Bertil Almquists tolkning av 1400-talets tronstrider från barnboken "Sagan om Grålle".

Sveriges medeltida historia kan lätt uppfattas som en enda lång serie av tronstrider mellan rivaliserade kungaätter, brödrastrider inom kungaätten och mellan unionskungar & riksföreståndare som alla turas om att sitta på Sveriges tron (eller som på bilden ovan, hästen Grålle som representerar Sverige). Detta är bilden som man får av en översiktlig genomgång av historien om Sveriges kungar och regenter. Mina egna sidor är väl inget undantag från detta. Men man får inte undgå att lägga märke till att tronstriderna var korta och att tider med rivaliserande kungar inte var vanliga. För under medeltiden fanns det långa perioder av politisk stabilitet som gynnade utvecklingen av en stark centralstyrd nationalstat. Även under den till synes kaotiska unionstiden, som föregick Gustav Vasa, fortsatte utvecklingen mot en allt starkare centralmakt genom att skatteindrivningen knöts allt hårdare till centralmakten. Detta var inget som Gustav Vasa gjorde på egen hand när han "skapade" den svenska nationalstaten utan det mesta var redan färdigt när han tog över.

I början av medeltiden var Sverige en enad stat, åtminstone om man följer den vedertagna skolboksdefinitionen av begreppet "stat/" och inte ägnar sig åt kreativa tolkningar av källorna.. Men det var ett löst organiserat rike och någon svensk nation i nutida mening kan man inte tala om. Utöver kungen var det inte mycket som knöt samman detta rike som var uppkallat efter folkstammen svearna men som bestod av flera olika folkstammar som inte betraktade sig som svenskar. Varje landskap hade sin egen lag och i den äldre västgötalagen som skrevs ned ca 1220 framgår det tydligt att varken västgötar eller smålänningar då ansågs vara svenskar. Under medeltiden användes termen "inländska män" för att beskriva invånare i Sverige och det var först under 1400-talet som vi får källor som kallar alla skandinaviska invånare i Sverige för svenskar. Dessa källor var de så kallade rimkrönikorna som hade ett starkt propagandistiskt budskap och uppmanade "svenskarna" att bekämpa de förhatliga utlänningar från Danmark och Tyskland som unionskungarna hade utnämnt till fogdar i Sverige. Det finns visserligen historiker som påstår att detta bara var propaganda och att det fortfarande inte fanns någon svensk nationalkänsla under 1400-talet. Men även om det säkerligen fanns ett intresse hos vissa grupper i samhället att förstärka svenskarnas nationalkänsla så skulle propagandan inte ha varit verkningsfull om inte dåtida invånare i Sverige allmänt uppfattade sig som svenskar.

Att de från början olika folkstammar förenades i en gemensam svensk identitet i slutet av medeltiden kan lättast förklara med framväxten av den svenska centralmakten. Från 1200-talet och framåt kan vi följa hur nationella institutioner skapas såsom riksrådet och ämbeten som marsk och drots samt till sist riksdagen. Rikstäckande lagar införs och 1350 ersattes de olika landskapslagarna helt och hållet av en gemensam landslag (även om det dröjde till 1400-talet innan Västergötland och Norrland gav upp sina egna lagar). De tidigare lokalt valda lagmännen som var den viktigaste makthavaren i landskapen blir vid samma tid utnämnda av kungen istället. De ledande stormannaätterna i Sverige hade dessutom  i ett mycket tidigt skede gift in sig med varandra och samlat godsegendomar som var utspridda över hela landet. Kungens skattintäkter ökades sakta men säkert under medeltiden, vilket gjorde det möjligt att bygga borgar och anställa knektar. När de nordiska kungarikena sedan blir alltmer inblandade i krig mot varandra och härjar gränsbygder under senmedeltiden bör även detta rimligen ha stärkt en gryende svensk nationalkänsla. I kölvattnet efter Kristian II:s grymheter hade Gustav Vasa därför mer än bara en god grund för att bygga en svensk nationalstat.