|
Stenkil efterträdde Emund den gamle
som kung år 1060 eller senare och var dennes svärson. Enligt traditionen var
han mest intresserad av mat och dryck och även om han var en skicklig
bågskytt så var han overksam när Norges kung Harald Hårdråde invaderade
Västergötland. Trots detta ska han ha varit populär i just det landskapet
som han enligt västgötalagen älskade mest. Stenkil tycks ha blivit kung utan
strid, men när han dog 1066 utbröt en serie tronstrider.
Familj och uppväxt
Stenkil var stamfar för den Stenkilska ätten som regerade Sverige mellan
1060 och 1130. Av tradition har man ansett att Stenkil var av västgötsk börd
trots att stödet i källorna för detta påstående är svagt. Det är framförallt
följande rader från västgötalagens
kungalängd som har lett till antagandet att Stenkil var västgöte:
Han
älskade västgötar framför alla de män som var i hans rike. Och han var en
god skytt och stark, så att hans skottmärken ännu står i Levene. Ett kallas
Konungsten. Det andra står vid Konungens Grindstolpe. Det tredje på
Ståndsberget. Och västgötarna gladdes över honom så länge hans livsdagar
varade.
Enligt denna källa ska Stenkil alltså ha älskat västgötarna och dessa var
glada över att ha honom som kung.
Dessutom var han även en god bågskytt och när västgötalagens kungalängd
skrevs ned ca 1240 ska hans skottmärken fortfarande ha funnits kvar vid
kungsgården i Levene (som låg i Västergötland). Men detta är en klen grund
för att hävda Stenkil var västgöte. För till skillnad från efterträdaren Håkan
Röde säger västgötalagen inte uttryckligen att Stenkil var född eller
uppvuxen i Västergötland, vilket skulle ha varit väldigt intressant information
att ha med i en
västgötsk kungalängd. Och även om Stenkil kan ha
vistats i Levene så är det inte någon ledtråd
till hans härkomst eftersom det fanns en mängd kungsgårdar runt om i landet
som kungarna periodvis vistades i.
Det är bara från Hervararsagan som vi
har någon egentlig information om Stenkils bakgrund. Översättningen nedan är
Lars Lönnroths men jag har lagt till de isländska originalorden "Svíaríki"
och "Svíþjóð" som Lönnroth har uppfattat som synonyma trots att
Svitjod snarare motsvarar dagens "Svealand".
Stenkil hette en mäktig och
ättstor man i Sveariket (Svíaríki); hans mor hette Astrid, dotter till Njal Finnsson
från Halogaland, son till Ragnvald gamle. Först var Stenkil jarl i
Sveariket (Svíþjóð), men efter kung Eymunds död tog svearna honom till kung. Därmed
gick kungadömet förlorat för den förra kungaätten. Stenkil var en stor
hövding; han gifte sig med en dotter till kung Eymund och dog sotdöden i
Sveariket (Svíþjóð) vid ungefär samma tid som
kung Harald föll i England.
Enligt Hervararsagan var Stenkil en mäktig man av hög
börd som hade norskt påbrå. Vem hans far var är osäkert, för någon Ragnvald
gamle är inte känd från någon annan källa. Vanligen har man velat
identifiera denne med Västergötlands jarl Ragnvald Ulfsson som år 1019
landsförvisades av Olof Skötkonung och därefter levde i ryska Aldeigjuborg (Staraja
Ladoga) som jarl över Olofs dotter Ingegärds underhållslän (Ingermanland).
Problemet är bara att Ragnvald är ett vanligt namn och att Ragnvald Ulfsson
var gift med Ingeborg, syster till den norske kungen Olav Tryggvason, och
inte till en Astrid Njalsdotter. Dessutom uppger källorna att Ragnvald
Ulfsson hade sönerna Eiliv och Ulf, men inte att han skulle ha varit far
till en blivande kung Stenkil, vilket borde ha varit mycket intressant
information att berätta. Kopplingen mellan Ragnvald gamle och Ragnvald
Ulfsson är därför mycket tveksam. De som ändå vill påstå att så var fallet
spekulerar i att Ragnvald Ulfsson måste ha gift om sig vid ett senare tillfälle
och då fått sonen Stenkil som därmed bör ha varit uppvuxen i Ryssland.
