Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Arméer Fanor & standar Stora nordiska kriget Tennsoldater Källor & litteratur Blogg

  KÄLLOR
 
  G. A. Pipers minnen
  Gen. Major Roses Rel.
  Karl XII:s brev
 
 
  LITTERATUR
 
 
Kriget i Skåne
 

Örjan Martinsson

Kriget i Skåne 1709-1710

af Arthur Stille
 

III. Landstigningen. Den danska hären
under fälttågets första veckor.

Den 30 oktober voro de danska trupperna inskeppade på transportflottan, och på kvällen samma dag gick Reventlow själf med det öfriga generalitetet ombord. Flottan räknade icke mindre än 250 transportfartyg, konvojerade af 12 örlogsskepp. Befälet fördes af konungens halfbror, amiralen Gyldenlöve. En eskader om 2 linjeskepp och 2 fregatter var sänd att kryssa mellan Möen och Rügen för att iakttaga, om någon rörelse skulle göras med den svenska flottan från Karlskrona. Någon sådan förspordes emellertid icke. Den svenska flottan lag aftacklad i hamn och gjorde intet försök att genom manövrer till sjöss hindra en dansk landstigning i Skåne. Äfven i Kattegatt kryssade en dansk eskader; den bestod af 4 linjeskepp och 2 fregatter.1

Under hela dagen den 31 oktober var vinden ogynnsam, och Gyldenlöve ankrade därför ut för Skovshoved; för större ordnings skull indelades flottan i fyra eskadrar, och olika signaler bestämdes för särskilda skepp och regementen. Öfver allt ombord kungjordes denna dag ett kungligt plakat, som strängt förbjöd plundring och annat öfvervåld i Skåne.

Då den l november bröt in, hade vinden blifvit gynnsam; flottan lättade klockan 7 på morgonen ankar och styrde kurs mot Skåne. Själfva platsen för landstigningen var ännu ej bestämd, men närmast tänkte man på Helsingborg.2 Fram på eftermiddagen var man emellertid på red-

Sidan 41

  1. Vaupell: Den danske Hærs Historie.
  2. Reventlows protokoll öfver fälttåget. D.
den framför Rå. Det var på samma ställe, som den danska härens landstigning skedde år 1676.

Öresund gör här en svag bukt, i hvilken ligger Rå fiskläge strax norr om Rååns mynning. Fiskläget var då ej så stort som nu; hela den nuvarande norra delen synes icke hafva funnits till, utan husen lågo till öfvervägande del ned emot den krök, som ån gör nedanför bron.1 Terrängen norr om fiskläget är tämligen jämn med svag stigning inåt land, till dess att några kilometer bort en från nordväst till sydöst gående höjdsträckning framträder. Ej långt från Rå, norrut och nära stranden, låg ett moras och ännu längre åt norr ytterligare ett. Söder om Rå är den jämna kustremsan ganska smal och begränsas af en parallellt med kustlinjen gående höjdsträckning, som, sedan den vid tegelbruket vid Rudebäck afbrutits af en smal sänka, träder ut till stranden och fortsätter söderut.

Sedan flottan kastat ankar, kallade Reventlow till sig det högre befälet, och det bestämdes, att man skulle göra landstigning vid Rå; för ett landstigningsförsök vid Helsingborg var vinden ogynnsam. Öfvergeneralen gaf nu dispositioner för företaget. Landstigningen skulle ske norr om åmynningen och fiskläget; tydligen var också terrängen här lämpligare än söder om ån. Efter landsättningen skulle ju trupperna hafva både fronten och högra flanken skyddade af ån gent emot svenska rytteriangrepp. För att emellertid hålla Stenbock i ovisshet om hvar man tänkte gå i land lät Reventlow göra demonstrationer mot kuststräckan söder om Rå. En löjtnant Reventlow sändes med 30 grenadjärer i en båt att rekognoscera mot tegelbruket vid Rudebäck; från båten aflossades några skott mot Gyllenstierna och några af hans officerare, som redo längs stranden. För att ytterligare vilseleda svenskarne lades utanför tegelbruket en fregatt, som hela natten skulle låta sina kanoner spela. För öfrigt pejlades under eftermiddagens och kvällens lopp af omkring 50 båtar; dessa förde smärre stycken i framstammen och sköto in öfver land, dock utan att åstadkomma någon skada.

Sidan 42

  1. Bron öfver Råån synes hafva varit belägen på samma ställe som nu.
Landstigningen bestämdes till tidigt påföljande morgon. Generallöjtnant Gersdorff skulle föra den första afdelningen, bestående af fotgardet, grenadjärerna och en bataljon af Drottningens regemente. Närmaste tillsynen öfver de öfriga truppernas landsättande skulle föras af generalmajor Eickstedt. Båtkolonnerna skulle ordnas af schoutbynachten Sehested och kommendören Huitfeldt.

Fartygen ordnades nu »i ett slags bataillon carré» med bredsidorna mot land; kanonerna och äfven smärre stycken fingo spela in mot land och de svenska förposterna, dock utan annan skada än att en vårdkase nedsköts.

Vid signalskotten från Landskrona hade de svenska regementena satt sig i marsch; före skymningen voro de framme vid Rå, äfven Lewenhaupts, som dock haft mer än tre mil att marschera. De fingo nu intaga sina ställningar. Närmast Rå ställdes Hierta. Regementet stod med fronten mot stranden och med Raus' kyrka tätt bakom sig; dess förposter skötos fram till några små höjder strax ofvanför bron öfver Råån, på högra flodbrädden. Sydöst om Rå med byn Rya tätt bakom sig stod Gyllenstierna med skåningarne. Här hade också Stenbock sitt högkvarter. Ett litet stycke längre åt sydöst, strax väster om byn Katslösa, stod Lewenhaupt, alltså midtför den sänka, som går ut till stranden vid tegelbruket, och observerande denna.1

Truppernas uppställning visar, att Stenbock ännu var osäker om hvarest fienden skulle söka gå i land, vid Rå eller vid tegelbruket. Han hade då omsorgsfullt valt ställningar, från hvilka trupperna kunde observera båda platserna.

Klockan 8 om morgonen den 2 november anlände ombord på ett örlogsskepp det danska konungaparet, hälsadt med väldig salut från de många fartygen och från Kronborg. Nu skulle det på allvar börja; lösen var »Skåne» och fältropet »Fredrik». Reventlow själf steg jämte generalmajor Eickstedt och generaladjutanten Klepping i en slup och rekognoscerade själf hela strandlinjen. Han gaf därefter order att gå i båtarna, och Gersdorff förde, såsom bestämdt var, fram de första fem bataljonerna: gardet, grenad-

Sidan 43

  1. Croquis i Stenbocks depesch till D. K. om landstigningen.
järerna och en bataljon af Drottningens regemente. De stötte icke på något som helst motstånd och kommo utan hinder i land. Grenadjärerna gingo först: främst af alla sprang en sjöofficer vid namn Karl Thommesen, svängande en fana, i land. Det var vid själfva fiskläget, norr om åmynningen, som dessa första kolonner landade. De fingo nu taga följande ställningar. I midten ställdes grenadjärerna med front mot den öfver Råån ledande bron; själfva bryggan besattes med 100 man under befäl af kapten Schack. Till vänster om grenadjärerna stod gardet; det var vändt mot Helsingborgssidan och hade på något afstånd framför fronten det förr omnämnda moraset. Till höger om grenadjärerna ställdes bataljonen af Drottningens regemente; den var vänd åt Rudebäckshållet och hade alltså åns nedersta lopp som frontbetäckning. åt alla tre hållen sökte Reventlow på detta sätt trygga landstigningstrupperna för anfall, och de intagna positionerna stärktes ytterligare genom anbringandet af spanska ryttare framför fronten.

Under skydd af dessa försiktighetsåtgärder kunde landstigningen ostördt fortsättas. Under dagens lopp fördes större delen af infanteriet i land och intog försvarsställning. Grrenadjärerna aflöstes i bevakandet af området närmast Råbron utaf en del af prins Kristians regemente, och andra delar af samma regemente ställdes vid Rååns nedersta lopp. Befälet öfver dessa afdelningar fördes af generalmajor Rodsten. Det håll, från hvilket ett svenskt anfall syntes närmast kunna ske, var utan tvifvel åt Helsingborgssidan, mellan ån och stranden, och här ställdes också hufvudmassan af det danska infanteriet.

