Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Arméer Fanor & standar Stora nordiska kriget Tennsoldater Källor & litteratur Blogg

  KÄLLOR
 
  G. A. Pipers minnen
  Gen. Major Roses Rel.
  Karl XII:s brev
 
 
  LITTERATUR
 
 
Kriget i Skåne
 

Örjan Martinsson

Kriget i Skåne 1709-1710

af Arthur Stille
 

Fortsättning på kapitel 8

Det farligaste terrängstycke, som Rantzau under reträtten hade att passera, var sträckan mellan Dysiebro och Norra Möinge. Det fanns nämligen här ej mindre än tre ganska besvärliga broöfvergångar; förutom vid de nämnda orterna äfven vid det mellan dem nära Dysiebro belägna Annelöf. Man kunde befara, att Stenbock redan besatt de båda sistnämnda passen eller åtminstone, att man vid passerandet af dem skulle blifva utsatt för anfall. Det var därför först Rantzaus mening, att man skulle söka att redan på kvällen den 19 februari hinna fram till Annelöf.

Såsom rätt naturligt är, visade sig emellertid detta vara omöjligt, och Rantzau måste om aftonen låta armén göra halt vid Stora Harrie. Då man här ej kunde vara tryggad för fienden, fingo regementena tillbringa natten i gevär under öppen himmel, tydligen ganska ansträngande för soldater, som en stor del af den föregående dagen stått uppställda i slagordning och därefter varit i marsch. Vid Stora Harrie stötte Brockdorff med det från Lund kommande detachementet till armén. Reventlow hade fortsatt sin färd för att öfver Annelöf och Vadensjö begifva sig till Helsingborg.

Sidan 282

Då Rantzau fann, att han ej kunde med armén i dess helhet hinna fram till Annelöf, sände han öfverste Prehn och generaladjutanten Klepping med några skvadroner i förväg för att besätta broarna. Detta skedde också. Situationen var det oaktadt ganska kritisk. I nordväst hade den danska armén framför sig de ännu endast svagt besatta broarna, i norr hade den fienden, och det föreföll ganska sannolikt, att denne, om han finge tid därtill, skulle antingen söka hinna i förväg till passen eller åtminstone göra flankanfall mot danskarne, under det de befunno sig inne i den farliga terrängen mellan ålinjerna eller vore sysselsatta med att passera dessa. Prehn och Klepping sammanträffade vid Annelöf med Reventlow, och denne var så intagen af situationens allvar, att han strax sände Klepping tillbaka till Rantzau med en maning att skynda på. Rantzau hade emellertid af egen drift gifvit order att bryta upp, och redan före dager var hären åter i marsch. Dewitz var vid avantgardet, där Bülows dragoner fortfarande gingo främst. Vid eftertruppen, där lifregementsdragonerna gingo sist, var Brockdorff.1

Stenbock säger i sin depesch till defensionskoinmissionen, att han den 19 februari haft kunskapare ute på alla vägar, men egendomligt nog hade ändock hvarken han eller Burenskiöld under eftermiddagens lopp fått någon kunskap om den danska härens marsch, oaktadt denna gick på jämförelsevis ringa afstånd från dem. Först efter midnatt inkommo generaladjutanterna Bildt och Stjerncrantz från en rekognosceringsridt med den säkra underrättelsen, att danskarne stodo vid Stora Harrie. Klockan 3 på morgonen blåstes bouteselle. Alla generalerna sammankallades, och det beslöts att marschera mot fienden och anfalla. Armén ryckte ut och gick först i riktning mot Näs.

Stenbock säger i sin relation till konungen, att han visserligen kunnat från Eriksholm marschera raka vägen till Rönneberga högar och därigenom afskurit danskarne vägen till Helsingborg, men att han var oviss »om på den händelse fienden ej hade satt sig bakom Kjeflinge bro och

Sidan 283

  1. Rantzau till Fredrik IV 2 mars 1710. Kleppings och Huitfeldts journaler. Cronenbergs relation. Giese till Fredrik IV 2 mars 1710. D.
således sökt evitera all combat och att blifva mästare af slätten, hvarigenom hela mitt propos hade studsat». I dessa märkliga ord har Stenbock gifvit ett påtagligt beröm åt Reventlows då ännu af honom okända plan, som ju just gick ut på att »sätta sig bakom Kjeflinge bro och blifva mästare af slätten».

Denna Stenbocks bestämdt uttalade fruktan för att danskarne skulle gå söder om ån innebär också den skarpaste kritik öfver Rantzaus och Fredrik IV:s fältherreskicklighet och uppfattning af situationen i Skåne.

