Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän

 
  Kungalängd
 
  Sagokungar
  Gamla kungaätten
  Stenkilska ätten
  Sverkerska ätten
  Erikska ätten
  Folkungaätten
  Unionskungar
  Vasaätten
  Pfalziska ätten
  Hessiska ätten
  Holstein-gottorp
  Ätten Bernadotte

 

 
  Hervararsagan
  Västgötalagen

 

Örjan Martinsson

Anund Jakob

Olof Skötkonungs son Anund Jakob hette egentligen bara Jakob, men då han skulle väljas till kung omkring år 1020 krävde folket att han skulle ta ett mera svenskklingande namn. Det är under namnet Anund som han är känd i de nordiska källorna (Önundr Óláfsson). Även de mynt han präglade i Sigtuna hade detta namn. Inte mycket är känt om Anund Jakobs insatser som kung ca 1020-1050, men enligt västgötalagens kungalängd ska han ha burit tillnamnet "Kolbränna" på grund av att han i sina uppgörelser lät "bränna mäns hus". Hans utrikespolitik syftade till att bevara maktbalansen i Skandinavien och därför stödde han först Norges kungar Olov Haraldsson och Magnus den gode mot Danmarks kung Knut den store och hans söner, och slutligen dansken Sven Estridsson mot norrmannen Magnus den gode  Den mest berömda händelsen under dessa krig var slaget vid Helge å ca 1026 som i praktiken slutade oavgjort. Men en tid efter slaget var dock Knut den store desto mer framgångsrik mot både Anund Jakob och Olov Haraldsson, och som en följd av Anunds nederlag var en del av Sverige tillfälligt under dansk kontroll. Bland annat präglade Knut den store egna mynt i Sigtuna. När Magnus den gode sedan blev kung över både Norge och Danmark 1042 stödde Anund Jakob dennes motståndare Sven Estridsson fram till sin död omkring 1050.

Familjeförhållanden

Hos Snorre Sturlasson och Adam av Bremen finns det motsägelsefulla uppgifter om vem som var Anund Jakobs mor. Ett tillägg i Adams av Bremens verk som förmodligen har tillkommit senare och inte skrivits av Adams hand, berättar följande om Anund Jakobs far Olof Skötkonung:

Svearnas kung var ivrig kristen och tog en slavisk flicka vid namn Estrid, av obodriternas stam, till gemål. Hon födde honom Jacob och dottern Ingegerd, som den fromme kungen i Ryssland Jaroslav tog till äkta.

Adam av Bremen själv skrev i en senare del av boken detta om Olof Skötkonung:

Denne kung sägs för övrigt ha haft två söner. Dessa båda lät han döpa tillsammans med sin gemål och sitt folk. Den ene av dem, som föddes av en bihustru, fick namnet Emund. Den andre, Anund, som kungen hade avlat med sin lagliga gemål, fick trons och nådens tillnamn Jacob.

I det första citatet beskrivs Anund Jakobs mor som tillhörig den slaviska stammen obodriterna som levde i nuvarande Mecklenburg. Men Snorre Sturlasson uppger att båda föräldrarna till Anund Jakob var svenska och att det var hans illegitime halvbror Emund som hade en slavisk mor. Namnet på Anunds Jakobs mor förekommer inte i Snorre Sturlassons Heimskringla, men det har förmodligen nämnts i den lucka i Snorres text som finns före de följande meningarna:

De fick även en son som föddes på Jakobsvakelsedagen. När pojken skulle döpas lät biskopen kalla honom Jakob. Svearna tyckte illa om detta, eftersom ingen svensk kung tidigare hade kallats Jakob. Alla kung Olavs barn var vackra och kloka.

Om Anund Jakob föddes på Jakobsvakelsedagen var han född den 25 juli och uppkallad efter en av Jesus lärjungar. Får vi tro Snorre Sturlasson ska namnet Jakob sedan ha ändrats till Anund när han valdes till kung av svearna, vilket bör ha skett omkring år 1020 då han enligt Snorre var 10-12 år gammal. Detta kan emellertid vara en påhittad förklaring från Snorres sida eftersom det finns flera exempel från den här tiden på barn som fick både ett skandinavisk och ett kristet namn vid dopet. De händelser som hade föregått Anund Jakobs kungaval var systern Ingegerds bröllop med furst Jaroslav I år 1019 och sedan hans halvsyster Astrids bröllop med den norske kungen Olav Haraldsson.