Det intog en ställning, som bildade nästan en rät vinkel, med den ena fronten mot Helsingborgssidan, den andra mot Råån ofvanför bron. Mot Helsingborgssidan ställdes i första linjen en bataljon af det fyenska regementet, en af prinsens af Hessen regemente, en af marinregementet, en af det jydska regementet och bataljonen af Drottningens regemente; i andra linjen en fyensk bataljon och en af prinsens af Hessen regemente. Befälet fördes af brigadjären Leegaard, generalmajor Eickstedt och brigadjären prins Karl af Hessen-Philippsthal. Med front mot ån ställdes i första linjen

Sidan 44

gardet och grenadjärerna, i andra en bataljon af marinregementet, en af det jydska regementet och en del af prins Kristians regemente. Befälet öfver dessa afdelningar fördes af generalmajor Brockdorff och generalmajor Eickstedt. För hela fronten, äfven närmast framför den del, som för öfrigt skyddades af ån, nedslogos spanska ryttare.1

Efter aflagd rapport af generaladjutanten Klepping gingo konungen och drottningen själfva i land och besågo härens uppställning. De togo sedan sitt kvarter i en liten fiskarstuga vid Rå.

Från dansk sida sades det,2 att hade svenskarne haft kanoner på höjden, hade man blifvit mycket inkommoderad, enär terrängen på själfva landstigningsplatsen var så jämn och flack. Olyckan för Stenbock var emellertid, att han inga kanoner hade, ej en gång infanteri, utan endast de tre kavalleriregementena. Skulle han med dem kunna göra något motstånd mot de landstigande danska trupperna? Han samlade omkring sig öfverstarne och de öfriga regementsofficerarne och öfverlade med dem, huruvida något försök till motvärn skulle kunna göras. Den enhälliga meningen var, att under för handen varande omständigheter intet stode att därmed vinna. Officerarne sade sig nog skola anfalla, om de finge order därtill, men det skulle ej kunna leda till något annat än onyttigt uppoffrande af folk.

I verkligheten förhöll det sig också säkerligen så. Kustlinjen och den jämna terrängen närmast intill behärskades ju af de danska krigsskeppens kanoner; enligt Stenbocks egen uppgift låg särskildt en örlogspråm, bestyckad med svåra kanoner, endast femtio steg från land. Under dessa omständigheter kunde svårligen något försök att afvärja själfva landstigningen få en lycklig utgång. Vid Karl XII:s landstigning på Sjælland år 1700 hade Leegels ryttare sökt hindra det svenska infanteriet att tränga upp på stranden, men hade trots all visad raskhet misslyckats och måst gå tillbaka, och det hade sannolikt

Sidan 45

  1. Huitfeldts journal. D.
  2. Generaladjutanten Kleppings journal. D.
ej lyckats bättre för Stenbock, om han nu gjort ett liknande försök.

De tre kavalleriregementena voro ännu den enda fälthär, som stod Stenbock till buds, och det fanns ingen utsikt till att den ännu på länge skulle blifva i ansenligare grad förstärkt. »Hela Sveriges välfärd tyckes bero på dessa kavalleriregementen, till dess en fullkomlig armé formeras» skref Stenbock. Det var då af vikt att ej genast vid fälttågets början utsätta denna lilla styrka för förluster och den demoraliserande verkan dessa skulle utöfva, så mycket mera som ett af regementena, det skånska, ej ansågs vara riktigt att lita på, då det gällde att gå emot danskar. I beräkningen måste också tagas den verkan en större motgång vid fälttågets början skulle hafva på den skånska befolkningen i allmänhet.

Det var därför det klokaste, som kunde göras, att Stenbock afstod från hvarje anfall och drog sig tillbaka. Från högkvarteret affärdade han som kurir till defensionskommissionen Henrik Hammarberg, en son till öfverjägmästaren Gustaf Hammarberg, och gaf så trupperna uppbrottsorder. Man gjorde emellertid halt redan efter en half mils marsch och blef stående öfver natten, tydligen i nejden af Glumslöf. Förvakter sändes ned mot landstigningsstället för att om möjligt kunna uppsnappa någon dansk soldat, af hvilken Stenbock skulle få närmare upplysningar, men utan resultat. Följande dagen drogo sig regementena öster om Landskrona förbi Annelöf och gingo vid Kjeflinge öfver Löddeå.

Vid Rå kände sig Reventlow emellertid ej säker för ett eventuellt anfall från Helsingborgssidan.

På kvällen fick han också af en bonde en ogrundad underrättelse, att svenskarne tänkte anfalla om natten, och ytterligare försiktighetsmått vidtogos nu. På Reventlows inrådan lät konungen förlägga några fregatter åt Helsingborgssidan, så att de skulle kunna bestryka stranden. Reventlow, Gersdorff och Eickstedt voro efter hvarandra ute med patruller till fram på morgonen. Den 3 november utskeppades de infanterister, som ännu voro kvar på skeppen,

Sidan 46

samt kavalleriet; detta senare var dock i sin helhet ej i land förrän den påföljande dagen.1

Den danska hären stod nu i Skåne, och landstigningen hade skett utan ringaste förlust. Det framgick ganska klart, att den styrka, som stod till Stenbocks rådighet, ej var särdeles farlig för danskarne och att den ej utan förstärkning skulle kunna inlåta sig på ett verkligt försvar af Skåne. Då framträdde åter hos de danska ledande männen farhågorna för Krassaus pommerska armé. Kanske skulle den svenska regeringen låta föra öfver denna till Skåne för att förstärka Stenbock. Så fort därför alla transporter och förråd till Reventlows här lossats, gaf konung Fredrik befallning till Gyldenlöve att gå till Östersjön och hindra ett eventuellt öfverförande till Skåne af den Krassauska armén; ginge den svenska flottan ut från Karlskrona och Gyldenlöve kände sig stark nog därtill, skulle han leverera batalj.2

Sedan den lilla svenska fälthären dragit sig tillbaka på andra sidan Löddeå, hade den danska armén ej längre någon fiende i öppna fältet, till hvilken man omedelbart måste taga hänsyn, utan var så godt som ostörd. Det första som gjordes efter landstigningen var, att man besatte Helsingborg. Staden gaf sig godvilligt — sanningen att säga hade den ej annat att göra — och natten till den 5 november ryckte öfverste von Eynden och brigadjären Leegaard med den förres infanteriregemente och 400 man kavalleri in i Helsingborg. Påföljande dag kom Fredrik IV själf, och samtidigt förlades prinsens af Hessen-Philippsthal regemente dit som garnison. Konungen tog sin bostad hos rådmannen Herman Schlyter, hvilken vid danskarnes anryckande affallit från den svenska öfverheten och nu fick fungera som dansk borgmästare i Helsingborg, sedan den svenske borgmästaren Gabriel Löfgren begifvit sig bort.

Befallning gafs åt prästerna i Helsingborg att vid gudstjänsten uppläsa Fredrik IV:s plakat om att han tagit Skåne i skydd och besittning. Kyrkoherden Troilius i Helsingborg nekade emellertid att göra detta och flydde

Sidan 47

  1. Stenbock till D. K. 2 nov. 1709. Stenbocks relation om hvad som händt 20 okt.—2 nov. 1709. S. Reventlows protokoll, generaladjutanterna Kleppings och Huitfeldts journaler. D.
  2. Fredrik IV:s order till Gyldenlöve 18 nov. 1709. D.

 

undan till Kristianstad. Under fälttågets senare del fungerade han som öfverfältpredikant vid den Stenbockska armén. Stadskomministern i Helsingborg Hans Jakobsson gick däremot öfver till danskarna.

Staden togs nu i besittning af dansk myndighet. Denna uppträdde emellertid ganska mildt; bestämda förbud gåfvos för soldaterna att taga lifsförnödenheter eller andra saker utan betalning. Öfver hufvud synes förhållandet mellan invånarne och soldaterna hafva varit ganska vänskapligt; dock skola de danska myndigheterna hafva funnit borgarne så pass svenskvänliga, att man fann det rådligast att låta dem utlämna sina gevär.1

I början af ockupationen skall fortfarande under gudstjänsten bönen för den svenske konungen hafva lästs från predikstolen. t. o. m. i Fredrik IV:s egen närvaro. Emellertid ändrades detta, och den danske konungens namn insattes i stället.2

Om än Reventlow ej hade någon fientlig fältstyrka i sin omedelbara närhet, kunde han därför ännu ej på rätt länge företaga någon större rörelse. Orsakerna härtill voro flerahanda.

