Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Arméer Fanor & standar Stora nordiska kriget Tennsoldater Källor & litteratur Blogg

  KÄLLOR
 
  G. A. Pipers minnen
  Gen. Major Roses Rel.
  Karl XII:s brev
 
 
  LITTERATUR
 
 
Kriget i Skåne
 

Örjan Martinsson

Kriget i Skåne 1709-1710

af Arthur Stille
 

Fortsättning på kapitel 6

Vid danskarnes landstigande i Skåne hade defensionskommissionen beslutit att med ändring af förut gjord resolution gifva öfverbefälet öfver den fälthär, som skulle operera mot fienden, åt Stenbock och uppdraga befälet i hufvudfästningen Malmö åt Karl Gustaf Skytte. De regementen, som skulle sändas till Stenbock, voro Smålands och Östgöta kavalleriregementen samt Östgöta, Södermanlands, Kronobergs, Jönköpings och Kalmar infanteriregementen.

Sidan 170

Landshöfding Burenskiöld skulle kommenderas såsom generallöjtnant och Stenbocks närmaste man.1 Landshöfdingarne fingo nu — den 8 november 1709 — order att möjligast påskynda de nya regementenas utrustande, så att de kunde blifva marschfärdiga med det snaraste. Det gick emellertid ej så fort att få dem munderade och exercerade. Den 19 november anhöll Stenbock, att öfverstarne för de ifrågavarande regementena måtte med all flit bringa dem på full fältfot, så att de ju för dess hellre kunde bryta upp. Till rendezvousplats bestämde han nu Loshult. Denna Stenbocks maning var emellertid ej att anse som en bestämd uppbrottsorder. Samma dag den gafs, föreskref defensionskommissionen rörande några nya regementen — som dock icke voro afsedda att gå till Skåne — att de borde vara marschfärdiga till den 15 januari, och den 16 december bestämde kommissionen samma datum för de till Skåne destinerade regementenas afmarsch. Under trycket af underrättelserna från Skåne och skildringarna af tillståndet där bestämde sig defensionskommissionen gång efter annan att öka den för Skåne bestämda hären med flera regementen. Redan är omtaladt, att Stenbock fick till sig Straelborns sachsiska bataljon. Den 6 december bestämdes, att Västmanlands infanteriregemente och Bennets och von der Noths fyr- och femmänningsregementen äfven skulle gå till Skåne, och då vid slutet af året underrättelserna från Stenbock föranledde defensionskommissionen att gifva order om uppbrott åt den nya fälthären, blef denna återigen ansenligt förstärkt. Den 4 januari 1710 afgick bref till Stenbock, att han förutom nämnda trupper skulle få Upplands regemente, 4 kompanier af Adelsfanan och 8 kompanier af Lifregementet till häst samt dessutom tre regementen af Nieroths kår: Riksänkedrottningens lifregemente till häst, Älfsborgs regemente och Schomers sachsiska regemente. Stenbock hade ifrigt yrkat på att få så mycket trupper som möjligt, dels för att förstärka hufvudhären, dels för att göra en diversion från den halländska sidan, och han hade särskildt bedt generalmajoren Magnus Palmqyist, som själf skulle komma till Skåne, att föra hans talan inför defen-

Sidan 171

  1. D. K.:s bref till Stenbock 8 och 25 nov. 1709.
sionskommissionen1, och det sista beslutet om ökning af hären var säkerligen till god del föranledt däraf, att »Magnus appuyerat Magni sentimenter». De generalspersoner, som bestämdes till den skånska hären, voro förutom generallöjtnanten Burenskiöld generalmajorerna Meijerfelt och Palmqv'ist — den förre var nyss kommen från Ryssland och ännu svag efter ett benbrott — samt senare de ur den ryska fångenskapen utväxlade och sedermera till generalmajorer befordrade Karl Gustaf Dücker och Gustaf Adam Taube. Göran Gyllenstierna var redan på krigsskådeplatsen, och från Bohuslän skulle komma generalmajoren Kristian Ludvig Ascheberg, hvarjämte öfversten för Älfsborgs regemente Anders Sparrfelt befordrades till generalmajor med bibehållande af sitt chefskap för regementet.

Såsom nyss nämnts, hade det först varit defensionskommissionens mening, att regementena skulle upp den 15 januari. Stenbock fortfor emellertid att såväl för defensionskommissionen som för generaler och landshöfdingar med kraft upprepa sina föreställningar om den fara, som läge i dröjsmål med uppbrottet, och hans föreställningar understöddes lifligt af Burenskiöld, som under juldagarna var i Stockholm. Rapporterna från Skåne talade nu också om det danska framryckandet mot Helgeå såsom omedelbart förestående. Defensionskommissionen fann då, att tiden var inne och utfärdade den 30 december uppbrottsorder till regementena.2 I sammanhang med affärdandet af den nya armén vidtog man åtgärder för att förse den med artilleri och betjäning därtill och till trossen. Egentligen skulle ju Stenbock haft i fält de tjugo i Malmö stående kanonerna, men han hade ej kunnat föra dem med sig till Kristianstad, och nu var Malmö fästning blockerad.3 Kanoner skulle

Sidan 172

  1. Stenbock till Palmqvist 23 december 1709. E.
  2. D. K:s protokoll 30 december 1709 S. Jfr sekreteraren Cronfelts bref till Burenskiöld, i utdrag af den senare meddeladt Stenbock i bref 5 jan, 1710. E.
  3. Han fick härför af defensionskonimissionen (skrifvelser af 26 jan. 1710 E.) uppbära klander, men detta var säkerligen oförtjänt. Man kan undra, om han i december 1709 öfverhufvud kunnat föra dem med sig. Hade de varit med i Kristianstad, hade de tydligen råkat i danskarnes våld. På förhand måste Stenbock anse det ej osannolikt, att han blefve tvungen till reträtt mot Blekinge, och på en sådan reträtt skulle det vara hart när omöjligt att föra med sig 20 kanoner.
därför nedsändas från Stockholm och Jönköping, och majoren Karl Cronstedt fick på det förra stället i uppdrag att hafva den närmaste tillsynen härmed. Att skaffa artillerikuskar och anspann föll sig ej lätt. Angående de förra och i sammanhang därmed om trosskuskar bestämdes att taga en del från Riga hemkomna trossdrängar samt dem, som funnos vid gardet. Dessutom skulle landshöfdingarne till fyllande af behofvet låta värfva 687 man, men till bestämmelsen härom måste man foga det betänkliga tillägget, att inga medel därtill funnos i kassorna. Arvid Horn genomdref också härför den supplerande bestämmelsen, att i nödfall finge man taga af regementenas soldater till tross- och artillerikuskar. Till värfvande af de konstaplar och handtlangare, som utöfver de redan befintliga behöfdes, skulle dock statskontoret skaffa penningar. Stockholms magistrat fick af öfverståthållaren Knut Posse order att anskaffa 108 handtlangare och gesäller.1

Artillerifolkets munderingar voro mycket dåliga, och för dem, som skulle värfvas, hade man inga på lager. Man gick nu i författning om att nödtorftigt laga de gamla dräkterna. Landshöfdingarne anmanades att ur sina län skaffa skinnkläder, vadmalsrockar och buldanspajrockar för 500 artillerikuskar. Till mundering för de egentliga artilleristerna fick statskontoret förskottera medel i afräkning på framtida löner. Krigskollegiet beställde 130 nya munderingar af grått kläde hos handelsmannen Mikael Grubb i Stockholm, men man saknade penningar att betala dem. Grubb inkallades då inför defensionskonimissionen, och denna sökte förmå honom att lämna leveransen på kredit. Ehuru motsträfvigt förmåddes han att gå in härpå, dock endast mot löfte att utfå likvid af de från Stockholms stad först inflytande kontributionsmedel för år 1710.2

Det antal artillerihästar, som vid den skånska hären ansågs behöfvas, uppgick till 666. Anskaffandet skulle gå till så, att landshöfdingarne till ett beräknadt pris af 35 daler s:mt för hvarje skulle uppköpa hästar efter följande fördelning:

Sidan 173

  1. D. K:s protokoll 7 jun. 1710. S.
  2. D. K:s protokoll 7 och 18 jan. 1710 S.
Södermanlands
Lifgedinget
Västmanlands
Jönköpings
Kalmar
Kronobergs

län
»
»
»
»
»

.............. 135
..............   70
.............. 116
.............. 130
.............. 100
.............. 115

Därjämte skulle de söka skaffa en kusk till hvart par hästar.

Somliga län kunde emellertid ej prestera detta. Södermanlands kunde endast med största svårighet skaffa 80 hästar och 40 kuskar, de senare till god del afskedade soldater. Kalmar län kunde ej heller skaffa hela sin anpart, då det kräfdes, att hästarna skulle hålla 9 kvarters mått. Från Kronobergs län uppgafs, att efter anskaffandet af remonterna till Smålands kavalleriregemente funnos knappt några hästar af reglementerad storlek kvar i länet, och det visade sig vara ogörligt att hos bönderna få det önskade antalet samladt; af de hästar, som förevisades, var ingen värd öfver 15 daler.

Faltzburg tillgrep då den utvägen att i stället sända tillbaka till Skåne de på hösten uppskickade och illa medfarna skånska rusthållshästarna; kuskar hade han sockenvis anskaffat.1

Öfverhufvud har alltså aldrig det begärda antalet hästar kunnat anskaffas; de, som kommo, inträffade först fram i februari i Skåne.

