Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Arméer Fanor & standar Stora nordiska kriget Tennsoldater Källor & litteratur Blogg

  KÄLLOR
 
  G. A. Pipers minnen
  Gen. Major Roses Rel.
  Karl XII:s brev
 
 
  LITTERATUR
 
 
Kriget i Skåne
 

Örjan Martinsson

Kriget i Skåne 1709-1710

af Arthur Stille
 

II. Svenska krigsförberedelser.

Karl XII hade år 1700 åt en afdelning af rådet, den s. k. defensionskommissionen, uppdragit att hafva inseendet öfver de försvarsanstalter, som skulle vidtagas, under det konungen förde fälthären mot fienden. I denna kommission sutto år 1709 sex kungliga råd, nämligen Fabian Wrede, Karl Gyllenstierna, Gabriel Falkenberg, Knut Posse, Axel Julius De la Gardie och Arvid Bernhard Horn, och det var närmast på dessa herrar, som ansvaret för gränsernas fredande nu hvilade.

Man får ej föreställa sig, att Sverige efter olyckorna i Ukrajna var alldeles utblottadt på försvarsmedel. Visserligen hade den egentliga hufvudhären, den här, som följt konungen, till allra största delen gått förlorad i slaget vid Poltava och den därpå följande kapitulationen vid Perevolotjna, men Sveriges militära maktmedel hade varit så ansenliga, att aktningsbjudande härafdelningar ännu funnos under fanorna.

I Finland stod general Lybecker med 8 à 9,000 man, och den här, som under general Krassaus befäl nu retirerade från Polen till Pommern, var af ungefär samma storlek. I de tyska och baltiska fästningarna, Wismar, Stralsund, Stettin, Riga och Reval, lågo starka garnisoner. Det egentliga Sverige var ej heller utan trupper till sitt försvar. Åtskilliga ordinarie regementen, såväl indelta som värfvade, befunno sig hemma, så framför allt de, som voro från Västergötland; man hade ej velat allt för mycket blotta gränsen mot Norge. Bland de hemmavarande regementena kunna nämnas Västgöta kavalleriregemente, Älfsborgs och Västgötadals regementen, Riksänkedrottningens lifregemente till hast (Bohusläns och Hallands ryttare),

Sidan 14

Bohusläns dragoner, öfverste Sinclairs regemente m. fl. Härtill kommo så tre- och femmänningsregementena. Karl XII hade vid krigets början högst väsentligt ökat Sveriges krigsstyrka genom att låta ett visst antal rotar eller rusthåll slå sig tillhopa om uppsättandet af ännu en karl utom den ordinarie soldaten, och på detta sätt hade åtskilliga tre-, fyr- och femmänningsregementen bildats. Några af dessa hade visserligen fått rycka i fält, men år 1709 funnos hemma i landet sex sådana regementen, tre till häst och tre till fots, och de kommo nu väl till pass, om än deras utrustning ej var den allra bästa. Lägger man samman siffrorna för alla dessa olika afdelningar, torde man fä en summa af vid pass 50,000, och den svenska landmakten var således ännu ganska respektabel. Därtill kommer vidare, att flottan ju ej lidit något nederlag, utan befann sig i orördt skick.

Om än Sveriges stridskrafter, i sin helhet betraktade, således ej voro obetydliga, var det icke desto mindre en oerhördt svår uppgift, som framställde sig för defensionskommissionen. Trupper behöfdes på så många olika håll mot de farliga fienderna. De finska, baltiska och tyska härafdelningarna togos mer än tillräckligt i anspråk för de respektive landsdelarnas försvar, och långt ifrån att kunna aflämna folk till moderlandets skydd, voro de i stället själfva särdeles väl i behof af förstärkningar. De i det egentliga Sverige stående regementena skulle man se sig tvungen att förlägga till olika delar af gränstrakterna för att skydda dessa; någon större styrka kunde då ej samlas till försvar af Skåne och dess systerprovinser, hvilka nu syntes skola blifva närmast hotade. Härför såg man sig anvisad att afvakta färdigbildandet af den nya armén: på konungens befallning skulle de regementen, som gått förlorade i Ukrajna, nu åter uppsättas.

Att under tiden söka afvärja angrepp på Skåne var den uppgift, som nu framställde sig för generalguvernören därstädes, grefve Magnus Stenbock. I krigen mot Frankrike på 1690-talet hade Stenbock utbildats till en framstående militär. Vid Narva och Kliszow hade han inlagt stor berömmelse och i allmänhet under det polska kriget

Sidan 15

framstått som en af Karl XII:s bästa generaler. Från Sachsen hade han år 1707 sändts hem att öfvertaga styrelsen af det skånska generalguvernementet. Han hade såsom generalguvernör varit ifrigt verksam till Skånes bästa; under honom hade kommissioner hållit räfst med oegentligheter och missbruk i förvaltningen, och för böndernas väl hade han på allt satt sökt sörja. Ingen af de föregående svenska guvernörerna hade så som han vinnlagt sig om att skona och för hårdhet i styrelsen skydda befolkningen, och han hade redan såsom ingen svensk styresman i Skåne före honom vunnit de underlydandes hjärtan. Med sin kraft och sin alltid vaksamma omvårdnad, med sitt glada och hurtiga lynne hade han gjort sig i högsta grad populär bland alla samhällsklasser i Skåne, och Magnus Stenbocks egen popularitet återföll på den svenska styrelsen i det för ej längesedan dansksinnade landet. Det gällde nu att också försvara det.

Stenbock var redan tidigt väl underrättad om de danska rustningarna. Den svenska envoyén i Köpenhamn, Leijonclou och den svenske postkommissarien i Helsingör, Barkman, sände honom flitigt meddelanden om hvad som förehades å den danska sidan, och äfven på andra sätt, genom resande och tillfälliga korrespondenter, fick man underrättelser därom.

Den 18 augusti 1709 hade Stenbock fått upplysningar om förhållandena i Danmark af den art, att han ansåg anfallet oundvikligt och nära förestående, och han började nu genast vidtaga försvarsåtgärder.

De enda trupper, som ännu stodo att använda i fält vid ett danskt angrepp på Skåne, voro det skånska tremänningsregementet till häst, kommenderadt af öfverste Gröran Gyllenstierna, samt ett kompani ståndsdragoner. Tremänningsryttarne skulle vara 1,066 man; de voro visserligen öfvade, men deras utrustning var bristfällig. Flintlåskarbiner hade de ej eller åtminstone i ganska litet antal; stöflarna voro 20 år gamla, rockarna voro redan vid regementets första uppsättande gamla och dåliga och hade sedan dess icke blifvit ersatta med nya, kappor hade ej alla ryttarne fått, och flera till utrustningen hörande mindre per-

Sidan 16

sedlar synas aldrig hafva blifvit till regementet utdelade. Trossdrängar funnos inga.1

I Skåne funnos år 1709 endast två egentliga fästningar: Malmö och Landskrona. Dessa voro emellertid alldeles icke i fullgodt försvarsskick. Vid Malmö fästning »låg contrescarpen alldeles öde.», batterierna voro icke fodrade, pråmar och flottar felades och magasinen voro ytterst klent försedda.2 Garnisonen var mycket svag. Den skulle bestå af 700 man utaf Smålands fyr- och femmänningsregemente till fot samt 300 man af öfverste Sinclairs regemente, men denna i och för sig ringa styrka var genom sjukdomar ytterligare försvagad. Kommendanten, det småländska fyr- och femmänningsregementets chef, öfverste Hugo Hamilton, beräknade, att till garnison i Malmö behöfdes 4,840 man, af hvilka 900 då afsågos för slottet ensamt: denna beräkning vore gjord »efter tidens lägenhet» och icke »efter gemenligen observerade regler», ty skulle man följa dem, åtginge mycket mera folk.3

Vid Landskrona fästning voro förhållandena likartade med dem i Malmö. Fästningsverken befunno sig i dåligt skick, och i magasinen fanns intet annat än en del råg och korn.4 Kommendant var öfverste William Sinclair, men han hade som garnison ej mer än tre kompanier af sitt regemente samt 68 artillerister, och denna styrka var mycket klent försedd med befäl: Sinclair hade hos sig endast l kapten, l kaptenlöjtnant, 2 löjtnanter och 2 fänrikar.

