flera gudar varav den mäktigaste var Kristus. Lottkastningen resulterade i att Birka slapp plundring och danskarna beslöt att plundra en stad i slavernas land istället. Anund stannade dock kvar och gav tillbaka de pengar han hade fått av Birkas invånare eftersom han ville försona sig med sitt folk.

Kung Olof

I början av 850-talet återvände Ansgar till Birka för att återupprätta den kristna församlingen Vid denna tid regerades Sveariket av en kung vid namn Olof, som inte nämns i någon isländsk saga. Eftersom sveakungarna i slutet av vikingatiden härstammade från den ovannämnde Anund enligt den isländska genealogin har man antagit att Olof skulle ha varit son till Björn vid Högen och på så sätt tillhört en annan gren av kungaätten som dog ut tidigt och därför var okänd för islänningarna. När Ansgar besökte Olof hade han med sig ett rekommendationsbrev från Danmarks kung Hårek som uppmanade Olof att främja Ansgars mission. Men eftersom folket tidigare hade fördrivit de kristna prästerna vågade inte Olof ge tillstånd till Ansgar innan han rådfrågat gudarna genom lottkastning och fått folkets godkännande på tinget. Lottkastningen som kungen utförde tillsammans med sina hövdingar visade att det var gudarnas vilja att kristendomen skulle få predikas och även tinget gav till slut ett enhälligt stöd till Ansgars mission. Men Olof nöjde sig inte med detta utan såg till att få folkets godkännande i ännu ett ting som hölls i en annan del av landet. Ansgarsvitan berättar dessutom om ett krigståg som Olof ledde:

Det fanns nämligen ett folk som kallades för kurer och som bodde långt borta från svearnas och förr i tiden hade lytt under deras välde. Men redan för länge sedan hade de gjort uppror mot och vägrat acceptera svearnas överhöghet.

Denna text blir inledningen till en berättelse om hur danskar och svear försöker lägga under sig ett område i nuvarande Lettland. Danskarna hade nämligen försökt utnyttja kurernas uppror till att lägga deras områden under Danmarks välde. Det danska vikingatåget slutade emellertid med ett svidande nederlag. Kung Olof och svearna lockades av denna attack att själva försöka underkuva kurerna för att på sätt visa sig starkare än danskarna och återta land som tidigare hade lytt under svearna. En väldig här samlades och seglade till en stad i kurernas land som hette Seeburg (möjligen Seleburg som nu kallas för Grobin) och som plundrades och brändes ned. Uppmuntrade av framgången tog de det farliga beslutet att landvägen bege sig till staden Apulia (möjligen Pilten vid Windau/Ventspilts). Denna stad försvarade sig bättre och efter nio dagars strid var läget desperat. Eftersom deras skepp befann sig långt därifrån var de mycket sårbara för motattacker ifall de tvingades retirera. De beslöt därför att genom lottkastning ta reda på ifall någon gud var villig att ge dem segern eller skydda dem under färden tillbaka. Men lottkastningen gav gång på gång negativt besked tills den ende gud som återstod var den kristne guden. Då visade lottkastningen att denne gud var på svearnas sida och att de inte hade något att frukta. Svearna beslöt då att anfalla staden en gång till och när stadsborna såg detta erbjöd de sig att betala tribut och underkasta sig svearnas välde igen.

Ansgarsvitans påstående om att Kurland tidigare hade lytt under svearna har stöd från arkeologiska fynd. För vid Seleburg/Grobin har utgrävningar visat att det mellan åren 650 och 800 fanns en skandinavisk koloni där. Närmare bestämt tyder fynden på att det fanns en militär garnison från Mälardalen och en civil befolkning från Gotland vid denna plats. Detta kan tolkas som att en gotländsk handelskoloni frodades i Kurland under militärt beskydd från svearna som använde handelsplatsen som en bas för att kontrollera och utkräva tributer från den omgivande regionen. När Ansgarsvitan talar om ett uppror "för länge sedan" bör detta enligt de arkeologiska fynden alltså ha skett ungefär femtio år tidigare.

År 865 dog Ansgar och därmed slutar Ansgarsvitans skildring av den tyska missionen i Skandinavien. 200 år senare skulle även Adam av Bremen skriva om missionen i Sveariket och nämnde då ytterligare några sveakungar med början från år 935. Sveakungar från den mellanliggande perioden täcks in av de isländska sagorna.

Läs även artiklarna om de sveakungar som regerade 865-970 och Erik Segersäll.
 


Anmärkningar

Citaten från Ansgarsvitan är hämtade från Eva Odelmans översättning i "Boken om Ansgar" (1986). Jag har dock gjort en mindre justering av dessa blockcitat och ersatt ordet "svenskar" med "svear". Anledningen till detta är att jag eftersträvar konsekvens när jag hänvisar till texter från olika primärkällor och att det är brukligt att översätta det latinska ordet "Sueones" till "svear" om texten handlar om vikingatiden eller tidig medeltid. Samma förlag som gav ut "Boken om Ansgar" har även översatt Adam av Bremen och i den boken har de översatt "Sueones" med det nyskapade ordet "sveoner". Orsaken till dessa okonventionella översättningar är en ovilja att ta ställning i frågan om vilket folk som avses när källorna talar om "Sueones". Jag anser att det är en extremt försiktig ståndpunkt och ser ingen anledning till att samma ord ska översättas på tre olika sätt i de citat som finns på min hemsida.

Citatet från Hervararsagan som Lars Lönnroth har översatt i "Isländska mytsagor" (1995) har fått en ännu större korrigering. Frasen "at haugi" som förekommer på två ställen i det isländska originalet ska nämligen helst översättas med "vid Högen". Men Lönnroth har valt att översätta den med "Högen" respektive "av Högen" vilket gör att texten får en helt annan innebörd än originalet. Istället för att bygga någonting som låg vid Högen verkar det av Lönnroths översättning som om det var själva högen som Björn lät bygga. Jag har ansett det vara bäst att byta ut hela meningen med den som återfinns i Nordisk familjeboks artikel om Hågahögen.