En sak, som låg Stenbock mycket om hjärtat och hvarom han ideligen gjort framställning till defensionskommissionen, var anskaffandet af en fältkassa åt armén. En sådan behöfdes framför allt vid provianteringen. På goda grunder betviflade generalen, att man skulle under fälttåget kunna underhålla armén genom att, såsom under hösten skett, indrifva proviant hos allmogen; allt för starka utpressningar skulle för öfrigt kunna förorsaka ett nytt uppflammande af snapphaneväsendet. Det skulle gå lättare att locka fram förråden, om man kunde lämna kontant betalning för provianten, och ett sådant tillvägagångssätt skulle

Sidan 174

  1. Faltzburg till Stenbock 7 febr. 1710. E.
ställa den svenska styrelsen i en gynnsammare dager än den danska, som endast betalt med kvittenser och löften om framtida godtskrifning. Det var välbetänkta rådslag, och Fabian Wrede framhöll också i kommissionen, huru nödigt det vore att skaffa penningar till detta ändamål. Men hvar skulle man i denna nöd taga penningar från? Statskontoret hade intet att bestå. Betecknande för situationen är, att defensionskommissionens ledamöter på sammanträdet den 7 januari öfverlade, om de ej skulle sända sitt silfver på myntet.1

Man måste såsom i så många andra fall lita till landshöfdingarne. Order utfärdades till Blekinge, Kronobergs, Kalmar, Jönköpings och Skaraborgs läns landshöfdingar att till Stenbock afleverera hvad medel de hade innestående i ränterierna och regementskistorna, undantagandes hvad som var anslaget till amiralitetet, hvarjämte äfven skulle lämnas de år 1708 vid Lifregementet påbjudna medel till afgångna hästars ersättande.2 Defensionskommissionen beräknade den 18 januari, att sålunda vore till fältkassa åt den skånska hären anslagna 80,000 daler silfvermynt. Beräkningen må i teorien vara riktig. men i verkligheten var det dock omöjligt att få ihop denna summa, och hvad Stenbock fick uppbära stannade vid något öfver 30,000 daler silfvermynt.3

Hvad som levererades från Kronobergs län gick till 5,000 daler silfvermynt.4 Lindhjelm lämnade från Jönköpings län 13,500 daler silfvermynt; han hade då tagit belopp från flera olika håll och anslagna till helt andra ändamål såsom Jönköpings stads besparingsmedel, Visingsborgs skolmedel. Jönköpings regementes återstående besparingsmedel (ej mindre än 5,000 daler).

Sidan 175

  1. Karl Gyllenstierna erbjöd sitt silfver: han sade sig gärna se, om någon ville förskjuta statsverket penningar mot pant i hans fasta egendom. Knut Posse ville låta »föra sin lilla silfverservis på myntet till Kongl. Maj:ts tjänst». Falkenberg sade sig ej hafva mera penningar än hvad han till sin nödtorft behöfde; af silfver hade han endast några stakar, saltzer och skedar. Arvid Horn sade sig ej hafva några penningar och så föga silfver, att det ej skulle löna sig att sända det på myntet.
  2. D. K. till statskontoret 12 jan. 1710. S.
  3. Stenbock till D. K. 17 febr. 1710. S.
  4. G. Faltzburg till D. K. 29 jan. 1710. S.
Defensionskommissionen ansåg sig väl vara i det närmaste färdig med utrustningen i allt hvad görligt var, då den af Stenbock utsände major Coijet infann sig i Stockholm för att framställa generalens önskningar och bref. Den 18 januari fick han företräde inför kommissionen. Han anhöll då om bemyndigande för generalen att själf få antaga så många officerare han ansåge sig behöfva och om att få 100,000 daler silfvermynt till arméns behof, hvilket belopp generalen förklarat vara oundgängligen nödvändigt; i sammanhang härmed framställde han ett förslag af Stenbock, att man borde söka förmå kapitalister i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Karlskrona, Karlshamn m. fl. städer att på några år försträcka kronan 400,000 daler silfvermynt mot pant i kronohemman samt anvisning på salpeterskatten och några andra kronoinkomster. Stenbock själf trodde sig skola kunna mot pant i de skånska kungsgärdarna skaffa 100,000 daler. Vidare anhölls, att städerna i de till Skåne gränsande landskapen måtte åläggas att skaffa hären marketenteriväsen. Dessutom anhölls, att artillerimanskap och timmermän måtte sändas, att man ändtligen måtte skaffa de nödvändigaste munderingspersedlarna — stöflar, strumpor och skor — till Gyllenstiernas regemente och att ännu en generallöjtnant (Meijerfelt eller Palmqvist) och generalmajor (Sparrfelt eller Hamilton) måtte sändas.

Slutligen bör kanske ej förbigås en drastisk begäran, att defensionskommissionen ville till hären nedsända »onyttigt folk» i Stockholm såsom »öfverflödiga skrifvare, fåfänga bokhållare, kaffebröder och dylika personer».1

Kommissionen gaf i sitt svar först och främst Stenbock full myndighet öfver armén, i det att han efter behag fick tillsätta officerarne; tillägget »dock till defensionskommissionens approbation» kunde under nuvarande omständigheter och under pågående fälttåg ej vara annat än pro forma. Från Ryssland hemkomna officerare skulle förses med underhåll och fri skjuts till Skåne, där Stenbock skulle gifva dem anställning i hären. Stenbocks begäran om penningar mötte ett sämre mottagande. Wrede redogjorde för

Sidan 176

  1. Coijets memorial till D. K. E.
    D. K:s protokoll 18 jan. 1710.
hvilka ansenliga belopp statskontoret fått befallning att utanordna till armen i Skåne; han uppgaf beloppet till 80,000 daler. Det svar Coijet fick att meddela Stenbock var dels en påminnelse om huru mycket han redan fått och dels ett bemyndigande att, om han det kunde, skaffa 100,000 daler mot pant i de skånska kungsgärdarna. Situationen belystes ännu klarare för Coijet, därigenom att under själfva sammanträdet den ofvan omtalade köpmannen Grubb inkom och gjordes till föremål för kommissionens anhållanden om munderingsleveranser på kredit. Till liknande utvägar hänvisades Stenbock rörande de skånska regementenas munderingar: han finge uppnegotiera medel. Städerna skulle åläggas att skaffa marketenteriväsen till hären. Timmermän skulle sändas, och angående artilleri hade man redan tillskrifvit krigskollegiet, men man saknade medel att skaffa allt hvad kollegiet ansett nödigt; från närmast belägna orter finge Stenbock söka skaffa något artilleri till armén. Statskontoret skulle dock söka skaffa så mycket penningar, som någonsin vore görligt. Beträffande generalspersoner skulle Meijerfelt och Palmqvist komma; för öfrigt var kommissionen ej hågad att sända flera: Hamilton kunde ej undvaras i Malmö, och Sparrfelt hade »ett underligt hufvud och capriser», och dessa senare tilltoge »ju mer hans auctoritet växte». Han fick dock äfven det vitsord, att han var »en förståndig och experimenterad officer».1 Saken uppsköts tills vidare. Med de tagna resolutionerna affärdades Coijet till Stenbock, som han anträffade i Växjö.

I trots af alla svårigheter hade defensionskommissionen således vid början af det nya året lyckats få en fälthär uppsatt och nödtorftigt utrustad. Felades än i sistnämnda afseende åtskilligt, så måste man dock medgifva, att arméuppsättningen varit en lysande prestation. Med full rätt kunde kommissionen låta hvar och en »döma, om man kunnat göra mer än man gjort, då man på så kort tid uppsatt så många regementen till häst och fot, skaffat kavallerihästar, försett kavalleri och infanteri med officerare, gevär, bekläd-

Sidan 177

  1. Han kom dock till Skåne med Älfsborgs regemente, hvars chef han var.
nad, mundering och andra nödiga rekvisita», och Stenbock, till hvilken dessa ord riktades, kunde med full rätt svara — och eftervärlden instämmer säkert i svaret — »att han och hela världen bör admirera Deras Excellensers sorgfällighet, som i så svår tid armén fast af intet uppbragt, som den finnes».1

Det hade dock ej kunnat lyckas, om ej defensionskommissionen haft ett öfver allt beröm stående understöd af ämbetsmän och folk. Sådana män som Lindhjelm, Burenskiöld och Grundel hade varit lysande föredömen, och deras kamrater hade liknat dem. Kraft, snabbhet, initiativ och personlig uppoffring hade varit utmärkande drag hos dem. I alla samhällsklasser hade man varit situationen vuxen. Man hade skyndat till statens hjälp och utan knot fördragit allt det denna måste pålägga. Större än nu har säkerligen aldrig allmogens offervillighet framträdt. Tryckt af fattigdom och missväxt, hade den gjort en större kraftansträngning än någonsin förut och med en förunderlig snabbhet. Till den nya hären hade strömmat officerare, utan mycken utsikt till lön, men med så mycket större till möda och fara, och öfverallt visade de unga rekryterna »en stor lust att gå till Skåne» och »stark åtrå att slåss med fienden».

Det var farhågan för att Helgeålinjen skulle forceras, som hade förmått defensionskommissionen att beordra uppbrottet, fastän regementenas utrustning ej ännu var i alla stycken färdig. Burenskiöld hade redan själf gått i författning om Östgöta infanteriregementes uppbrott, och öfverste Grrundel hade redan före den 30 december på grund af en skrifvelse från Burenskiöld i samråd med landshöfding Clerck befallt Södermanlands infanteriregemente att bryta upp så tidigt, att de först afgående kompanierna den 14 januari kunde vara i Mjölby.2 Snart efter det att defensionskommissionens order ingått, fingo öfverstarne från Stenbock ifriga maningar att af alla krafter skynda på med marschen till Loshult. I en skrifvelse af den 4 januari till cheferna för de regementen han väntade bad han dem ej afvakta, att all

Sidan 178

  1. Stenbock till D. K. 7 februari 1710. S.
  2. D. K. till Grundel 30 december 1709. S.
mundering skulle vara komplett, utan marschera, blott deras soldater hade gevär och behörig ammunition. Han skref: ordspråket »Lust und Liebe zum Dinge macht all Arbeit geringe» kommer mig att tro, att herr öfversten lärer ej mindre nu med utsträckta armar gå i elden Sverige prompt att rädda för den fara, som verkligen står för dörren har nere i Skåne. Herr öfversten vet själf, att Sveriges redoutabla och tappra arméer aldrig har kunnat komma uti den fullkomliga uniform, som väl varit åstundad, likvisst hafva framfarna tider det ratificerat, att Guds hand ändock varit med de svenske och satt i deras bröst ett frimodigt hjärta, fastän kroppen varit betäckt med utslitna vallmars och allehanda brokota kläder.» Han hoppades, att hellre »våra trolösa fiender måtte få stryk af en illa klädd svensk hand än att tiden till en präktig uniforms erhållande komme att utdragas», och han bad, »att herr öfversten som en redlig svensk compatriot skyndar genom natt och dag sin ankomst hit».