I ytterligare ett senare tillägg till Adam av Bremen finns följande mening: "Gunhild, Anunds änka är inte densamma som Gude, som Thora dödade". Meningen syftar på ännu ett osäkert familjeförhållande. Den danske kungen Sven Estridsson (1047-1076), som var kusin till Anund Jakob, ska ha varit gift med Anunds dotter Gyda som omkring 1045 dödades av Svens älskarinna Tora. Gyda har i en annan källa förväxlats med Gunhild som Sven Estridsson tvingades skilja sig ifrån eftersom kyrkan inte tillät äktenskap mellan kusiner. Gunhild var dotter till jarlen Svein Håkonsson och Holmfrid (troligen syster till Olof Skötkonung). Märkligt nog var Anund Jakob också kusin till Gunhild och därmed bör deras äktenskap ha varit lika otillåtet för kyrkan. Det avsnitt som tillägget kommenterar är en skildring av ärkebiskopen av Hamburg-Bremens sändebuds hemresa efter att de hade blivit avvisade av Emund den gamle (den som visade medlidande var blivande kungen Stenkil):

Denne, som var den ende som kände medlidande med bröderna, erbjöd dem gåvor och såg till att de välbehållna kunde passera bergstrakterna i Sverige och komma fram till den helgonlika drottning Gunhild, som efter att ha blivit skild från danernas kung på grund av sin släktskap med honom, nu levde utanför Danmark och ägnade sig åt gästfrihet och andra fromma verk. Hon tog mycket ärofullt emot sändebuden, som om de hade skickats av Gud, och sände dem gåvor till ärkebiskopen.

Anunds Jakobs kungaval och kriget mot Knut den store

Missnöjet med Olof Skötkonungs krig mot Norge ledde till att Anund Jakob valdes till dennes medkung omkring 1020, endast 10-12 år gammal. En uppdelning av riket skulle också ske mellan far och son, men det är tveksamt ifall den någonsin ägde rum eftersom Anund Jakob var så ung och Olof Skötkonung enligt isländska uppgifter ska ha dött redan vintern 1021-22. Adam av Bremens påstående att Olof Skötkonung dog samma år som Knut den store och kejsar Konrad II är inte trovärdig eftersom dessa personer dog först 1035 respektive 1039. Innan dess hade den mest omtalade händelsen under Anund Jakobs regeringstid ägt rum, slaget vid Helge å.

När Norges kung Olav Haraldsson blev svåger till Anund Jakob upphörde kriget mellan Sverige och Norge. Kriget mellan Olav och den dansk-engelske kungen Knut den store fortsatte däremot. Knut den store gjorde anspråk på hela Norge och Olav Haraldsson övertygade sin svenske svåger att det låg i bådas intresse att Knut inte lyckades erövra Norge. Knut den store försökte utan framgång blidka Anund Jakob med stora gåvor och vänskapsanbud, men i ett möte i Kungahälla slöts den svensk-norska alliansen. Omkring år 1026 sammanstrålade sedan de två allierade flottorna efter att Olav hade härjat Själland och Anund Jakob östra Skåne. Knut den store befann sig då i England men samlade genast en stor flotta för att möta fienderna. När Olav och Anund fick reda på storleken på den flotta som kom emot dem beslöt de att undvika denna genom att segla mot Sverige förbi Skåne som återigen härjades och brändes. Men de kom inte längre än till Helge ås mynning där de förberedde ett försvar och väntade in Knuts flotta. När det gäller detaljerna kring själva slaget ger källorna olika bud, det verkar som om Knut den stores flotta drabbades av någon form av olycka som dränkte många av hans män. Saxo Grammaticus och Snorre Sturlasson är emellertid överens om att danskarna drabbades av svåra förluster och att den svensk-norska flottan sedan drog sig tillbaka från platsen för slaget. Av tradition räknas den armé som sist lämnar slagfältet som segrare. Men danskarnas stora förluster gör det berättigat att beskriva slaget som oavgjort. Efter slaget ska Anund Jakob och Olav ha diskuterat ifall de skulle göra ett ny attack mot Danmark under vintern, men enligt Snorre Sturlasson var svearna som hade fått större förluster än norrmännen ovilliga att fortsätta strida under detta år.