Väderleken var synnerligen ogynnsam. Efterhösten hade varit och var ännu mycket regnig. De skånska vattendragen hade till följd häraf svällt och blifvit svårare än vanligt att passera, och den svenska hären hade rifvit eller kom snart att rifva de viktigaste broarna. Ännu voro ej alla de danska .truppafdelningarna öfverförda till Skåne.

Utrustningen befann sig ej heller i bästa skick. Särskildt gjorde sig nu bristen i fråga om skodon mycket kännbar, och soldaterna voro ej tillräckligt skyddade mot den oblida väderleken. Trängfordon o. d. hade man ännu icke tillgängliga; så t. ex. saknades brödvagnar.

Störst bekymmer vållade emellertid provianteringen. Man hade räknat på att hären skulle få sitt hufvudsakliga

Sidan 48

  1. Enligt en bland Stenbocks bref till D. K. befintlig berättelse från Helsingborg (S); det säges där äfven, att »danskarne visa sig mycket höfliga, låta skämta och disputera med sig.»
  2. Enligt en berättelse från Helsingborg (bland Stenbocks bref till D. K.) skall Fredrik IV, då han hört bönen för Karl XII läsas, efter gudstjänsten sagt, att det vore fåfängt bedja för en död människa.
underhåll från den skånska landsbygden. Att börja med gjorde också bönderna flitig tillförsel af lifsmedel till lägret vid Rå i förhoppning att därför erhålla betalning i reda penningar, under det att de visade afgjord motvilja för att leverera något till svenskarne och för att slippa detta gömde sina förråd, stundom i gärdesgårdar och stenrös. Det var också från början den danske konungens mening, att kontant betalning skulle lämnas, men redan efter några dagar fick man klart för sig, att detta på grund af de danska finansernas tillstånd icke var möjligt, och man måste därför lämna likvid i kvittenser, innebärande försäkring om afskrifning å framtida skatter. Men då det tydligtvis ännu så länge var en osäker sak, om Danmark för framtiden skulle få makt att i Skåne utkräfva skatt eller befria därifrån, svalnade allmogens ifver att lämna lifsmedel, och tillförseln aftog. Det framstod därför snart som ett trängande behof att pålägga en ordnad gärd i spannmål och andra förnödenheter. I motsats till det öfre Sverige hade Skåne under året 1709 haft god skörd, och ansenliga förråd voro till finnandes. Den 8 november förbjöd Reventlow dessutom vid straff af gärdens afbrännande att föra spannmål ur Skåne till Gammal-Sverige.

Det begärdes enträget af det danska öfverbefälet att få öfver lifsmedel från Danmark. Upprepade gånger skrefs till deputerade för generalkrigskommissariatet och begärdes 7000 à 9000 tunnor säd före vinterns inbrott, men försändningar kommo endast för några dagar i sänder, och Reventlow kunde ej på detta sätt uppnå sitt önskemål att hafva förråd för fyra veckor på en gång i beredskap.

Redan före fälttågets början (i memorial af den 2 november) hade Reventlow, omtänksam som alltid, af konungen begärt, att de varor, som fördes från Danmark till härens behof, måtte befrias från de annars utgående tull- och konsumtionsafgifterna. Det lider väl intet tvifvel, att en sådan befrielse skulle blifvit till stor nytta för konung Fredriks soldater i Skåne, och så mycket mera ägnad att väcka förvåning är då den resolution, som Fredrik IV gaf på Reventlows begäran. Resolutionen gick ut på att renskt

Sidan 49

vin, heta viner, konjak, vinättika och födoämnen från utländsk ort, hvilka lågo på nederlag hos köpmännen i Köpenhamn, skulle befrias från tull- och konsumtionsafgift, men inhemska varor såsom kött, fläsk, smör, bröd, öl och dylikt kunde ej befrias därifrån. Med all rätt opponerade sig Reventlow mot detta trångbröstade beslut, och det kom en manligt allvarlig klang i hans ord. Han bad att få säga konungen, att den simple soldaten alldeles icke beneficierades genom en sådan eftergift, alldenstund han icke får utgifva sina penningar för vin och andra främmande varor, utan för de håfvor, som Guds milda hand beskär åt konungens egna länder; soldaten tackar Gud, om han har några skillingar öfver att därför till sitt kommissbröd köpa sig ett stycke kött, fläsk, ost eller smör och ett mått öl för att lifnära sig däraf, och den simple soldaten är egentligen den, på hvars bevarande man framför allt måste vara betänkt och för hvilken man måste söka att göra födan så billig som möjligt. Då det ej gällde generalens egen fördel utan härens och landets bevarande, anhölle han återigen med enträgenhet, att de inhemska varorna måtte för härens behof befrias från de ifrågavarande afgifterna.1

Reventlows ifver synes dock ej hafva kunnat uträtta något i saken; någon ändring i resolutionen finnes icke vara gjord.

Det stod alltså ej i allo väl till i det danska lägret; proviantbrist och den dåliga väderleken gjorde, att sjukdomar började utbryta. Äfven förekommo åtskilliga rymningar, och man hade ej lätt att under sådana förhållanden bestraffa dem enligt krigslagarnas hela stränghet. Den 8 november utgaf emellertid Reventlow ett plakat, hvari han förkunnade, att om än konungen af mildhet hittills ej låtit fullt tillämpa krigsartiklarna, så skulle dock för framtiden rymning eller öfverlöpande ofelbart straffas med hängning; hvar och en manades kraftigt att hålla sin ed. Under den närmast följande tiden blefvo också flera dödsdomar afkunnade. Ungefär samtidigt med nämnda plakats publicerande inskärptes återigen, att vid lifsstraff finge ingen

Sidan 50

  1. Reventlows protokoll öfver fälttåget 19 nov. 1709. D.
soldat röfva eller plundra från de bönder, som kommo med tillförsel, utan skulle betala med reda penningar. Regementsvakten gjordes ansvarig för att inga öfvergrepp i detta afseende skedde mot de inkommande bönderna.

Så fort sig göra lät, skulle emellertid hären bredas ut på ett större område i Västskåne, ej minst för att därigenom underlätta eller möjliggöra indrifvandet af proviant. Dels för att utse lämpliga kantoneringskvarter, dels för att skaffa sig närmare kännedom om de svenska truppernas ställningar företog Reventlow den 8 november och de närmast påföljande dagarna en längre rekognosceringsridt. Åtföljd af generallöjtnanten Rantzau m. fl. och i spetsen för 550 man red han ut på morgonen nämnda dag, styrde kosan förbi Landskrona ned till Löddeålinjen och hann på kvällen till Örtofta. Han fortsatte dagen efter längs Löddeås norra strand och synes där hafva noga studerat vadställena vid floden. Från den viktiga öfvergången vid Getinge bro vände sig den danska truppen förbi Eriksholm (Trolleholm) upp mot Rönneå och rekognoscerade ett stycke längs floden vid dess öfre lopp efter utflödet ur Ringsjön; på andra sidan såg man en svensk trupp, men det var för stort afstånd till något vadställe, för att man skulle kunna hinna att anfalla. Öfver Näs (Trollenäs) och Knutstorp återkom Reventlow den 11 november till Helsingborg.

Rekognosceringsridten hade den verkan, att svenskarne i Malmö fingo den uppfattningen, att den danska frammarschen nu var omedelbart förestående, och följden däraf blef, att Stenbock omedelbart gaf order om att förstöra broarna öfver Löddeå. Såväl Kjeflinge- som Getingebro blefvo därför nu afbrända af från Malmö utkommenderade trupper. För den danska hären hade det varit af vikt, om dessa broar kunnat bevaras, enär provianttillförseln från det rika Söderslätt då skulle kunnat ske lättare och utan det dröjsmål, som nödvändiggjordes af broarnas iståndsättande. Den frågan torde kunna framkastas, om det ej skulle varit möjligt för Reventlow att samtidigt med företagandet af rekognosceringsridten söka bevara åtminstone Kjeflinge bro genom framskjutande af infanteriposter dit. Efter återkomsten till Helsingborg var det för sent; redan

Sidan 51

 

på vägen tillbaka dit fick Reventlow genom bönder underrättelser om broarnas förstörande.