Vid midten af januari voro regementena antingen i marsch eller i begrepp att omedelbart anträda den. De gingo dock i allmänhet icke i samlad trupp, utan marscherade i smärre afdelningar, vanligen två kompanier ihop, med ett par dagars mellantid. Östgöta infanteriregemente hade först satt sig i rörelse och börjat uppbrottet redan den 3 januari. De småländska regementena hade fått order att före de andra gå ned till gränsen, men hade ännu ej hunnit samla sig, då Östgötainfanteriet marscherade genom Småland. Östgöta kavalleriregemente började bryta upp den 10 januari med två kompanier om dagen i fyra dagars tid. Södermanlands regemente var med sina första kompanier efter order den 14 januari i Mjölby. Upplands regemente började sätta sig i rörelse den 17 januari, Västmanlands regemente den 14 januari; detta senare regemente eller i hvarje fall en del däraf skjutsades till att börja med i största hast på slädar, enär underrättelse inlupit, att faran i Skåne var öfverhängande. Von der Noths regemente började afmarschera den 15 januari, Bennets kavalleriregemente den 13 och 14 från olika landsdelar; en del däraf, nämligen den från Östergötland, hade dock medföljt

Sidan 179

Östgota kavalleriregemente. Lifregementet till häst satte sig i marsch under tiden 14 — 20 januari, Adelsfanan omkring den 15 januari.

Till mötesplats för alla dessa regementen var Loshult utsedt, och marschen skulle alltså af de nya regementena ställas dit. Öfverstlöjtnant Gripensköld hade med de två främsta kompanierna af Östgöta infanteriregemente den 14 januari hunnit till Växjö, då en löjtnant Tigerklou infann sig hos honom med Stenbocks order af den 11 januari, att han i stället för mot Loshult, där han annars skulle hafva inträffat den 16, skulle ställa sin marsch på Blekinge. Han skulle alltså med sina trupper medverka vid den genom danskarnes frammarsch nu starkt hotade Helgeålinjens eller någon af de blekingska linjernas försvar. Äfven återstoden af det ifrågavarande regementet samt det nu samlade Kronobergs regemente skulle skickas åt detta håll; de öfriga regementena däremot skulle enligt den förra bestämmelsen gå till Loshult. Gripensköld skyndade nu söderut med sina två kompanier, och äfven Burenskiöld, som strax efter själf kom till Växjö, tog samma väg. Det var emellertid redan för sent. Då Gripensköld på vägarna öster om Åsnen den 17 januari hunnit fram till Asarum, stod den Stenbockska hären redan vid Mörrum och gick nu därifrån längre österut. Östgötakompanierna fingo nu följa med det Köhlerska regementet till Karlskrona, dit de anlände den 20 januari. Gripensköld själf begaf sig till Växjö, dit äfven Burenskiöld, som i Småland nära den blekingska gränsen mött den af Stenbock utsände adjutanten Boije, återvände. Den 17 januari hade de sista kompanierna af Gripenskölds regemente passerat Växjö söderut, men vände nu tillika med de närmast föregående tillbaka dit. Kronobergarne hade ännu ej hunnit begifva sig i väg.

Den 20 januari hade Stenbock i Ronneby skilts från landshöfding Adlersten och rest till Växjö. Hela planen för arméns samlande måste nu ändras, likaväl som en helt och hållet ny fälttågsplan måste göras. Det beslöts att öfvergifva tanken på en rörelse mot Blekinge, och Loshult var numera sedan Helgeålinjen passerats af fienden omöjligt som samlingsplats för en här, som ryckte fram i små isole-

Sidan 180

rade afdelningar; det låg alldeles för utsatt för danska anfall. Regementena måste tills vidare stanna i Växjö.

Den 21 januari öfvertog Stenbock i Växjö befälet öfver de trupper, som Burenskiöld fört dit. Den första paroll och lösen han gaf var »Karlskrona» och »svensk». De regementen, som dels nu redan voro på platsen och dels ungefär samtidigt med Stenbock ankomme, voro Östgöta infanteriregemente, Kronobergs regemente och Östgöta kavalleriregemente. Till öfriga regementen hade Burenskiöld vid nyheten om motgångarna i Blekinge sändt order att skynda på af alla krafter »genom natt och dag».

Så småningom anlände allt flera afdelningar af hären; den 27 januari voro utom de nämnda samlade Södermanlands regemente, 5 kompanier af Bennets kavalleriregemente, l kompani af von der Noths regemente och 5 kompanier af Jönköpings regemente.1 De återstående tre kompanierna af sistnämnda regemente (Östbo, Västbo och majorens) hade redan den 24 november, således utan munderingar och oöfvade, sändts af defensionskommissionen till Halmstad för att förstärka garnisonen2 och voro således ej att påräkna för fälttåget. Af generalspersonerna hade förutom Burenskiöld generalmajor Palmqvist anländt. Den 28 januari anlände 2 kompanier af von der Noths regemente och den 29 Smålands kavalleriregemente. Den anblick detta sistnämnda erbjöd var i ett afseende ej hugnelig, i det att dess hästar voro mycket klena. Dücker hade i Jönköpings län icke funnit tredjedelen af dem acceptabla, och Stenbock fann dem öfver hufvud taget vara föga annat än »skjutsmärrar». En del af Västmanlands regemente hade under befäl af öfverstlöjtnant Falkenberg anländt till Ör, nordväst om Växjö; den fick där vid Stenbocks uppbrott från Växjö order att fortsätta sin marsch söderut öfver Alfvestad och kom således aldrig att passera Växjö.

Man kunde ej känna sig säker för att ej fienden skulle genom något öfverrumplingsförsök störa truppsamlingarna i Växjö, och Stenbock vidtog därför sina försiktighetsmått.

Sidan 181

  1. Stenbock till D. K. 27 jan. 1710. S.
  2. De stodo under befäl af major Strömfelt.
Magasinsförråden i Loshult, som redan blifvit förda till Diö, skulle transporteras ännu längre tillbaka, till Husaby, där flodlinjen mellan Sälen och Åsnen erbjöd större trygghet. Förråden voro så pass stora, att 256 slädar fordrades till deras transporterande, och då det var svårt att uppdrifva skjuts, har, som det vill synas, allt ej blifvit fördt från Diö.1

I sällskap med Burenskiöld och åtföljd af flera regementsofficerare och adjutanter rekognoscerade Stenbock själf terrängen kring Växjö och de till staden ledande vägarna från Blekingshållet och bestämde platser för corps de garder och vaktposter. Ryttmästaren Karl Behm sändes med 30 man af Östgöta kavalleriregemente att sköta patrullerings- och bevakningstjänst längre bort på vägarna till Blekinge. Löjtnant Lagercrantz, den samme som fört uppsikten vid Loshultsmagasinet, begaf sig med nio man af jägarebetjäningen ända ned till närheten af Karlshamn för att skaffa säkra underrättelser och återkom den 28 januari med nyheten om fiendens återtåg till Skåne.2 Major Dewitte på Kronobergs regemente rekognoscerade längs vägen förbi Gottåsa och Diö mot Loshult, och han skaffade härunder äfven underrättelser från Kristianstad genom adjunkten i Osby Andreas Gemzæus, som förklädd reste in dit.3 Den 25 januari utsändes öfverste Roxendorff för att undersöka, om man för härens säkerhets skull behöfde rifva broarna vid Alfvestad och Husaby; resultatet blef, att det ej ansågs behöfligt. I Växjö utsattes larmplatser för de olika regementena i händelse af fiendens annalkande.4

Något danskt anfall kom ej. Den enda rörelse, som från den danska sidan gjordes mot Småland, var att från Kristianstad en trupp af 150 ryttare under befäl af en

Sidan 182

  1. Jfr M. Holsts bref till Stenbock från Diö 25 jan. 1710. E.
  2. Han och hans folk hade på denna färd haft den oturen att af smålandsbönder blifva fasttagne och hållne i förvar i två dagars tid. Sannolikt har deras uppträdande, då de måste färdas med så litet uppseende som möjligt, kommit bönderna att taga dem för spioner.
  3. P. Thomas till Stenbock 25 jan. 1710 (E). Äfven bönder hade användts som spioner; så hade fjärdingsmannen Frenne i Ebbarp på Stenbocks uppdrag varit inne i Kristianstad.
  4. För östgötarne vid Karlshamnsporten och vid domprostgården, för kronobergarne vid västra tullporten, för kavalleriet på torget.
major sändes upp till gränstrakterna. Denna trupp hann den 28 januari till Osby, där den stod öfver natten, och gick följande dag upp till Loshult. Ändamålet med färden var väl endast att taga reda på, om några svenska magasinsförråd funnos inom räckhåll samt skaffa nyheter om truppsamlingarna i Växjö. Hvad förråd som funnits i Loshult hade emellertid redan förts upp till Diö och ännu längre, och sedan danskarne gjort sig försäkrade härom, vände de samma dag om.1 Om denna ridt fick Stenbock genast underrättelse af de ifrigt svenskvänliga prästerna i Osby, kyrkoherden Petrus Thomæus och Andreas Gemzæus.2

Då det var besvärligt att hafva så många soldater sammanpackade i själfva staden Växjö, togos äfven de närmast liggande byarna i anspråk som förläggningsorter för regementena.3