Under de följande åren var det definitivt Knut den store som hade lyckan på sin sida. Norska stormän som var lojala till Knut fördrev Olav den helige från Norge 1028 och  omkring år 1030 lät Knut prägla egna mynt i Sigtuna, dessa hade inskriften CNUT REX SW (Knut, kung av Sverige). Knut den store ska också 1027 i ett brev till sina engelska undersåtar ha kallat sig för "kung över en del av svearna". Tyvärr är de övriga källorna tysta om den här omvälvande perioden under Anund Jakobs regeringstid. Den ende som nämner något om händelserna efter slaget vid Helge å är Snorre Sturlasson som berättar att när Olav Haraldsson skulle försöka återerövra Norge år 1030 fick han hjälp av 400 man från sveakungen. Detta var emellertid inte tillräckligt utan Olav Haraldsson stupade i slaget vid Stiklastad mot en här bestående av de till Knut lojala norrmännen. Mer framgångsrik var Olavs son Magnus den gode som strax efter Knuts död 1035 blev norsk kung. Även denna gång gav sveakungen militärt bistånd, vilket hade gjorts möjligt av dennes syster Astrid som hade varit gift med Olav Haraldsson och därmed var styvmor till Magnus. Svearna skulle först ha varit tveksamma eftersom de kom ihåg hur det gick fem år tidigare, men blivit övertalade av Astrid. Det som komplicerar bilden är dock den omständigheten att Snorre Sturlasson uppger att sveakungen hette Emund när dessa händelser inträffade. De flesta historiker förklarar detta med att Snorre Sturlasson här har  förväxlat Anund Jakob med hans halvbror och efterträdare Emund den gamle. Det är dock fullt möjligt att Knut den store hade fördrivit Anund Jakob omkring 1027 och insatt Emund som lydkung över svearna. Fast denne sveakungs stöd till Olav den helige 1030 gör det osannolikt att han skulle ha varit i ett beroendeförhållande till Knut den store. Inte heller antyder någon annan källa att Emund skulle ha varit kung så tidigt eller varit en motståndare till Anund. Sannolikt har därför Snorre Sturlasson gjort sig skyldig till ett missförstånd när han blandade ihop de snarlika namnen Anund och Emund. Om detta är en riktig tolkning var Anund Jakob kung över åtminstone delar av Sverige år 1030. Men bristen på källor gör att vi inte kan veta vilka delar av Sverige utöver Sigtuna som Knut den store ockuperade och när Anund Jakob tog tillbaka dem. Det bör emellertid inte ha skett senare än 1035 då Knut den store dog.

Det bör i sammanhanget också nämnas att det finns forskare som hävdar att slaget vid Helge å ägde rum vid en å i Uppland och inte vid den mer kända ån i östra Skåne. Detta skulle i så fall bättre förklara varför Knut den store senare kunde lägga under sig en del av Sverige. Det råder dock ingen tvekan i de historiska källorna om att de skildrar strider som äger rum i Skåne.

Det kan ha varit i samband med Anund Jakobs krig som Blekinge blev danskt. I Wulfstans reseskildring från slutet av 800-talet beskrivs nämligen Blekinge som ett land som lydde under sveakungen medan en gränsläggning i mitten av 1050-talet placerar landskapet på den danska sidan. Anund Jakobs krig mot Knut den store är också det enda kända dansk-svenska krig under den här perioden där Sverige var den underlägsne parten.

Inrikes förhållanden

De källor som finns om Anund Jakobs tid berättar bara om de krig som Anund Jakob deltog i. Vad han uträttade på hemmaplan är mindre känt. Det tycks dock som om Anund Jakob ordnade upp den oreda som hade rått inom myntpräglingen under faderns sista decennier. Myntens vikt blev enhetligare och inskrifterna mer välformade och läsligare. Trots detta upphörde myntpräglingen efter år 1030 och det skulle dröja till mitten av 1100-talet innan det återigen präglades svenska mynt. I övrigt är den enda informationen om Anund Jakobs inrikespolitik en notis från Västgötalagens kungalängd där han kallas för Emund Kolbränna. Tillnamnet förklaras så här: "Han kallades Kolbränna för att han i sina räfster gärna brände mäns hus". Anund Jakob tycks alltså ha varit en ganska hårdhänt kung. Adam av Bremens beskrivning av honom ger dock ett helt annat intryck:

Han var visserligen ung till åren men överträffade alla sina föregångare i visdom och fromhet. Ingen kung var så älskad av svearnas folk som Anund.