I det numera i all hufvudsak öppna Helsingborg var förlagd en liten trupp af 36 man af Sinclairs regemente under regementskvartermästaren Peter Bäfverfelt.5

Kristianstad, som varit en mycket stark fästning och under de föregående skånska krigen spelat en så betydelsefull roll, hade efter den senaste freden fått sina fästningsverk slopade och var nu endast en öppen stad. Det skulle

Sidan 17

  1. Jfr mönsterrullan för april 1710 K. och Gyllenstiernas bref till defensionskommissionen juni 1710 S.
  2. Stenbock till D. K. 22 aug. 1709 S.
  3. Stenbock till D. K. 16 sept. 1709 S.
  4. Stenbock till D. K. 21 aug. 1709 S.
  5. Sinclair till Stenbock 19 juni 1709 G.

 

snart visa sig, att det varit ett svårt missgrepp att nedlägga denna fästning, som genom sitt läge varit af yttersta vikt för att vidmakthälla förbindelsen mellan Skåne och Blekinge, dubbelt viktigare nu, sedan Blekinge inom sitt område hade den dyrbara svenska flottan med alla dess förråder.

Karlshamn hade kvar sitt kastell med en svag garnison. Till Karlskronas och flottans skydd funnos ännu inga trupper förlagda.

De halländska fästningarnas tillstånd var i likhet med de skånskas föga trösterikt. I fästningsverken i Halmstad hade vallarna stora brescher, utanverken voro förfallna, palissaderingen var upprutten och den stora tegelmuren ut mot Nissan till halfva sin längd nedfallen. Inga vapenförråd funnos, ej heller förrådsrum eller rum för ammunition eller ens rum för garnisonen. Denna senare bestod endast af 300 man af det Sinclairska regementet med 5 officerare. Landshöfdingen, den erfarne generalmajor von Fersen, framhöll för defensionskommissionen, att under det förra skånska kriget hade Halmstad haft nära 2,000 mans besättning.1

I Varbergs ytterst bristfälliga fästning lågo endast 87 man under befäl af den gamle, helt orkeslöse öfverstlöjtnanten Gyldenär. Det beräknades, att Varberg behöfde 800 mans garnison.

Det var alltså ej stora resurser man hade att tillgå för det sydligaste Sveriges försvar mot den hotande faran. Stenbock grep emellertid genast med brinnande ifver verket an.

Den 20 augusti sammankallade han i kungshuset i Malmö kommendanten öfverste Hamilton med hans regementsofficerare, alla guvernementstjänstemännen, Malmö stads borgmästare och råd samt en del af borgerskapet. För denna församling utvecklade han, huru nödvändigt det under förhandenvarande konjunkturer vore att sätta fästningen i ordentligt skick, och han uppmanade därefter alla att enigt och godvilligt arbeta på anskaffandet af allt hvad som härtill behöfdes. Särskildt bad han borgarne förse sig med

Sidan 18

  1. Fersen till D. K. 27 aug. 1709. S.
    Rutensköld till D. K. s. d. S.

proviant för människor och djur på ett par månader och gaf dem härför någon lindring i tullafgiften; han begärde vidare, att de skulle lämna uppgift på allt timmer och trävirke de ägde och lofvade betalning därför, ifall det skulle behöfvas för kronans räkning; slutligen manade han att iakttaga all försiktighet i umgänget med främlingar. Hans ord vunno genklang, och de församlade lofvade strax att hafva allt osparadt till kronans tjänst och landets försvar. Följande dag utgick till hela guvernementet Stenbocks order om arbete och leveranser för fästningarnas iståndsättande och förseende med nödiga förråd; därjämte befalldes, att öfver hela landskapet skulle resas vårdkasar, för att ett fientligt anfall strax kunde öfverallt blifva kändt.

Den 22 augusti aflät Stenbock till defensionskommissionen sin första rapport om den från Danmark hotande krigsfaran: 18 krigsskepp utrustades i Köpenhamn och folk värfvades där flitigt. Guvernören framhöll vidare för defensionskommissionen, i huru dåligt försvarsskick allting i Skåne befann sig och huru föga man från svensk sida ännu kunde sätta säker lit till den skånska befolkningen, som ännu till god del var med släkt- och vänskapsband knuten vid sina forna landsmän på andra sidan Sundet. Slutligen framhöll han nödvändigheten af att Kristianstad befästades.

Stenbock hade på egen hand tagit de första stegen till fästningarnas bringande i någorlunda försvarbart skick. På egen hand lät han också försätta på fältfot den lilla truppstyrka han hade i Skåne. Redan den 23 augusti gaf han order om det skånska tremänningsregementets och ståndsdragonkompaniets sammandragande. Att det förra regementet redan så tidigt fick uppbrottsorder hade sin grund äfven i andra omständigheter än själfva krigsfaran. Officerarne förklarade nämligen för Stenbock, att då ryttarne voro infödda skåningar, kunde man ej allt för mycket lita på deras trohet mot den svenska öfverheten: om de finge ligga stilla i sina hem, till dess att det danska anfallet vore omedelbart förestående, kunde man befara, att de vid uppbrottet skulle hålla sig undan och, i stället för att komma under fanan, med vänner och frånder gifva sig till

Sidan 19

skogs och bilda snapphaneband; bättre vore det därför att genast kompanivis samla dem. Stenbock tog rådet i öfvervägande, och hans order lydde, att ryttmästarne skulle under förevändning af generalmönstring sammandraga hvar och en sitt kompani på de vanliga kompanimötesplatserna. Likaledes befallde han, att ståndsdragonkompaniet skulle sammandragas och att alla i Skåne befintliga ordinarie- och fördubblingsbåtsmän skulle — som det hette för att mönstras — samlas i Malmö.1

Sammandragandet af det skånska tremänningsregementet skedde raskt, som det vill synas hufvudsakligen under ledning af öfverstlöjtnanten Henning Adolf Kruse. Den 27 och 28 augusti samlades kompanierna vid Åby, Röinge, Hör, Annelöf och Dalby.2

Beväpning och utrustning lämnade emellertid mycket öfrigt att önska. Bristerna i munderingen kunde nu i brådskan ej afhjälpas, men tvingande nödvändigt var det att skaffa ordentliga vapen och ammunition. Regementet hade två olika slags eldvapen, hjullåskarbiner och flintlåspistoler; de förra voro, enligt hvad öfverste Gyllenstierna inrapporterade, alldeles odugliga. Defensionskommissionen, som skulle råda bot härför, befallde Stenbock att draga försorg om att rusthållarne anskaffade nödiga vapen och munderingar.3

Men Stenbock insåg, att man ej kunde pressa bönderna för hårdt. Rusthållarne skulle ju omedelbart börja nyuppsättandet af de båda ordinarie skånska kavalleriregementena, och det ginge ej an att inför den hotande faran från Danmark lägga allt för stora bördor på dem. Han förklarade för defensionskommissionen, att det vore omöjligt att utföra befallningen; på många rusthåll funnes ej mer än en enda man, hvilken med tillhjälp af en piga och en gosse skötte jorden. Han påminde äfven om att Kungl. Maj:t vid dessa regementens uppsättande lofvat att själf förse dem med gevär. Han anhöll därför att af krono-

Sidan 20

  1. Amiral. kolleg. till Stenbock 28 aug. 1709. G.
  2. Kruse till Stenbock 27 aug. 1709. Ryttmästare Gyllenpamp till densamme 28 aug. 1709. G.
  3. D. K. till Stenbock 11 sept. 1709. G.

