
Perioden från Stenkils död 1066
till Inge den äldres trontillträde omkring år 1080 är en av de mest osäkra i
Sveriges historia. Uppenbarligen var det en politiskt turbulent tid med flera
tronstrider och vi kan namnen på fem män som åtminstone ska ha gjort anspråk på
att vara kung. Några egentliga detaljer om vad som hände under denna tid har vi
dock inte eftersom vår enda källa är Adam av Bremens kortfattade beskrivning av
läget i Sverige efter Stenkils död. Adams skildring av Hamburgstiftets historia
skrevs ned under den första halvan av 1070-talet och senare händelser skildras
därför inte i denna källa. Visserligen skrev Adam eller någon annan senare två
tillägg med ytterligare information i bokens marginal. Men då Hamburg var beläget
långt från händelsernas centrum i Sverige var dessa tillägg förmodligen bara
information om händelser från slutet 1060-talet som först flera år senare
kommit till prästerna i Hamburgs kännedom. Informationen från andra källor
utgörs bara av omnämnandet av en kung vid namn Håkan som i
västgötalagens kungalängd ges en mycket
kort beskrivning.
Erik
och Erik
Adam av Bremen uppfattade Stenkil som en medlem av den
kungaätt som hade styrt Sverige under vikingatiden.
Hervararsagan uppger dock att han var den
förste i en helt ny kungaätt, vilken i senare tid kom att kallas för den
Stenkilska ätten. Stenkils legitimitet som kung tycks ha grundats på att han
var gift med en dotter till sin företrädare Emund den gamle. Men när Stenkil
dog var hans söner Halsten och Inge den äldre uppenbarligen inte självskrivna
som efterträdare. Innan Halsten blev kung ska nämligen två personer som båda
hette Erik ha stridit om tronen mot varandra och stupat. Det har föreslagits
att en av dessa Erikar också skulle ha varit son till Stenkil. Detta är inte
omöjligt, men eftersom Adam av Bremen inte nämner det kan det inte bedömas som
särskilt sannolikt. En annan tanke är att Emund den gamles dotter kanske inte
var mor till Stenkils söner och att dessa därmed inte kunde göra anspråk på
tronen med stöd av släktskap till den gamla kungaätten. Möjligen var även
valet av Stenkil som kung omkring år 1060 omstritt och det kan redan under hans
tid ha funnits personer som ansåg sig vara den rättmätige kungen.
Hervararsagan nämner att Stenkil dog vid tiden för
slaget vid Stamford Bridge som ägde rum den 25 september 1066. Adam av
Bremen berättade om slaget vid Hastings som ägde rum 14 oktober 1066 innan
han skrev följande rader:
I svearnas land avled vid samma tid
den mycket fromme kung Stenkil. Efter honom kämpade två med namnet Erik om
kungamakten, och i detta krig ska alla svenskarnas stormän ha stupat. Båda
kungarna omkom också då. När hela kungasläkten sålunda var fullständigt
utdöd, både ändrades förhållandena i riket och stördes kristendomen där i
hög grad. De biskopar som ärkebiskopen hade låtit viga för detta land
stannade hemma av fruktan för förföljelser. Endast biskopen i Skåne hade
hand om götarnas kyrkor och svearnas jarl Gnif styrkte sitt folk i den
kristna tron.
Enligt Adam av Bremen skulle alltså den gamla
kungasläkten ha dött ut tillsammans med alla stormän under striderna mellan
de två Erik som utbröt efter Stenkils död. Uppgiften är emellertid helt
klart överdriven då det i ett senare tillägg berättas om ytterligare
tronpretendenter, varav en var Stenkils son. De två biskoparna som
Hamburgkyrkan hade skickat till Sverige ansåg dock situationen så allvarlig
att de beslöt att återvända hem. Fast Hamburgkyrkans män hade aldrig haft
några stora framgångar i Sverige och ärkebiskopen hade även tidigare haft
problem med att få utnämnda biskopar att bege sig till sina stift i Sverige.
Den engelska missionen var långt mer betydelsefull än den tyska och
situationen för kristendomen behöver inte ha varit fullt så dyster som Adam av Bremen
hävdade i sitt verk. Jarlen Gnif som styrkte svearna i den kristna tron
omnämns för övrigt enbart i denna källa. I det tillägg som senare skrevs i
marginalen finns följande information:
Sedan de två med namnet Erik hade
stupat i striden, uppsattes kung Stenkils son Halsten på tronen. När denne
snart hade blivit fördriven, tillkallades Anund från Ryssland, och sedan
också han hade avsatts, valde svearna en viss Hakon, vilken tog den unge
Olavs moder till äkta.