Hvad som nu skulle göras var att på ett mera effektivt satt taga nejden i besittning. Anstalter gjordes också för att stärka och bättre utrusta armen. Generaladjutanten Klepping sändes till Helsingör med vidsträckt fullmakt att påskynda öfversändandet af hvad som ännu fanns kvar af material och vapen på den västra sidan af sundet. Fredrik IV hade den 12 november befallt, att ytterligare 3 à 400 par skor skulle anskaffas till hvart regemente. Det var sant, att bristerna i detta afseende varit högst kännbara och vållat stor sjuklighet bland soldaterna, men den af konungen vidtagna åtgärden var alldeles ej tillräcklig. Reventlow anhöll efter den kungliga resolutionens bekantgörande, att soldaten måtte erhålla två par skor årligen och till hvarje par skor till en halfsulning. Det var en rimlig begäran för trupper, som voro stadda på höstfälttåg, men i Köpenhamn ansåg man, att anspråken voro för stora och beviljade till Reventlows förargelse för hvarje soldat endast ett par skor och en halfsulning för år.

Den trakt, som nu närmast skulle besättas, indelades den 12 november för provianterings- och fourageringsärenden i 4 distrikt, hvart och ett under sin krigskommissarie. Det sydligaste, hufvudsakligen Rönnebergs och Harjagers härader, ställdes under kommissarien Himmelstrup, Luggude härad under Schrader, Södra Åsbo under Nissen, Engelholms- och Laholmstrakten upp mot Halmstad under Motzmann. Senare tillkommo kommissarier äfven för andra trakter.

Nu lades Skåne i skatt till den danska kronan, och denna skatt skulle kommissarierna utkräfva. Det var meningen, att skatten skulle utgå till samma höjd som under den svenska regeringen. Den skulle utgå från och med den 2 november och beräknas på följande sätt. Af hvart fullt rusthåll skulle årligen utgå 60 daler, af hvar »proprietariegård» 30 daler. Utsocknehemmanen skulle betala mera än insockne eller 36 daler, enär de voro fria för hofveri. Myntberäkningen skedde så, att 4 danska daler motsvarade 5 svenska daler silfvermynt. Indrifvandet af skatten

Sidan 52

skulle ske för månad, och då ej reda penningar alltid kunde fås, kunde man taga varor i stället.1 Prästerna skulle i analogi med hvad förut betalats till den svenska kronan erlägga 10, 12, 15 eller 20 daler svenskt allt efter pastoratets storlek, och häradsprostarna skulle inkomma med specificerade listor häröfver; betalningen kunde i stället för i reda penningar erläggas i säd.2

Hvad som nu strax utkräfdes var ungefär så: af hvar gård l tunna råg, l tunna korn, 3 à 4 tunnor hafre, 10 tunnor hackelse, l à 2 lass hö. Det hela varierade i olika trakter efter hvar trakts beskaffenhet. I vissa härad, såsom i Onsjö, befalldes bönderna att själfva föra säden till kvarn, låta mala den och af mjölet baka bröd.3

På gårdar tillhöriga den svenska adeln tog man emellertid utan vidare allt förråd som fanns, och allt som tillhörde personer, som flytt undan till Gammal-Sverige, blef nog också i regeln taget i beslag. Så blef på Rosenlunds, Knutstorps och Axelvolds herregårdar det allra mesta bortfördt.4 Dessa gårdar blefvo äfven i andra afseenden illa medfarna, på Knutstorp blef t. ex. ladugården illa ramponerad och en del lösören bortfördes, på Rosenlund hade man så brådtom att föra bort fodret, att man för att lättare komma åt det, slog sönder ladugårdens tegeltak.

Förutom prestationerna i lifsmedel fingo bönderna i vissa trakter äfven leverera bränsle och detta i rätt stora kvantiteter. Äfven timmer togs här och där. Borreby och Knutstorps gårdar fingo t. ex. släppa till de furubjälkar, som erfordrades för reparationen af Kjeflinge bro, och på Borreby ref man för detta ändamål ned nya hus.

Skogarna på herregårdarna blefvo skattade för att skaffa bränsle. Till Knutstorps skogar uppbådades åtminstone en gång alla Svalöfs bönder att hugga och köra ved

Sidan 53

  1. Därvid beräknades l tunna råg för fyra danska daler. l tunna korn för 2, l tunna hafre för l daler, l lass hö om 10 lispund för 1daler, l nötkreatur, tre eller fyra är gammalt, för 5 daler och l lass halm för 6 svenska öre.
  2. Reventlows Instruktion för kommissarierna 5 dec. 1709, jfr order till Bülow 20 dec. 1709 D.
  3. Reventlows order till kommissarien Ducke 15 dec. 1709 D.
  4. Rosenlund tillhörde lagman Rosenaparre, Knutstorp amiral Ankarstjerna.
till danskarne. I detta afseende bedrefs emellertid af bönderna mycket ofog, i det de låtsade sig vara beordrade af det danska befälet, men i verkligheten stulo ved för egen räkning. Då Svalöfsbönderna voro i Knutstorps skog, funno de t. ex. där bönder ända ned från Harjagers härad: »skogen var full af bönder, som höggo, såsom på en marknad.» I februari 1710 måste kommissarien Schrader förbjuda bönderna att hugga mera ved vid Knutstorp, men de ville ej lyda, utan kommissarien måste bedja öfverste Blücher hjälpa sig. Blücher förbjöd då också huggandet, enär de nu huggit så mycket, att de hade nog för fyra veckor.1

Man ser alltså, att allmogen under krigstiden företog sig en del saker, som man sedan ville hafva skrifvet på den danska armens räkning.2

Magasin hade strax efter landstigningen börjat anläggas i Helsingborg, och brödbakningen där pådrefs med all ifver. Vid december månads början hade man kommit så långt, att bagarne i staden enligt ackord med generalkrigskommissarien Giese skulle leverera 900 bröd om dagen, men på både råg och korn led man emellertid då ännu brist.

Hvarje vecka skulle kommissarierna till Giese afgifva utförlig rapport öfver huru mycket som inkommit; förteckning skulle upprättas öfver de förråd, som funnes på gårdarne, och all flit skulle användas för att få in så mycket som möjligt till Helsingborg och till de öfriga magasin, som skulle anläggas.

Man var alltså synnerligen angelägen att få in proviant; det var, som om detta ännu utgjorde hufvudändamålet med företaget. Märkas bör emellertid härvid, att kommissarierna fingo bestämd befallning att noga tillse, att officerarne ej vid proviantinsamlandet beginge öfvergrepp mot allmogen, och finge man reda på sådana, skulle det genast inrapporteras till generalkrigskommissarien.

Det vill emellertid synas, som om plundring eller annat svärare öfvergrepp icke ägt rum. De klagomål, som hafva

Sidan 54

  1. Det var dock icke ägnadt att skärpa aktningen för ordern, att samme officer dagen förut tillåtit bönderna i Tirup att fritt hugga i Benarps lund, om de ville leverera l lass ved hvar till danskarne.
  2. Rönnebergs dombok juni 1710. Luggude dombok oktober 1710.
  3. Instruktioner för kommissarierna 5 dec. 1709 D.
framkommit, röra sig förutom om den nämnda beskattningen hufvudsakligen om den besvärliga inkvarteringen, vid hvilken bonden ofta måste underhålla åtskilliga ryttare med deras hästar, samt den besvärliga skjutsningen; beträffande denna senare förbjöd det danska öfverbefälet sina officerare att för egen räkning kräfva skjuts af allmogen.

Det omtalas visserligen, att danskarne bränt af en bondgård i Frillestad, men tillägget, att det skedde, då »åbon Anders Assersson var bortrest», synes tyda på att danskarne ansett honom varit flydd undan till Sverige, och i regeln blef sådana flyktingars egendom i hufvudsak lämnad till spillo.1

Den 10 november började arbetena på förskansandet af Helsingborg. Då ankom fortifikationschefen, öfverste Heinsohn med sitt manskap till Helsingborg för att börja palissaderingsarbeten, och den 28 november beslöts att anlägga ett retranchement på höjden vid Kärnan och på båda sidor om staden ned till stranden.2 Det var af så mycket större vikt att så långt görligt var befästa denna viktiga plats, som det var den danska härens enda egentliga öfvergångsort till Sjælland och man för öfrigt icke i Skåne hade någon som helst stödjepunkt för sina operationer.