 

förråden i Kalmar få flintlåskarbiner, hvilka skulle betalas af rusthållarne, sedan man fått fred.1

Följden blef också, att rusthållarne sluppo undan denna utgift och att krigskollegiet anskaffade de behöfliga vapnen. Ur faktorirustkammaren i Ronneby utlämnades och sändes till Malmö för truppernas i Skåne behof 670 flintkarbiner, 540 par pistoler och 160 dragonbajonettmusköter.

Dessutom skulle landshöfding Lindhjelm i Jönköping aflämna 1,000 par pistoler och 800 karbiner. Räckte ej detta, bemyndigades Stenbock rekvirera ännu mera från tyghuset i Kalmar.2

Hade rusthållen än befriats från skyldigheten att skaffa nya vapen åt ryttarne, så fingo de dock vidkännas dryga kostnader för regementet. Statskontoret förklarade i en skrifvelse af den 15 September till Stenbock, att trupperna finge underhällas af landet, ty inga publika medel funnes att för detta ändamål tillgå.

De sammandragna kompanierna måste för sitt underhåll lita till rusthållen och fingo under en tid af i det allra närmaste en månad proviant och foder från dessa. Därefter fingo äfven andra samhällsklasser bidraga. Ryttarne hänvisades till »husmanskost» i kvarteren, d. v. s. att inkvarteringsvärden fick släppa till underhållet. Ryttaren skulle visserligen till sitt uppehälle hafva 3 öre silfvermynt om dagen, men detta var ej tillräckligt, och hö och hafre åt hästarna fick inkvarteringsvärden utan vidare lämna för intet. Landskrona stad fick på detta sätt underhålla 4 kompanier.3

Ståndsdragonkompaniet, kommenderadt af kapten Dahlepil, drogs in till Malmö för att förstärka garnisonen där.

Tremänningsregementets kompanier drogos redan i början af september samman till två afdelningar. Regements-

Sidan 21

  1. Stenbock till D. K. 23 och 26 sept. 1709. S.
  2. Krigskollegiet till Stenbock 8 sept. 1709. G.
    Vapenförrådet i Sverige synes hafva varit ganska godt, ehuru det ej räckte fullt till för de kraf, som de nu inträdda abnorma förhållandena förorsakade. Enligt bref från den t. f. landshöfdingen Königsfelt i Kalmar till Stenbock 21 sept. 1709 (G), funnos då i Kalmar tillgängliga 4,155 infanterigevär, 2,068 dragonmusköter, 1,548 karbiner, 4,867 par pistoler, 1,324 pikar, 319 trummor, 29,330 gevärs-, 4.400 karbin- och 1,800 pistolflintor.
  3. Gyllenstierna till D. K. 8 okt. 1709. S.

chefen, den numera till generalmajor utnämnde Göran Gyllenstierna, ställdes med 800 man i Landskrona och närmast liggande byar; till Ystad förlades 200 man under befäl af major Anton Johan Morman.1 Man hade nu alltså observationsafdelningar på de ställen, i hvilkas omnejd danska landstigningar möjligen kunde befaras.

Sedan Stenbock i Malmö satt arbetena för försvaret i gång, reste han till Landskrona för att där tillse hvad som närmast behöfde göras och gifva order därom. Kommendanten öfverste Sinclair var frånvarande och vistades för tillfället i Göteborg, men skyndade nu genast till sin post.2

Den 2 september var Stenbock i Kristianstad. Han skall här hafva öfverlagt med generalamiralen Hans Wachtmeister.3 Ändamålet med hans resa synes dock i lika hög grad hafva varit att undersöka terrängförhållandena och möjligheten af ett nytt befästande af Kristianstad. Han hade med sin fältherreblick strax insett, huru viktigt det skulle vara att hafva en fast punkt i östra Skåne och vid Helgeålinien. Äfven om danskarne fästade sig i provinsens västra del, i Sundstrakterna, skulle man ju kunna göra dem kraftigt motstånd, om man hade en stark ställning vid Helgeå. Af ännu större vikt var Helgeålinien, därigenom att den skyddade Blekinge och det öfvermättan viktiga Karlskrona med flottan för hastiga anfall västerifrån, så framt den själf kunde göras till en barrier mot fienden. Det förefaller också nästan oförklarligt, att Karl XI, på samma gång han bygger Karlskrona och dit förlägger så godt som hela den svenska sjöstyrkan, slopar den fästning, som genom sitt läge var likasom enkom afsedd att vara

Sidan 22

  1. Gyllensticrna till Stenbock 7 sept. 1709. G.
  2. Stenbock uppgifver i sin relation till Karl XII om kriget i Skåne (dat. 5 maj 1710), att han den 26 augusti begaf sig till Landskrona för att »öfverse och vidare reglera defensionen». Man skulle dock kuuna misstänka, att ett minnesfel här föreligger, och besöket här i verkligheten skett före denna dag. I Skånska guvernementsarkivet finnes nämligen ett bref från öfverste Sinclair till Stenbock, dateradt Landskrona den 26 augusti och samma dag framkommet, i hvilket bref Sinclair beklagar, att han var i Göteborg, då Stenbock mönstrade Landskrona, och med hvilket han nu sänder sitt memorial om de försiktighetsåtgärder, som böra företagas. Detta tyckes visa, att Stenbocks besök i Landskrona ägt rum några dagar tidigare.
  3. Loenbom, II: 13.

en första förmur mot anfall till lands på Blekinge och flottan.

Stenbock såg genast vikten af att Kristianstad befästes och ville ej spilla tid. Redan den 9 September sände han till defensionskommissionen plan och ritning till en ny fästning. Han påpekade betydelsen af en sådan för upprätthällande af förbindelsen mellan Skåne och Blekinge, för upprättande af proviantmagasin och för tryggande af allmogens ägodelar. Han föreslog, att folket i de kringliggande häradena skulle beordras att arbeta på befästningarnas anläggande: på fyra veckor skulle man med 1000 man såsom arbetare hinna få verket färdigt. Visserligen blefve det ej någon hufvudfästning, men Kristianstad skulle dock ej kunna tagas annat än genom en långvarig belägring och »med fulla ceremonier». Generalamiralen var af samma åsikt som Stenbock och lofvade lämna lavetter från flottans förråd. Kanoner ansåg sig Stenbock också kunna anskaffa.1

Efter besöket vid Kristianstad reste Stenbock från Malmö ut till trakten vid Landskrona och Helsingborg för att närmare undersöka de ställen, som kunde anses vara mest lämpliga till landstigningsplatser för fienden. Han beledsagades härvid af kommendanten i Malmö, öfverste Hamilton. Det befanns, att Rå och Barsebäck kunde befaras blifva platsen för landstigningsförsök, och strandvakter utsattes härför vid båda dessa ställen.

Stenbock hade från början utvecklat en liflig verksamhet; från guvernementsregeringens sida hade intet försummats. Det gällde nu, hvad defensionskommissionen skulle göra, huru pass kraftigt denna den högsta försvarsmyndigheten i riket skulle komma guvernören i Skåne till hjälp.