Under det man väntade på att kunna bryta upp, sysselsattes soldaterna med exercis. En särskild order af generalen inskärpte, att de ej fingo »handteras med hugg och slag, när de uti exercisen undervisas». En på flere ställen i den senare litteraturen förekommande uppgift är, att Stenbock själf skulle på de isbelagda sjöarna vid Växjö deltagit i rekryternas inöfvande. Den enda källuppgift, som härom finnes, är en notis i öfverjägmästaren Gustaf Hammarbergs journal öfver hvad som passerade under vistelsen i Växjö, att Stenbock den 25 januari lät på Växjösjöns is uppställa ett kompani från hvardera af Östgöta, Södermanlands och Kronobergs infanteriregementen och i Burenskiölds närvaro själf exercerade dem och »underrättade dem i några angelägna exercitier, som generalen själf ville visa dem . Till något dagligt deltagande i exercisen kan Stenbock ej gärna hafva haft tid, så öfverhopad, som

Sidan 183

  1. De skola hafva låtit bönderna i Loshult med ed styrka, att magasinet icke var i Diö, utan förts därifrån.
  2. Deras bref af 29 jan. 1710. E.
  3. Östgöta kavalleri förlades till Bergunda och Öjaby, Jönköpings regemente i Nöbbelöf och Vederslöf, Kalmar regemente i Telestad och Skir. en del af Smålands kavalleri i Täfvelsås, Dänningelanda och Tofta. I den sistnämnda byn stod också den park af ammunitionsvagnar. som sändts från Jönköping.
han nu var af arbete vid ordnandet och bestämmandet af allt.1

Den 29 januari utfärdade Stenbock i Växjö ett »reglemente för svenska armen i anledning af flera Kongl. Maj:ts förordningar så ock den metod, som brukas vid Kongl. Maj:ts arme utomlands».2 Som själfva titeln angifver, är detta reglemente i hufvudsak en sammanställning af de regler för ordergifning, rullföring, fouragering, marsch och strid m. m., som i allmänhet voro gällande för Karl XII:s arméer. Särskildt föranledda af den förhandenvarande situationen eller åtminstone på grund däraf särskildt betonade äro bestämmelser om att vid dödsstraff ingen finge ur kvarteren uppbära mera än hvad som vore anslaget eller på minsta satt begå öfvervåld mot inkvarteringsvärdarne, »efter såsom de härmed i Kongl. Maj:ts protektion tagne varda»; vid samma straff förbjöds hvar och en att ur läger eller kvarter borttaga gärd eller annan för regementet anordnad tillförsel; vidare inskärptes eftertryckligt, att då kriget fördes i eget land, skulle man använda största möjliga sparsamhet vid tagandet af skjuts, så att undersåtarne så litet som möjligt därmed betungades: ingen finge därför på eget bevåg rekvirera skjuts af allmogen, intet öfverflödigt bagage finge föras med, och ingen finge »belasta sig med flera hästar än hvad som bestås hvar och en och man som knappast kan hjälpa sig med».

Reglementet slutar med följande maningar, som äro särskildt tillagda af Stenbock, och afsedda att inskärpa de allra viktigaste reglerna. »Hvad jag under Kongl. Maj:ts anförande har lärt», säger han, »är att kavalleriet med värjan i hand väl slutet tränger in på fienden, aldrig karakolerar eller brukar pistol eller karbin, såvida fienden ej är skingrad, vänder ryggen och drifves ut i moras och défilé, att man aldrig viker för fienden, att om det kommer till re-

Sidan 184

  1. Angående vistelsen i Växjö se Hammarbergs Journal (E), Stenbocks bref till defensionskommissionen (S och E) samt hans koncept (E).
  2. En afskrift af detta reglemente finnes bland de Aschebergska papperen å Lunds universitetsbibliotek. Reglementet finnes också särskildt tryckt (år 1775), men ordalydelsen är i den tryckta texten här och där förvanskad.
        Ett sammandrag af reglementet är återgifvet bland bilagorna till Oscar Fredrik: Bidrag till Sveriges krigshistoria åren 1711, 1712 och 1713.
trätt, denna sker med god ordning, så att kavalleriet sätter sig bak alla pass och sedan med god contenance går hvart det föres; att infanteriet noga håller rotar och led, att officerares och under officerares indelning noga iakttages, att man i chargerandet står 4 man högt, att i anläggandet slutes väl upp, att man vänjer sig att ladda fort, att man siktar väl och lägger an lågt, antingen genom distancen eller med halfva rotarne på knä, att man är tyst och endast ger akt på de kommenderande officerarnes tal, att om någon faller, led och rotar strax sluta till, att gevären ej lossas, 'förrän man är fienden så när med eftersta halfva rotarna. att skottet ej kan fela, till hvilken ända bussarna skjuta korsvis till höger och vänster, och främsta halfva rotarna skjuta ej, förrän de äro fienden så nära, att de kunna räcka honom med bajonetten; sedan de insatt skott lossat, läre med Guds bistånd icke många af de mötande öfrige finnas', att officerarne skola noga iakttaga sin skyldighet, 'på infanteriet stå officerarne i första ledet på vänster hand om deras divisioner och underofficerarne bakom ledet att tillhålla bussarne att sluta sig väl upp, bussarne bräcka af geväret af sig själfva, sedan de skjutit och de som stått på knä, stiga utan vidare kommando upp', att plundrande under pågäende strid är enligt konungens befallning vid dödsstraff och infam kassation förbjudet, att 'när det går till aktion, skola officerarne uppmuntra sina underhafvande till tappert mod för konung, fädernesland och eget odödligt beröm, varandes bättre dö än illa fäkta. Regementschefen blir Kongl. Maj:ts man för all den désordre, som där vidare finnandes varder'.»

Bristerna i arméns utrustning, särskildt då det gällde ett vinterfälttåg, framträdde nu skarpt. Fältkistor, tält, proviantvagnar, i de flesta fall fältkittlar med mycket annat tillbehör saknades. Till de ammunitionsvagnar, som kommit från Jönköping, hade man ej anspann, då skjutsen, som fört dem hit, hade återvändt. Antalet fältskärer uppgafs af Stenbock vara alldeles otillräckligt.1 Af de eldstål, som

Sidan 185

  1. Enligt det i generaladjutanten Stjerncrantz' journal upptagna styrkebeskedet funnos vid slaget vid Helsingborg 34 fältskärer och fältskärsgesäller närvarande vid hären. De regementen. som alldeles saknade sådana, voro Upplands, Västmanlands, von der Noths. Lifregementet och Adelsfanan

utdelats till soldaterna, befanns en stor del vara i obrukbart skick, och snabba åtgärder måste vidtagas för att skaffa nytt. »I 26 år, som jag tjänat», skref Stenbock den 28 januari till defensionskommissionen, »har jag aldrig sett en armé i slätare tillstånd; dock låter jag inte modet falla.»

Viktigast af allt var att skaffa proviant åt den mängd af soldater och hästar, som i en oafbruten ström drog fram genom Småland. Kalmar län måste härvid träda till och hjälpa de andra båda länen, men i trots häraf fick man ej ihop tillräckligt. Det lilla förråd, som fanns i magasinen, var snart förtärdt, och den gärd af lifsmedel, som allmogen skulle lämna, räckte ej till. Växjö stad synes vid de sista truppernas ankomst hafva varit så godt som alldeles tömd på proviant.1 Södermanlands regemente hade den 2 februari på tre dagar ej fått en brödbit och endast obetydligt kött, »hvaraf det mycket gifver sig, så att hjärtat blöder i lifvet däröfver».2 Regementet skulle samma kväll vara i Diö, och öfversten hade bedt Stenbock att där få proviant. Samma kväll skulle Kalmar regemente komma dit; det hade på två dagar ej haft någon utdelning af proviant. Och allt hvad som fanns i Diö var 109 pund bröd, 4 tunnor gryn, 3 skäppor ärter och 4 tunnor hafre! Det förslog ej långt för två regementen. Etappchef en öfver jägmästaren Hammarberg lät emellertid genast sina fältkommissarier — egentligen var det skånska länsmän, som följt med Stenbock — ur byarne i nejden hämta all den boskap, som kunde fås. Penningar funnos ej, utan den betalades med kvittenser. Till landshöfdingen i Växjö gick ilbud, att han måtte låta kronobetjänte lämna handräckning till att drifva in boskap och till att samla allt det hö, som stod stackadt ute på böndernas mader.3 Landshöfding De la Gardie i Kalmar bidrog nu till att lindra något af den värsta nöden, i det att han lät bönder från Kalmartrakten och ända från Öland skjutsa lifsmedel och hö ej blott till Växjö, utan ända

Sidan 186

  1. Den 2 februari skulle major Dewitte anskaffa salt till arméns behof; men i »den utmagra staden» funnos inalles ej mer än 4 tunnor. »Icke en kanna dricka finnes i staden till köps». (Dewittes bref till Stenbock. E.)
  2. Grundel till Stenbock 2 febr. 1710. E.
  3. Hammarberg till Stenbock 2 febr. 1710. E
fram till Diö, och just den 2 februari på kvällen kom en sådan fora om 30 à 40 vagnar. En del af dessa förråd skulle föras vidare söderut, då en del af armén redan var öfver den skånska gränsen, men skjutsöken, som gått ända från Kalmar, voro uttröttade, och åter måste bud ut till byarna i trakten, denna gång rekvirerande skjuts. Det var tunga bördor, som genom durchmarschen pålades allmogen. Magasinsgärden var dryg, men ännu besvärligare var skjutsningsbördan. Då Upplands regemente marscherade fram, fingo hästar från hemman i Hvetlandatrakten gå i skjuts oafbrutet i femton mil ända ned mot gränsen, och flera veckor efter fälttågets slut klagade bönder från denna trakt hos sin landshöfding, att de ännu ej fått sina skjutshästar tillbaka från armén; tydligen hafva hästarna utan vidare behållits och användts vid trossen. Det är ej att undra på, att efter alla dessa vedermödor bönderna på sina håll sägas vara nästan »desperata».1 Till deras beröm måste det sägas, att de tydligt förstått, att kraftansträngningen var nödvändig, och af någon motspänstighet märkes ej spår. I gränstrakterna kring Diö fingo bönderna af Hammarberg det vitsord, att de voro villiga att lämna boskap och hö, blott det blefve värderadt och kvitteradt. Mindre anspråk kunde de ej gärna framställa; på att få betalning i reda penningar synas de alldeles icke hafva gjort anspråk.

