Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Arméer Fanor & standar Stora nordiska kriget Tennsoldater Källor & litteratur Blogg

  KÄLLOR
 
  G. A. Pipers minnen
  Gen. Major Roses Rel.
  Karl XII:s brev
 
 
  LITTERATUR
 
 
Kriget i Skåne
 

Örjan Martinsson

Gustaf Abraham Pipers

Minnen från Karl XII:s ryska fälttåg och sin ryska fångenskap

Ryska fälttåget (1708-1709)

Vid ankomsten till Riga1 fann jag för mig 15 officerare, som alla ärnade sig till kongl. armén, då vi sammansatte oss under en ryttmästare Bagges anförande, den där i Litauen2 var ganska bekant, att med våra domestiker3, hvarmed vi inalles en 40 personer utgjorde, utan någon annan eskort eller betäckning gå igenom Litauen till kongl. armén, den vi mente träffa vid staden Minsk. Men sedan vi begifvit oss igenom Bausk4 i Litauen till Vilda5, fingo vi höra, att den svenska armén redan var ifrån Minsk6 oppbruten.

Vi skyndade oss efter, det fortaste vi kunde, och kommo ändteligen till Minsk; men sedan föll oss resan igenom de där befinteliga skogar, moras och åar ganska svår och tung, ty vägarne, där armen gått, voro mycket djupa, broarne öfver åarne afkastade och bönderne gjorde på oss ur skogarne åtskilliga anfall till att bortsnappa våra hästar, då de gingo i bet, med hvilka vi åtskillige skärmytsler utstå måste.

Ändteligen hunno vi fram till Beresina-strömmen7, hvarest Adelsfanan8, som var det sista regementet af armén, 3 dagar förut var öfvergången och hade uppkastat bron efter sig. Denne strömmen, som var en 5 à 600 alnar bred och tämmelig strid, var för oss ganska svår att öfverkomma. Omsider fingo vi en bonde, som emot betalning skaffade oss en liten uthålkad stock af en 4 à 5 alnars längd, i hvilken han steg fram i stammen med en åra och tog en af oss med sig i bakstammen, emedan detta lilla fartyg ej bar mera än 2 personer, och måste därtill den af oss, som satt i bakstammen, hålla en af våra simmande hästar i tygelen, hvilken med minsta ryc-

Sidan 5

  1. Riga, nära Dünas mynning, Lifflands hufvudort, var vid denna tid svensk besittning.
  2. Litauen, ett fordom själfständigt rike, vid denna tid förenadt med Polen. Litauen utgjorde således i nordöst Polens gränsland mot Ryssland och var, när Karl XII i början af år 1708 från väster framträngde mot dessa trakter, besatt af ryska trupper, som dock så småningom drogo sig undan för konungen åt ryska gränsen till.
  3. domestiker: tjänare. Förnämare officerare medförde ofta enskilda tjänare i fält.
  4. Bausk, stad i Litauen vid ån Aa; rakt söder om Riga.
  5. Vilda: antagligen åsyftas Vilna, Litauens hufvudstad, som ligger vid en biflod till Njemen, sydsydöst om Bausk.
  6. Minsk, stad i Litauen vid ett tillflöde till ån Beresina, som nedan nämnes; ligger sydöst om Vilna.
  7. Beresina, en högerbiflod till Dneper. Dneper, som utmynnar i Svarta hafvet, rinner liksom dess talrika öfre bifloder i sydlig riktning. Dessa floder och åar utgjorde därför svåra hinder för den svenska hären, då den öfvergick dem på sin marsch mot öster.
  8. Adelsfanan kallades det rytteriregemente, som uppsattes genom adelns rusttjänst.

Sidan 6

  1. Holofzin (ry. Golovtjin): en liten ort i Litauen vid Vabis-ån, som tillhör Dnepers förgreningar. Då ryssarna här sökte hindra Karl XII:s öfvergång af nämnda å, tilltvang sig Karl öfvergången genom det berömda slaget vid Holofzin den 4 juli 1708.
  2. aktion: fältslag.
  3. ruinerade: förstörda.
  4. Mohilev, stad i Litauen vid Dneper; sydöst om Holofzin. Ett stycke öster om Mohilev gick då för tiden den ryska gränsen.
  5. Severien var vid denna tid ett ryskt område öster om Dneper och utgjorde en del af ryska Ukrain. Det forna Severiens område motsvarar delar af nuvarande ryska guvernementen Tjernigov och Pultava.
  6. förträffelig stor: oerhördt stor.
  7. morastig: sumpig, kärraktig.
  8. fältsjuka: rödsot. På grund af dålig förplägning och inkvartering var rödsot i elakartade former en vanlig sjukdom i härarna. En annan vanlig fältsjukdom var fläcktyfus, »krigstyfus», som dock ej af Piper synes åsyftas med namnet »fältsjuka».

kande satte oss i äfventyr och fara. Dessutom föröktes vår fruktan däraf ej ringa, att utur skogarne framkommo å ömse sidor en stor hop folk till 2 à 300 personer att åskåda vår öfverfart öfver strömmen, af hvilka vi befarade blifva öfverfallne och massakrerade, när vi å ömse sidor af strömmen voro fördelte och skingrade. Dock kommo vi omsider med våra hästar väl öfver, fastän nästan en hel dag därmed tillbragtes.

Vi fortsatte genast vår resa och hunno den andra dagen till Adelsfanan såsom det sista regementet af armén.

Här rastade vi ett par dagar såväl för vår egen som våra hästars skull. Sedan fortsatte vi resan och passerade åtskilliga regementer, jämväl passet vid Holofzin1, hvarest 8 dagar förut en skarp aktion2 med ryssarne varit, och funno ännu valplatsen uppfyllt med döda ryssar, hästar och en hop ruinerade3 bagagevagnar och kärror. Omsider anlände vi den 12 juli till Mohilev4, hvarest största delen af armén på ett fält utanför staden kamperade, och bryggor på pontoner slogs öfver Dneper strömmen.