Att Stenkil enligt västgötalagen var populär i
Västergötland kan visserligen tyda på att han hade någon form av band till
detta landskap, men det är som sagt långt ifrån tillräckligt för att hävda att han
faktiskt var av västgötsk börd. Bandet till Västergötland var dessutom inte
starkare än att han överlät styret och försvaret av detta landskap till
jarlen Håkon Ivarsson när det utsattes för en norsk invasion. Än
mer osäkert är att Stenkil skulle ha varit son till Ragnvald Ulfsson som trots
att denne enligt Snorre Sturlasson var jarl över Västergötland
inte heller behöver ha varit av västgötsk börd. Det är inte ens säkert
att Ragnvald Ulfsson styrde över Västergötland. En dikt som
Snorre använde som källa (och kanske missuppfattade) har tolkats som att
Ragnvald var jarl i Östergötland. Ska man nödvändigtvis koppla
ihop Stenkil med något landskap framstår visserligen Västergötland tack vare
texten i västgötalagens kungalängd
som en stark kandidat och det är just därför som Stenkil traditionellt
har beskrivits som en västgöte. Men den donation av östgötsk jord som sonen
Inge den äldre gjorde till Vreta kloster kan ses som ett starkare bevis på
att släkten hade östgötsk härstamning. Fast när bevisen är så svaga finns det ingen
anledning att överhuvudtaget gissa vilket landskap eller del av Sverige som Stenkil
ursprungligen kom ifrån. Och att hans kungadöme skulle ha haft Västergötland
som centrum finns det inget som talar för och mycket som talar emot. Det är
inte de centrala delarna av riket som man överlåter styret till en utländsk
jarl.
Osäkerheten kring Stenkil slutar emellertid inte med
vem som var hans far och var han var uppväxt. Enligt Hervararsagan gifte sig
Stenkil med en dotter till Emund den gamle vars namn är okänt. Adam av
Bremen anger dock att Stenkil antingen var styvson eller brorson till Emund den gamle, men ett så tveksamt påstående förtjänar
ingen tilltro. Det latinska ordet "nepos" som Adam använder kan dessutom
betyda såväl bror- eller systerson som släkting i största allmänhet.
Både Hervararsagan och västgötalagens kungalängd anger att
Stenkil hade sönerna Halsten och Inge som också blev kungar, fast det är
inte säkert att modern till dessa var Emund den gamles dotter. Det faktum
att de inte omedelbart efterträdde Stenkil kan tyda på att de inte var släkt
med den gamla kungaätten. Den period
som följde Stenkils död är emellertid fylld av kunganamn och det har spekulerats ifall
han eventuellt var far till en av de män vid namn Erik som stred om tronen
omedelbart efter hans död, eller ifall Håkan Röde skulle ha varit en oäkta
son till Stenkil eftersom denne var västgöte från Levene. Inga källor nämner
dock
något släktband mellan Stenkil och någon av dessa kungar eller tronpretendenter
och det är klokast att nöja sig med detta. För även de som skrev källorna
kan misstänkas ha gissat sig fram till släktbanden, och det finns då ingen
anledning för oss att bygga vidare på dessa gissningar med fler gissningar.
Kyrkopolitik och Stenkils kungaval
Enligt Hervararsagan ska Stenkil ha varit jarl i
Svitjod innan han blev kung och han hade sannolikt denna värdighet när Emund
den gamle (någon gång efter april 1060) avvisade sändebud från ärkebiskopen
av Hamburg-Bremen. Till skillnad från Emund tycks Stenkil ha ansträngt sig
för att upprätthålla goda förbindelser med Hamburgstiftet och Adam av Bremen
berättar följande om sändebudens hemfärd:
När
sändebuden sålunda hade blivit avvisade av svearna, sägs en viss man – jag
vet inte om det var en brorson eller en styvson till kungen – ha följt dem
till vägs under tårar och ödmjukt anbefallt sig åt deras böner. Han hette
Stenkil. Denne, som var den ende som kände medlidande med bröderna, erbjöd
dem gåvor och såg till att de välbehållna kunde passera bergstrakterna i
Sverige och komma fram till den helgonlika drottning Gunhild, som efter att
ha blivit skild från danernas kung på grund av sin släktskap med honom, nu
levde utanför Danmark och ägnade sig åt gästfrihet och andra fromma verk.
Hon tog mycket ärofullt emot sändebuden, som om de hade skickats av Gud, och
sände dem gåvor till ärkebiskopen.