Stenbock stannade ej i Växjö, tills hela hären där var samlad. Defensionskommissionen hade i skrifvelse af den 21 januari rådt honom, att då Småland vore hårdt medtaget af genomtåget, gå in i Skåne, så fort hans styrka vore minst lika stark som fienden. Det var den ej ännu, men Stenbock ansåg sig dock kunna afmarschera endast med en del af styrkan och därigenom lätta de öfrigas proviantering i Växjö. Den 21 januari beordrade han Gyllenstierna, som ännu stod kvar i Blekinge, att begifva sig in till Karlskrona för att med generalamiralen öfverlägga om användandet af den under hans befäl stående kavalleristyrkan. Om, såsom Stenbock hoppades och såsom också i verkligheten blef fallet, Wachtmeister ansåg det onödigt. att detta kavalleri efter danskarnes återtåg till Skåne stan-

Sidan 187

  1. förtviflade.
nade kvar i Blekinge, skulle Gyllenstierna, sedan han sändt sjuka och otjänstbara ryttare och hästar under befäl af Gyllengahm in i Kalmar län, med återstoden afmarschera till hufvudhären. Om Gyllengahms militära förmåga hade Stenbock ganska låg tanke, och ofvannämnda uppdrag gafs honom väsentligen därför, att han så skulle hållas undan från mera maktpåliggande värf. Den 27 januari anmodade Stenbock Wachtmeister att så fort som möjligt öfver Växjö till armen afsända de två östgötakompanierna, som vid den danska frammarschen dragits in i Karlskrona, äfvensom de sex kanoner, som redan varit med i Mörrum. Wachtmeister öfverlade då genast med Gyllenstierna, och resultatet af öfverläggningen blef, att kavalleriet, som ansågs skola räkna 2,000 man i tjänstbart skick, skulle den l februari bryta upp för att stöta till Stenbocks här. Gyllengahms afdelning ansågs skola efter en rekreationstid af högst tre veckor kunna lämna 3 à 400 man till tjänst. Kanonerna skulle genast afsändas. Östgötakompanierna och det Köhlerska regementet ville Wachtmeister också sända, men först sedan Stenbock kommit in i Skåne, så att man ej i Karlskrona vore utsatt för anfall från fienden.1

Stenbock dröjde nu ej längre med afmarschen. Det skulle tydligen blifva allt svårare att i det hårdt anlitade Småland skaffa underhåll åt den samlade styrkan, och den danska rekognosceringen mot Loshult kunde kanske betyda, att Reventlow tänkte gå in i Småland, hvarvid Diölinjen, som ej var försvarad, skulle utsättas för att blifva tagen af fienden. Den 30 januari utfärdade generalen order till de ännu i marsch varande regementena att följa efter honom. Etappchef i Växjö blef major Dewitte, i Diö öfverjägmästaren Gustaf Hammarberg.

Den 31 januari före dagningen afreste Stenbock och de båda hos honom varande generalspersonerria Burenskiöld och Palmqvist med deras stab från Växjö och anlände på eftermiddagen samma dag till Diö. De regementen, som

Sidan 188

  1. Wachtmeister till Stenbock 29 jan. 1710. E.
    Det Köhlerska regementet kom aldrig att rycka ut. Stenbock ansåg också, att det på grund af den sjukdom, som rasat i dess led, vore mindre marschdugligt.
närmast följde generalen, voro de båda östgötaregementena. Kronobergs och Jönköpings regementen samt större delen af Smålands kavalleriregemente. Den l februari fortsattes marschen, men endast till gränsen, där armén öfver natten blef stående vid Elmhult. En trupp om 10 man under befäl af en kapten1 sändes att rekognoscera mot Loshult, och då ingen fiende afhördes, gick man den 1 februari öfver den skånska gränsen, men stannade vid Loshult; här stötte major Köhler med 5 kompanier af Upplands m. fl. provinsers fyr- och femmänningar till häst och återstoden af Smålandskavalleriet till armén. Den 3 februari ryckte armén fram till Osby, till hvars prästgård högkvarteret förlades. Samma dag anlände till armén Meijerfelt och Taube, som under Stenbocks befäl skulle, den förre som generallöjtnant, den senare som generalmajor deltaga i fälttåget. Det skulle hafva funnits ännu en generallöjtnant vid Stenbocks här, nämligen landshöfdingen i Halland, Reinhold Johan von Fersen, men hans ankomst till armén var ställd i samband med fälttågsplanen och berodde på åt hvilket håll infallet i Skåne skulle ske samt hvar den Aschebergska kåren skulle användas. I verkligheten kom Fersen aldrig till den skånska armén.

Tätt efter de regementen, som följt med Stenbock, ryckte härens öfriga afdelningar fram genom Sydsmåland, fortfarande under stora svårigheter i fråga om proviantering och skjuts. De båda etappcheferna Dewitte i Växjö och Hammarberg i Diö utvecklade emellertid en berömvärd energi, och det är till en god del deras förtjänst, att hären trots allt så fort blef samlad i Osby.

Samma dag som Stenbock anlände till Osby, den 3 februari, hann den ena bataljonen af Västmanlands regemente under öfverstlöjtnant Falkenberg fram dit.2 Dagen därpå inträffade den andra bataljonen förd af öfverste Tunderfelt själf, Södermanlands, von der Noths och antagligen Kalmar regementen.

Den 5 februari ankom en kolonn af 43 ammunitionsvagnar först afsända från Jönköping; med den följde en

Sidan 189

  1. Hans namn uppgifves i Hammarbergs journal vara Cedercrantz.
  2. Den hade ej passerat Växjö, utan gick öfver Ör och Alfvestad. en väg, som äfven andra afdelningar togo.
betäckning af 2 officerare och 48 man, förutom 2 styckjunkare, 3 korporaler, 63 kuskar och 30 trosshästar, allt under befäl af en löjtnant Hackman. Sent på aftonen samma dag kom återstoden af Bennets regemente.

Den 6 februari anlände halfva Upplands regemente och en del af Lifregementet; tre dagar senare var återstoden af dessa regementen tillstädes.1

Det var Stenbocks mening, att så fort de marscherande regementena kommit öfver den skånska gränsen, skulle proviant ej längre tagas endast mot kvittenser, utan betalas med reda penningar. Generalen hade dragit försorg om att soldaterna skulle förses med en liten summa penningar för att därmed betala hvad de fingo i byarna.2 Orsaken till denna åtgärd är tydligen den, att Stenbock ville lätta bördan för allmogen, framför allt här i den egentliga snapphanebygden. Händelserna från Karl XI:s krig voro ännu i friskt minne, och om man pressade bönderna allt för hårdt, skulle man kanske kunnat gifva upphof till en ny snapphanerörelse, som man för närvarande var ur stånd att med kraft bekämpa. De tillgängliga penningmedlen hafva dock ej räckt till att förse alla regementen med summor, som förslogo för detta ändamål, och man måste utan vidare i Skåne tillgripa samma metod som i Småland. Proviantbristen var fortfarande svår. Hvad som vid februari månads ingång fanns tillgängligt i förråd var 642 pund bröd, 287 pund kött, 3 pund fläsk, 2 tunnor råg, 7 tunnor hafre och en obetydlig kvantitet mjöl. Under de dagar högkvarteret stod i Osby inkom till magasinsförrådet från Småland 1582 pund bröd, 767 pund kött, 133 pund fläsk, 26 tunnor råg och 53 tunnor korn samt något mjöl. Från Skåne infördes till magasinet 1,683 pund bröd, 581 pund kött, 85 pund fläsk, l skäppa råg, 25 tunnor korn, 30 oxar, 65 ungnöt och 10 får samt litet mjöl. Det var ej mycket till alla de regementen, som nu ryckte fram till Osby.3

Sidan 190

  1. Hammarbergs och Stjerncrantz' journaler.
    Adelsfanans ankomst synes ej kunna med full säkerhet angifvas. I hvarje fall skedde den ej förr än tidigast den 9 februari.
  2. Öppen order. Loshult 3 febr. 1710. E.
  3. Provianträkenskaper. K.
    Säkert har dock mera inkommit. fast det ej finnes upptaget i magasinsräkenskaperna. Den 5 februari inrapporterade Dewitte från Växjö, att just då hade från Kalmar dit anländt ett ansenligt förråd mjöl. spannmål och tobak. Äfven salt ankom från Kalmar. Emellertid var det redan i Osby ganska ondt om födan. och enligt hvad domböckerna för Göingehäradena utvisa, fingo bönderna i nejden släppa till åtskilligt.
Stenbocks första omsorg efter framkomsten till Osby var att försäkra sig om Helgeåöfvergångarna, vid Hasslaröd, där ån faller in i Osbysjön, och vid Hönjarum på sjöns andra sida, där utloppet är. För det fortsatta framryckandet i Skåne var det af yttersta vikt, att dessa öfvergångar ej vore i danskarnes våld. Stenbock hade varit mycket ängslig för att fienden skulle hafva besatt broarna och förskansat sig där. Han säger själf, att om detta gjorts, skulle den svenska hären blifvit nödsakad att på en annan väg, öfver Markaryd, söka sig in i Skåne. Det är ej svårt att se hvad detta skulle betydt. Den del af hären, som redan var inne i Skåne, hade måst gå tillbaka öfver gränsen, och allt hvad som ännu var på marsch ned genom Småland, hade måst svänga af åt höger in i en trakt, där vägarna voro synnerligen dåliga och där således äfven af detta skäl provianteringen skulle möta ännu större svårigheter än förut. En marsch på Markaryd skulle hafva medfört stor tidsutdräkt — och man hade nu ingen tid att spilla — och i yttersta måtto strapatserat den illa försedda hären. Det var därför med stor tillfredsställelse Stenbock vid sin ankomst till Osby erfor, att broarna ej voro besatta af fienden och att han därigenom hade en infallsport till trakten på andra sidan ån. Han sände genast en kavalleritrupp om 50 man till hvardera af broarna, och den 4 februari undersökte han själf terrängen, först vid Hönjarum och därpå vid Hasslaröd. Vid det senare stället visade sig 200 steg söder om bron en dansk kavalleritrupp, som dock vid åsynen af svenskarne drog sig tillbaka. Stenbock lät den svenska kavalleriposteringen under befäl af en löjtnant gå öfver bron och sätta efter danskarne, men dessa kunde ej upphinnas. Stenbock lät nu öfverste Tunderfelt med Västmanlands regemente besätta Hasslarödöfvergången, för att för framtiden hafva denna till fri disposition. Hönjarums bro och den öster därom belägna Knutsbro lät han rifva, för att ej danska trupper öfver dem skulle komma upp i flanken eller ryggen på de svenska afdelningarna. Passet