Armén marscherade då i starka marscher ned till Severien5. Efter en 8 dagars marsch på öppna fälten råkade vi in uti en förträffelig stor6 och morastig7 skog, där vi i regn och oväder marscherade en 3 veckor utan att hinna högst 2 mil om dagen. Jag, som förut var matt och orklös, förmåtte då ej längre rida, utan satte mig i min öfverstes vagn, hvarest jag ej mera hade att förtära an 3 à 4 skorpor, stålbakade med hela rågkorn uti, och 2 flaskor brännvin. Knektarne beskänkte mig då och då med några rofvor och plockade lingon, hvaraf jag, som af en stark fältsjuka8 plågades, hade ringa glädje och vältrefnad.

När vi voro komne ur denna bedröfveliga skogen kommo vi åter på fruktbara fält och slätmarker, där fastän folket ej voro hemma, vi dock funno för oss stor ymnighet af bärgad säd. Vårt regemente kom tillika

med lifdragonerne och västgöta infanteriet att stå en 8 à 10 dagar stilla, hvarest jag mig åter till krafter repade, så att jag begynte göra tjänst igen.

Under detta mitt tjänstgörande vardt jag utkommenderad på furagering1 och fick order att gå öfver en lång kvarndamm vid byn. Lifdragonerne fingo order att midt framåt fältet furagera dels skuren, dels oskuren hafra, västgötarne till höger och jag med östgötarne till vänster. Jag hastade med furagerarne, allt hvad jag kunde, till dess de alla voro hemdefilerade2 förutom tvenne soldater, som förde kronovagnarne.

När jag nu med dessa, som förde sina furagepackor och såto på dem, kom ur dalen, där jag furagerat, upp på höjden på 1,000 steg eller mera nära kvarndammen, där jag skulle öfverpassera, var hela fältet uppfylldt af fienteliga kosacker3 och kalmucker4, som vid kvarndammen omsväfvade5, hvilka när de fingo se mig med de tvenne soldaterne komma ridandes, tillgåfvo ett förfärligit anskri och i fullt språng skyndade sig till mig.

Jag, som hade en min vagnshäst under mig att spara min ridklippare, gaf honom sporren, då han tvärtaf stannade och slog bakut. Jag lät därpå bägge knektarne afkasta furagepackorna, taga tygeln af sina hästar i banden samt med sina musköter färdiga på armen gå mig på ömse sidor. Hvar gång, som nu någon trupp af kosackerne mig nalkades, lade de allenast an, utan att skjuta på dem, hvaraf de genast afveko och låto mig passera.

Omsider, när jag kom till broändan, höll där en stark trupp, den jag med soldaternes blotta anläggande förskingrade och kom således lyckeligen på kvarndammen, där jag mötte generalmajoren och sedan fältmarskalken Hamilton6, som frågade mig, huru jag kommit igenom, hvilket jag honom berättade.

Sedan förnam jag, att desse kosacker och kalmucker hade repusserat7 30 man betäckning af lifdragonerne och massakrerat en kapten Sparre, som dem kommenderat

Sidan 7

  1. furagering: anskaffande af hästfoder.
  2. voro hemdefilerade: hade marscherat tillbaka i rad (öfver kvarndammen).
  3. kosacker: ryttarskaror af hufvudsakligen rysk härkomst, som i en mycket oberoende ställning hade sitt egentliga hemvist på den stora, delvis steppartade sydösteuropeiska slätten från Donau bort emot Ural. Största delen av dem erkände vid denna tid Rysslands öfverhöghet.
  4. Kalmucker, ett mongoliskt folk, hvaraf en stam år 1675 kommit vandrande österifrån och slagit sig ned vid Volga inom ryskt område.
  5. omsväfvade: kringsvärmade.
  6. Hamilton, Hugo Johan, hade 1708 utnämnts till generalmajor vid kavalleriet; blef 1709 fången genom kapitulationen i Perevoltjna; återkom 1722 till Sverge; utnämndes 1734 till fältmarskalk; död 1748.
  7. repusserat: drifvit tillbaka.

Sidan 8

  1. Starodub, Severiens hufvudstad, belägen mellan Dneper och dess vänsterbiflod Desna; sydöst om Mohilev.
  2. Lewenhaupt, Adam Ludvig, hade förut fört själfständigt befäl öfver de svenska trupperna i Kurland och för de segrar, han härunder vunnit öfver ryssarna, 1706 utnämnts till general. Han erhöll år 1708 order att med sin härafdelning sluta sig till hufvudhären, men blef, innan han upphann densamma, uppnådd af ryssarna och tillfogad nederlaget vid Lesna. Det var L. som sedan kommenderade fotfolket i slaget vid Pultava och som afslöt kapitulationen i Perevoltjna, hvarigenom svenska hären blef fången. Han dog i fångenskap 1719.
  3. Lesna, obetydlig stad vid Dnepers vänsterbiflod Soz; sydöst om Mohilev och nordväst om Starodub.
  4. grönt och rödt voro färger, som ej förekommo i den svenska uniformen.
  5. avancerade på dem: ryckte fram emot dem.
  6. Västanstångs kompani heter ännu i dag ett kompani af 1:sta lifgr.-regementet, som det forna östgöta infanteri nu kallas. Kompaniets namn kommer däraf, att Östergötland fordom delades i Östanstång och Västanstång.
  7. Defilé: pass.
  8. arriärgarde: eftertrupp.
  9. Ordet vår före boskapsvakt är tillagdt af utgifvaren.
  10. Pilfelt eller rättare Pilefelt, Karl Georg, var sedan 1705 löjtnant vid östgöta infanteri; steg slutligen till major. Han blef 1709 fången vid Dneper, men hemkom ur fångenskapen 1722.
  11. sig öfvermättan distingerade: i hög grad utmärkte sig.

tillika med en hop furagerare af de andra regementerna; men af mina saknades, Gudi lof, ingen.