Defensionskommissionen hade oerhörda svårigheter att kämpa med. Den hade, såsom ofvan sagts, ännu högst få trupper att disponera till de södra provinsernas försvar, och i statens kassor funnos endast föga penningar. Till flottans utrustande kräfdes emellertid stora summor — man visste ej rätt, hvarifrån de skulle tagas — och det af Karl XII anbefallda, för öfrigt oundgängliga nyuppsättan-

Sidan 23

  1. Stenbock till D. K. 9 sept. 1709 S.

det af hären var en uppgift, som ensam kunde taga det mesta af kommissionens krafter i anspråk. Det var ej så lätt att med händerna fulla af arbete och i tryckande penningenöd omedelbart vidtaga kraftiga åtgärder för försvaret mot Danmark. Därtill kom att defensionskommissionen icke har varit lika öfvertygad som Stenbock om att det danska anfallet skulle ske redan nu på hösten. Den höll det för troligare, att konung Fredrik skulle vänta till våren: hösten och den besvärliga årstiden var ju nu omedelbart för dörren. Man hoppades och trodde, att man skulle få rådrum vintern öfver. Under tiden kunde man då hinna få de nya regementena uppsatta och samlade och behöfde ej brådstörta rustningarna.

Klart var emellertid, att den i Skåne befintliga styrkan var otillräcklig och att den strax behöfde åtminstone någon förstärkning. Defensionskommissionen befallde, att nödiga rekryter för det skånska tremänningsregementet ofördröjligen skulle uppsättas och att garnisonsregementena likaledes skulle kompletteras. Till att för öfrigt förstärka garnisonerna finge Stenbock använda värfvade gardesrekryter samt så många salpetersjudare och kronoskyttar, som vore att tillgå. Några penningemedel anvisades ock till arbetet på Malmö fästning, men i alldeles otillräcklig grad: endast 2,805 daler s:mt kunde härför utanordnas till den i Malmö varande öfverstlöjtnanten vid fortifikationen Meijer.1

För Fersen och de halländska fästningarna kunde defensionskommissionen tillsvidare ej göra något. Fersen hade insändt uppgift på hvad han behöfde, men fick till svar, att han finge göra så godt han kunde. Man ställde dock i utsikt för honom någon liten förstärkning i manskap.2

Stenbocks plan om Kristianstads befästande vann icke defensionskommissionens bifall. Man invände däremot, och visserligen icke utan skäl, att då man ej hade infanteri att lägga som garnison i den föreslagna befästningen, skulle denna, om den komme till stånd, kanske blifva till

Sidan 24

  1. D. K. till Stenbock 11 sept. 1709.
    D. K:s protokoll 27 aug. 1709 S.
  2. D. K., till Fersen 7 sept. 1709 S.

 

större nytta för fienden än för de våra, och bättre vore då att låta allt förbli som det var.

Af yttersta vikt var det att sända trupper ned till Sydsverige. Defensionskommissionen förklarade, att mot den norska gränsen behöfdes nödvändigt Älfsborgs och Västgötadals regementen samt den hemmavarande bataljonen af Värmlands regemente med öfverste Weinholtz' bohuslänska dragoner och Riksänkedrottningens lifregemente till häst. Upplands m. fl. provinsers fyr- och femmänningar till häst och fot samt öfverstelöjtnant von Zeedtz' bataljon behöfdes kring Stockholm, och mycket ansåg man sig då ej kunna nedsända till Skåne. Till flottans skydd behöfdes emellertid oundgängligen infanteri, och kommissionen sände därför ned till Karlskrona Västgöta tre- och femmänningsregemente till fot under öfverste Fredrik Köhler. Till Skåne sändes två kavalleriregementen, nämligen Västgöta regemente under öfverste Lars Hierta samt Västgöta och Smålands tre- och femmänningsregemente under öfverste Gustaf Fredrik Lewenhaupt, en broder till general Adam Ludvig Lewenhaupt. Något svenskt infanteri kunde ej sändas, utom det att två i Stockholm förlagda kompanier af Hamiltons småländska fyr- och femmänningar fingo afgå att förstärka sina kamrater i Malmö.

Defensionskommissionen hade emellertid äfven något tyskt infanteri att tillgå. Sachsiska fångar hade under det polska kriget trädt öfver i svensk tjänst, och af sådana hade bildats flera bataljoner. De hade hittills användts i Finland mot ryssarne. Man beslöt nu att till det egentliga Sverige öfverföra ett regemente under öfverste Johann Baptista Schomer och en bataljon under öfverstlöjtnant Eberhard von Straelborn. Det Schomerska regementet sändes i oktober 1709 ned till Göteborg; det synes vara ett bevis på att defensionskommissionen ansåg faran vara nära för infall från Norge. Hvad den Straelbornska bataljonen angår, uppgjordes en plan, äfven med hänsyn till förmodad mindre pålitlighet hos densamma, att insticka dess manskap bland de svenska trupperna i garnisonerna i Malmö, Landskrona och Halmstad. Det skulle just ej blifva någon betydande förstärkning till någotdera stället, och planen öfvergafs

Sidan 25

snart. I stället beslöts i midten af oktober,1 att den samlade bataljonen skulle sändas till Skåne och där ställas till Stenbocks disposition.

Hvad öfverbefälet i Skåne angick, beslöt defensionskommissionen, att om Malmö skulle blifva belägradt, skulle Stenbock leda fästningens försvar, och i sådant fall skulle Gyllenstierna, dock under Stenbocks öfverbefäl, kommendera styrkan i fält.2

Det dröjde emellertid, förrän de bestämda regementena kommo. Köhlers regemente låg i Västergötland och Dalsland; den ena bataljonen hade hela tiden varit hemma, den andra hade 1704 förts till Livland, men var nu också hemma. Den förra bataljonen bestod. såsom fallet ännu var vid de flesta svenska regementena, till två tredjedelar af musketerare, till en tredjedel af pikenerare; den andra bestod af musketerare. Regementet skulle vara 1200 man starkt, men uppgafs f. n. endast hafva 920 man under fanan.3 I slutet af september var det i full marsch till Karlskrona.

De båda kavalleriregementenas marsch gick ej särdeles fort. Lewenhaupts regemente måste först förses med nya karbiner, enär de gamla voro alldeles odugliga. Stenbock fick påskynda marschen, men regementena ankommo först långt fram i oktober till Skåne. Stenbock reste själf upp till Engelholm för att taga mot dem. Den 18 oktober kommo 2 kompanier af Lewenhaupts regemente, resten två dagar senare; regementet förlades till Kjeflinge för att där invänta Hiertas ryttare. Dessa anlände den 27 oktober.

Straelborns sachsare voro ännu kvar i Wiborg och kunde ej väntas på länge ännu.

Båda de ordinarie regementena i Skåne, det norra och det södra Skånska kavalleriregementet, hade varit med Karl XII i Polen och Ryssland och hade blifvit fångna genom kapitulationen vid Perevolotjna. Frågan var nu, om man med den hotande krigsfaran för dörren skulle kunna förmå rusthållarne att åter uppsätta de båda regementena.