Ännu visste Stenbock ej rätt, hvad meningen var med den danska armérörelsen, och han beredde sig därför till drabbning. Från hans sida sedt var det i alla händelser ett mindre ondt att låta det komma till batalj någonstädes norr om Löddeå än att se den danska hären sätta sig i en mera skyddad ställning söder om Kjeflinge. Detta senare skulle kanske genom batalj kunna förhindras; genom en framgång skulle man kanske kunna drifva danskarne mot Helsingborgshållet. Från Eriksholm gick man därföre såsom till strid.

Armén marscherade i fem kolonner på följande sätt. I midten gick artilleriet fram på vägen. Till höger därom gingo fyra infanteriregementen, nämligen von der Noths fyr- och femmännings, Upplands, Östgöta och Västmanlands. Ännu längre till höger gingo: i första linjen Västgöta kavalleriregemente, Lewenhaupts regemente och Lifregementet till häst, i andra linjen 4 kompanier af Bennets fyr- och femmänningskavalleri, 3 af det skånska tre- och femmänningsregementet samt Jönköpings regemente. Till vänster om artilleriet marscherade Älfsborgs, Södermanlands, Kalmar regementen och det sachsiska regementet. Ännu längre till vänster gingo: i första linjen Riksänkedrottningens lifregemente till häst samt Östgöta och Smålands kavalleriregementen, i andra linjen 4 kompanier af Bennets regemente, 3 af det skånska tre- och femmänningsregementet samt Kronobergs regemente.1

Sidan 284

  1. Stenbocks marschorder 20 febr. 1710 (Bland defensionskommissionens inkomna bref S.). Det framgår ej af den, hvar Adelsfanan hade sin plats.
I fall af båda linjerna skulle bildas en enda, skulle detta ske därigenom, att högra flygelns reserver ryckte upp mellan von der Noths och Upplands regementen och vänstra flygelns mellan älfsborgarne och södermanländingarne. Af generalerna gjorde Burenskiöld med Gyllenstierna och Palmqvist tjänst vid de högra kolonnerna, där förutom de båda sistnämnde äfven öfverste von der Noth skulle göra generalmajors tjänst; vid de vänstra kolonnerna skulle Meijerfelt med Ascheberg, Sparrfelt och Taube göra tjänst. I marschordern riktade Stenbock en allvarlig maning till officerare och soldater, för den händelse att det nu skulle blifva drabbning. Uttryckssättet här är högeligen karakteristiskt för Stenbock; det är en djärf, enkel och kraftig vältalighet, som äfven här framträder. Då hela rikets välfärd berodde på utgången af en batalj, gjorde generalen sig försäkrad om hvars och ens tapperhet och ville förmana officerare och soldater »l att taga sitt fasta förtroende till Gud, 2 vara tysta, 3 intet öfverila sig, 4 kavalleriet brukar ej annat än värjan, hugger intet, men sticker åt halsen och ögonen, 5 infanteriet går fienden på femtio steg när under ögonen med musköt på axeln och högburen pik, brukar sedan sitt gevär genom halfva rotarna som anvist är med bajonetten i sidan på fienden, 6 ingen vände ryggen till, så länge andan och bloden röres, 7 ingen understår sig i varande aktionen att afkläda eller plundra någon dödad eller blesserad, 8 så framt icke hela bataljoner eller regementen gåfvo sig, bör ingen uppehålla sig med fångars tagande, utan falla hvad falla kan. In summa, hvar och en kommendant af regementena gör som en rättskaffens svensk fienden all den afbräck de förmå och söka att soutenera den ena den andre det bästa de gitta, i fall tillfället det kräfde och generalerna ej just hos dem vistandes vore, tillseendes dock, att ingen sig utur linjen för långt ecarterar.»

Det skulle emellertid ej denna gång komma till batalj.

Svenskarne hade ej hunnit längre än till Strö, då rapport inkom, att den danska hären redan brutit upp från Stora Harrie och att dess marsch gick mot Annelöf. Saken var nu klar. Den danska hären gick själfmant mot Hel-

Sidan 285

singborg; den stora fara, som låg däri, att den kunnat gå öfver Löddeå vid Kjeflinge, var lyckligen öfverstånden.

Stenbocks plan ändrades naturligtvis nu ögonblickligen. Han hade lika skarp blick som motståndaren för beskaffenheten af terrängen omkring Annelöf, och han beslöt att söka mellan Annelöfs och Norra Möinge broar afskära den danska eftertruppen. Den svenska hären bröt alltså af åt höger. Hela det svenska kavalleriet gjorde för en stund halt, och af manskap, som frivilligt erbjöd sig att börja anfallet mot fiendens eftertrupp, bildades tre trupper, hvilka nu såsom avantgarde skyndade efter danskarne åt Dagstorpshållet.1 Stenbock följde själf med kavalleriet, fördeladt på två kolonner, infanteriet och artilleriet lämnades att komma efter, så fort de kunde hinna. Meningen var naturligtvis att öfverrumpla danskarne.