Efter en 8 à 10 dagar uppbröto vi från denna byn och marscherade öfver de severiska fälten förbi Starodub1. Under denna marschen hände sig en dag, när vi marscherade igenom en stor furuskog, och lifbataljonen af östgötarne var redan öfver ett morastigt pass, skulle den andra bataljonen, hvarvid öfverstelöjtnantens kompani var det första, rycka öfver passet.

Vi blefvo då varse, att ifrån vänstra handen ur skogen kommo åtskilliga skvadroner på oss anryckande. Och som den dagen var ett mörkt väder med snöglopp, hade desse anryckande sina kappor öfver sig nedslagne med snö betäckte, och våra knektar hade hölstren på musköterne. Vi blefvo dem väl i god tid varse, men förmodade af dem intet ondt, utan mente dem vara af grefve Lewenhaupts2 flyktiga armé efter aktion vid Lesna3, hvaraf en del redan till oss stött, som hade grå kappor; men när de kommo oss på en 3 à 400 steg när, begynte de uppkasta sina kappor, och då sågo vi grönt och rödt framlysa4. Vi togo då med hast hölstren af geväret, och de 3 á 4 skvadroner, som öfverstelöjtnantens kompani attackera skulle, studsade vid de sågo oss färdiga och gåfvo allenast några salfvor på oss. Vi avancerade på dem5 och gåfvo par salfvor, då några hästar stupade samt karlar. Men Västanstångs kompani af östgötarne6, som var oss närmast, stod i en liten ungtallskog och skylte sig för snögloppet och blefvo sina attackerande skvadroner ej så snart varse som vi; hvilka på dem inhöggo, innan de fingo hölstren af musköterne och massakrerade kaptenen Spole med 30 man af kompaniet. Sedan vårt bagage var passeradt defiléen7, slöto vi bataljon tillsammans, och chargerade vi tillika med vårt arriärgarde8 och vår9 boskapsvakt (som kommenderades af en löjtnant Pilfelt10, hvilken sig öfvermåttan distingerade11, ändock han var tvärt igenomskuten) intill

blå mörkret, så att platsen omsider var väl uppfyllt med skutne karlar och hästar till en 3 á 400 man. Detta var den roligaste och nöjsammaste rencontre1, jag belefvat. Den ryske generalen, som oss attackerade, kallades Ifland2, med en 3,000 man dragoner.

Sedan kommo vi till Novgorod-Severski3, där vi repusserade4 fienden och gingo öfver Desna-strömmen5, kommandes så in i det fruktbare Ukrain6, där vi efter par dagars marsch kommo förbi Masepas7 residens Baturin8, hvilket nyligen var uppbrändt — kommendanten på vallen steglad — och låg ännu och rökte i sin aska.

Här tog åter fältsjukan med mig igen så öfverhanden, att jag måste sättja mig igen i öfverstens vagn. Som vi för fiendens flyktiga9 trupper icke hade någon säkerhet oss att utbreda, lågo vi ganska tjockt på hvarandra. Byarne voro väl stora, men när 6, 7 á 8 regementer blefvo där inkvarterade, ville de dock icke förslå.

Vi stodo en gång 7 regementer i en by, då om aftonen ankom order, att regementerne genast skulle uppbryta och marschera framåt högkvarteret med efterlämnande af bagaget och de sjuka, hvaribland jag ock var. Om morgonen vid dagningen blef allarm, att fienden var utanför byn. Vi låto genast göra en vagnborg af vårt bagage och utkröpo alle sjuka ur sina sjukstufvor in i vagnborgen, hvarest vi med en 3,000 ryske dragoner chargerade, ej utan deras förlust, tills emot skymningen, då våra regementer återkommo och så fägnade desse obudne gäster, att de icke hade orsak rosa marknaden. Vi tackade Gud för denne förlossning, emedan där fienden infått vagnborgen, de oss sjuka, som ej i flykten kunnat följa dem, säkert massakrerat10 hade.

Högkvarteret kom då en 14 dagar för jul att stå i staden Romny11 (hvarest min fullmakt, den 12 december, som fänrik af gardet utföll) och störste delen af regementerne på 2 á 3 mil däromkring kantonerade12 i byar;

Sidan 9

  1. rencontre; skärmytsling.
  2. Ifland, en föga betydande general i rysk tjänst.
  3. Novgorod-Severski, stad vid Dnepers biflod Desna; sydsydöst om Starodub.
  4. repusserade: drefvo tillbaka.
  5. Desna-strömmen, en vänsterbiflod till Dneper.
  6. Ukrain, fordom namn på en bördig trakt kring mellersta Dneper. Den beboddes vid 1700-talets början af kosacker och var delad mellan ryskt och polskt herravälde, så att landet öster om Dnepern lydde under Ryssland, men väster om denna flod under Polen. Det ryska Ukrain motsvarade de nuvarande guvernementen Tjernigov och Pultava. — Förf. räknar ej Severien som en del af det ryska U. och låter därför Karl XII först efter öfvergången af Desna nå U:s område.
  7. Masepa, Ivan Stepanovitj, hade efter en äfventyrlig ungdom af kosackerna valts till höfding i kosackhären. Missnöjd öfver tsar Peters sträfvanden att inskränka kosackernas själfstyrelse och oberoende samt underordna dem och deras land under sin regeringsmakt, öfvergick M. på Karl XII:s sida. Efter slaget vid Pultava följde M. Karl XII till Bender, där han dog år 1709.
  8. Baturin, stad i Ukrain, vid ett vänstertillflöde till Desna; sydsydväst om Novgorod-Severski.
  9. flyktiga; lätt beridna.
  10. massakrerat: nedhuggit.
  11. Romny, stad i Ukrain mellan Dnepers vänsterbifloder Desna och Psjol; sydöst om Baturin.
  12. kantonerade: voro förlagda eller inkvarterade.