Den 16 och 17 november fick hären ändtligen bryta upp ur lägret vid Rå, och den förlades nu i kantonementskvarter i byarna i nejden söder om Helsingborg och ned mot Landskrona: grenadjärerna i Nedre Glumslöf, Drottningens regemente i Glumslöf, Blüchers i Hilleshög, marinregementet under Gaffron i Herslöf, prins Kristians regemente i Wiarp, fotgardet i Eskatorp och Arrarp. Prinsens af Hessen-Philippsthal regemente var redan i och vid Helsingborg, och dit kom också Eyndens. Framför infanteriet och närmare Landskrona fästning liksom för att observera denna lades rytteriet: von Sees regemente i Säby, Leegaards i Vadensjö, Leegels i Rönneberga, Danneskjold-Laurvigens i Sireköpinge. Artilleriet skulle stå vid Ottarp. På Bälteberga gård hade Reventlow sitt högkvarter; af det öfriga

Sidan 55

  1. Luggude dombok oktober 1710.
  2. Heinsohns relation angående slaget vid Helsingborg D.
högre befälet bodde Rantzau på Sireköpinge, Gersdorff i Tostarp vid Vallåkra och Brockdorff i Gluggstorp.1

Samtidigt med att armén sålunda förlades i tjänligare kvarter, sändes posteringar af kavalleri för att närmare afspärra och betrygga det område, inom hvilket man satt sig fast, samt för att — icke minst viktigt — underlätta insamlandet af proviant och fourage till magasinen.

Söderut gjorde man tillsvidare Löddeålinjen till gränslinje. Vid ett rykte, att svenskarne från Malmö skulle sända afdelningar för att afbränna de 9 kvarnar, som lågo mellan Kjeflinge och Getinge, sände Reventlow en ryttmästare med 50 man att hindra detta, då kvarnarna voro af största vikt för den danska provianteringen.2 Detta var den 17 november, och den 26 november sändes de kompanier af Sprengels sjælländska dragoner, som hunnit komma öfver till Skåne, ned att taga postering längs Löddeå.

Åt det andra hållet blef till att börja med Vegeå gränslinje för det af den danska hären militärt besatta området, om än enstaka afdelningar sändes att fouragera på andra sidan denna å. Redan före armens inryckande i kantonementskvarteren hade Bülows dragoner sändts österut till Billesholm, och den 13 november gick Rodsten med sex kompanier af lifregementets dragoner till Axelvold: 4 kompanier skulle förläggas till Axelvold och 2 till Billesholm. Rodsten skulle själf från Axelvold föra smärre rekognosceringstrupper mot Knutstorp och trakterna österut; han skulle flitigt speja på vägarna mot Kristianstad och längs Rönneålinjen mot Hasslebro, så att ingen svensk öfverrumpling skedde. Ett par dagar senare förstärktes Rodstens afdelning, i det att han fick alla tolf kompanierna af lifregementets dragoner i samlad styrka: 2 kompanier förlades till Dufeke och 2 till Billesholm.3 Tydligtvis var det också här en farlig punkt, i det att man kunde tänka det som möjligt,

Sidan 56

  1. Reventlows protokoll för 26 november. Huitfeldts journal här en i vissa fall afvikande lista på regementenas förläggningsorter, men afvikelserna synas bero dels på felskrifning, dels på att fotgardet låg vid Kulla-Gunnarstorp och grenadjärerna i Helsinborg såsom skyddsvakt under de dagar Fredrik IV själf var i Skåne.
  2. Huitfeldts journal D.
  3. Reventlows protokoll 27 nov. 1709 D.
att en svensk styrka österifrån öfver Rönneå skulle kunnat hastigt komma fram genom skogstrakterna vid Söderåsen och oroa åtminstone de proviantsamlande danska afdelningarna. Rodsten själf synes — åtminstone till en början — hafva haft sitt kvarter på Dufeke gård.

Bülows dragoner skickades, då Rodsten kom, längre ned längs Vegeå och fingo taga ställning vid Vegeholm. Här var sedan gammalt en viktig broöfvergång öfver Vegeå. Vegeholm, beläget tämligen nära Engelholm och den stora Rönneåbron och på en af Vegeån nästan kringfluten halfö, var på grund af nämnda omständigheter en viktig, fast punkt, och det danska öfverbefälet hade beslutit att här anlägga ett magasin, till hvilket man också under vintern med all ifver samlade förråd från angränsande trakter af Skåne och äfven af Halland. Bülows dragoner hade nu till uppgift förutom att insamla förråd äfven från trakterna öster om Vegeå att bevaka Vegeholm med dess bro samt den ett stycke längre upp vid an belägna Ströfvelstorpsbron. Ett eventuellt svenskt infall öfver denna skulle afstängt Bülow från Rodsten och satt den förre i en kinkig situation, och de båda cheferna fingo därför befallning att noga tillse, att förbindelsen mellan dem upprätthölles.

Den danska armen stod nu i ett af de båda ofvannämnda flodlinjerna begränsadt område, i hvilket den spelade herre, om Landskrona fästning undantages. Redan genom de anordningar, för hvilka nu redogjorts, var emellertid Landskrona i väsentlig grad afspärradt från förbindelse med de svenska afdelningarna, och snart blef fästningen ännu fullständigare cernerad. Den 25 november lade sig öfverste Blücher med två bataljoner af Eyndens regemente utanför Landskrona för att afspärra dess förbindelser med yttervärlden, och fjorton dagar senare förstärktes denna styrka med en liten kavalleriafdelning.1

Ännu var emellertid väderleken ogynnsam; det ständiga regnandet lade hinder i vägen för att företaga några större rörelser. Ännu voro också åtskilliga tillrustningar att göra, förr än man kunde tänka på ett framryckande. I trots af pro-

Sidan 57

  1. Huitfeldts journal D.
viantsamlandet i Skåne måste Reventlow anhålla om öfversändande af spannmål från Danmark, så att man måtte hafva förråd för åtminstone fyra eller fem veckor. Komme ej säd från Danmark, måste man, skref Reventlow, gripa till »desperata» åtgärder och »pillera» Skåne. Dessutom var kavalleriet ej så starkt det borde vara. Hästgardet hade för att skonas så mycket som möjligt förlagts till Helsingborg, och därifrån inskeppades det den 25 november, vid samma tid som Fredrik IV efter besöket i Skåne återvände, till Sjælland för att tills vidare stanna där. Lifregementets dragoner befunnos vid samma tid till Reventlows förskräckelse hafva 123 sjuka hästar. Bülows dragoner hade stor brist på hästar. Då en officer, som sändts öfver till Sjælland för att hämta hästar, kom tillbaka endast med 30 sådana, yrkade generalen kraftigt att få ansenligt flera och sådana, som voro dugliga och ej blott till parad. Han gaf i sammanhang därmed den 27 november order, att med dem af Sprengels dragoner, som ännu voro kvar väster om sundet, skulle föras öfver 300 artillerihästar, för att man bland dem kunde uttaga så många som behöfdes till lifregementets och Bülows dragoner. Redan förut hade regeringen genom order af den 18 november befallt hästgardets öfverste Mörner att ombesörja, att 200 artillerihästar toges att remontera bl. a. öfverste Leegels regemente. I midten af december hade denna transport af artillerihästar ägt rum, och utdelning skett, fast alla hästarna ej voro goda.1 Bülows dragoner hade äfven bristfälligheter i utrustningen och måste till god del förses med nya sadlar.

Detta regemente fick också åtskilliga nya rekryter, så t. ex. 135 af artillerimanskapet, och enligt kunglig order af den 27 november fingo äfven andra regementen till detsamma aflämna en del ryttare.

Den 5 december hade kavalleriet dessutom fått en god förstärkning, därigenom att den återstående delen af de sjælländska dragonerna då kommo öfver till Skåne.

Sidan 58

  1. Reventlows protokoll D. Enligt Kleppings journal fingo lifregementets dragoner 70 hästar, Bülows 196 och det öfriga kavalleriet 159.
Fortfarande var disciplinen i hären ej den allra bästa, och deserteringar voro ej sällsynta; så länge ej tillräckligt bröd fanns, ansåg sig generalen dock ej kunna med all krigslagarnas stränghet bestraffa dem, som deserterat och åter gripits.

Officerarne visade ej heller alla tillbörlig kraft och vaksamhet i tjänsten. Karakteristiskt är, att Reventlow, då Sprengels dragoner skulle organiseras för fälttjänsten, anhöll hos konungen, att han måtte sända öfver goda officerare, »ty dåliga hade man ändå tillräckligt af».1

Hufvudsaken var ännu så länge att få proviantförråd samlade och magasin upprättade. Det var i detta ändamål som brigadjären Leegaard sändes med 100 ryttare att, sedan han förstärkt sig med de vid pass 500 sjælländska dragoner, som stodo vid Kjeflinge, den l december gå öfver Löddeå och rycka in i Lund. Han skulle ej kvarstanna där, utan endast hämta spannmål.