Om de två tronpretendenterna vid namn Erik vet vi inte
mer än vad som står i de två ovan citerade avsnitten av Adam av Bremens
verk. Sentida spekulationer om att den ene var en kristen son till Stenkil och den
andre var hedning är helt grundlösa eftersom Adam rimligen borde ha nämnt
det ifall så var fallet. Det skulle vara helt obegripligt ifall Adam, vars
kristna tro genomsyrar hans beskrivningar av de skandinaviska kungarna, hade
underlåtit att nämna att en av de svenska tronpretendenterna var en hedning.
Från Ingvar Vittfarnes saga känner vi till en ätt som stammade från en
storman vid namn Åke och en dotter till Erik Segersäll. Det har antagits att
den ene Erik kan ha tillhört den ätten, men det är precis lika sannolikt att
båda Erikar har tillhört okända sidogrenar av den svenska kungaätten.
Halsten Stenkilsson
Enligt Adam av Bremen var det först när de två
tronpretendenterna vid namn Erik hade dödat varandra som Stenkils son Halsten
fick chansen att bli kung. Men han blev snart fördriven och ersattes först med
Anund från Ryssland innan Håkan Röde blev kung. Enligt Hervararsagan och
västgötalagens kungalängd ska Halsten dock ha varit medkung till sin bror Inge
den äldre som regerade cirka 1080-1110 och enligt västgötalagens kungalängd
efterträdde han densamme. I ett påvlig brev som troligen skrevs år 1081 anges
att Inge den äldre regerade tillsammans med en "kung A" (bådas namn
förkortades i brevet till I respektive A.). Denne kung A skulle visserligen
kunna vara Håkon Röde (Aquinus) men sannolikt var det brodern Halsten
(Alstanus) som avsågs. I det påvliga brevet benämns de som
"Visigothorum Regibus" (visigoternas kungar) vilket sannolikt
syftar på en föreställning att Sverige skulle ha varit det land som den berömda
folkstammen visigoterna härstammade ifrån. Tolkningen av påvebrevet behandlas
mer utförligt i artikeln om Inge den äldre.
Hervararsagan nämner bara att Halsten var son till
Stenkil, medkung till sin bror Inge den äldre samt far till Filip och Inge
den yngre som efterträdde den äldre Inge som kungar ca 1110. Västgötalagens
kungalängd innehåller följande beskrivning:
Den sjunde var kung Hallsten, kung
Inges broder, hovsam och godlynt. I varje mål som kom inför honom bringade
han upprättelse. Därför försämrades Sverige av hans frånfälle och död.
Därmed har vi avverkat alla källor som omnämner Halsten.
Uppenbarligen blev Halsten vald till kung inte långt efter Stenkils död år 1066
men strax efteråt fördriven av okänd anledning. Den som vann överhanden i de
tronstrider som härjade Sverige i slutet av 1060-talet tycks ha varit Håkan Röde
och det var troligen först efter dennes död (senast 1080 om han inte var Inges
medregent) som Halsten kunde återkomma, denna gång tillsammans med sin bror.
Anledningen till att Inge inte var medregent även förra gången Halsten var kung
kan ha varit att denne inte varit tillräckligt gammal då. Eller så hade Adam av
Bremen kanske inte känt till att Halsten hade en medregent. En hypotes som går ut
på att Halstens efterträdare Anund var identisk med Inge den äldre behandlas nedan.
En mer kritisk syn på källorna leder till tanken att
Hervararsagan kan ha fel när den nämner Halsten och Inge som medregenter
samt att västgötalagen kan ha felplacerat Halsten, så att han hamnade efter
Inge den äldre i regentlängden, eftersom deras efterträdare var Halstens
söner. Västgötalagen har på ett liknande sätt felplacerat Håkan Röde i sin
regentlängd och Hervararsagan är även ensam om att hävda att Halstens söner
var medregenter. Slutsatsen skulle då bli att Halsten bara var kung en gång,
ca 1066, och att brodern Inge den äldre regerade tillsammans med Håkan Röde
istället. Någon tillfredsställande förklaring till varför Håkan och Inge
skulle ha varit samregenter finns dock inte och det är mer mycket mer
troligt att Halsten var den kung "A" som påvebrevet syftade på.