Platsen för den ovannämnda händelsen var sannolikt
Sigtuna eftersom sändebuden från Hamburgkyrkan hade försökt inrätta ett
nytt biskopssäte i Mälardalen. Den drottning Gunhild som nämns var Anund Jakobs änka
som gifte om sig med den danske kungen Sven Estridsson. Den bryska
behandling som sändebuden fick av Emund ledde, om man får tro Adam av Bremen,
till att Gud straffade svearna med missväxt och olyckor så att de mycket
ångerfulla svearna därefter bad ärkebiskopen att skicka biskop till dem. I samband med detta
skrev Adam också följande text:
Vid samma tid dog svearnas kung Emund, och efter honom
uppsattes hans brorson Stenkil, som jag ovan talat om, på tronen. Denne var
trogen Herren Jesus Kristus, och alla våra bröder, som besökte detta land,
kunde vittna om hans gudsfruktan
Orsaken till
att Hamburgstiftet denna gång tilläts inrätta ett nytt biskopssäte i Sigtuna
berodde med största sannolikhet mer på att Stenkil hade blivit vald till
kung än ånger orsakad av Guds straff. Anledningen till att just Stenkil blev
vald till kung av svearna har i regel förklarats med att han var gift med
Emunds dotter och att denne förmodligen inte hade någon son som kunde
efterträda honom. Detta är en helt rimlig
tolkning, men om man tolkar Hervararsagan ordagrant så nämner den Stenkils
kungaval före giftermålet med Emunds dotter. Möjligen ägde alltså Stenkils
giftermål med Emunds dotter rum först efter kungavalet och det troliga
syftet med bröllopet var i så fall ett försök att öka Stenkils legitimitet
som kung. De tronstrider som bröt ut efter hans död och det faktum att hans
söner inte omedelbart efterträdde honom antyder att valet av Stenkil som
kung inte var oomstritt och att det fanns andra kandidater. Emund kanske
hade en son som inte blev vald till kung eftersom fadern, av alla källor att
döma, var mycket impopulär. Istället för ett legitimt val av den förre
kungens naturlige efterträdare kan valet av Stenkil ha sått fröet till de
tronstrider som skulle bryta ut år 1066.
Sigtuna
stift och Uppsala tempel
Händelserna som ledde fram till inrättandet av Sigtuna
stift skildras mer detaljerat i en senare del av Adam av Bremens verk. I
denna berättar Adam av Bremen först om en hednisk präst i Sverige som
förlorar synen och inte får tillbaka den förrän han blir kristen. Därefter
nämner Adam följande historiska information:
Påverkad av sådana underverk, lydde vår
ärkebiskop genast den röst som säger: Lyft upp edra ögon och se på fälten,
hur de har vitnat till skörd. Han vigde för detta område Adalvard den yngre
från domkapitlet i Bremen, en man som utmärkte sig genom lärdom och redbar
karaktär. Under medverkan av sändebud från den berömde kung Stenkil
upprättade han för honom ett biskopssäte i samhället Sigtuna, som ligger på
en enda dagsresas avstånd från Uppsala. Man kommer dit på följande sätt:
från danernas Skåne genom götarnas land och över Skara, Tälje och Birka, når
man Sigtuna först efter en månads förlopp.
Det Tälje som nämns är nuvarande Södertälje som under
vikingatiden var platsen för ett dragställe som användes av sjöfarare som
ville ta sig till Mälaren utan att ta den besvärliga omvägen genom
Stockholms skärgård. Den långa omvägen genom Västergötland (och
Östergötland) vittnar om att Östersjön fortfarande var ett alldeles för
farligt hav att resa genom. Adalvard den yngre kom i alla fall fram till sin
destination och inrättade ett nytt biskopssäte i Sigtuna, förmodligen hade
dock engelsmannen Osmund varit verksam som biskop där under Emunds tid. Väl
etablerad i Sigtuna ville Adalvard riva ned det berömda hednatemplet i
Uppsala. Adam av Bremen fortsätter sin skildring så här:
Adalvard kom alltså till Sverige
glödande av iver att predika evangelium, och på kort tid omvände han alla
invånare i Sigtuna och dess omnejd till kristendomen. Han avtalade också med
den högvärdige biskop Egino i Skåne att de gemensamt skulle besöka det
bekanta hednatemplet som kallas Uppsala för att pröva om de där kunde bringa
Kristus någon frukt av sin möda. De var villiga att med glädje utstå all
slags pina, om blott det hus nedrevs, som är centrum för den vilda vantron.