Sidan 191

tryggades ytterligare därigenom, att öfverste Björnberg med Kalmar regemente fick fatta posto i Hönjarum.1

Att Reventlow ej besatt och förskansat Helgeåöfvergångarna kan förklaras däraf, att han ännu saknade kännedom om från hvilket håll det svenska anfallet från Småland skulle komma, öfver Loshult eller öfver Markaryd, och under dessa förhållanden ej ansåg lämpligt att detachera infanteri så pass långt bort från arméns förläggningsorter.2 Säkert måste det dock anses som en försummelse af Reventlow, att han ej låtit rifva Helgeåbroarna, då ju det svenska framryckandet, ifall det verkligen skulle ske på denna väg, därigenom hade betydligt försvårats.

Reventlow hade redan den 3 februari genom berättelser af bönder fått reda på, att en svensk armékår kommit till Loshult, och efter ryttartruppernas sammanträffande vid Hasslaröd dagen därpå visste han, att svenskarne nu stodo vid Helgeå. Då det var af största vikt för honom att skaffa sig säkra upplysningar om den Stenbockska armén och dennas styrka, anordnade han den 7 februari en stark rekognoscering. Från högkvarteret vid Sinclairsholm sändes öfverste Sprengel med 300 dragoner fram mot Hasslaröd. Sprengels förtrupp, 30 man under löjtnant Bass, stötte vid Sibbarp, ett stycke söder om Hasslaröd, på den svenska förvakten, som skall hafva utgjorts af en officer och 24 man. De sjælländska dragonerna hade blå uniformer, hvilket gjorde, att den svenska posteringen först tog dem för svenskar och lät dem komma för nära in på sig. På det svenska anropet svarade danskarne ej, utan påskyndade endast ridten utan att skjuta och med värjan i slidan. Först nära in på svenskarne lät den danske officeren draga blankt och högg in. De svenska ryttarne kastades tillbaka, och samma öde vederfors äfven den infanteripostering af 8 man, som

Sidan 192

  1. De öfriga regementena stodo i Osby eller dess närmaste omnejd. Om von der Noths regemente är kändt, att det stod i Holmö.
  2. Ett bref från befallningsmannen Holst till Stenbock (från Diö 25 jan. 1710. E) säger, att en brofogde berättat, att danskarne befallt en fjärdingsman i Sibbarp i Osby socken vid dödsstraff skaffa hästar till kanoner, som den 25 januari skulle föras till Hönjarum. Detta torde dock endast hafva varit ett löst rykte. I danska källor märkas inga spår till sådana åtgärder, och faktiskt var Hönjarums bro ej besatt.
stod bakom dem.1 De drogo sig emellertid tillbaka på själfva hufvudposteringen. De danska ryttarne fullföljde då ej anfallet, utan vände tillbaka, medförande som fångar l illa sårad korporal, l ryttare och 2 infanterister. Svenskarne förlorade för öfrigt enligt dansk uppgift sex döda, enligt Stenbocks uppgift en död och två sårade, enligt adjutanten Stjerncrantz' uppgift två döda och två sårade. Danskarne hade haft två särade.2

Då den danska rekognosceringen möjligen kunde anses som ett förebud till ett allmänt framryckande af fienden, lät Stenbock hela sin armé rycka ut och intaga stridsställning vid Hasslaröd. Då fienden ej afhördes, fingo regementena emellertid snart gå tillbaka, utom Södermanlands och von der Noths, hvilka skulle hålla Hasslarödpasset besatt.

Under dessa förhållanden, då fienden syntes börja röra på sig, kom den Aschebergska kårens förening med hufvudhären mycket lägligt. Såsom förut nämnts, bestod denna kår af Riksänkedrottningens lifregemente till häst, Älfsborgs regemente och Schomers sachsiska regemente. Med den följde 2 trepundiga metallkanoner och 2 trepundiga järnstycken samt en artilleribetjäning af l officer, l underofficer och 11 man. Regementena uppbröto från Göteborg i den ordning, hvari de här äro nämnda, den 19, 21 och 26 januari och marscherade ned genom Halland. Den 30 januari hade Aschebergs eget regemente (Riksänkedrottningens) i sin helhet hunnit fram till Halmstad, och generalmajoren anlände själf med de sista kompanierna. Dagen därpå inträffade de båda andra regementena. Marschen hade för det Aschebergska regementets vidkommande således ej gått vidare hastigt, men det var ju ej heller af nöden att komma fram, förrän kåren kunde samlas, och förrän Stenbock själf satt sig i rörelse. Generallöjtnanten Fersen i Halmstad beklagade emellertid mycket, att det ej gått

Sidan 193

  1. Hvilket regemente ryttarne tillhörde är ovisst. Reventlow uppger, att de, som tillfångatogos, tillhörde ett nyuppsatt regemente.
  2. Reventlow till Fredrik IV 19 febr. 1710. D. Huitfeldts journal. D. Stenbocks relation till konungen. Stenbock till D. K. 17 febr. 1710. E. Stjerncrantz' journal.
fortare, men detta sammanhängde med hans önskan, att den ifrågavarande kåren måtte först användas till ett snabbt anfall mot de danska posteringarna vid Engelholm, hvilka han ansåg det vara lätt att öfverrumpla. Den 30 januari meddelade han emellertid Stenbock, att de tre regementena skulle från Halmstad affärdas till hufvudhären, antingen öfver Knäröd och Markaryd eller, om denna väg vore för mycket utsatt för fientliga anfall, öfver Ljungby. Att en så stor omväg kunde aktas nödig, är ett talande bevis på huru dåliga vägarna i sydvästra Småland voro och visar, för hvilka svårigheter hufvudhären skulle utsatts, om den ej kunnat använda broöfvergångarna vid Osby utan måst söka sig fram på vägarna mot Markaryd.

På samma gång som Fersen underrättade Stenbock härom, uttryckte han sina farhågor för att, om den Aschebergska kåren aflägsnade sig, Halland genast skulle utsättas för ett danskt anfall och blifva utplundradt på lifsmedel. Han hade ännu ej hunnit afsända brefvet, då underrättelser ingingo, som ännu mer stegrade hans ängslan. Det rapporterades, att en dansk kår på icke mindre än 6 à 7,000 man stode vid Margretetorp tätt vid Hallandsås i begrepp att gå öfver denna och rycka an mot Laholm. Fersen förklarade följande dag i bref till Stenbock, att om verkligen danskarne nu skulle söka gå öfver Lagan, »hvilket endast vore afsedt på att ruinera landet och de hitkomna trupperna», kunde man ej låta den Aschebergska kåren afmarschera, utan nödgades använda den mot den danska härafdelningen, hvars numerär nu ej uppgafs till mer än 4,000 man. Fersen ansåg för öfrigt, att om Aschebergs trupper användes på detta sätt, skulle Stenbock hafva stor nytta af dem, då han med hufvudhären från Markaryd ryckt in i Norra Åsbo härad på vägen mot Helsingborg. Denna stad skulle nämligen då lätt kunna tagas, enär den nu vore rätt blottad på trupper.