Adam av Bremen är som vanligt väldigt tendensiös när han skildrar de skandinaviska kungarna. Anund Jakob tycks ha haft ett gott förhållande till Hamburgstiftet och får därför en välvillig behandling i Adams verk. Intressant är också att Adam tycks bekräfta Snorre Sturlassons uppgift att Anund Jakob inte var vuxen när han blev kung. Utöver detta berättar Adam av Bremen också att Anund Jakobs kusin Sven Estridsson tjänstgjorde i sveakungens hird i 12 år, vilket inte nödvändigtvis behöver innebära en sammanhängande period. Sven ska under striderna om Danmarks tron 1042-47 ha flytt till Sverige tre gånger och två gånger återkommit med svenska hjälptrupper. Men huvuddelen av Sven Estridssons vistelse i Sverige måste ha ägt rum på 1030-talet. Från Sven ska Adam av Bremen ha hört att "kristendomen under Jacobs regeringstid hade rätt stor utbredning i svearnas land".

En händelse som utspelades 1040-1041 var ett vikingatåg lett av Anund Jakobs kusinbarn (eller brorson) Ingvar Vittfarne som gick ända till Kaspiska havet. Företaget slutade emellertid med att Ingvar och de flesta av hans män dog av sjukdom i Georgien. Många runstenar i Mälardalen och Östergötland är resta till minne av dem som dog under detta olycksaliga vikingatåg. Ingvar Vittfarnes saga berättar om denne man som tidigare tillsammans med Anund ska ha lett ett krigståg mot semgallerna i dagens Lettland, vilka sedan en tid tillbaka inte hade betalat sin skatt till sveakungen. Sagan hävdar att Olof Skötkonung fortfarande var kung vid den tiden men detta kan av kronologiska skäl inte stämma. Krigståget var iallafall framgångsrikt och Ingvar vann ett stort anseende bland svearna. Några år efter denna händelse krävde Ingvar "konungs namn och värdighet" av sveakungen (fortfarande Olof enligt sagan). Men detta gick sveakungen inte med på och Ingvar begav sig då till Ryssland (troligen år 1036) och gjorde där krigstjänst hos furst Jaroslav I innan han lockade med sig män från hemlandet till att delta i det olycksaliga vikingatåget mot "Särkland" 1040-1041. Ingvars krav på att få konungs namn och värdighet har tolkats som ett försök att bli utsedd till Anund Jakobs efterträdare, denne saknade ju egna söner.

Kriget mot Magnus den gode

Efter att först ha hjälpt Magnus att bli norsk kung bytte Anund Jakob sida när Magnus blev för mäktig. Den som stöddes istället var Sven Estridsson som i egenskap av barnbarn till Sven Tveskägg kunde göra anspråk på den danska tronen. Händelseförloppet gick till på det sättet att när Knut den stores son Hardeknut dog 1042 försökte Sven bli dansk kung. Men han hindrades av ett avtal mellan Hardeknut och Magnus den gode som gick ut på att den som levde längst skulle ärva den andres rike. I enlighet med detta avtal krävde och lyckades Magnus bli kung av Danmark. Sven fick då nöja sig med att bli hans jarl istället. Den utnämningen var emellertid inte tillräcklig för att mätta Svens ambitioner och det dröjde inte länge innan han gjorde uppror mot Magnus. Tronstriden ledde till att han tre gånger tvingades fly till Sverige där han vistades 1043,  1045-1047 och 1047. Två gånger (1043 och 1047) återkom han med svenska hjälptrupper och tog kontroll över Danmark för att båda gångerna återigen bli fördriven av Magnus. Denne dog dock 1047 och gjorde på dödsbädden sin fiende till dansk tronföljare så att Sven till sist kunde bli kung av Danmark.

Snorre Sturlasson som återigen har förväxlat Anund Jakob med Emund berättar hur Sven i början av tronstriden flydde till sin svenske släkting när Magnus tågade mot honom år 1043:

På våren när han hörde att kung Magnus kom söderut från Norge och hade en stor här, for Sven till Skåne och därifrån upp genom Götaland och sedan till Svitjod till sin släkting den svenske kungen Emund. Han stannade där under sommaren och fick bud om från Danmark om kung Magnus färder och antalet män han hade med sig. När Sven fick reda på att kung Magnus hade låtit en stor del av sitt manskap fara bort och att han var söderut i Jylland red han ned från Svitjod med ett stort manskap som sveakungen hade givit honom.