När detta nedbrutits eller ännu hellre nedbränts, skulle nämligen följden
bli att hela befolkningen omvände sig. När den fromme kung Stenkil hörde att
denna avsikt hos Guds bekännare med ogillande omtalades bland folket, fick
han dem med sluga ord att avstå från sin avsikt. Han försäkrade nämligen att
de genast skulle bli dömda till döden och han själv bli avsatt eftersom han
släppte in ogärningsmän i landet. Då skulle alla de som nu trodde lätt
återfalla i hedendom, såsom man nyligen sett att det skedde i slavernas
land. Biskoparna fogade sig efter kungens argument och reste i stället runt
till alla götarnas samhällen, där de slog sönder avgudabilder och därpå vann
många tusen hedningar för kristendomen. När Adalvard därefter avlidit,
insatte ärkebiskopen hos oss i hans ställe en viss Tadiko från Ramelsloh,
som av kärlek till buken hellre ville svälta hemma än vara apostel
utomlands. Dessa upplysningar om svearnas land och dess religiösa seder må
räcka.
Den första meningen om att Adalvard omvände alla
invånare i Sigtuna med omnejd till kristendomen är en typisk överdrift av
Adam av Bremen med syfte att glorifiera Hamburgkyrkans insatser. Området
hade i själva verket varit kristnat sedan en längre tid tillbaka, sannolikt
hade kristnandet utförts av engelska missionärer. Dessutom berättar Adam av Bremen senare att Adalvard blev fördriven från Sigtuna och försökte sätta
sig i besittning av Skara stift istället. Trots Adams förskönande
beskrivning var Adalvards insats som biskop i Sigtuna inget annat än ett
fiasko.
Adalvards försök att tillsammans med biskop Egino
bränna ned Uppsala tempel avstyrdes av Stenkil med motiveringen att svearna
skulle reagera med ilska på ett sådant dåd och döda biskoparna, avsätta
Stenkil samt återfalla till hedendomen ifall detta skedde. Adam av Bremen
tvivlade uppenbarligen på dessa påståenden och ansåg att Stenkil bara var
rädd för att stöta sig med folket och att ett nedbrännande av templet skulle
få följden att hela folket omvände sig till kristendomen. Vem som hade mest
rätt är svårt att veta, men två källor nämner faktiskt varsin sveakung som
senare avsattes för att han vägrade att blota till gudarna (Anund från
Ryssland och Inge den äldre). Fast det är tveksamt ifall den
Blot-Sven som avsatte Inge den äldre överhuvudtaget har existerat. Det kan i
själva verket vara så att källorna berättar om en och samma händelse som i
den ena versionen har blivit kraftigt förvrängd. Vad gäller Anund från
Rysslands korta tid som kung så sammanföll den med en turbulent period av
tronstrider då de kvarvarande hedningarna kan ha varit tungan på vågen. Om
även Stenkils legitimitet som kung var ifrågasatt är det lätt att förstå att
han var orolig över att bli avsatt ifall biskoparna brände ned Uppsala
tempel. I likhet med Anund från Ryssland kan Stenkil då ha varit beroende av
allt stöd han kunde få, inklusive hedningarnas.
Fortsättningen om hur Adalvard och Egino istället för
att riva ned Uppsala tempel slår sönder avgudabilder i göternas samhällen är
suspekt och om inte påhittad så är den förmodligen kraftigt överdriven.
Bristen på detaljer och anspråket på att ha omvänt "många tusen hedningar"
låter helt klart som en skönmålning av biskoparnas insats under denna
episod. Adam av Bremen skrev trots allt ett äreminne över Hamburgstiftets
historia och ville ogärna kalla ett misslyckande för ett misslyckande.
Harald
Hårdrådes krigståg
I Snorre Sturlassons Heimskringla skildras en
konflikt mellan Stenkil och Norges kung Harald Hårdråde som inleddes med att
den norske jarlen Håkon Ivarsson flydde till Sverige. Stenkil gav honom
Värmland som jarladöme och med detta som bas angrep han det angränsande
norska landskapet Opplanden med hjälp av manskap från Värmland och
Västergötland. Från opplänningarna tog han ut landavgifter och skatt. När
Harald Hårdråde fick reda på detta svarade han med att samla en här som via
Göta älv seglade till Vänern. De följande striderna utkämpades mellan
norrmän och götar som leddes av Håkon jarl och den västgötske lagmannen
Torvid. Stenkil befann sig uppenbarligen inte i landskapet vid tiden för den
norska invasionen. Norrmännen ska ha vunnit en seger och därefter begav
Harald Hårdråde sig hemåt.