Sidan 26

  1. D. K:s protokoll 15 okt. 1709 S.
  2. D. K. till Stenbock 11 sept. 1709 S.
  3. Köhler till D. K. 10 sept. 1709 S.

Redan den 28 augusti 1709, förrän olyckan i Ukrajna var i sin fulla vidd känd, hade rådet befallt, att då inga rekryteringsrullor kommit från konungens arme på två år och afgången torde vara ansenlig, skulle för alla de utkommenderade regementena rekryter hållas i beredskap, så att tre rust- eller rotehållare satte upp en fullt munderad rekryt; då rullorna ankomme, kunde jämkning ske. Endast några dagar härefter ankom Karl XII:s kungörelse af den 11 juli, i hvilken befalldes, att alla de infanteriregementen, som gått förlorade i Ukrajna (samt Östgöta kavalleriregemente), skulle uppsättas och att för öfrigt alla rusthållarne skulle hålla sig beredda till rekrytering. Att uppsätta de båda ordinarie skånska kavalleriregementena var under de förhållanden, som rådde, särskildt svårt. Rusthållen voro fattiga och hade att utgöra ansenliga kostnader för det på fältfot satta Gyllenstiernska tremänningsregementet. Man måste också ställa stora kraf på de skånska bönderna för fästningarnas förseende med proviant och magasiners inrättande.

En särskild svårighet tillkom nu. Den 31 augusti hade statskontoret befallt, att af den skånska guvernementsstatens medel skulle aflevereras 78,500 daler r:mt till amiralitetet i Karlskrona för att af detta användas till flottans utrustande. Stenbock skulle lämna regementenas i ränteriet innestående medel, och där de ej räckte, skulle beloppet fyllas af kontributioner; några sådana voro emellertid ännu icke inkomna och tillgängliga. Stenbock aflämnade strax 23,500 daler, utgörande medel, som stodo inne för adelsfanans och det norra skånska kavalleriregementets räkning. På samma gång skref han såväl till statskontoret som till amiralitetet, att mera ej kunde lämnas. Det förhölle sig nämligen så, att resten af det fordrade beloppet delvis vore sådant som blifvit olagligen utkräfdt af rusthållarne och enligt kommissioners beslut nu skulle återlämnas till dessa. Dessutom hade Stenbock, förutseende starka rekryterings- och rustningsutgifter, i klok omtanke förmått rusthållen att på förhand erlägga, de nordskånska hvardera 30 och de sydskånska hvardera 20 daler. Detta hade skett 1708, jämte det att rusthållen ordentligen då fullgjort sin

Sidan 27

rekrytering. I Malmö ränteri stodo sålunda 42000 daler, som egentligen tillhörde rusthållen, och Stenbock hade redan i kungörelser till rusthållarnes uppmuntran meddelat dem, att deras under fjoråret gjorda sammanskott nu skulle komma dem till godo. Utan guvernörens vetskap hade emellertid guvernementskamreraren upptagit beloppen i fråga på de förslag, som månatligen insändes till statskontoret, och i sin penningenöd lade detta beslag på summan, såsom nämndes för amiralitetets räkning.

Öfver Stenbocks vägran att utlämna hela summan klagade amiralitetet »i fast eftertänklige termer» hos statskontoret och förklarade sig nödvändigt behöfva penningarna. Stenbock å sin sida vände sig till defensionskommissiorien. Ordalagen i hans bref visa, huru upprörd han var: det ginge honom så mycket mera till sinnes som »han genom sin goda intention varit vållande till dessa rusthållarnes penningars insättande och nu bortmistande, då Gud och hvar man visste, huru öm han vore om bondens konservation.»

Det hjälpte ej. Nöden hade ingen lag, och statskontoret upprepade sin befallning. Det medföljande löftet om framtida ersättning var endast en klen tröst i den rådande fattigdomen. Det var en rättskränkning, och den blef ej bättre därför, att man i andra delar af landet tillgrep liknande åtgärder. Stenbock aflevererade medlen med förklaring, att det ej skulle kunna läggas honom till last, om flottan skulle komma att sakna något, men han hemställde därjämte, om statskontoret borde tagit dessa medel, som voro rusthållarnes och endast för större säkerhets skull insatts på ränteriet, och han beklagade att han själf nu komme i en »slät kredit» hos bönderna och förmodligen ej skulle kunna få de båda regementena uppsatta.1

Rusthållen fingo alltså gripa sig an utan att åtnjuta de lättnader, hvilka de sökt bereda sig. »Jag kan som redlig man vittna, att en större uselhet hos invånarna här finnes än någon människa tror»,2 skref Stenbock, men han

Sidan 28

  1. Statskontoret till Stenbock 22 och 28 sept. 1709 G. Amiralit. koll. till Stenbock 15 sept. 1709 G. Stenbock till D. K. 26 sept. 1709 S.
  2. Stenbock till D. K. 30 sept. 1709.

fann ändock, att nyuppsättningen trots alla svårigheter dock gick bättre än man kunnat tro. Särskildt i Helsingborgs- och Landskronatrakterna visade rusthållarne stor redobogenhet. De hästar, som anskaffades, voro emellertid nästan öfverallt dåliga, och munderingar kunde ej strax skaffas. Stenbock anhöll hos defensionskommissionen, att man måtte till munderingarnas anskaffande få af banken låna 20,000 daler s:mt på alla rusthållsräntorna, men svaret blef, att detta var omöjligt.

Det var ej Stenbocks mening att använda de nyuppsatta rekryterna som kavalleri, ej minst därför, att han icke trodde sig kunna fullt lita på de skånska ryttarne, då det skulle gälla mot danskar. Hans mening var därför från början att förlägga detta manskap till fästningarna, ehuru han ej strax lät detta blifva kunnigt, då utsikten till att läggas in i en fästning och där få utstå belägring ej var rekryterna behaglig. Det antal nya ryttare, som uppsattes, steg till öfver 1000.

Mönstringar med detta manskap höllos af Stenbock i slutet af september och i oktober i Landskrona, Kristianstad, Lund och Ystad.

Defensionskommissionen gaf Stenbock bemyndigande att till försvaret sammandraga kronoskyttarne och salpetersjudarne i Skåne och Småland. Det skedde emellertid endast med salpetersjudarne. De skånska samlades mot midten af september vid Dalby och drogo därifrån in i Malmö fästning; såsom de flesta andra skåningar ansågos de ej vara allt för mycket att lita på och användes därför ej utom fästningsvallarna. De voro till antalet mellan 200 och 300. De småländska salpetersjudarne samlades efter de skånska, men visade sig trotsiga och uppstudsiga. De hade af landshöfdingen i Kronobergs län Gustaf Faltzburg samlats och sändts ned till den skånska gränsen, där en af Stenbock utsänd officer, kapten Ingelotz, skulle mottaga dem.

Till antalet synas de hafva varit närmare 300. Då Ingelotz den 11 oktober vid Loshult skulle öfvertaga befälet öfver dem, tillställde de ett stort uppträde.

Länsmannen, som hade deras förplägningspenningar om hand, hade aflägsnat sig med dessa, och då salpetersjudarne

Sidan 29

dessutom af en bondkvinna i Loshult fingo höra berättelsen, att deras redan i Malmö inryckta yrkesbröder ej fingo mera än tre öre silfvermynt om dagen till underhåll och ledo hunger, nekade de att lyda, skockade sig samman på ett stort stenrös och förklarade under stort tumult, att de »hellre ville låta sig partera än gå åt Malmö att låta sig ihjälsvälta». Genom den medföljande inspektorens och Ingelotz' förmaningar och hotelser lugnades de emellertid, dock först sedan Ingelotz måst lofva dem sex öre om dagen samt högtidligen försäkrat dem, att de, förr än de gingo in i Malmö, skulle få generalguvernörens bestämda löfte om tillräckligt underhåll. Kaptenen skref till Stenbock och anhöll enträget, att en sådan försäkring måtte under vägen meddelas dem, »såsom omöjligt är att få dem på annat satt in i fästningen utan manspillan».1

Såväl af de skånska som de småländska salpetersjudarne rymde under marschen åtskilliga sin kos och ströfvade under den närmaste tiden omkring på landsbygden under föröfvande af allehanda ofog. Ännu omkring den 20 november svärmade 40 à 50 af dem omkring i nejden kring Dalby, och satte, beväpnade som de voro, skräck i den fredliga befolkningen.2 I Malmö var man ängslig häröfver, enär den faran låg nära till hands, att dessa band kunde blifva kärnan till snapphaneskaror. Stenbock lät utgå ett formligt plakat med löfte om pardon för dem, som godvilligt återkomme till Malmö, men detta hade ingen påföljd. Rymlingarne drogo sig emellertid snart upp till Göinge och Småland.