Af Leegaards uppträdande har professorn i Lund, Andreas Stobæus, gifvit en målande skildring.2 Han säger, att ryktet om danskarnes annalkande åstadkom »icke litet nöje» hos gemene man i Lund. Orsaken härtill vore dock endast den, att de hoppades slippa från de svenska skatterna och erhålla god betalning för de mat- och dryckesvaror, som de skulle få leverera till danskarne. Ryttartruppen ryckte in. Rådmännen Lewerentz och Mellander ställdes under bevakning, och likaså gick det professorerna Hörling och Stobæus, hvilka af rektor magnificus Ihre sändts till den danske befälhafvaren för att söka afstyra våldsamheter. Leegaard ville endast hafva spannmålen i staden, så mycket han kunde föra med sig: »det är ju mycket bättre för er att lämna den till oss mot betalning än att tvingas att för intet föra den till Malmö», sade han. Professorerna skulle ju möjligen hafva kunnat svara, att de danska kvittenserna för framtida skatter dock ännu icke vore riktigt säker valuta; de nöjde sig emellertid med en patriotisk förklaring, att från Malmö hade de intet att frukta, ty där fanns det en sådan Guds välsignelse af säd,

Sidan 59

  1. Reventlows protokoll 7 dec. 1709. D.
  2. I bref till Stenbock; bland brefven i E.
att det skulle räcka i tre år, och general Stenbock hade lofvat dem i Lund salvagarde för deras spannmål för alla svenska trupper. »Jag kan ej respektera hans salvagarde», sade Leegaard barskt, och så började insamlandet. Den uppgift Stobæus har om det bortförda förrådets storlek — öfver 200 tunnor — är emellertid öfverdrifven: Reventlow mottog vid truppens återkomst 146 tunnor. Stobæus fann, att Leegaard var en brutal man, som »gjorde liten estime af höflighet eller lärdom», manskapet syntes väl munderadt och beridet, men deras respekt för befälet var ej öfverdrifvet stor; några af officerarne voro vänliga och behagliga,1 men om flertalet yttrar sig professorn i nedsättande ord.

Enligt Stobæus skulle den danska truppens afmarsch hafva påskyndats genom ryktet, att 300 man svenskt kavalleri från Malmö stodo vid Uppåkra i afsikt att rycka an mot Lund. Detta kan ej gärna vara riktigt, alldenstund Leegaard hade order att, om han påträffade svenska poster och truppafdelningar söder om Löddeå, anfalla dem. Hans ärende var uträttadt, och han skulle därefter gå tillbaka. Emellertid var detta ej så lätt, då genom det starka tövädret Löddeå stundligen svällde. På den danska sidan fruktade man rent af, att det skulle vara alldeles omöjligt att komma öfver ån vid Kjeflinge och att Leegaard därigenom skulle blifva afskuren från sin återtågslinje och söder om ån således blifva utsatt för kraftiga anfall från Malmö, i hvilket fall hans ställning gent emot en kanhända öfverlägsen fiende kunde blifva farlig nog. Reventlow fick från Rantzau rapport om det höga vattenståndet i Löddeå och att Leegaard ej syntes kunna komma öfver. Försiktig som alltid, sände öfvergeneralen strax ut öfverste Leegel med 500 man kavalleri för att möta Leegaard åt det håll, där man då kunde vänta honom. Han antogs nämligen blifva nödgad att gå långt upp längs floden ända till Vomb för att finna ett vadställe; Leegel sändes nu ditåt. Hade Leegaard måst göra en sådan rörelse, hade han nog kunnat behöfva en trupp sig till mötes, ty det hade varit en ganska farlig marsch, da svenskarne kunde kommit honom i

Sidan 60

  1. Den, som här framför allt åsyftas, torde varit de sjælländska dragonernas öfverstlöjtnant, Kaphengst.
ryggen. Då Leegel hunnit till Norrhviddingetrakten, mötte han emellertid Leegaard. Denne hade verkligen lyckats komma öfver vid Kjeflinge, fast med stor fara; fyra af hans ryttare drunknade, då de skulle simma öfver ån.1 Leegaard förde som ett slags gisslan med sig till högkvarteret de båda rådmännen i Lund Lewerentz och Mellander.2

Vid återkomsten från expeditionen till Lund mottog Leegaard order att lämna Skåne och förflyttades till den arméafdelning, som stod i Holstein. Han befordrades samtidigt till generalmajor. En annan ändring i det högre befälet vid armén i Skåne var, att generallöjtnant Gersdorff sändes tillbaka till den danska kår, som i Flandern kämpade i de mot Frankrike allierades tjänst. Till Skåne sändes generalmajor Dewitz, utan tvifvel den mest duglige af Reventlows underbefälhafvare; enligt generalens eget omdöme var han »l'unique homme de tête» bland dem alla. Samtidigt med dessa förflyttningar utnämndes Rodsten till generalmajor.

I början af december skedde viktiga truppförflyttningar. Den 5 december fick Rodsten order att föra sitt kavalleri längre åt nordöst; två kompanier skulle lämnas på Knutstorp och ett på Axelvold, bland annat för att patrullera ned mot Ask, alltså bort mot trakten af Rönneåöfvergången vid Hasslebro; resten skulle förläggas till Röstånga, Brandsberga, Herrevadskloster, Ljungby, Bonarp, Frumölla, Klippan, Tomarp och Sylstorp. Längre till vänster skötos Bülows dragoner fram öfver Vegeå. Regementschefen med en skvadron skulle visserligen blifva kvar på Vegeholm, men de andra fem skvadronerna förlades i byarna mellan Vegeå och Rönneå i den del af Södra Åsbo härad, som ligger nordväst om Söderåsen. Engelholm med dess viktiga Rönneåöfvergång besattes af en infanteribataljon under öfverste von Eynden; han fick order att palissadera och så godt som möjligt förskansa ställningen här.

Sidan 61

  1. Kleppings journal 11 och 12 december 1709. D.
  2. »Utan barmhärtighet läto de föra den gamle Lewerentz öfver vattnet med största lifsfara, ty vattnet gick honom till bältestaden, fast han satt på den högsta hästen, som en kapten skickade honom» (Stobæus' ofvan-nämnda berättelse).
Genom dessa truppförflyttningar hade Reventlow låtit besätta Rönneålinjen. Från Engelholm som stödjepunkt längst nere vid flodloppet patrullerade nu hans rytteri ända upp mot Hasslebro, den första öfvergången efter flodens utlopp ur Ringsjön, och man syntes nu kunna vara trygg för svenska infall från detta håll på det af danskarne besätta området. Hvad än den danska armén skulle komma att företaga sig, var det nödvändigt att göra Rönneålinjen till ett skydd mot anfall i ryggen eller flanken, vare sig detta skulle komma från svenska trupper i Östskåne eller i Halland.

Efter Rönneålinjens besättande kunde man också med större trygghet pådrifva provianterandet i det redan i besittning tagna området, och man hade också beredt sig möjlighet att utsträcka provianteringsområdet till trakterna norr och öster om floden. Man kunde äfven nu med eftertryck gripa sig an med proviantsamlandet i Onsjö härad, där man förut ej varit fullt säker för svenska infall.1

Krigskommissarien kanslirådet Nissen fick order att hafva öfverinseende öfver den proviantering och fouragering, som skulle ske genom Rodstens och Bülows kavalleriafdelningar. Dessa skulle nu indrifva förråd från Norra Åsbo härad, Västra Göinge härad och Sydhalland. De mötte i dessa områden svenska truppafdelningar, dels från den Stenbockska hären i östra Skåne, dels från Fersens ryttare i Halmstad, hvilka voro ute i samma ärende; någon fientlig sammanstötning synes dock ej hafva skett, ehuru man från dansk sida gjorde sig beredd på en dylik. Rodsten, som dref sin försiktighet allt för långt, höll sina ryttare så godt som alltid i sadeln och alarmerade sin styrka oupphörligt, så att Reventlow mer än en gång måste varna honom för att allt för mycket uttrötta manskapet.

