Lång väntan i S:t Petersburg på att bli utväxlad (1715)

Innan min afresa från Petersburg sände hans excellens igenom sin lakej Holling, som var hans inköpare, till mig och lät säja mig, att som han igenom hungrande blifvit tvungen att utgifva en växel på fru grefvinnan af 50,000 r:d att betalas i Amsterdam till den ryske ministern Kurakin¹, så bad han, att i fall jag kommo lös, jag skulle säja fru grefvinnan, att hon väl skulle ställa sig, som ville hon betala växelen, men dock underhand skaffa sig Hans Majits förbod vid vite det icke att göra.

Vid denna vår uselhet gjorde vi hvar dag för den aflösande officeraren våra föreställningar och bådo honom tillstädja ett par af oss frihet att med vakt gå till senathuset att tala med Dolgorukoi, som hvar dag dit uppkom, men fingo till svars: »ne smeju» (jag törs icke).

Fortsättning på sidan 35

Efter några dagars förlopp uppkom på vakt ett grenadierkompani, hvars kapten, då han kom in i corps-de-gardet, hade utseende af en vacker¹, förståndig och gammal officerare, benämnd Pevtsov. Han frågade strax den andre kaptenen, som aflöstes, hvad vi voro för folk. Han svarade, att vi voro svenske officerare, ditsände till utväxling. Vidare sade han: »Detta folket böra ej sittja här i officerare-corps-de-gardet, hvarest de äro officeraren till last, och de äfven ingen ro hafva hvarken natt eller dag.» Den förra kapten var ej så snart aftroppad, som vi igenom denne förnuftiga mannens tal förmodade blifva hulpne, och så snart han kom in, föreställte vi honom vårt älende och bådo, att han ville dagen därpå, när Dolgorukoi om morgonen uppgick, lämna ett par af oss frihet att få tala med honom. Han lofvade oss detta och var eljest ganska fryntlig emot oss.

Andra morgonen gingo kapten Melander och magister Nordberg upp till senathuset och afbidade Dolgorukois uppkomst, och när han var uppkommen, bådo de honom på latin, som han förstod, att vi måtte få kvarter i staden. Han svarade: »Ja, men för edra penningar.» Hvaruppå de sig utlåto, att änskönt våra villkor voro svaga, ville vi det heldre göra än sålunda i trängsel fördärfvas.

Han lät därpå kalla kaptenen och gaf honom order att släppa oss ut att hyra oss kvarter i staden ej långt ifrån fästningen, hvilket vi ock innan aftonen gjorde och fingo en löjtnant med 10 man, som oss bevakade. Dessutom tingade vi oss i kost för en rubel om veckan hos en tysk hustro, som kommissarien Giers kände och hade i Moskva varit hennes gamla galant². Sålunda hushållade vi tills fram i maj månad, seendes många transportfartyg till Finland afgå, utan att på oss tänktes, så att vi på slutet blefvo ganska tvehogse, om någon utväxling för oss blifva skulle eller icke.

Omsider kom en morgon vår vaktlöjtnant till oss, säjandes sig hafva order att strax uppföra oss i senaten till besiktning.

Sidan 36

Vi gjorde oss därpå färdige, och som vi af kommendanten i Moskva voro varnade att ställa oss, det ynkeligaste vi kunde, så felade icke, att vi ju utstofferade¹ oss därefter.

Jag hade på mig en fårskinnspäls, den jag i Moskva ny till resan köpte. Men Melander brydde mig alltid för den nya hvita pälsen, emedan han själf hade skaffat sig en ganska smutsig. Att fördenskull få min snart också lika oren, snöt han sig alltid i min hvita päls, och som han brukade starkt snuftoback², kan man lätteligen föreställa sig, huru den var tillpyntad. Jag hade bundit ett handkläde omkring lifvet tämmelig smutsigt, kämmat³ mitt hår neder åt ansiktet och smörjt det med fett, som de gemena ryssar⁴ göra. På hufvudet hade jag en svart fårskinnsmössa och på fötterna ett par gamla stöflor och en krycka i handen, haltande. De andre voro ej bättre utstofferade, likare tiggare an hederligit folk.

Vi stodo i senatförstugan allt tills kl. 12, då vi hörde senaten röra på sina stolar att uppstiga. Vi gåfvo vaktmästaren drickspenningar, att han oss anmäla skulle. Han gick därpå in, dörren öppnades, och vi blefvo inkallade, hvaruppå gamla Dolgorukoi sade till de andre senatörerne: »Här äro några svenska fångar, som kommendanten i Moskva hitsändt till utväxling, viljen I dem bese och låta för eder uppropa?»

Och då de märkte därpå, ropade en skrifvare upp rullan på oss, och var ingens gestalt dem ansenligare än magister Nordbergs, emedan han hade på sig en brun klädeskapprock. Men Dolgorukoi underrättade dem, att det vore en präst och ej stort angeläget om dess utvärtes anseende. Sedan vi blifvit uppropade, steg Dolgorukoi till mig säjandes: »Man har sagt mig, att en af eder skall vara af gardet, hvem är det?» Och som jag nekade ingen af oss det vara, aflät han att vidare fråga därefter.

Sidan 37

Han sade därpå till de andre senatörerne: »Hvad tyckes eder om detta folket?» hvartill de svarade, att vi voro af den beskaffenhet, det man oss utan skada väl afsända kunde.

Vi gingo öfver denne utlåtelsen glade hem i vårt kvarter igen, med godt hopp om vår förlossning.