En annan isländsk källa, Morkinskinna, ger en
mer detaljerad skildring av Harald Hårdrådes krigståg i Västergötland.
Enligt denna hade Håkon jarl först flytt till den danske kungen Sven Estridsson
som sedan länge hade legat i krig med Harald Hårdråde. Sven gav Håkon
Halland som jarladöme och med detta landskap som bas utsattes Norge för
attacker av jarlen. Men när Danmark och Norge slöt fred 1064 började Harald
Hårdråde härja Götaland istället. Stenkil bad Sven om hjälp mot Norge men
den danske kung ville inte bryta det fredsavtal som nyss hade slutits.
Istället erbjöd han Håkon Ivarssons tjänster och uppmanade Stenkil att göra
honom till jarl även i Västergötland. Håkon Ivarsson själv accepterade
villigt uppdraget att försvara Götaland mot den norske kungen och fick
utöver sina egna män även befäl över manskap från både Väster- och
Östergötland. Därefter skildras striderna mellan honom och Harald Hårdråde i
Västergötland vilka ägde rum under vintertid och precis som i Snorre
Sturlassons berättelse slutade med en seger för den norske kungen. Håkon
Ivarsson ansågs vara mycket tapper men han gjorde misstaget att söka strid
trots att hans här var mycket underlägsen Haralds. Efter slaget lyckades
dock Håkon utsätta Haralds här för otaliga bakhåll och på så sätt decimera
fiendens styrka. Han spred dessutom ryktet att stora förstärkningar
snart skulle komma från Svitjod ledda av honom och kung Stenkil samt att Sven Estridsson
hade brutit freden och var på väg mot Göta älv med en dansk flotta. Harald Hårdråde
trodde på ryktena och såg sig därför
tvungen att snabbt dra sig tillbaka till Norge. Isen hade dock hunnit lägga
sig på Göta älv och norrmännen tvingades hugga upp isen samtidigt som de
utsattes för attacker från götarna med många stupade som följd.
Morkinskinna skrevs omkring år 1220 (ungefär ett
decennium tidigare än Heimskringla) och förutom en mer detaljerad bild av
själva händelserna utmärker den sig genom att ge en mycket positiv bild av
jarlen Håkon Ivarsson. Skillnaderna mellan de två källorna är att den
västgötske lagmannen hette Thorfinn i Morkinskinna och inte Torvid som i
Heimskringla. Morkinskinna ger även intrycket att Håkon blev jarl över
Västergötland medan Snorre uppger att han fick Värmland som jarladöme. Fast
den mest betydelsefulla skillnaden är att Snorre motiverar Haralds invasion
med att Håkon Ivarsson använde Sverige som bas för attacker mot Norge medan
Morkinskinna däremot skildrar Haralds härjningar som helt oprovocerade. Båda
källorna beskriver dock striderna i Västergötland som främst en uppgörelse
mellan två norrmän. Stenkil, vars rike var under attack, befann sig hela
tiden någon
annanstans. En förklaring till detta beteende finns i Morkinskinna som
innehåller den enda beskrivningen vi har av hur
Stenkil var som person. Det är ingen smickrade bild, för Stenkil beskrivs
som en dryckesman som var fet och tung och inte alls intresserad av hären
utan ville mest ha lugn och ro. Den engelska översättningen formulerar det
på följande sätt:
King Steinkell was a portly man and heavy on his feet. He was
much given to drinking parties and not much involved in the business at
hand. Though some of his men marched with Jarl Hákon, he himself liked to be
left in peace.
I Morkinskinna uppges också att Håkon Ivarsson inte
förväntade sig mycket stöd från Stenkil när han antog uppdraget att försvara
Götaland eftersom "he is used to an easy life, while I am accustomed to
battles and hard conditions". Västgötalagens ord om att Stenkil "älskade
västgötar framför alla de män som var i hans rike" tycks inte ha gällt i
krigstid då han helst höll sig borta och överlät försvaret åt en norsk jarl.