Sidan 62

  1. Nu befalldes krigskommissarien Ducke att af hvarje hel gård taga l tunna råg, l tunna korn, 3 à 4 tunnor hafre, ett lass halm och l à 2 lass hö efter traktens beskaffenhet. Rågen och kornet skulle af hvar bonde för sig malas och bakas, så att man från hvar gård kunde föra 70 2/3 bröd efter skånsk vikt till Sireköpinge, där det tills vidare skulle magasineras. Samtidigt förbjödos officerare och alla andra än krigskommissarien att taga skjutsning af bönderna. Order från Reventlow till krigskominissarierna Nissen och Ducke 15 dec. 1709. D.
Besvärligt blef det under dessa förhållanden för allmogen i dessa trakter, som nu utsattes från kraf från båda hållen och till hvilken nu såväl svenska som danska order och kungörelser riktades, utan att det var klart, hvem man egentligen skulle lyda, då ingendera parten i de ifrågavarande områdena var så öfvermäktig, att han kunde skydda för efterräkningar från den andres sida. Emellertid finner man ej, att befolkningen på något mera betecknande satt affallit till den danska öfverheten. Såväl i denna del af Skåne som i Hailand, där de danska rytteriafdelningarna visade sig, inskränkte det sig hufvudsakligen till att bönder frivilligt gjorde tjänst som vägvisare åt danskarne samt att präster här och där publicerade det danska öfverbefälets kungörelser.1

Den 8 december sändes generalmajor Brockdorff med 500 man Sprengels dragoner och Eyfflers ryttare öfver Löddeå; brigadjären Wilster fick härför låta slå löpbroar öfver ån vid Kjeflinge. Brockdorff skulle fatta posto i Lund. Meningen var ännu ej att söka åstadkomma cernering af Malmö, utan endast att lägga trakten kring Lund i kontribution; till den ändan skulle Brockdorff sända små ryttareafdelningar ut för att förbereda gårdens indrifvande.2

Mot Malmö företogs ännu intet. Däremot försökte det svenska befälet i Malmö att låta uppsnappa danska förposter, hvilket emellertid misslyckades, då dessa drogo sig tillbaka. För att förebygga liknande försök lät Brockdorff dagen före julafton rifva bron öfver Höjeå vid Lomma. Den af svenskarne rifna bron vid Kjeflinge hade han strax förut låtit återställa, och han hade därigenom åvägabragt

Sidan 63

  1. Så t. ex. kyrkoherden Broms i Östra Karup, som därför efter fälttågets slut utsattes för efterräkningar (Höks härads dombok 1710 S); å andra sidan kan nämnas, att kyrkoherden Cochius i Östra Ljungby trots förbud fortfarande läste förbönen för konungen af Sverige och förmådde bönder, som ämnade sig till danskarne med proviant, att återvända. Han blef därför af danskarne arresterad.
  2. Af hvar gård kräfdes här l tunna råg, l tunna korn, 3 à 4 tunnor hafre, 2 lass hö och 2 lass halm. Magasin skulle anläggas i Lund. Hvad själfva staden angick, gaf Reventlow order, att borgerskapet och de vid universitetet kvarblifna professorerna skulle så litet som möjligt betungas; däremot togs utan vidare allt förråd, som fanns i de afresta professorernas gårdar.
obehindrad förbindelse mellan sin afdelning och den danska hufvudstyrkan.1 På juldagens eftermiddag ströfvade danska ryttare ända in mot Malmö och kommo så nära, att skott lossades mot dem från fästningen; svenska ryttare sprängde också ut och lyckades tillfångataga generalmajor Brockdorffs egen kammartjänare, som befunnit sig i den danska truppen.

Brockdorffs infanteristyrka stod nu i Lund; kavalleriafdelningarna förlades snart till byarna närmast staden, särskildt Råby, Bjellerup, Hardeberga, Arendala och Sandby. Själf hade generalen sitt kvarter i professor Hörlings gård. Öfverhufvud synes inkvarteringsbördan i Lund hafva varit rätt tung. Så förde Brockdorff med sig en svit af 18 personer och hade 19 hästar; biskopsgården måste härbärgera 100 ryttare med hästar, och det klagades senare, att den blifvit mycket illa medfaren. Genom frammarschen söder om Löddeå och besittningstagandet af Lund hade danskarne beredt sig möjligheten att taga gärd och samla proviant från Söderslätt, Skånes rikaste del, och från midten af december månad ströfvade små danska ryttareafdelningar öfver slätten ända till Ystad och Simrishamn. Gärden indrefs på samma sätt som i öfriga trakter. Förutom spannmål och fourage fingo emellertid flera socknar också leverera stora partier ved i Lund. I trakterna ned mot Ystad mötte emellertid de danska provianteringsförsöken svårigheter, enär i dessa trakter svenska ryttarafdelningar voro ute i samma ärende. Den i Ljunits' härad för svensk räkning indrifna gärden fördes undan i säkerhet nordöst ut; transportkolonnen skall hafva varit förföljd af danska ryttare. Ännu i början af januari indref den svenske länsmannen Elias Löfberg gärd i Simrishamnstrakten;3 först sedan Brockdorff i januari månad sändt krigskommissarien Himmelstrup med 50 man till Ystad, kom det mera fart i leveransen af spannmål och fourage från dessa trakter till Lund.4

Sidan 64

  1. Timmer till Kjeflingebrons återställande hade man skaffat genom att nedrifva nybyggda hus på, Borreby gård (odaterad rapport från Malmö till Stenbock; bref från M. Aulin i Malmö till Stenbock 25 dec. 1709 E).
  2. Prästen Simon Aquilon i Hellestad till Stenbock 30 dec. 1709 E. (Denna not är inte utmärkt i den inskannade bokens text, men troligen syftar den på avsnittet om biskopsgården)
  3. Elias Löfberg till Stenbock 6 Jan. 1710 E.
  4. Brockdorff till krigssekreteraren Lente 23 Jan. 1710 D.
Något motstånd från böndernas sida vid gärdens indrifvande synes man öfverhufvud icke hafva mött; däremot skola här och där präster hafva t. o. m. från predikstolen uppmanat sina församlingsbor att icke leverera proviant till danskarne. Enligt en svensk källa skall Reventlow hafva beordrat Brockdorff att låta föra sådana präster fängsliga till Helsingborg, taga all proviant och fourage i deras hus samt förbereda konfiskationen af deras öfriga egendom; präster, som vägrade att publicera de danska myndigheternas kungörelser, skulle behandlas på samma satt.1 Den danska arméns hufvudsakliga verksamhet under november och december månader gick alltså ut på att förskaffa sig så stora proviantförråd som möjligt och att samla dem i ordnade magasin, framför allt i Helsingborg, Vegeholm och Lund, senare äfven vid Vidarp. Med det resultat man härvidlag uppnådde var Reventlow emellertid ingalunda nöjd, och hans bref till konungen och krigssekreteraren Lente öfverflöda af hvassa och hånfulla anmärkningar öfver fältkommissariernas bristande nit och förmåga. Såsom exempel på de inkomna förrådens storlek kan anföras, att magasinen i Lund och Vidarp under tiden från den 10 december till den 13 februari från Torna, Bara, Harjagers, Oxie, Skytts, Vemmenhögs, Ljunits, Herrestads och Ingelstads härader samt från städerna Lund och Simrishamn fingo in öfver 380 tunnor råg, öfver 6,780 tunnor korn och öfver 2,700 tunnor hafre.2

Någon sammandrabbning med de svenska provianteringstrupperna eller eljest detacherade afdelningar förekom ej under detta skede af fälttåget, om än de längst framskjutna danska afdelningarna stundom alarmerades vid rykten om svenska afdelningars annalkande. De första svenska fångarne togos egendomligt nog af en till den civila staten hörande person, nämligen den danske vagnmästaren Oluf Hansen, som enligt Reventlows uttryck

Sidan 65

  1. Simon Aquilon i Hellestad till Stenbock 3 Jan. 1710 E.
  2. Märkas bör dock härvidlag, att af Torna och Bara härad hade ansenliga förråd levererats vid Kjeflinge bro och därifrån förts direkt till Helsingborg.
»gjorde sig till krigare» och den l januari under en fouragering i trakten af Jordberga på Söderslätt med 15 sjælländska dragoner öfverrumplade och tog några svenska ryttare, som voro ute för att fouragera. Emellertid hade den danske öfvergeneralen ganska god kännedom om den svenska styrkans vistelseort och rörelser. Han fick denna kännedom dels genom underrättelser från bönder och dels genom de rapporter, som aflades af de många skånska ryttare, som rymde öfver till den danska hären. Reventlow hade sålunda genast fått kännedom om den svenska styrkans reträtt till östra Skåne och Helgeålinjen, och då Stenbock vid sin ankomst från. Malmö till Kristianstad företagit förflyttningar af rytteriafdelningar, fick Reventlow bland annat genom desertörer mycket snart kännedom om dem.1