Några dagar därefter blefvo vi embarkerade på 5 stycken galerer, som skulle eskortera en proviantflotta till Finland, hvarmed vi gingo till Kronstadt, där ock tsaren då var kommen med tsarinnan ifrån Peterhof¹ till gäst hos fursten Menschikov.

Till vår olycka hade samme dag synts i sjön på redden några fartyg, dem de fruktade vara svenska, och alltså beordrades öfversten, som kommenderade galererne, att genast gå ut och rekognoscera, hvad som å färde var. Men som han utan tvifvel nämnt sig hafva svenska fångar ombord, fick han order att kasta opp oss och vårt lilla bagage, som mest bestod i byttor och matsäckar, på bron, där vakt slöt en ring om oss. Och blef emot middagen en faselig storm och regnväder, så att vi voro våte inpå kroppen.

Därtill hände oss den svåra händelsen, att eftermiddagen vid pass kl. 3 kom tsaren förut och tsarinnan efter, ledd af furst Menschikov, med en stor svit af damer och kavaljerer, och som bron var mycket smal och mest öfverfylld med våra påssar och skräp, måste tsaren och de, som med honom följde, ganska knappt på den ena brosidan söka sig fram. I det samma fick tsaren sina konvulsioner² och såg ganska bistert på oss, så att vi ej annat förmodade, än han skulle befalla att kasta oss med samt vårt tiggarekram i sjön. Men detta gick dock nådigt förbi. Tsaren satte sig i sin jakt och for till Peterhof. Och om aftonen kom en löjtnant af kronstadiska garnisonen och förde oss in i en jordredutt³, hvarest var ett gammalt träkyffe, där vi insattes med vakt för dörren utan tillstånd att få gå därut.

Sidan 38

Desse 3 dagar, som vi här suto, voro för oss ganska bedröfvelige och svåre, mest däröfver att vårt hopp om löskomsten försvunnit och vi däremot på det svåraste häktade. Dessutom hade vi ibland oss en 3 kammerater, som i desperation söpo sig fülle och regerade med en så stor otålighet, att vi dem ej sköta kunde.

Fjärde dagen emot aftonen kom en löjtnant af den petersburgiska garnisonen, bad oss göra oss färdiga, ty han hade order att föra oss till S:t Petersburg tillbaka, hvaröfver utom det vi blefve mycket modfällte, hade vi att nappas med våra oregerliga kammerater, hvilka mente sig då hafva fått full orsak att dåna, skria och svärma¹. Vi blefvo strax förde ned till bron, där båten låg, som var öppen, lastad med mjölmattor², och som det var en grufvelig storm, sjömörker och regnväder, att löjtnanten ej tordes våga sig ut, så lågo vi där i regnet hela natten och blefvo våte som hundar, varandes sysslesatta att tysta våra druckne kammerater, som skriade och sorlade, hvilka af löjtnanten hotades med hårda bemötelser, ifall de där under fästningen om nattetid gjorde något buller.

Andra dagen gåfvo vi oss i god tid ut på fjärden, som ej var stort öfver 2 mil. Men som vädret var ganska häftigt och emot, hunno vi ej förr än kl. 1 däröfver och det med största plats³ att af vågorne blifva öfverhöljde. Vi lade till lands att utösa båten och litet rasta. Sedan begynte vi ro strömmen uppföre. Men som löjtnanten, att erhålla lä, lätt ro den armen af Neva, som löper norr om Vasili-Ostrov⁴, kom sådant kapten Melander något sällsamt före, begynte alltså i otålighet att svärja på det vi icke fördes mera till Petersburg, utan till Schlüsselburg⁵ att sittja där fängslige, och att ingen löskomst vore för oss att vänta, utan vi fastmera oss därmed ruinerat. Magister Nordberg, löjtnant Lapp och jag, som ej heller i det målet voro väl till mods, tröstade honom, så godt vi kunde. Men han aflät ändå ej med sitt dånande och svärjande, nämnandes ofta det ordet

Sidan 39

En liten stund därefter begynte han tala, säjandes: »Mine käre bröder, det gör mig ondt om eder, ty jag vet, att I ären ifrån Moskva hitsände vordne till löskomst och hafven således gjort en svår och kostsam resa; men jag måste underrätta eder, att där blir intet af, utan hafver jag order föra eder till Schlüsselburg, där I skolen sittja tills vinteren och sedan åter föras till Ryssland.»

Melander, som häröfver spetsade öronen, begynte häruppå ett faseligit svärjande och utbrast i hädeliga utlåtelser emot oss andra, som honom emotsagt och tröstat hade. Men jag var så full af löje öfver detta löjtnantens artiga infall, att jag ej vårdade svara därpå, utan lämnade gärna Melander att i sin otidig- och otålighet något badda och svettas.

Vi kommo omsider vid midnattstid till Petersburg. Men då fingo vi nytt besvär, ty löjtnanten ville, att vi skulle öfver natten blifva i båten och sedan, när om morgonen portarne öppnades, afleverera oss i fästningen och corps-de-gardet efter sine order. Vi, som redan den ekeluten smakat och med plats kommit därut, bådo honom, att han ville tillstädja oss få gå i vårt förra kvarter, hvartill han gjorde många svårigheter; men omsider igenom present af en dukat lät sig därtill beveka. Vi fingo sedan vår gamle bevakning igen, men tordes icke stort mera yrka på vår löskomst, efter det denne gången med oss så olyckeligen afluppit hade.

Äventyrlig resa hem (1716)

Sidan 40