Redan i augusti månad, alltså då krigsfaran först började hota, hade Stenbock planerat särskilda folkuppbåd till de ordinarie truppernas förstärkande, och han fasthöll denna tanke under hela fälttåget. Idén var ej alldeles ny; under det närmast föregående skånska kriget hade Karl XI:s här under en del af året 1677 varit åtföljd af ett bondeuppbåd, och detta hade varit närvarande i Landskronaslaget, där det, ehuru det ej egentligen deltagit i striden, spelat en viss roll, visserligen mest därför, att

Sidan 30

  1. Ingelotz till Stenbock 15 okt. 1709. E.
  2. Coijet till Stenbock 22 nov. 1709. E.

danskarne på afstånd tagit bondeskarorna för reguljära trupper och dragit sig tillbaka. Den 22 augusti föreslog Stenbock för defensionskommissionen, att de 2000 rusthållarne i Skåne skulle antingen själfva komma eller sända hvardera en dräng med klippare för att förstärka de ordinarie trupperna. Vidare skulle, om svenska trupper nedsändes till Skåne, några tusen man skånsk allmoge uppbådas för att, kommenderade af i Skåne boende, afskedade officerare, stöta till armen. Defensionskommissionen gaf emellertid ej något bestämdt svar härpå utöfver allmänt hållna uppmaningar och bemyndiganden att med regementenas uppsättande och landets försvar öfver hufvud göra hvad som bäst göras kunde.

I början af oktober utvecklade Stenbock ytterligare sin plan om ett bondeuppbåd. Det hade då allt mera klart framträdt, att det danska anfallet skulle komma att riktas mot Skåne, och Stenbock bad nu defensionskommissionen gifva landshöfdingarne i Småland befallning att vid fiendens anfall uppbåda allt vapenfört manskap i sina län för att, beväpnade med bössor — »eftersom alla småländingar gemenligen kunna skjuta» — eller hvad gevär de eljest kunde skaffa, gå till Skåne, där Stenbock så ville blanda dem med sina uppbådade skåningar.

Hvad Stenbock hade i sikte, då han föreslog dessa uppbåd, var säkerligen ej endast att förstärka den egentliga hären, utan också att genom sammandragandet af dessa bondeskaror hindra uppkomsten af snapphaneri, hvilket under det förra skånska kriget gjort de svenska härarna så stort afbräck.

Defensionskommissionen ville emellertid ännu ej vidtaga så genomgripande åtgärder som de af Stenbock föreslagna, utan uppsköt tillsvidare att fatta beslut i frågan.1

Förutom bondeuppbådet planerade Stenbock en borgarebeväpning i Skåne. Han lät den 8 september till städerna utgå en uppmaning, att borgerskapet skulle skaffa sig nödig mundering och öfvas i exercis till fots eller till häst, och

Sidan 31

  1. Stenbock till D. K. 3 okt. 1709. S.
    D. K:s protokoll 13 oktober 1709. S.

särskildt skulle de borgare, som sådant förmådde, sätta upp häst och karl till att vid fientligheternas början rycka in och förstärka besättningarna i Malmö och Landskrona. Stenbocks uppmaningar hade emellertid ingen betydande verkan; borgerskapet i de skånska städerna var väl också för fåtaligt och fattigt för att kunna åstadkomma något af vikt i försvarsväg.

Landskrona borgare svarade, att de visserligen gärna ville på allt sätt visa sin undersåtliga trohet och efter råd och lägenhet skulle hålla hästar i beredskap, men manskap kunde de ej skaffa, och själfva anhöllo de att förskonas från krigsexercis, då staden vore öppen och de ej gärna ville dragas in i fästningen; det fanns ej heller mer än 80 borgare i staden, och af dem voro 29 medellösa. I Ystad förklarade man sig omöjligen kunna skaffa ryttare, men var villig att exercera till fots för att eventuellt deltaga i stadens försvar, dock ville man ej rycka in i Malmö fästning. Lunds borgerskap förklarade sig hvarken kunna skaffa ryttare och hästar eller något annat beväpnadt manskap. I Kristianstad visade man mest nit för denna sak. Där hade borgmästaren Sundell, redan innan Stenbocks skrifvelse anländt, af egen drift sammankallat borgerskapet, indelat det i två kompanier, förordnat befäl för dessa samt förmanat samtliga att skaffa sig gevär. Sedan Stenbocks skrifvelse kommit, tillsades borgarne att uppgifva, huru många beridna karlar de skulle kunna sända till Malmö, men de svarade härtill, att de endast kunde anskaffa sin egen mundering. Emellertid synes i Kristianstad ordentlig mönstring hafva blifvit hållen med de båda borgarkompanierna. Simrishamn kunde i likhet med de andra städerna ej uppsätta några beridna, men alla borgarne voro villiga att indelas i kompanier och lära sig fotexercis för att sedan försvara staden och orten mot ströfpartier, snapphanar och anfall från Bornholm. Två kompanier bildades, hvardera om 75 man; af de 150 kunde dock 70 ej själfva skaffa sig gevär, utan anhöllo att få sådana från fästningarnas förråd.1

Sidan 32

  1. Skrifvelser från ofvannämnda städers magistrater till Stenbock l sept. 1709. G.

Någon betydelse fick ej detta försök till borgarbeväpning, och stadskompanierna hafva under fälttåget icke veterligen kommit till användning. Det hela visar emellertid Stenbocks omtänksamhet att från alla håll söka förstärkning till försvaret, och det visar äfven i viss grad, hvilken farhåga som fanns för att snapphaneväsende skulle uppstå.

Under det föregående skånska kriget hade snapphanarne beredt den svenska krigföringen oerhördt stora svårigheter, särskildt hvad angick transportväsende och proviantering, och snapphanekriget hade i hög grad bidragit till förödelsen i Skåne. Nu låg det nära till hands att frukta för att, om danskarne landstege, friskytteband åter skulle samla sig och det gamla oväsendet åter skulle komma i full gång. Visserligen hade i trettio år ett kraftigt försvenskningsarbete pågått i Skåne och aktningsvärda resultat hade uppnåtts, men allt för mycket tordes man ej lita på skåningarne, om deras gamla landsmän åter visade sig under vapen.

Såväl Stenbock som de underordnade svenska ämbetsmännen hyste starka farhågor härför.1 Redan från början vidtog generalguvernören mått och steg för att söka förekomma snapphaneri. Den l september utfärdade han ett plakat att uppläsas i alla kyrkor. Han varnade häri folket för att låta bortflytta sin egendom och lämna hus och hemvist. Allt snapphaneri, rymmande ur landet eller upp i skogarna, skulle anses som landsförräderi och straffas med döden. Hvar socken och by skall svara för sina invånare och vid risk af straff återförskaffa rymlingarne; den, som ej angifver misstänkt person eller döljer honom, skall anses som förrädare. Spörjes det, att folk håller sig undan i skogarna, skola alla socknemän vara pliktiga att efterslå och fasttaga sådana rymlingar. Dessa bestämmelser voro en på förhand gifven kraftig varning mot snapphaneri.2

Sidan 33

  1. Ett egendomligt exempel på huru stor farhåga grep somliga är, att kyrkoherden Erik Herlin i Kågeröd redan den. 4 september, alltså vid blotta krigsryktena, anhöll hos domkapitlet, att om det blefve krig antingen få inställa gudstjänsterna i annexkyrkan Stenestad eller att Stenestads invånare måtte tillhållas att med säkert följe beledsaga prästen mellan kyrkorna, då det vore en besvärlig väg genom tjock skog o. s. v. upp till kyrkan på Söderåsen.
  2. Plakatet blef befordradt till trycket.