Sidan 10

  1. Hadjatj, stad i Ukrain vid Psjol; sydöst om Romny.
  2. avantgarde: förtrupp.
  3. Veprik, en liten stad strax öster om Hadjatj.

men 6 mil framom Romny stodo 6 regementer i en stad benämnd Hadjatj1.

Vi förmodade väl få blifva något stilla att litet hvila ifrån våra långvariga och svåra marscher, besynnerligen som den i Europa oerhörda och ovanligt kalla vinteren i detta år då begynte att tillsätta med sin stränghet. Men som vid vårt avantgarde2 i Hadjatj några ryske trupper viste sig, hvilka dock för kölden äfven så litet mot oss som vi mot dem uträtta kunde, varade vår fägnad öfver våra vinterkvarter ej länge,. utan fingo vi order till uppbrott. Jag, som af de få dagars undfångne rast litet skulle repa mig, blef då af den svåra kölden, hvaruti jag ständigt vara måste, så försvagad, att min dräng måste bära mig i och utur vagnen. Efter några dagars marsch både natt och dag i en så bister köld och ovanligt djup snö kommo vi midnattstid, emellan den 22 och 23 december, till Hadjatj, och såsom störste delen af arméns bagage här sammanstötte, och regementerne fingo order att rycka fram till Veprik3, så kunde i mörkret för annat i vägen afstadnadt bagage öfverstens vagn ej komma närmare än en god fjärdingsväg när staden. Kutsken af denne och några regementet tilldelte artillerivagnars kutskar fröso där ihjäl, hästarne snärde sig i seltygen och stodo bakfram vände undan vädret. Jag hade i vagnen kastat kappan öfver hufvudet, hvilken af andan blifvit fuktad och sedan stel, så att jag i min orklöshet ej förmåtte få henne af hufvudet, satt under henne i mörkret som under en korg, icke vetandes, om det var dag eller natt. Om kroppen var jag någorlunda väl förvarad och hade utom 5 par strumpor tvenne örnegått samt mitt tjockt stoppade bomullstäcke veckladt omkring fötter och ben; hade ock till äfventyrs ändå bättre begått mig, om vagnen, som var med lädergardiner på sidorne, fått blifva, som de voro, tillyckte. Men en stund efter sedan vagnen stadnat om natten, kom en ung människa af en 18 à 20 år, benämnd

Buss, hvars fader var kapten i regementet och han såsom kammartjänare hos öfversten, bedjande mig om lof att få sättja sig i vagnen, medan han i snö, köld och mörker ej visste, hvar han skulle taga vägen. Och emedan vagnen var à deux fonds1, satte han sig framuti; men som han förskräckeligen gaf sig och kvidde, rådde jag honom att åter sätta sig till häst och söka sig in i staden med tilläggning, om jag vore så frisk som han att komma till häst, jag skulle ej länge sittja i vagnen och afbida mitt bistra öde. Han begaf sig då ur vagnen till häst, men drog ej väl igen gardinen på den sidan, där vädret låg, hvarefter jag mera led af köldens stränghet i vagnen. Denne Buss hade vid inkomsten i staden afkylt sig bägge benen under knä och dödde kort därefter. Emedlertid var det i vagnen min syssla, så länge jag var vaken, att ständigt röra tår och fötter; men som jag till min olycka emot morgonen insomnade ongefär en tima, kunde jag vid uppvaknandet ej röra mer än fotknylarne, men det andra var hel stelt och oböjeligit.

I detta tillståndet satt jag hela den 23 december och natten därpå till den 24 eller julafton, då omsider min dräng uppsökte mig, kom till vagnen och stötte på mig, där jag satt under kappan, frågande mig, om jag än lefde, och då jag honom svarade, lyfte han kappan af hufvudet på mig och böd mig en sup brännevin och en bit bröd, som var allt hvad jag i 3 dygn åtnjutit. Jag frågade, om han ej med vagnen kunde hjälpa mig närmare staden, då han efter något arbete med hästarne körde mig på ett muskötskott när till stadsporten. Men sedan var för trängsel af vagn och hästar ej möjeligit att komma närmare. Han tog mig då på axlarne och bar mig till stadsporten. Men i själfva porten var, en sådan trängsel och besnärjande af hästar och vagnar, att vi på händer och fötter under vagnar och emellan hästfötter måste krypa in i staden, hvarest

Sidan 11

  1. à deux funds: med lika fram- och baksäte, vända mot hvarandra.

efter något frågande efter regementets sjukhus han omsider bar mig därin kl. 5 eftermiddagen.

Jag fann där för mig 17 officerare, dels sjuke, dels blesserade1 och förkylte2, hvarest en fältskärsgesäll geck och dem förbant. Stugan var väl uppeldad, och så snart jag kom in, ville jag sätta mig på en bänk vid kakelugnen; men fältskären körde min dräng att genast afkläda mina fötter, hvilket då han gjorde, satt bomullsstrumpan som den närmaste fastfrusen vid bägge fotbladen, att drängen ej utan krasande den lösslita kunde. När fältskären det såg, måste jag ut i farstugan. Drängen hämtade ett käril med snö, ty vatten var ej till hands, hvaruti jag satte fötterne, och lät rifva dem med snö så länge, till dess fotbladen rodnade. Men hälar och tåer blefvo, som de voro, hårde och orörlige. Hvaruppå fältskären gjorde om dem ett omslag, och jag, som sist var kommen, fick på litet halm under en bänk mitt hviloställe.