Källorna innehåller inga upplysningar om när Halsten dog
och därmed hur länge han regerade. Det faktum att Halsten kommer efter Inge
den äldre i både Hervararsagans och västgötalagens
ordningsföljd skulle möjligen kunna tolkas som ett tecken på att han överlevde
sin bror. Fast det kan lika gärna bero på att det var Halstens söner som
efterträdde bröderna och att författarna till dessa källorna därför gissat
att Halsten dog sist. Den så kallade Uppsalalängden nämner också Halsten
före Inge den äldre och ordningsföljden i denna regentlängd är i allmänhet
mer tillförlitlig än västgötalagens.
Anund från Ryssland
Enligt Adam av Bremen tillkallades Anund från Ryssland
efter att de två tronpretendenterna vid namn Erik hade stupat och Halsten
Stenkilsson hade fördrivits. Det är endast Adam av
Bremen som nämner denne Anund som tydligen blev avsatt kort efter sin
ankomst till Sverige. I ett senare tillägg till Adams skildring av Uppsala
tempel finns en förklaring till varför Anund avsattes:
När nyligen svearnas mycket gudfruktige kung Anund vägrade
att fullgöra folkets offer till avgudarna, sägs han ha blivit fördriven ur
sitt rike och lämnat tinget i glädje över att han hade ansetts värdig att
utstå vanära för Jesu namns skull.
Beskrivningen av hur Anund avsattes som kung påminner
väldigt mycket om Hervararsagans skildring av Blot-Svens uppror mot Inge den
äldre. Eftersom varken Adam av Bremen eller Hervararsagan nämner både Anund
från Ryssland och Inge den äldre har det antagits att det är frågan om en
och samma händelse som förekommer i två olika varianter i källorna. När det gäller
Adams tidigare beskrivning av en annan Anund som ledde ett krigståg till Kvinnolandet
där denne stupade, kan vi vara så gott som säkra på att Adam har gett oss en
förvrängd version av Ingvar Vittfarnes vikingatåg mot Särkland som omnämns i
både runstenar och en isländsk saga. Det kan därför tyckas misstänkt
att Adam återigen är ensam om att berätta om en Anund som har råkat ut
för samma sak som en helt annan person har gjort enligt de nordiska
källorna. Dessutom är det konstigt att två kungar på kort tid avsätts för
att de vägrade blota. Båda parterna borde nämligen ha varit visa av den
tidigare erfarenheten och undvikit att samma situation uppstod igen. Frågan
är då bara vilken kung som i så fall har förväxlats. Visserligen har Adam
som sagt felaktigt gett Ingvar Vittfarne namnet Anund, men då rörde det sig om en
perifer händelse som hade ägt rum trettio år tidigare och inte om något så
centralt som en kristen kung som blev avsatt av hedningar vid samma tid som
Adam skrev sitt verk. Hervararsagans skildring av Blot-Sven är å andra sidan
mycket suspekt och det finns skäl att tro att denne Sven är påhittad (mer om
detta i artikeln om Blot-Sven). Det kan därför ha varit så att författaren
till Hervararsagans regentlängd, troligen Are Frode som i så fall skrev den ca 1120, hade hört talas om att en svensk kung hade blivit avsatt för
att han vägrade blota. Men då han inte kände till, eller glömt, namnet på
denne kung gissade han att det var Inge den äldre och i brist på konkreta
detaljer skrev han en allegorisk berättelse om detta, som av senare läsare
kom att uppfattas som en redogörelse av fakta. Men ifall Blot-Sven verkligen existerade
är det också möjligt att kärnan av sanning i Hervararsagan är att Blot-Sven
snarare var verksam vid Anunds avsättning. Det skulle i så fall innebära att
det var Anund som var gift med Blot-Svens syster Mö (Inge den äldre var
enligt trovärdiga källor gift med Helena).
Det är även märkligt att en hednisk reaktion
överhuvudtaget hade kunnat uppstå så sent (för att inte tala om två gånger) när
kristendomen vid den tiden var dominerande i Mälardalen. Det har därför
antagits att de flesta av dessa kristna var "dåligt kristnade" som gärna
ville kombinera kristendomen med asatron och som reagerade med bestörtning
när den valde kungen vägrade att blota. Fast en annan viktig faktor som också
krävs för att kunna förstå hur detta kunde ske är den politiska turbulensen
i Sverige vid den här tiden. Anund var den fjärde kungen som hade verkat
under den korta tid som hade gått sedan Stenkil dog 1066. Med största
sannolikhet var Anunds ställning som kung omstridd redan från början med
såväl Håkan Röde, Halsten och Inge den äldre som rivaler till kungamakten.