Prästerskapet, som under de senaste årtiondena tagit en så viktig del i arbetet på Skånes försvenskande, visade sig äfven nu nitiskt. Den 30 augusti, alltså innan Stenbocks plakat ännu utgått, skref biskop Steuchius i Lund till generalguvernören med förfrågan, huru det nu skulle förhållas med publikation till folket, och den 7 september höll han i stiftsstaden konferens med samtliga kontraktsprostarna; man beslöt här att särskildt anbefalla prästerna att från predikstolarna och enskildt hos åhörarna inskärpa deras undersåtliga plikter.1

Några dagar senare inkommo sexton präster från Södra Åsbo och Luggude — från Söderåsnejden — med anhållan till domkapitlet att, sedan de nu varnat sina församlingsbor för att låta tubba sig till snapphaneväsende, få tillsätta sex, åtta eller flera dugliga man i hvar socken för att bistå prästen i hvad som rörde uniformitetens och kyrkodisciplinens upprätthällande samt för att »jämväl gifva Pastor i god tid tillkänna, där någon i församlingen skulle låta sig till ofvannämnda ogudaktiga väsen benägen».2 Man ville alltså redan på förhand hafva en ordnad uppsikt öfver tvetydiga eller misstänkta personer.

I Blekinge, där snapphaneväsendet ju under förra kriget rasat vildt, hade man ej mindre an i Skåne sina farhågor och vidtog sina försiktighetsåtgärder efter mönster af Stenbocks, men på ett ännu verksammare sätt. Här anordnades nämligen en verklig uppsikt i socknarna.

Landshöfding Adlersten sammankallade till ett möte i Ronneby den 14 september alla nämndemännen i Blekinge samt ett antal andra bönder, 8 från hvarje större socken och 4 från hvarje mindre. Han talade till de församlade, påminde dem om alla de lidanden snapphanefejderna i det senaste kriget bragt öfver provinsen, bad dem besinna, att Sverige nu, sedan Karlskrona blifvit anlagdt och flottan förlagts dit, aldrig kunde släppa Blekinge och uppmanade dem slutligen att öfverlägga om hvad som borde göras.

Sidan 34

  1. Rådet hade den l september affärdat skrifvelse till biskop och domkapitel om förmaningar till folket att kraftigt understödja öfverheten, men då konferensen hölls redan den 7 september, måste biskopen redan före ankomsten af rådets skrifvelse af egen drift hafva sammankallat prostarne.
  2. Biskop Steuchius och domkapitlet till Stenbock 13 sept. 1709. G.

Bönderna höllo nu för sig själfva en två timmar lång öfverläggning, hvarefter de med landshöfdingen fattade beslut om särskilda åtgärder för afvärjande af allt snapphaneri. Nästkommande söndag skulle allmogen vid kyrkorna indela sig i rotar om tio till tolf man i hvarje: i spetsen för hvar rote ställes en »redlig och behjärtad» man, hvilken alla skola åtlyda. Lista för hvar rote skulle uppgöras och insändas till kronofogden. Rotmästaren skulle ansvara för att ingen inom roten slår sig till något löst parti; den, som så gjorde, skulle af roten införpassas till fästning och kunde, om han satte sig till motvärn, dödas. På bestämd dag — den 21 september — skulle man nedbryta alla de stugor och hus, hvilka lågo så långt borta från byarna, att man ej kunde föra nödig kontroll öfver deras invånare. Rotmästarne skulle hvar söndag taga reda på hvad som kunde hafva händt i socknen och afgifva rapport därom till öfverheten. Rotarna skulle bistå hvarandra i händelse af behof, och vid infall af fienden skulle deras manskap, försedda med gevär och sex dagars kost, komma dit landshöfdingen kallade dem.

Adlersten var särdeles nöjd med blekingsböndernas redobogenhet. Visserligen trodde han ej, att de skulle kunna göra mycket motstånd mot danska trupper, men däremot skulle de nog söka att afstyra snapphaneoväsen: de vore nu mycket annorledes sinnade än under det senaste kriget.1 Det beslut, som fattades den 14 september, blef verkligen till en viss grad satt i verket, i det att flera rymlingar i skogarna blefvo gripna af allmogen och öfverlämnade till landshöfdingen.

Den 27 september samlade Stenbock på Malmö torg omkring sig alla garnisonens officerare, de civila ämbetsmännen jämte magistrat och borgare för att taga förnyad trohetsed af dem. I vältaliga och bevekande ord talade han här till dem. Han nämnde om olyckan i Ukrajna, att den borde anses som en försynens skickelse och ett Guds straff för folkets synder. På konungen och hans arme finge man ej skjuta skulden, och det vore en stor lycka och Guds nåd, att konungen vore räddad och lefde. Nu skulle nog

Sidan 35

  1. Adlersten till D. K. 18 sept. och 25 sept. 1709. S.
fiender vilja fiska i grumligt vatten, men deras uppsåt skulle blifva till intet, om blott hvar redlig svensk gjorde sin skyldighet och man särskildt här förband sig att värja sig till sista man. Man skulle minnas, huru konungarne Karl Gustaf och Karl XI sträfvat att underlägga sig och behålla Skåne och icke »mera undandragit sig att därför kläda blodiga skjortor än deras tappre man, som låtit sitt blod rinna på sandhögarna för Köpenhamn, Halmstad, Lund och Landskrona». Och Stenbock, som i sju år följt konungen i fält, vore vittne, att han med oförliknelig frimodighet ginge fienden under ögonen för att erhålla en säker och beständig fred åt sina undersåtar. Skåne vore nyckeln till Sverige och Malmö nyckeln till Skåne. Stenbock ville offra lif och blod för deras försvar och i allt dela fara och besvär med dem, som nu hörde honom.

Han aflade därefter själf ånyo trohetseden, och de församlade följde strax efter på rådhuset hans exempel.1

Det var ett viktigt ögonblick och en betydelsefull akt. Nu då faran nalkades, hade Stenbock förmått Skånes förnämsta stad att högtidligt och, som det vill synas, rent af entusiastiskt, förklara sig såsom svensk.

Under det att på detta sätt rustningar i olika riktningar vidtogos, fortgingo äfven rastlöst arbetena på fästningarnas iståndsättande och provianterande.

Från häradena kring Malmö uppbådades bönder med vagnar och dragare att arbeta på förbättrandet af Malmö vallar; någon betalning för detta arbete synes man ej hafva kunnat lämna. Äfven andra städer fingo hjälpa till. Så voro t. ex. alla Ystads tirnmermän vid fästningsarbetet i Malmö.