Inom 3 à 4 dagar afföll sedan köttet af benen både på tåer och hälar, som af frost blifvit skadade. Benen af tåerne blefvo med tång afknipte.

Men det äfventyrligaste var med benen bak i hälarne, hvilka stodo bare, svarte som ett kol, och alltså det som af dem skadadt och svart var, måste antingen afknipas eller bortraderas3 med hvasse järn, hvarförutan de hvarken med kött betäckas eller läkas kunde. Åtskilliga fältskärer kommo att bese min skada, dem hans excellens grefve Piper ditsände. Men som de sade sig icke kunna veta, huru djupt branden i hälbenen ingått, om den icke ingått allt intill fotknylen, då jag af fötterne eller fotebladen intet gagn hafva kunde, dessutom en sådan kur mycken tid utdraga skulle, så gick de mestes resonemang därpå ut, att bägge benen under knäerne mig skulle afskäras, på det om jag öfverlefde kuren, jag så mycket vigare på klumpar skulle gå kunna och ej af benstumparne hindras.

Sidan 12

  1. blesserade: sårade.
  2. förkylte: förfrusna.
  3. bortraderas: bortskrapas.

Huru högt mig detta som en yngling af 16 år till sinnes gick, att jag i min blomstrande ungdom för hela min lifstid skulle blifva lam och ofärdig gjord, vet Gud aldra bäst; beslöt fördenskull hos mig att heldre vilja dö än således låta afstympa mina lemmar. Men hvad jag mest fruktade var det, att alldenstund jag var ganska afmattad till mina krafter, torde man bruka våld på mig och binda mig att förrätta operationen.

I detta mitt fattade uppsåt föroroades jag dock ofta af en kapten benämnd Werwing, hvilken kylt af sig fingrarne på den ena handen, men på fältskärens persvasion1, att han ändå ej skulle kunna nytta handlogen till någonting särdeles och att med läkandet däraf skulle mycket långsammare tillgå, lät afskära sin arm ofvanför handleden. Denne kapten, som i hastighet blifvit bragt till denna resolutionen2, låg mig, där vi på slutet voro allena i stugan, både bittid och sent i öronen, att jag skulle låta afskära mina fötter. Men ehuru ledsamme desse hans trägna föreställningar voro, lät jag ändå sådant ej irra mig, låg dock en 4 veckor på vinst och förlust, ej vetandes, hvartut det med mig hvälfva skulle. Samme kapten afled sedan en 4 veckor efter operationen.

Fältskären, som mig förbant, gjorde ej mera vid min skada, än han den blott skötte, så att branden ej måtte gå vidare, tagandes ibland främmande fältskärar med sig att bese skadan, hvilka alla stadnade vid det slutet, att där vore ej annat medel an fötternes afskärande.

En dag kom min vanliga gesäll hafvandes en hop andra med sig, då jag säkert mente, att han sig bemannat att med våld göra operationen med afskärande. Jag vände mig genast till väggen och låddes sofva, hvaruppå de gingo omkring i stugan och resonerade. Men som ibland dem var en, som höll kontrapartiet emot de andra3, säjandes det vara synd på en så ung människa stympa någon lem, om den konserveras4 kunde, var det som jag fått nytt lif, vände mig alltså om och fann för

Sidan 13

  1. persvasion: öfvertygande skäl.
  2. denna resolutionen: detta beslut.
  3. höll kontrapartiet emot de andra: yttrade sig mot de andras åsikt.
  4. konserveras: räddas, bevaras.

mig ståndandes en gammal vyrdig, gråhårig man, hvilken med all fryntelighet hälsade mig och frågade om mitt tillstånd. Man tilltalte mig ganska bevekeligen och bad mig vara vid godt mod med försäkran, att han som en ärlig man ville göra allt, hvad människor uträtta kunde. Han befallte därpå öppna banden, och sedan han satt glasögonen på sig, besåg han en god stund allt på det nogaste, då han omsider utbrast: »Skadan är väl ganska svår och äfventyrlig, men var vid godt mod, min käre herre! Jag hoppas, I skolen ännu få gå på edra fötter.»

Hvad glädje mig detta förorsakade, kan jag ej till fyllest beskrifva, och hade jag kunnat komma upp af lägret, jag hade gärna sprungit upp och omfamnat honom. Mannen, som var regementsfältskär vid Helsingeregementet, benämnd Teuffenweisser, begynte då med mycken sorgfällighet förbindningen och att radera1 det vänstra hälbenet, till dess ofta hela benet och höften bortdomnade; men eljest handterade han mig med all ömhet och medlidande. Han fortsatte således dageligen förbindningen; men som sår, där benskada är, gifva en ganska illa stinkande materie ifrån sig, så måste jag hvar gång, innan gubben öppnade banden, hafva en sup brännvin för honom, som då var ganska kostbart.

Den svåraste sveda jag härvid utstod var2, att som benen voro bare och förkylde, kunde intet kött växa öfver dem, hvarpå köttet bakut började utväxa som en sporre, hvilket dagelig med lapis infernalis och blåsten3 måste bortetsas, som förorsakade en faselig pina hela nätterna igenom.

Under hela denne tiden skickade generalmajoren, nu riksrådet, grefve Meyerfelt4 mig mat af sitt bord, emedan han i samma stad var sängliggande af ett benbrott.