Det var en till utsträckningen rätt ansenlig del af Skåne, öfver hvilken de danska militära myndigheterna nu disponerade. Nordöst ut tryggades det besatta området genom kavalleriposteringarna längs Rönneålinjen, och söderut var Löddeå också på sätt och vis en gränslinje, om man än genom den Brockdorffska kårens framskjutande till Lund hade öfverskridit denna och gått nära Malmö. Den danska härens ställning i Skåne hade dock en svag sida, och det var, att den alldeles ingen stödjepunkt hade; både Malmö och Landskrona voro i svenskarnes händer. Så länge detta var fallet, liksom sväfvade den danska militärmakten i Skåne i luften, och det kom en starkt framträdande känsla af otrygghet öfver den högsta militäriska ledningen. Inom det danska militärområdet låg Landskrona fästning, lindrigast sagdt till olägenhet för arméns rörelser, och vid hvarje eventuell rörelse mot en svensk arme eller vid hvarje försvar mot en tilläfventyrs anryckande sådan måste man räkna med att hafva det jämförelsevis starka och efter förhållandena någorlunda väl provianterade Malmö i ryggen eller i flanken. Så länge man själf ej hade någon fast punkt i Skåne att lita till, måste man med särskild ängslan möta tanken på en motgång, som kunde inträffa i öppna

Sidan 66

  1. Se t. ex. protokollet öfver förhöret med desertören Horten Jensen 23 december 1709. D.
     
fältet och hvars följder under dessa förhållanden kunde blifva mycket farliga. Det är detta, som utgör den stora olikheten mellan detta och det föregående danska fälttåget i Skåne. Då hade man alltid haft det fasta Landskrona att draga sig tillbaka till, och kommunikationen med Sjælland hade varit trygg. Det hade på den grund redan från krigets början varit en viss soliditet öfver den danska härens ställning i Skåne; nu däremot var det ett helt olika förhållande. De arbeten, som företogos för att förskansa Helsingborg, kunde visserligen hafva sin betydelse, men någon fästning kunde man naturligtvis ej därigenom skapa, allraminst en som kunde ersätta besittningen af Landskrona eller Malmö. Under dessa förhållanden var det ej så klart, som det under det föregående fälttåget varit eller bort vara, att hufvudmålet för krigsrörelserna skulle vara ett omedelbart framryckande mot och sammandrabbande med den svenska fältstyrkan. I verkligheten var det två planer man kunde välja mellan.

Hos Reventlow var beräknande försiktighet ett framträdande karaktärsdrag; han var en den åt alla håll omtänksamme metodiska krigföringens man. Det är då helt naturligt, att han helst ville börja från början, öppna fälttåget med att skaffa den danska armén en säker operationsbas, förrän den egentliga sammanstötningen med den svenska hufvudstyrkan skulle ske, på samma sätt som hertig Hans Adolf af Holstein-Plön gjort år 1676. Då den Stenbockska kavalleristyrkan — den enda svenska afdelning, som ännu så länge fanns i fält — tydligtvis var oförmögen att vålla danskarne något betydande afbräck under en belägring, syntes en sådan kunna ske tämligen ostördt utifrån. Att ett bombardement af Malmö sannolikt skulle göra eftertrycklig verkan, hade man i det danska högkvarteret god reda på. Det är i detta sammanhang af intresse att i Stenbocks bref se de ofta återkommande uttrycken af hans ängslan just för att fienden skulle bombardera Malmö: allt vore så godt ombesörjdt, som ske kunnat, säger han, blott ej danskarne skjuta eld i staden. Det blef under det kommande fälttåget så, att de danska manövrerna, särskildt återtåget till Sundet, i väsentlig grad betingades af ängslan

Sidan 67

öfver att i saknad af fasta stödjepunkter blifva afskuren från förbindelsen med Danmark; man hade aldrig någon fast operationsbas, och en enda allvarlig motgång var tillräcklig för att göra ställningen omöjlig. I det förra fälttåget hade besittningen af de starka fästningarna gjort, att man utan att tillintetgöras kunnat uthärda den ena motgången i fält efter den andra. Å andra sidan blef det under fälttåget till stor nytta för svenskarne, och i provianteringsafseende blef det rent af deras räddning, att de fortfarande hade Malmö. Med dessa fakta för ögonen måste man känna sig böjd för att tro, att det var den bästa och klokaste plan för arméns operationer, som Reventlow hyllade, då han först och främst ville sätta sig i besittning af Sundsfästningarna.

Men det fanns äfven en annan väg att välja, och onekligen låg det någonting i hög grad lockande däröfver. Det var att omedelbart och så fort sig göra lät gå löst på Stenbock och hans styrka. Så svag som den var, skulle den säkerligen ej kunna göra något mera betydande motstånd; finge den däremot stå oantastad vid Helgeå, skulle möjligheten vara gifven för att de trupper, som den svenska defensionskommissionen naturligtvis skulle sända ned till Skåne, kunde i trygghet samlas bakom flodlinjen för att sedan därifrån börja framryckandet mot danskarne i västra Skåne. Det var utan tvifvel af vikt att kunna förhindra detta, och man syntes så mycket lättare skola kunna sätta sig i besittning af Helgeålinjen, som där nu ej fanns någon fästning, sedan Karl XI förvandlat Kristianstad till en öppen stad.

Genom att drifva Stenbock från Helgeålinjen skulle man äfven befria sig från en besvärlig rival i provianteringssträfvandena och faktiskt göra sig till herre öfver provinsens samlade förråd.

På andra sidan Kristianstad och Skåne lockade också utsikten till en eröfring af oerhörd vikt. Man kunde möjligen fortsätta framryckandet ända till Karlskrona och genom en rask kupp kanske bemäktiga sig den svenska flottan, som nu i vintertiden låg aftacklad där. En framgång sådan som denna skulle förmodligen varit tillräcklig för att

Sidan 68

helt förlama Sveriges motståndskraft och till Danmarks förmån göra slut på kriget. Medgifvas måste dock, att det låg något ganska äfventyrligt i att utan att hafva en tryggad operationsbas söka framtränga så långt österut som till Karlskrona, då man ju kunde förstå, att svenskarne skulle göra allt hvad i deras makt stode för att rädda flottan och dess station och därvid förmodligen skulle kunna genom flankanfall oroa eller rent af afskära den danska härens förbindelser med Sundet och därigenom med Sjælland.

Hvad som mest bidrog till att Fredrik IV bestämde sig för planen att tills vidare gå fästningarna förbi och låta hären rycka fram österut var utan tvifvel förhoppningen att på en gång och med ett slag drifva den svenska fälthären ur Skåne och därigenom i viss man eröfra provinsen. Det är psykologiskt lättförklarligt, att man i Köpenhamn hellre omfattade den plan, som syntes skola föra till snabba. i ögonen fallande framgångar, än den, som innebar ett långsammare, försiktigare och mera metodiskt krigföringssätt. Ett hastigt och snabbt framryckande med hären syntes äfven kunna försvaras med ett hänvisande till den svenska militärmaktens försvagade ställning; det skulle naturligtvis ligga rätt nära till hands för Fredrik IV att hoppas på och raskt söka vinna lika snabba framgångar, som hans båda bundsförvanter tsar Peter och konung August nyss haft. I konung Fredriks omgifning höjdes röster, som sade, att man nu verkligen hade det gynnsamma tillfället och att man måste smida, medan järnet var varmt. Det talades ifrigt om snabb frammarsch och eröfring af Karlskrona, ja planer framkastades om att gå ännu längre. Reventlow fick höra talas om att det kunde låta sig göra att genom Blekinge rycka ända fram till Kalmar och på detta sätt hota Gammal-Sverige. Att, då den danska hären ej var starkare än nu och då det i proviant- och andra förhållanden ej var bättre sörjdt för den, sådana planer ej voro annat än luftslott, det insåg Reventlow mer än väl.

Fälttågsplanen blef nu den, att Reventlow skulle rycka fram österut och drifva svenskarne tillbaka från Helgeålinjen; klart var, att det beträffande anfall in i Blekinge och mot

Sidan 69

Karlskrona sedan finge bero på omständigheterna, om man kunde försöka någon kupp.

Frånsedt att man först måste skaffa proviant och anlägga magasin för härens behof var under hela tiden fram till det nya årets början väderleken sådan, att något framryckande med en ansenligare kår ej var möjligt. Det var så godt som oafbrutet fuktig väderlek, och vägarna kommo därigenom i ett så eländigt skick, att de öfver hufvud icke voro trafikabla, hvarken för vagnar eller för infanteri. För fälttågsplanens utförande måste man alltså vänta på frost.

Kapitel 4 - Förhållandena på den svenska sidan

Sidan 70