Det var emellertid alldeles icke Stenbocks plan att själf gå fram på Markarydsvägen, och om han än i Mörrum framkastat tanken på den Aschebergska kårens användande mot Engelholm, ville han nu bestämdt hafva den till hufvudarmén. Den bestod ju också af öfvade trupper och var

Sidan 194

därigenom ett högst värdefullt tillskott till en armé, som ännu i all hufvudsak bestod af rekryter. Från Växjö hade Stenbock därför den 29 januari till Halmstad affärdat den högt betrodde, från Stockholm nyligen återkomne och till öfverstlöjtnant på Södermanlands regemente befordrade Coijet med bref och uppdrag till Ascheberg och Fersen. Den förre beordrades att den 2 februari bryta upp från Halmstad och ställa marschen så, att han den 5 kunde vara i Markaryd för att påföljande dag öfver Vittsjö och Verum fortsätta mot Osby; det inskärptes särskildt, att det vore af yttersta vikt, att han förde sina kanoner med sig. Fersen, som i bref till Burenskiöld själfmant erbjudit sig att för rådplägning med honom resa till Markaryd, anmodades af Stenbock att snarast möjligt begifva sig till nämnda ort eller till Visseltofta, hvarest öfverbefälhafvaren själf då skulle rådgöra med honom.1 Fersen var emellertid fortfarande af den mening, att hufvudanfallet borde ske från Markaryd mot Helsingborgshållet, men han affärdade i alla händelser på den utsatta tiden Aschebergs kår, dock med undantag af de 60 man af Riksänkedrottningens lifregemente till häst, hvilka under befäl af Hans von Fersen sedan november månad stått i Halmstad. Själf begaf han sig strax därefter i väg för att på ett af de uppgifna ställena sammanträffa med Stenbock. Hvad det danska anfallet mot Laholm angår, visade det sig snart, att det endast varit lösa rykten, föranledda hufvudsakligen af små kavalleriexpeditioner, som i fourageringssyfte företagits från Engelholm mot Sydhalland. Rykten om danska rörelser mot Halland kringlupo äfven de närmaste dagarna; de synas hafva haft sin grund i missuppfattning af truppförflyttningarna i Skåne. Dessa företogos icke i syfte att gå mot Halland, utan hade till ändamål att samla de spridda regementena i Göinge, dit Stenbock nu ryckt in. Rykten om danska truppers annalkande höllo emellertid i sig och föranledde Ascheberg att använda den största försiktighet. Stenbock hade äfven fått höra den falska nyheten om danskarnes framryckande mot Margretetorp och sände meddelande därom till Ascheberg. Den 3 februari vid middagstiden anlände till högkvarteret

Sidan 195

  1. Stenbock till Fersen och Aseheberg 29 jan. 1710. E.
i Osby ett ilbud från kyrkoherden Peter Gistrenius i Visseltofta med underrättelse, att danska trupper redan voro framme på den väg, som Aschebergs kår i sin fortsatta frammarsch skulle följa; en liten dansk ryttartrupp hade den 2 februari varit framme i Vittsjö och en stor dansk afdelning vore på marsch mot denna plats; en bonde hade sett den, »det var folk i vången såsom en granskog».1 Samtidigt synes Stenbock hafva fått bud, att danska trupper stodo vid Verum.

I verkligheten synes allt detta hafva inskränkt sig till att en dansk kavalleritrupp från Möllerödskvarteren gått upp till Vittsjö för att rekognoscera, men Stenbock sände på grund af dessa nyheter genast kaptenen på Kronobergs regemente, Johan Karl Silfversparre till Ascheberg med order att slå in på en annan väg, hvarjämte han fann sig föranlåten att afstå från sammankomsten med Fersen. Så fort denne fått underrättelse härom, vände han den 4 februari tillbaka från Knäröd, dit han hunnit och där äfven Aschebergs trupper befunno sig, och reste skyndsamt till Laholm, där han redan förut posterat sin son med de sextio ryttarne. Han fann emellertid, att ingen dansk styrka var i antågande och att ej heller några försök gjorts af fienden att återställa de broar öfver de sydhalländska åarne, hvilka Fersen förut låtit afkasta.2 Hela detta alarm hade emellertid haft den påföljd, att Stenbock ej kunnat med Fersen rådgöra om den slutliga fälttågsplanen och om den samverkan, som enligt denna borde äga rum från den skånska och den halländska sidan, utan att detta måst uppskjutas och öfverlämnas åt brefväxling eller ombud.

Aschebergs marsch ställdes nu till Markaryd och därifrån öfver Högholma, Boalt och Visseltofta till Osby. Silfversparre, som kände till trakten, sändes i förväg att rekognoscera. Vägarne voro ytterst besvärliga för en kår, som medförde både kavalleri och artilleri. För att komma fram måste man på flera ställen hugga undan skog, där den stod för tätt intill den smala vägen. Den Aschebergska kårens marsch från Markaryd är en synnerligen vacker

Sidan 196

  1. Gistrenius till Stenbock 3 febr. 1710. E.
  2. Fersen till Stenbock 5 febr. 1710. E.
militärisk prestation, och det ligger ett ganska stört loford i Stenbocks yttrande därom, att kåren kom »genom en väg den aldrig några trupper tillförne hafva passerat».1

Ascheberg hade ilat i förväg för sina trupper och sammanträffade den 6 februari i Osby med Stenbock. Han återvände dagen därpå och förde den 8 februari själf sin kår fram till högkvarteret. Den fick genast rycka ut till den mest utsatta positionen och ställdes vid Sibbarp, hvarvid von der Noths regemente och södermanlänningarne fingo gå tillbaka till sina förra kvarter. Den 10 februari rekognoscerade Stenbock själf terrängen kring Sibbarp.

Göran Gyllenstierna bröt den l februari med sin kavalleriafdelning upp från Lösen, sedan Gyllengahm med det otjänstbara manskapet och de sjuka hästarna sändts in i Kalmar län.2 Den 6 februari anlände Gyllenstierna med det Lewenhauptska regementet till Växjö. Påföljande dag ryckte också hans eget regemente och Hiertas in i staden, och samma dag anlände dit de från Karlskrona afsända sex kanonerna. Sannolikt hafva vid denna tid äfven de två kompanierna af Östgöta infanteriregemente kommit från Karlskrona. Kavalleriregementenas marsch hade varit ansträngande, och åtskilliga hästar hade lämnats efter på vägarna. Den därigenom uppkomna bristen sökte Gyllenstierna delvis afhjälpa genom att taga en del i Växjö insjuknade ryttares hästar; de tillhörde företrädesvis Bennets regemente. Flera af Gyllenstiernas egna ryttare voro sjuka och måste stanna i Växjö.

Kårens ankomst vållade etappchefen Dewitte svåra bekymmer. Han hade nämligen ej mera fourageförråd inne än att hvarje regemente fick nöja sig med 600 pund hö och 20 tunnor hafre, hvilket tydligen var otillräckligt. Räddningen kom emellertid därigenom, att landshöfding De la Gardie från Kalmar sändt stora kvantiteter fourage, hvilka hunno fram, så att hästarna under vistelsen i Växjö blefvo

Sidan 197

  1. Stenbocks relation till konungen. S.
  2. Ordningen och redan vid den Gyllenstiernska kåren lämnade fortfarande en del öfrigt att önska. På en befallning af Stenbock att upprätta ordentliga förslag öfver regementenas styrka och defekter, svarade Gyllenstierna den 29 januari [E], att han ej kunde efterkomma denna order, om han ej »vid regementena finge majorer, som kunde läsa och skrifva».
väl fodrade. De la Gardie hade äfven sändt proviant för manskap, men den kunde ej fortskaffas till hären, då de dragare, som kommit från Kalmar, voro uttröttade och annan skjuts ej kunde anskaffas.1

Stenbock hade genom bud från Växjö fått den uppfattningen, att Gyllenstierna tänkte stanna i ungefär en vecka därstädes. Detta var nu visst icke fallet, men i alla händelser påskyndades kårens marsch genom det kraftiga maningsbref, som den 6 februari från högkvarteret afläts till Gyllenstierna. »Strax och utan en minuts försummelse och vid sitt enskilda ansvar» skulle generalmajoren bryta upp och »marschera så fort han någonsin kunde». Han skulle taga med sig förutom sina egna afdelningar alla trupper, som efter Stenbocks afmarsch ankommit till Växjö och ännu voro kvar där.2 Ordern utfördes också. Det Lewenhauptska regementet bröt upp från Växjö den 8 februari, de båda andra regementena påföljande dag, och natten till den 11 februari förenade sig den Gyllenstiernska kåren med hufvudhären.

Den 11 februari anlände från Jönköping artillerikaptenen Flygare med 2 trepundiga kanoner och 2 haubitzer jämte nödig betjäning.

De från Karlskrona sända 6 kanonerna skulle af major Dewitte föras ned till armén, och Stenbock hade velat hafva dem senast den 10 på kvällen.3 Detta befanns emellertid vara omöjligt. De hunno fram, först sedan armén brutit upp, och ankommo den 12 februari till högkvarteret, som då stod i Hästveda. De pontoner, som kommit från Blekinge, hade Dewitte redan förut sändt ned till armen.

Sedan Gyllenstierna och Dewitte lämnat Växjö, skulle all vidare afmarsch därifrån inställas, och de soldater, som ytterligare kunde anlända, skulle intill vidare kvarstanna där. I Växjö lågo äfven de, som på grund af sjukdom ej

Sidan 198

  1. Dewitte till Stenbock 8 febr. 1710. E.
  2. Det var ej något helt regemente, utan endast smärre afdelningar, som af en eller annan orsak sent anträdt sin marsch.
  3. I samma order berömmes Dewitte för sitt nit i tjänsten som etappchef. »Majorens vigilance och zèle för Kungl. Maj:ts tjänst är mig så väl bekant, att han behöfver intet frukta sig för ovänner, lämnandes jag aldrig öronen åt tadlare.»
kunnat följa med vid afmarschen; de voro till antalet ej mindre än 522.1

Den Stenbockska hären hade fått mottaga två högst värdefulla förstärkningar i regementsbefälet. öfverste Lewenhaupt hade fått återtaga befälet öfver sitt regemente. Han hade, sedan han förts i arrest till Jönköping, hos defensionskommissionen gjort en ödmjuk afbön för sin förseelse och lofvat att för framtiden ej göra någon gensägelse mot det befäl, som var satt öfver honom. Kommissionen tog honom då till nåder och lät honom åter taga befälet öfver regementet;2 detta hade under en del af mellantiden förts af öfverstlöjtnanten vid Gyllenstiernas regemente, Sparre. Regementets värde ökades vidare genom att öfverstlöjtnantstjänsten i Gyllengahms frånvaro öfvertogs af en ung, duglig officer; det var den ur rysk fångenskap hemkomne kaptenen vid Dückers dragoner, Erik Odelström, som nu, ännu ej 26 år gammal, blef major under Lewenhaupt. Hären var nu samlad. Den var sammansatt på följande sätt, sedan en del förändringar och ombyten i regementsbefälet strax före och under arméns marsch till Skåne ägt rum.

Kavalleri.

Gamla regementen.