Omsider kom, medio februarii, uppbrottsorder, och ändock mine hälben ännu stodo ute, måste jag dock mista min goda fältskär, och jag blef förd i en släda till en stad Lutenka5, där östgöteregementet stod, och kom

Sidan 14

  1. radera: skrapa.
  2. Ordet var, r. 13 nedifrån, är tillagdt af utgifvaren.
  3. lapis infernalis och blåsten (silfvernitrat och kopparvitriol) användas inom medicinen som frätmedel.
  4. Meyerfelt, Johan August, var år 1708 generalmajor vid kavalleriet; hörde till dem, som ej blefvo fångna efter slaget vid Pultava, återvände på konungens uppdrag 1709 till Sverige, blef 1711 general, 1713 generalguvernör öfver Pommern och riksråd.
  5. Lutenka, en liten stad vid en flod af samma namn, som utflyter i Psjol; sydväst om Veprik.

så under den därvid varande regementsfältskärens Mickel Joachims inseende, äfven en gammal man af god förfarenhet och fromhet. Han handterade mig med all lindrighet och ömhet som ett barn.

En dag, då han satt och handterade fötterne, fant han, att det skadde af hälbenet på vänstra foten igenom afraderandet blifvit så tunt, att det igenom naturens drift på en ända spjalkat sig ifrån det friska. Han tog fördenskull med sin lilla tång och ryckte på en gång till, hvarigenom han allt det svarta bortryckte, då han med glädje viste mig benstycket och sade: »Nu hoppas jag, den vänstra foten skall snart blifva läkt. Viljen I nu hålla litet ut, skall jag äfven göra med tången ett försök på den högra foten.»

Jag, som ej sett annat än den lilla tången, äfven förut var af honom skrämd, att om ej annars ske kunde, ville han på den högra foten, som var lämnad oraderat, med ett glödande järn bortbränna det läderade1 af benet, tyckte denne hans föreställning vara blidare och begaf mig därtill.

Men han sade: »Det torde göra litet ondt, och om I ej kunnen ligga stilla, hindren I mig i operationen. Jag vill låta ett par karlar inkomma att hålla eder stilla.» Och när jag äfven härutinnan mig begaf, smusslade han ur fickan fram en stor, ganska skarp hoftång, hvarmed han med alla krafter i 2 à 5 minuter tillknep, så att svetten lackade honom af ansiktet, till dess han omsider afknipit hälbenet.

Jag skrek väl under pinan, men karlarne höllo mig, och när jag sedan förvitte2 honom, som så narrat mig, log han och sade: »I mågen vara glad, ty nu lärer ock den högra foten snart blifva god, ty hvad som hindrat är nu borta.»

Jag fick då med glädje se dageligen underverk i naturen: huru igenom det poröse hälbenet framkommo ur hälen små köttstycken ej så stora som knappnåls-

Sidan 15

  1. det läderade: det angripna.
  2. förvitte: förebrådde.

knappar, de där sedan växte tillsammans och formerade en tunn kaka öfver benet, hvaröfver sedan hud växte. Härmed utdrogs fram i april, då vi fingo marschorder och ryckte för Pultava1. Jag lät bädda mig i min rustvagn, emedan jag ännu icke kunde stiga på någon fot. Och fastän såren ej voro så stora som förr, voro där likväl åtskilliga smärre, hvarutur efterhand små benskärfvor utkommo.

Vid detta tillfälle hände mig den nåden, som mig hvarken förr eller sedan vederfarits. Då regementets bagage sålunda defilerade i sin ordning att i kampementet2 uppköra, såg jag långt ifrån Hans Maj:t konung Karl den 12 med en svit af ongefär 50 hästar af vakthafvande och andra komma ridandes längst utåt vagnmarschen; och som jag låg oklädd, allenast i ett hvitt lifstycke, inbäddad i min rustvagn, som sades, och hade halfva vagnslocket öppet till skygge för solen och att hafva frisk luft, tycktes mig oanständigt vara att i en sådan positur3 se konungen, vände mig alltså om med ryggen mot öppningen af vagnen och låddes sofva.

Men som Hans Maj:t hölt sin kosa fort att rida ändalängs vagnedefiléen, kom han omsider till min vagn, då han hölt stilla, frågande öfversten Appelgren4, som red med honom och var vorden öfverste i den vid Veprik slagne öfverstens, grefve Jakob Sperlings5, ställe vid östgöte infanteri, hvem det var som låg i vagnen, hvaruppå han svarade: »Det är den olyckeliga fänriken Piper af gardet, som förkylt sine fötter.»

Däruppå red Hans Maj:t närmare och intill vagnen, frågade drängen: »Sofver han?»

Hvartill drängen svarade: »Jag vet icke, han var nyss vaken.»

Och som konungen hölt med sin häst utmed vagnen, fann jag ej skickeligit vända honom ryggen till, utan vände mig om, då han frågade mig: »Huru är det med eder?»

Sidan 16

  1. Pultava, stad i Ukrain vid Dnepers vänsterbiflod Vorskla; sydöst om Lutenka.
  2. kampementet: lägret.
  3. positur: ställning, belägenhet.
  4. Appelgren, Anders, utnämndes kort före slaget vid Pultava till öfverste vid östgöta infanteri; blef vid Pultava sårad och fången och dog i fångenskapen år 1716.
  5. Sperling, Jakob, hade dött af de sår, han erhållit vid stormningen af den s. 10 nämnda staden Veprik.

Jag svarade: »Det är ännu rätt slätt, Eders Maj:t, ty jag kan ej stiga på någon fot.»

Hans Maj:t frågade: »Är något borta af fötterne?» Jag svarade, att hälar och tåer voro borta, hvartill Hans Maj:t svarade: »Ha, lappri, lappri»; hvarpå Hans Maj:t upplade sin fot på sadelknappen och tecknade på halfva sitt fotblad med handen, säjandes: »Jag har sett dem, som så långt mist foten, och då de uppstoppat stöfvelen, hafva de gått lika väl sedan som förr.»

Hans Maj:t vände sig sedan till öfverste Appelgren, frågande: »Hvad säger fältskären om honom?»