I Landskrona hade Sinclair redan den 13 september utkräft så mycket arbete af garnisonen, att denna var alldeles uttröttad, och nu inkallades några hundra bönder till hjälp vid palissadering och dylika arbeten. Sinclair hade önskat rifva ned kyrktornet i staden, enär det under en

Sidan 36

  1. Det är denna händelse, som utgör ämnet för Cederströms stora tafla i rådhussalen i Malmö. Talet är aftryckt i Loenbom: Magnus Stenbocks lefverne.

belägring kunde blifva farligt för fästningen. Borgerskapet åtog sig emellertid att mura igen tornöppningarna och genom förbyggningar göra tornet oskadligt för fästningen.1

Till arbeten vid Karlskrona fästningsverk användes från och med den 10 september hvad folk som kunde fås i staden samt bönder, uppbådade från trakten intill tre och fyra mil från Karlskrona.2

På fästningarna i Halmstad och Varberg arbetades äfven, fast man här ej hade stor arbetsstyrka att tillgå. I Halmstad var borgerskapet så opålitligt, att Fersen föreslog att helt och hållet afväpna det. Bönder inkallades visserligen till arbete i Halmstad, men då ej heller de ansågos rätt pålitliga och dessutom för sitt jordbruks skull icke kunde pressas så hårdt, synes man ej hafva fått så mycket arbete af dem, som de skånska bönderna presterade.

För fästningarnas provianterande var man så godt som uteslutande hänvisad till den kringliggande landsbygden och dess leveranser, så väl som för anskaffande af förråd till magasin för den här, som skulle samlas. Den 11 september befallde defensionskommissionen Stenbock att till detta ändamål utskrifva en extraordinarie gärd i det skånska guvernementet, och den 20 september gafs liknande order till Fersen för Hallands räkning. Stenbock hyste stora betänkligheter att så hårdt betunga allmogen, och dessa blefvo ej mindre genom det nästan samtidigt med ordern om den extra gärden skedda utanordnandet af rusthållsmedlen till flottan. Han föreställde regeringen i Stockholm, att man i så farliga tider ej finge lägga för stora bördor på skåningarne, och bad, att hvad som nu skulle utkräfvas, måtte få afskrifvas på de årliga skatterna. Med tanken på hvad som nyligen händt tillade han, att om man. lofvade bönderna något, måste man ock hålla det, »ty sannerligen i vidrigt fall, där någon fiende komme i landet, stode bonden härnere ingalunda att hålla i lydno och vid sitt hemvist».

Sidan 37

  1. Sinclair till Stenbock 13 sept. 1709. G.
  2. Adlersten till D. K. 18 sept. 1709. S.
Den 21 september utfärdades plakat om proviantgärden. Hvart helt hemman skulle leverera en tunna malt eller säd, 12 kannor gryn och 4½ lispund salt kött.

Med gärdens indrifvande gick det, i hvarje fall till en början, trögt, men då Stenbock personligen tog sig af saken, kom det mera fart i verket.

Vid midten af november var Malmö verkligen i någorlunda godt försvarsskick. Vallar och öfriga fästningsverk voro upphjälpta och satta i stånd, men en svaghet var, att staden ej låg skyddad för att blifva skjuten i brand med bomber och brandkulor. Så mycket farligare var detta, som husen lågo tätt och många af dem rymde stora mängder hö, halm och ved. Stenbock lät för säkerhets skull förlägga spannmåls- och krutförråden på flera olika ställen i staden, men kände sig dock mycket ängslig; »intet beskärm mer än den allrahögstes är här att förvänta», skref han.1

Garnisonen var visserligen ej så stor, som önskligt hade varit, men den ansågs dock kunna försvara fästningen. Den bestod af:

  • artilleri: 12 officerare och under officerare, 24 konstaplar, 160 menige;
  • Adelsfanan: 4 officerare och underofficerare, 97 man;
  • beridet kavalleri: befäl och manskap, 135 man;
  • oberidna af de nyuppsatta ryttarne: 1,362 man, inberäknadt befäl;2
  • ståndsdragoner med befäl: 120 man;
  • infanteri med befäl: 1,181 man;
  • salpetersjudare: 460 (250 smålänningar och 210 skåningar).

Hela garnisonen anslogs till 3,563 man. Den synes dock ej i sin helhet hafva varit väl beväpnad; en del af soldaterna skola endast haft gamla gevär.3

I trots af alla svårigheter hade man lyckats få in så mycket proviant till fästningen, att denna kunde anses vara försedd för sex till sju månader. Af råg, korn och salt fanns inne mer än som för denna tid behöfdes; af kött hade

Sidan 38

  1. Stenbock till D. K. 17 nov. 1709. S.
  2. Dessa inlades i fästningen först sedan danskarne landstigit.
  3. K. G. Skytte till D. K. 25 Jan. 1710. S.

Punktlistan på den här sidan är ett format som inte återfinns i  Stilles bok. Där utgör istället varenda punkt ett eget stycke. I det digitala formatet används emellertid blankrader som styckeavgränsare och i det här fallet skulle det ge ett alltför rörigt intryck.

man däremot något mindre än hvad som beräknades åtgå. Man hade inne 7,439 tunnor råg, 5,591 tunnor korn och malt, 9,769 lispund kött, 126 tunnor gryn och ärter och 2,001 lispund salt. I reda penningar hade man 43,382 daler silfvermynt. Minst proviant hade Oxie, Skytts och Vemmenhögs härader lämnat; mera hade kommit från Torna, Bara och Harjager. Fräån flera adelsgods hade rik tillförsel skett; så hade grefve Pipers gods lämnat 126, de Faltzburgska arrendegårdarna 105 och de Coijetska godsen 100 oxar.

Landskrona fästning hade äfven försatts i passabelt skick, men den ansågs ej kunna hålla sig så länge som Malmö. Garnisonen var något förstärkt: till närmaste man under Sinclair hade satts öfverstlöjtnant Rutensköld. Med proviant var fästningen också tämligen försedd.1

Mot slutet af oktober blefvo tecknen till att anfallet nu snart skulle komma allt tydligare. Från Leijonclou i Köpenhamn kommo rapporter, att en eskader låg vid bommen, färdig att taga trupper ombord, och den svenske öfverstlöjtnant Cronstjerna, som gjorde en tur öfver till Danmark, såg själf, huru trupper drogo till Köpenhamn.

Stenbock förlade nu de tre kavalleriregementena till kusten för att bevaka denna på de ställen, där landstigning kunde befaras. Hiertas västgötar förlades genast efter sin ankomst den 27 oktober till Kvistofta, därifrån Rå, landstigningsplatsen i förra kriget, kunde bevakas; dagen efter fingo Gyllenstiernas och Lewenhaupts regementen intaga sina platser, det förra vid Herslöf, på höjderna nordöst om Landskrona, det senare vid Barsebäck. Den 30 oktober rekognoscerade Stenbock själf längs hela kusten från Barsebäck upp mot Helsingborg.

Han bestämde, att då danskarne kommo, skulle signalskott skjutas från Landskrona fästning, olika allt eftersom det gällde olika landstigningsplatser; 4 skott skulle betyda att det gällde Barsebäck, 6 skott Rå och Helsingborg, 8 skott båda platserna. Den 31 oktober — det var en söndag — förflöt dock i lugn och stillhet, men på måndags-

Sidan 39

  1. Magasinslistan okt. 1709 S. Särskildt fanns ett rätt stort förråd af torr fisk
     
morgonen syntes den danska flottan i Sundet, och kl. 11 kunde man se, att den styrde kurs mot Skåne. Stenbock hade helst sett, att danskarne landstigit vid Barsebäck, tydligen därför, att de då på ett för sig ganska ogynnsamt sätt skulle ställt sig mellan Malmö och Landskrona fästningar och för öfrigt genom Löddeå fått sitt första utbredningsområde ännu mera inskränkt. Ännu oviss om hvar fienden skulle söka komma i land, ansåg han sig dock fram emot middagstiden böra gifva signal med sex skott, och regementena drogo sig nu mot Rå.

Kapitel 3 - Landstigningen

Sidan 40