Anund bör därför ha varit beroende av allt stöd han kunde få, inklusive
hedningarnas. Detta tillstånd av tronstrider bör definitivt tas med i
beräkningen eftersom det inte kan uteslutas att Adam av Bremen i
vanlig ordning har överdrivet religionens roll i händelseutvecklingen.
Om Anund var identisk med Inge den äldre skulle det ge
stöd till hypotesen om att Inges far Stenkil var son till Ragnvald Ulfsson
som hade varit jarl av Västergötland (eller Östergötland) innan han
förvisades till Ryssland 1019, det land som Anund alltså kom ifrån.
Hypotesen om att Stenkil var son till Ragnvald Ulfsson är dock svag och en
betydligt enklare förklaring är att Anund var en ättling till Olof Skötkonungs
dotter Ingegerd som år 1019 gifte sig med den ryske storfursten Jaroslav.
Någon rysk prins med detta namn är visserligen inte känd, men det var
brukligt att de ryska furstarna hade ett skandinaviskt namn vid sidan av
sitt riktiga slaviska namn. Ingegerd själv fick för övrigt heta Irina när
hon kom till Ryssland.
I sentida litteratur (främst Internet) benämns Anund ibland som "Anund Gårdske" (Anund den ryske) eftersom Gårdarike var nordbornas namn på
Ryssland under vikingatiden. Detta tillnamn har dock inget belägg i någon
källa. Den enda källa som nämner Anund är tysken Adam av Bremen som på
latin kallar honom för "Amunder a Ruzzia", vilket på modern svenska
rimligen bör översättas till "Anund från Ryssland" och inget annat.
Håkan
Röde
Efter att Anund från Ryssland hade avsatts på grund av
sin ovilja att blota till hednagudarna valde svearna enligt Adam av Bremen "en
viss Hakon, vilken tog den unge Olavs moder till äkta". Den "unge Olav"
måste vara Olav Kyrre som var knappt vuxen när han blev Norges kung 1067.
Detta innebär att Håkan gifte sig med Tora Torbergsdotter som tidigare hade
varit gift med kung Harald Hårdråde av Norge. Mer information än så nämner
inte Adam av Bremen. Inte heller de isländska sagorna har mer att berätta.
Hervararsagan säger bara att Håkan var kung efter Stenkil och före Inge den
äldre, samma upplysning återberättas av Snorre Sturlasson i hans
Heimskringla. De andra kungarna som enligt Adam skulle ha regerat Sverige
mellan Stenkil och Håkan var uppenbarligen okända för islänningarna. Den
enda egentliga kunskap vi har om Håkan kommer därför från västgötalagens
kungalängd:
Den fjärde var Håkon Röde. Han var
född i Levene i Viste härad. Tretton vintrar var han kung, och han ligger i
Levene där han var född.
Västgötalagen har dock felplacerat honom i regentlängden
eftersom han där placeras före Stenkil och inte efter. Men det är ett helt
begripligt misstag med tanke på att det måste ha tett sig naturligt för den
sentida författaren att Stenkils söner blev kungar omedelbart efter faderns
död. Håkans tillnamn "Röde" har förklarats med att han förmodligen var
rödhårig. Att han skulle ha varit kung under tretton vintrar måste betraktas
som en mycket osäker uppgift då västgötalagen skrevs ned ca 1240 och
författarens kunskaper om äldre historia inte inger något förtroende.
Eftersom Stenkil dog 1066 och Inge den äldre blev kung senast 1080 blir
regeringstiderna för Erik & Erik, Halsten och Anund mycket korta om
västgötalagens uppgift stämmer. Sannolikt var dock Håkan kung av Sverige under större delen av 1070-talet. Håkan Röde är också den ende kung som
i en källa uttryckligen anges ha varit västgöte. Det Levene som Håkan enligt
västgötalagen föddes och begravdes i ligger nämligen i Västergötland.
En helt annan källa som möjligen nämner Håkan är en
runsten från Adelsö i Mälaren, den så kallade Hovgårdsstenen (U 11):
Rað þu runaR. Rett let rista
ToliR bryti i roði kunungi. ToliR ok Gylla letu ris[ta] ..., þaun hion æftiR
[si]k(?) mærki ... Hakon bað rista.