Öfversten svarade: »Han menar, att han något skall kunna nyttja fötterne», hvartill Hans Maj:t sade: »Mån han lärer kunna springa?»

Öfversten svarade: »Han lärer tacka Gud, om han väl kan gå, men på springa lärer han ej få tänka.»

Och i det Hans Maj:t bortred, sade han till öfversten, som öfversten mig sedan berättade: »Det är skada om honom, ty han är så ung.»

Jag var då denne tiden under den pultaviska belägringen för sällskaps skull i tält med nuvarande öfverstelöjtnanten, dåvarande löjtnanten af östgöte infanteri baron Johan Adam Ungern1, blef ock efter hand så god, att jag kunde sittja uppe och hänga fötterne ned, hvilket i början mig en faselig pina förorsakade, då bloden rann neder åt de orter, som blifvit skadade. Omsider kom jag så vida, att jag begynte med käpp litet gå och vid väggarne leda mig, satte mig ock några gångor till häst och begynte rida.

Och som baron Ungern hade all ömhet om mig och fann, att jag i tältet i den starka hettan, där regementet hade sitt stånd midt i solbaddet, vanmaktades, och han berättade sig hafva en god vän vid Albedylls dragoner2, en kapten benämnd Pastelberger, nuvarande kommendant i Kristianstad, den där med regementet kantonerade i en by, en mil ifrån Pultava, benämnd

Sidan 17

  1. Ungern, Johan Adam, blef slutligen öfverste för drottningens lifregemente i Stralsund och dog i denna stad 1748.
  2. Albedylls dragoner var ett värfvadt dragonregemente, som bar namn efter sin chef, öfverste Henrik Otto von Albedyll.

Quedurcki, hos hvilken jag skulle må bättre ån i det torra kampementet, så satte jag mig till häst och följde honom dit. Jag blef af Pastelberger ganska vänligen emottagen och nöt all förplägning och förfriskning, så att jag repade mig ansenligen till mina krafter, men blef på slutet angrepen af en 14 dagars frossa, som dock afstadnade.

Efter en månads därvarelse fick Albedyllska regementet uppbrottsorder att rycka närmare fram till Pultava, då en dag hela armén på fältet var uppställt att afbida ryssarnes ankomst, som en mil därifrån kommo öfver Vorskla-rivieren1. Men ryssarnes mening var ej att attackera oss, utan så snart de voro öfver vattnet, retranchementerade2 de sig i en uppkastad linje, den de frammanföre betäckte med 1 stor och 4 mindre redutter eller skantsar.

När Hans Maj:t förnam, att ryssarne ej hade i sinnet attackera oss, ryckte han med armén en half mil fram emot dem, stod där ett par dagar stilla, till dess de hade förfärdigat sitt arbete, då om en afton allt bagaget med de sjuka fingo order att gå en half mil tillbaka igen, och dem till betäckning lämnades 6 svaga regementer, som ej utgjorde 1,000 man, jämte 2- à 5,000 zaporogiske kosacker3. Bagaget formerade en vagnborg, och jag bäddade mig i min rustvagn.

Om morgonen kl. 5 fingo vi redan höra af salfvorne armén vara i handtgemäng med fienden, och hördes salfvorne allt längre och längre bort, det vi höllo för ett godt tecken; men omsider, klockan 2 eftermiddagen den 28 juni, hördes ett par oförlikneligen långa salfvor. Strax därpå viste sig en svärm fienteliga trupper på fältet vid bagaget. Men som var betäckning ryckte emot dem, drogo de sig tillbaka. Kort därpå kommo flyktingar, som oss berättade arméns nederlag.

Vi voro om Hans Maj:ts person illa bekymrade; men omsider kl. 5 om aftonen kom Hans Maj:t hel

Sidan 18

  1. Vorskla-rivieren: Vorskla-strömmen, en vänsterbiflod till Dneper..
  2. retranchementerade: uppkastade ett retranchement, d. v. s. en förskansningslinje.
  3. zaporogiske kosacker kallades de ukrainska kosacker, som hade sitt tillhåll vid de fall, som Dneper gör i sitt nedre lopp.

 

 

 

 

 

 

 

Sidan 19

  1. konfusion: förvirring.
  2. vicloriease armé: segerrik här.
  3. Novy-Senschary, en ort vid Vorskla, närmare denna flods utlopp i Dneper än Pultava. Hären tågade söderut på Vorsklas högra strand ned mot den spetsiga vinkel, som bildas af Vorsklas nedre lopp och Dneper.
  4. Beliki, en ort vid Vorskla; söder om Novy-Senschary.
  5. Funck, Tomas, följde Karl XII till Turkiet, där han med så stor framgång utförde konungens uppdrag att låna pengar, att han af konungen utnämndes till svenskt sändebud i Konstantinopel. Han dog i denna stad år 1713.
  6. rafraichera: uppfriska.
  7. Kobelaki, en ort vid Vorskla; söder om Beliki.
  8. Silfverhjelm, Göran, följde med sin trupp konungen till Turkiet, där han var med om kalabaliken i Bender. Han deltog sedan i Stralsunds försvar och i norska fälttåget. Efter konungens död var S. en af dem, som inom hären ifrigt i tal och skrift arbetade för enväldets afskaffande; under frihetstiden blef han fältmarskalk 1734. Han dog år 1737.
  9. grunden: den lågt liggande marken.
  10. Menschikov, Alexander Danilovitj, tsar Peters förtrogne och mäktige medhjälpare, var under kriget med Sverge ryssarnas främste härförare. Efter tsar Peters död var han under kejsarinnan Katarina I och under de första månaderna af Peter II:s rege­ring Rysslands verklige härskare. Det lyckades emellertid hans motparti att förmå den tolfårige tsaren att underteckna en ukas, som beröfvade M. allt hvad han ägde och förvisade honom till Sibirien. Han dog där i fattigdom och sorg år 1729.

sakta ridandes med opplagdt ben på sadelknappen och binnlarne kring foten lössläpande.