Det är nog mer troligt att västgötalagens ord bara är en i raden av
intetsägande formuleringar om hur bra de olika kungarna var, skrivna av en
person omkring år 1240 som hade liten kunskap om händelser på 1000-talet.
Krig mot
Danmark
En kort notis i Knytlingasagan nämner ett krig mellan
Sverige och Danmark. Enligt denna saga från 1250-talet skulle Stenkil ha
angripit den danske kungen Sven Estridsson med en här, dock utan att lyckas
erövra någon del av hans rike. Händelsen är svår att placera kronologiskt.
Som nämnts ovan hade Sven Estridsson fram till 1064 varit upptagen med ett
krig mot Harald Hårdråde och freden som slöts detta år tycks ha gjort att
Harald Hårdråde därefter valde att angripa Sverige. Eftersom Harald Hårdråde
hade försökt att erövra Danmark låg det inte i Sveriges intresse att
försvaga Sven Estridsson och under det norsk-svenska kriget verkar
förhållandet mellan Sven och Stenkil ha varit fredligt om man får tro Morkinskinna,
vilket gör det mindre troligt att ett dansk-svenskt krig hade ägt rum
tidigare eller strax efteråt. Som stöd för sitt påstående citerar
Knytlingasagan en dikt som uppger att tre ej namngivna furstar stred utan
framgång mot Sven. Den ene av dessa måste vara Harald Hårdråde. Men om den
andre är den norsk-danske kungen Magnus den gode är dikten knappast
sanningsenlig. Den tredje behöver inte vara Stenkil eller ens en svensk
furste. Möjligen var det någon av Stenkils efterträdare som stred mot Sven
eftersom denne dog först i mitten av 1070-talet.
Stenkils
död
Enligt Hervararsagan dog Stenkil "sotdöden i
Svitjod vid ungefär samma tid som kung Harald föll i England". Norges
kung Harald Hårdråde stupade i slaget vid Stamford Bridge och strax efteråt
utkämpade segerherren Harald Godwinsson slaget vid Hastings där han stupade.
Adam av Bremen nämnde slaget vid Hastings innan han skrev följande mening: "I
svearnas land avled vid samma tid den mycket fromme kung Stenkil". Båda slagen
ägde rum hösten 1066 och därmed har vi två oberoende källor som anger Stenkils
dödsår. Även i Snorre Sturlassons Heimskringla återberättas samma information:
"Den svenske kungen Steinkel dog vid tiden för de två Haralds fall".
Enligt Hervararsagan dog Stenkil en naturlig död i
"Svíþjóð". Adam
av Bremen nämner inte dödsorsaken men anger att Stenkil dog i "Sueonia",
vilket här har översatts med Svearnas land. Adam har troligen använt det latinska
ordet "Sueonia" som benämning på det område som då kallades för Svitjod men
som vi idag kallar Svealand. Detta till skillnad från "Suedia" som
helt klart syftar på Sverige i Adams framställning.
Gravplatsen nämns inte i någon skriftlig källa
men ska enligt en gammal folksägen vara den så kallade Kungskullen i Levene
socken. Sådana folksägner är dock notoriskt opålitliga och det finns en
mängd liknande fall där större gravhögar har identifierats med kungar som av
tidsmässiga skäl omöjligen kan ha blivit begravda där. Att en kristen kung
som Stenkil skulle ha begravts i en hednisk gravhög får också anses vara
mycket osannolikt. Uppenbarligen uppstod denna folksägen först efter att västgötalagens kungalängd
hade skrivits ned ca 1240 eftersom det i den hävdas att
Håkan Röde begravdes i Levene medan ingenting sägs om var Stenkil skulle ha
begravts. Förmodligen är det så att sägnens upphovsman har tagit fasta på
kungalängdens påstående om att Stenkil övat bågskytte i Levene och därmed
dragit slutsatsen att även han skulle vara begravd där.
Med Stenkils död inleddes en serie tronstrider om
vilka vi vet väldigt lite. De omedelbara efterträdarna tillhörde sannolikt
andra ätter men från och med 1080 tycks det som om Sverige styrdes av
Stenkils söner Halsten och Inge den äldre, vilka sedan efterträddes av
Halstens söner Filip och Inge den yngre innan den Stenkilska ätten dog ut
på 1120-talet
Läs även om Erik & Erik,
Halsten, Anund från Ryssland och Håkan Röde.
|