Tyd du runorna! Rätt lät rista dem Tolir, bryte i
Roden, åt konungen. Tolir och Gylla lät rista (dessa runor), båda makarna
efter sig till en minnesvård. Håkon bjöd rista.
Tidsmässigt överensstämmer denna runsten, som ristades
åt konungen, med Håkans regeringstid. Adelsö var dessutom platsen för en
betydelsefull kungsgård och den Håkan som "bjöd rista" kan därför mycket väl
vara Håkan Röde. Vid sidan av västgötalagens uppgifter innehåller
Hovgårdsstenen i så fall den enda geografiska hållpunkten om Håkan Röde.
Västgötalagens uppgift att Håkan var västgöte och född
i Levene har lett till
antagandet att Håkan kan ha varit en son till Stenkil som enligt samma källa
älskade västgötarna och hade övat bågskytte i Levene. Men då varken
västgötalagen eller Hervararsagan nämner något släktskap mellan Håkan och
någon annan kung är detta inte särskilt sannolikt. Båda källorna är annars
noga med sådana genealogiska uppgifter och i västgötalagens regentlängd har
Håkan dessutom felplacerats eftersom han inte uppfattades som en medlem av den
Stenkilska ätten. Snarare framstår Håkan som en rival till de riktiga
Stenkilssönerna då dessa inte kunde återkomma till makten förrän efter
hans tid som kung. På något sätt bör dock Håkan ha varit släkt med tidigare
kungar och i likhet med den ene av de två Erikarna som stred om tronen efter
Stenkils död har man därför velat koppla ihop Håkan Röde med den ätt som
härstammade från Erik Segersälls dotter och hövdingen Åke, vars sonson var
Ingvar Vittfarne. Emellertid är detta återigen bara lösa spekulationer baserat
på våra fragmentariska kunskaper om de svenska kungaätternas familjeträd. Även
i detta fall måste vi därför acceptera att vi saknar nödvändig kunskap för att
kunna placera in Håkan i något kungligt släktträd.
Den historiska roll som Håkan fyllde är lika dunkel som
hans bakgrund. Inga upplysningar finns nämligen om vad han uträttade som
kung. De omfattande tronstrider som måste ha föregått Håkans trontillträde
nämns enbart av Adam av Bremen medan de isländska och svenska källorna
saknar all kännedom om dessa. Eftersom Håkans närmaste företrädare blev avsatt
när denne vägrade att blota leder det genast till frågan om vilken
inställning Håkan hade till hedendomen. Blev Håkan kung för att han till
skillnad från Anund var villig att blota eller blev han kung därför att
rivalen Anund miste stödet från sina hedniska anhängare? Håkans bakgrund som
västgöte, det landskap där kristendomen tidigast vann insteg, talar emot att
Håkan skulle ha varit villig att blota. Hervararsagan nämner dock att det
var Inge den äldre som avskaffade blotandet i Sverige, vilket kan ses som
ett tecken på att Håkan tillät detta. Å andra sidan kan även det påståendet
ha sitt upphov i att Are Frode möjligen förväxlade Inge med Anund.
Traditionellt har Inge fått äran för att Uppsala tempel revs ned trots att
inte ens Hervararsagan nämner detta. Enligt Adam av Bremen fanns templet
kvar under Stenkils tid och det öde som drabbade Anund från Ryssland gör det
sannolikt att templet existerade även under Håkans tid. Dessvärre måste vi
återigen konstatera att vi saknar nödvändig kunskap för att kunna bedöma Håkans
roll i brytningstiden mellan hedendom och kristendom.
Inte heller har vi någon kunskap om hur det gick till
när Inge den äldre efterträdde Håkan. Ett påvligt brev (troligen från 1081)
som var adresserat till kungarna I. och A. kan visserligen tolkas som att
Inge och Håkan (Aquinus) var medregenter. Men med största sannolikhet var
"kung A" Halsten Stenkilsson eftersom han i Hervararsagan omnämns som
medregent till Inge. Ett annat påvlig brev från år 1080 bevisar att Inge var
kung då och det gör att vi kan konstatera att Håkan inte längre var kung under
1080-talet. Då återstår bara frågan: dog han en naturlig död som kung eller blev
han avsatt och möjligen dödad av Halsten och Inge i en sista tronstrid?
Läs även om Inge den äldre eller om
Blot-Sven, Erik Årsäll och Kol. |