Därefter skildrar Snorre striderna mellan Sven och Magnus samt hur Sven återigen flyr till sveakungen 1045 för att komma tillbaka och för tredje gången fly till sveakungen 1047 innan han slutligen kunde efterträda Magnus som dansk kung samma år. Adam av Bremen som fick sina uppgifter direkt från Sven Estridsson berättar om dessa strider på följande sätt:

Magnus härskade vid denna tid över två riken, nämligen danernas och nordmännens, varemot Jakob ännu var kung i Sverige. Med hjälp av denne samt stöd från jarlen Tove lyckades Sven fördriva Magnus från Danmark. Denne tog då upp kampen på nytt men omkom ombord på sin flotta. Nu innehade Sven två riken och sägs ha utrustat en flotta för att lägga England under sitt välde.

Det Sven Estridsson har sagt till Adam av Bremen är en ofullständig och felaktig bild av händelseutvecklingen. Här står det ingenting om att Sven blev fördriven tre gånger av Magnus. Sven var dessutom aldrig kung av Norge och han hade fullt upp med att freda sitt danska rike från Magnus norske efterträdare Harald Hårdråde. Den Tove jarl som nämns i texten är för övrigt inte känd från någon annan källa och det går därför inte att avgöra omfattningen av hans jarladöme.

Ännu en kanske alltför smickrande bild av Sven ges i ett tillägg till texten ovan, som dock ändå innehåller information som Sven förmodligen inte hade velat ge till Adam av Bremen. Följande rader som uppenbarligen handlar om åren 1042-1043 har någon skrivit i marginalen till Adams verk:

Besegrad av Magnus fann Sven i sitt öde, erkände segraren som sin länsherre och avlade trohetsed till honom. Men när han på danernas inrådan på nytt började krig, blev han i alla fall övervunnen av Magnus. Då flydde Sven och kom till Jakob, djupt bedrövad över att ha brutit sitt trohetslöfte.

Vad dessa knapphändiga notiser antyder är att Anund Jakob fortsatte den politik som ledde fram till slaget vid Helge å och militärt bistånd till norska tronkrävare. Nämligen att förhindra att Norge och Danmark fick en gemensam kung. Tyvärr är det svårt att få någon bra bild på hur omfattande Anund Jakobs militära stöd var på detta område eftersom källorna inte ger särskilt många detaljer. Snorre Sturlasson är i alla fall utförligast och det verkar inte som han har missat någon händelse under denna turbulenta tid. För han nämner även att Sven Estridsson träffade den norske tronkrävaren Harald Hårdråde i Sigtuna 1045 och att båda var svearnas vänner. Detta kan ses som en antydan på att Anund Jakob också stödde Harald Hårdråde även om inga hjälptrupper nämns i det fallet. Adam av Bremen har å sin sida helt missat slaget vid Helge å samt interventionerna i Norge och han berättar bara knapphändigt om Svens tronstrider på ett sätt som framställer Sven Estridsson i alltför positiv dager. Den enda svenska inblandning i de skandinaviska tronstriderna som Saxo Grammaticus berättar om är slaget vid Helge å..

Anund Jakobs död

Tidpunkten för Anund Jakobs död är okänd. Det sista livstecknet är stödet till Sven Estridssons kamp för den danska tronen 1047. Efter att Adam av Bremen hade skildrat  hur Sven Estridsson, Harald Hårdråde och Edward Bekännaren hade blivit kungar av Danmark (1047), Norge (1045) och England (1042) samt nämnt en händelse i England som ägde rum år 1049 skrev han följande mening: "När detta hade inträffat där, gick svearnas mycket fromme kung Jacob ur tiden". Anund Jakobs död får därför med en bred felmarginal antas ha inträffat omkring 1050. Enligt Hervararsagan dog han sotdöden (sóttdauðr), dvs i sjuksäng. Några söner som kunde efterträda honom hade han uppenbarligen inte, så han efterträddes istället av sin äldre halvbror Emund som var född utanför äktenskapet. Emund som fortfarande levde sommaren 1060 ska enligt Hervararsagan bara ha varit kung en kort tid.

Läs även om Emund den gamle.
 


Anmärkningar

Citaten från Adam av Bremen är hämtade från Emanuel Svenbergs översättning från 1984 med den lilla justeringen att den nyskapade termen "sveoner" har ersatts med "svear". Det latinska ordet "Sueones" översätts vanligen till "svear" och jag anser att flera olika översättningsvarianter av samma ord ställer till med onödig förvirring.

Citaten från Snorre Sturlassons Heimskringla är hämtade från Karl G. Johanssons översättning "Nordiska kungasagor" (1991-93).