Bagaget fick då order kl. 8 om aftonen att genast afdefilera, och var den natten en så stor konfusion1, som ingen sig af en så victorieuse armé2 föreställa skulle, så att, om fienden oss då förföljt, hade både konung och resten af armén varit förlorade, ty ingen lydde den andra, och hvar marscherade efter eget behag, den Gud kärast, som först kom.

I denne konfusion marscherade vi andre dagen förbi Novy-Senschary3, där Meyerfeltske regementet stod, och kommo om aftonen till Beliki4, hvarest öfverstelöjtnant Funck5 var posterad med 500 dragoner. Där råkade jag kapten Pastelberger igen, som var af denne kommendering, hvilken tog mig i sitt kvarter i staden, där jag en 6 timar fick rafraichera6 mig med mat, dryck och hvila. Här begynte åter skvadronerne att samla sig till sina standarer och kl. 7 om aftonen tåga till Kobelaki och Dnepern, längst åt Vorskla-strömmen. Men vi blefvo ock här varse de ryske trupperne på en god fjärdingsväg när på högra sidan inåt fältet marschera i bredd med oss. Sedan vi passerat Kobelaki7, hvarest dåvarande öfverstelöjtnanten, sedermera fältmarskalken Silfverhjelm8 med 300 hästar haft sin postering, marscherade vi hela följande dagen i en grufvelig hetta och törst, så att man ville försmäkta, till Dnepern, där vi ankommo kl. 8 om aftonen, posterandes oss i grunden9 bredevid strömmen, förutan det Meyerfeltiska regementet, som behölt posto på höjden.

Den ryska armén lägrade sig ock på höga fältet, l/4 mil ifrån Meyerfeltiska regementet, och gjorde såsom en halfmåna omkring oss, infanteri midtuti och kavalleriet på flyglarne, efter ögnemärke ongefärligen några 30,000 man under furst Menschikovs10

och generalerne Bauers och Henskis kommando.

Jag oppehölt mig den tiden hos kapten Pastelberger

vid Albedyllska regementet. Om natten gingo en hop sjuka och blesserade öfver af armén, hvilka dels öfverkommo, dels drunknade.

Och ehuruväl jag, som sjuk och ej tjänstgörande, jämväl hade kunnat gått öfver i baron Ungerns följe, som i Pultaviske aktionen var vorden blesserad och mig därom bad, beslöt jag dock, medan jag nu kunde sittja väl till häst, att blifva hos Pastelberger och förbida, hvad öde oss kunde öfvergå, förmodandes, som vi ännu voro en 12,000 man godt kavalleri, väl kunna slå oss igenom och sedan på lägligare ställe gå öfver Dnepern och kasta oss in i Volhynien1, där inga andra än fiendens flyktiga trupper kunnat oss följa, dem vi dock ej stort aktade.

Emot morgonen gick Hans Maj:t öfver strömmen och kommando af armén lämnades grefve Lewenhaupt. Man såg då med nöje manskapet ligga i gräset bakom sina tillsammanskopplade hästar med sine små böneböcker att befalla sig i Guds händer. Därpå hölls korum och befalltes sittja upp, då alla gjorde sig färdiga till attack.

Men sedan de en stund settat till häst, kommo ifrån skvadron till skvadron vissa officerare, som sonderade skvadronerne2, om de trodde sig att kasta fiendens force3 öfver ända, som hade dem kringränt med en stark kår infanteri och artilleri. Jag hörde då med egna öron dragonerne af Albedylls lifkompani, som voro mest alle gamle soldater och hade tjänt i Ungern och annorstädes, svara: »Hvi frågar man oss nu? Tillförne har man oss aldrig frågat, utan det har hetat: Gå på! Vi kunne ej säja, att vi skola slå dem, men vi vilje göra allt, hvad mänsk- och möjeligit är.»

En stund därefter gafs oss till känna, att det vore kapituleradt, att officerarne skulle få behålla sitt ekipage4, vi allesammans vara krigsfångar och vid freden blifva löse utan ranson5.

Däruppå ryckte general Bauers dragoneregemente neder af höjden att emottaga arméns gevär och troféer6.

Sidan 20

  1. Volhynien var vid denna tid ett polskt område söder om Dnepers högerbiflod Pripets och väster om Ukrain.
  2. sonderade skvadronerne; undersökte stämningen hos skvadronerna.
  3. force: styrka.
  4. ekipage: fältutrustning.
  5. ranson: lösesumma.
  6. troféer: fanor, standar, pukor och trumpeter.

Jag såg här, i hvad uselt tillstånd desse dragoner voro, när de ryckte utför backen, att öfver 10 à 20 hästar i hvar skvadron af maktlöshet stupade öfver ända, och de öfriga stodo och raglade och flämtade, så att våre stolt anryckande skvadroner att afleverera geväret hade kunnat ridit dem öfver ända.

Geväret, pukor och standarer afkastades för dessa ynkeliga ryska skvadroner i stora högar, och manskapet red obeväradt därifrån, hvilket var ett så ynkeligit spektakul1, som ej utan tårar kunde anses.

Vi blefvo sedan som officerare indelte på vissa regementer, som våra namn antecknade, och dagen därefter fortsattes marschen tillbaka till Pultava, dit vi tredje dagen anlände och funno armén kamperande nedanför staden. Vårt tåg genom staden skedde som en art af triumf2, där utan tvifvel tsaren utur något fönster oss åskådade.

Flyktförsök och misär (1709-1712)

Sidan 21

  1. spektakul: skådespel.
  2. triumf: en segrares högtidliga tåg genom sin hufvudstad, hvarvid fångar och troféer medföras.