Skånska tre- och femmänningsregementet, 6 kompanier, generalmajor Gyllenstierna och major Morman.
Västgöta kavalleriregemente, 6 kompanier, öfverste Hierta och öfverstlöjtnant Cronberg.
Västgöta tre- och. femmänningsregemente till häst, 6 kompanier, öfverste Lewenhaupt och major Odelström.
Riksänkedrottningens lifregemente till häst, 8 kompanier, generalmajor Ascheberg och major Soop.
Upplands m. fl. provinsers fyr- och femmänningsregemente till häst, 8 kompanier, öfverstlöjtnant Bennet och major Köhler.

Sidan 199

  1. G. Faltzburg till Stenbock 6 april 1710. E. Då detta href skrefs, hade 362 af de sjuka tillfrisknat och afgått till armén i Skåne.
  2. D. K. till Stenbock 4 januari 1710. E.
     

Nya regementen.

Smålands kavalleriregemente, 8 kompanier, öfverstlöjtnant J. H. Dücker och major Bonde.
Östgöta kavalleriregemente, 8 kompanier, öfverste Roxendorff och (antagligen) major Storckenfelt.
Lifregementet till häst, 8 kompanier, öfverstlöjtnant Meijendorff von Yxkull och major Crusebjörn.
Adelsfanan, 2 kompanier, öfverste H. A. Kruse och major Kanterberg.

Infanteri.

Gamla regementen.

Älfsborgs regemente, generalmajor Sparrfelt och öfverstlöjtnant Tranhjelm.
Sachsiska regementet, (endast 5 kompanier, de 3 hade blifvit kvarlämnade i Halland) öfverste Schomer och major Hastfehr.
Upplands m. fl. provinsers fyr- och femmänningsregemente till fot, öfverste von der Noth och öfverstlöjtnant Bildstein.

Nya regementen.

Kronobergs regemente, öfverste Hästesko och öfverstlöjtnant Kagg.
Jönköpings regemente (endast 5 kompanier, de 3 voro under rnajor Strömfelt i Halmstad), öfverstlöjtnant Fleetwood och kapten Lillie.1
Kalmar regemente, öfverste Björnberg och major von Gerdten.2
Östgöta infanteriregemente, öfverstlöjtnant Gripensköld och major Löwe.
Södermanlands regemente, öfverste Grundel och öfverstlöjtnant Coijet.
Upplands regemente, öfverste Braun och major Forbes.
Västmanlands regemente, öfverste Tunderfelt och öfverstlöjtnant Falkenberg.

Sidan 200

  1. Enligt Loenbom var kapten Rehnberg Fleetwoods närmaste man i befälet, men enligt Lillies tjänstemeritförteckning, var det han, som vid Helsingborg, sedan Fleetwood blifvit sårad, förde befälet.
  2. Öfverste Fock hade för sjukdom fått afsked; G. Oxenstierna skulle hafva varit öfverstlöjtnant. men han hade ej anländt till regementet.

Artilleri.

12 kanoner och 2 haubitzer, kaptenerna Flygare och von Vicken.1

Armén räknade 60 kavallerikompanier och 20 bataljoner. Dess numerär synes hafva uppgått till något öfver 16,000 man. Af generalspersoner, som ej samtidigt voro regementschefer, funnos hos Stenbock generallöjtnanterna Burenskiöld och Meijerfelt samt generalmajorerna Palmqvist och Taube.2 Såsom generaladjutanter fungerade ryttmästarne Boije, Bildt, Falkengren, Henrik Hammarberg och Eberhard Bildstein, den sistnämnde nyss hemkommen från fälttågen i Flandern, samt kaptenen Per Stjerncrantz, hvilken fört den Straelbornska bataljonen vid dess ankomst till Skåne.3

Generalkrigskommissarie var guvernementskamreraren Peter Malmberg.4 Generalauditör var borgmästaren i Helsingborg Gabriel Löfgren. Fältsekreterare var Erik Roland. Överfältpredikant var kyrkoherden i Helsingborg Olaus Troilius; för öfrigt synas icke mindre än 39 regements- och bataljonspredikanter hafva varit vid armén närvarande.5

Vistelsen i Osby var förenad med strapatser och umbäranden för hären. Tydligen hafva gärdarna och torpen i nejden långt ifrån varit tillräckliga att skaffa hären tak öfver hufvudet. Då ej heller tält funnos — i hvarje fall icke på de nyuppsatta regementena — voro alltså de flesta af soldaterna hänvisade till att bivuakera, i trots af att man var i februari månad och kölden var ganska sträng. Soldaterna voro dock vid godt mod och visade stor lust att gå mot fienden. Karakteristiskt för sinnesstämningen är också det, att öfverallt från regementena anhölls hos kommissariatet om vin, ty folket ville gå till nattvarden.

Stenbock hade med sin erfarenhet om allt hvad till en armes fältutrustning hörde en klar uppfattning af huru

Sidorna 201 och 202

  1. Major Cronstedt, som i slaget vid Helsingborg ledde artilleriet, hade ännu ej anländt, utan var ännu den 13 februari i Jönköping.
  2. Karl Gustaf Dücker, utväxlad ur rysk fångenskap, anlände, först senare.
  3. Under fälttågets sista dagar äfven den ur rysk fångenskap rymde kaptenen Anders Tungelfelt.
  4. Sedan adlad Palmcreutz.
  5. Stjerncrantz' journal.
  6. Gistrenius till Stenbock 3 februari 1710. E.
    En sägen, omtalad i Cavallin, Lunds stifts herdaminne (IV 339). berättar, att kyrkoherden Ebbe Bring i Brönnestad, historieskrifvaren Lagerbrings fader, kom till Lund med ett bref från Stenbock, instucket i en käpp; då han förhördes i den danska högvakten lade han helt enkelt kappen på bordet rnidt för den intet ondt anande danske befälhafvaren. Denna sägen har funnit ett oväntadt stöd i Gistrenius' ofvannämnda bref.
  7. Stenbock till Reventlow 25 mars 1710. E.
  8. Cavallin i Lunds stifts herdaminne (IV. 303) omtalar såsom en sägen om Gemzæus, att han tjänade såsom kunskapare och budbärare under det skånska kriget, »och det berättas, att hans tjänster varit så viktiga, att Magnus Stenbock i glädjen öfver segern vid Helsingborg druckit brorskål med honom och kysst, honom, ja att sistnämnda hedersbevisning vederfarits honom äfven af grefvinnan Stenbock. Det förtäljes också, att Gemzæus på en af sina budbärarefärder blifvit af danskarne tillfångatagen och misshandlad, så att han däraf varit halt i all sin återstående lifstid, men brefvet, som han medförde, hade han uppätit, så snart han märkte danskarnes annalkande. Huruvida dessa berättelser äro historiska, må lämnas därhän».
       Hvad som är säkert är det, som i texten meddelats (se därom Gemzæus' bref till Stenbock 26 och 27 mars 1710 G, samt Brockdorffs till Lente 20 febr. 1710, D.). Att han skulle vid tillfångatagandet blifvit slagen fördärfvad, är en myt. Gemzæus, som kort efter kriget blef kyrkoherde i Önnestad, är den i skånsk tradition för sina löjligheter mycket omtalade »Önnestad präst». Hans verksamhet under kriget bar dock fullt vittnesbörd, att hos honom också funnos andra sidor än de löjliga.
     

stora bristerna därvidlag voro i den nya hären. Hans klagomål till myndigheterna i Stockholm voro också skarpa, så skarpa, att man understundom ej kan värja sig för tanken, att hans lifliga sinne och den flygande lätthet, hvarmed pennan satte hans tankar på papperet, understundom kanske kommo honom att gå något väl långt. Den 7 februari skref han till defensionskommissionen: »det är beklagligt, att nästan allt hvad regementena nödvändigt behöfva såsom vivres, artilleri, ammunition, vagnar, kuskar, förspann, hästskor, penningar, fältskärer, ja otaligt mycket annat dem felas, dessutom fienden rundt omkring, som med allting väl försedd är, så att i hänseende härtill jag många gånger önskar mig långt under jorden», och dagen därpå till krigskollegiet, att han »vid denna expedition hellre ville vara trumslagare än chef d'armée».

Från högkvarteret i Osby sökte Stenbock att sätta sig i förbindelse med Malmö och öfver hufvud med befolkningen i Skåne. Han vände sig därvid särskildt till prästerna, och det var på ett ganska egendomligt sätt hans budskap till dem fördes omkring. En ihålig käpp, i hvilken en skrifvelse från generalen till det skånska prästerskapet var gömd, sändes från kvarteret i Ousby prästgård till kyrkoherden Gistrenius i Visseltofta och därifrån genom en bonde från sistnämnda socken till prästen i Vankifva och vidare till prosten Erman i Mellby.6

Försöket att få bud till Malmö lyckades också. Från Växjö hade Stenbock sändt en trumpetare till det danska högkvarteret med bref till Reventlow, hvari han bad denne låta tillställa grefvinnan Stenbock i Malmö ett bifogadt bref, en begäran, som af Reventlow strax villfors.7 I ett på detta sätt fortskaffadt bref kunde naturligen endast rent personliga meddelanden göras, men från Osby trädde generalen i hemlig förbindelse med Malmö. Adjunkten

Andreas Gemzæus, åtföljd af en bland Stenbocks betjänter, vågade försöket, och de lyckades verkligen, förklädda till bönder, nattetid smyga sig genom de danska cerneringslinjerna utanför Malmö och komma in i staden. (Generalmajor Brockdorff hade emellertid på ett eller annat satt fått reda härpå och slöt mycket riktigt, att Gemzæus också skulle föra svar från Malmö till det svenska högkvarteret. Vaktposterna fingo order att se upp skarpare än förut, och då Gemzæus skulle ut från Malmö med depescher till Stenbock, blef han ertappad af danskarne och fick tillbringa flera veckor i fångenskap, delvis på Kronborg, hvarur han dock på grund af Stenbocks särskilda anhållan blef lössläppt.8

Kapitel 7 - Försöket till bondeuppbåd

Sidan 200