Marschen fördröjdes emellertid högst betydligt genom svårigheterna i terrängen. Markerna voro afskurna af jordvallar — säkerligen bevuxna med pilträd — och dessa vallar voro så hårdt frusna, att de utgjorde verkliga hinder för frammarschen. Kavalleriet medförde hvarken hackor eller andra gräfningsredskap, och infanteriet var ännu så långt efter, att ingen handräckning därifrån kunde fås. Med otrolig möda lyckades man emellertid arbeta sig öfver eller genom fem af dessa vallar;2 men härunder hade tiden gått, det var ej långt kvar till solnedgången, och den danska armén var till allra största delen redan öfver bron vid Norra Möinge. Endast Brockdorff med arriärgardet och en del af trossen befann sig på den södra sidan. Passet vid Norra Möinge är emellertid ganska besvärligt att komma öfver. Vägen från Södra Möinge går strax söder om Billebergaån med ens ganska brant ned i en djup och smal sänka, i hvilken ån flyter fram; norr om ån höjer sig marken, ehuru knappt så brant som på den andra sidan. Något i nordväst ligga så Rönneberga högar.

Generaladjutanten Huitfeldt, som befann sig hos Brockdorff, förde rapport till Rantzau. att Stenbock med betyd-

Sidan 286

  1. Stjerncrantz' journal.
  2. Uttrycket i Stenbocks relation om jordvallarne: »från hvilka dock fiendens arriärgarde alltid måste vika», synes innebära, att danskarne genom skärmytslande sökt uppehålla svenskarne bakom vallarne.
lig styrka ryckte an. Rantzau lät då genast generalmajor Rodsten med 8 skvadroner af Sprengels och lifregementsdragonerna gå tillbaka söder om passet för att understödja Brockdorff. Vid själfva défilén lät han infanteri under prinsen af Hessen-Philippsthal taga ställning, och kanoner placerades på den norra höjningen för att därigenom vid behof stödja kavalleriets reträtt. Generalmajor Dewitz, som redan med första linjen hunnit upp till Rönneberga, fick order att åter draga sig ned därifrån och närma sig Norra Möinge.

Rantzau beredde sig således att med kraft slå ifrån sig vid passet, men han var samtidigt ej utan oro för att andra svenska afdelningar än de, som syntes söder om passet, skulle gå omkring den danska härens flank och komma upp mot Rönneberga och åt Tågarpshållet. Han hade därför sändt Klepping med en afdelning dragoner att patrullera på och längs Rönneberga högar för att se efter om fiender här skulle visa sig. Klepping red längs Rååns sänka ända fram till midt emot Bälteberga utan att kunna upptäcka något misstänkt.1

Stenbock hade under tiden med det svenska kavalleriet hunnit fram till passet och trängde på Rodstens och Brockdorffs ryttare. Dessa voro ju svenskarne till antalet i hög grad underlägsna, och da allt flera svenska afdelningar ryckte an, gaf Rantzau order att retirera öfver ån. De danska skvadronerna gingo då i god ordning öfver och ställde sig bakom det vid défilén posterade infanteriet. Genom det motstånd de gjort hade emellertid den medföljande arriärgardestrossen fått tid att komma öfver, så när som på ett par vagnar, hvilka föllo i svenskarnes händer. När trossen passerat bron, blef denna af danskarne rifven. Stenbock ställde nu kavalleriet i formerad linje på platån söder om sänkan. Rantzau hade helst velat fortsätta sin marsch, men då han såg den svenska uppställningen, lät

Sidan 287

  1. Under antagande att man med armén skulle stanna i trakten sökte Klepping här efter en lämplig plats till kamperande, men kallades därunder till Reventlow. som på sin färd hunnit till Glumslöf. Efter att hafva sammanträffat med denne begaf sig Klepping med sin trupp i väg till Rantzau; kommen till Vadensjö, hörde han kanondunder från Norra Möinge. (Kleppings journal).
äfven han sin här intaga stridsställning; det var bakom ån på den norra höjningen, allt under det att själfva öfvergångsstället fortfarande hölls besatt med infanteri och dragoner. Så började de danska kanonerna norr om ån spela mot de svenska kavalleriregementena, utan att dock åstadkomma någon egentlig skada. Stenbock säger att hans folk höllo sig »fermt som berg».1

Emellertid var under dessa omständigheter ej mycket för Stenbock att göra. Hans försök att mellan passen afskära den danska eftertruppen hade ej krönts med framgång, och med endast kavalleri kunde han svårligen tänka på att forcera den besvärliga passagen vid Norra Möinge, då den som nu försvarades af både infanteri och artilleri. Hans eget infanteri hade naturligtvis ej kunnat komma så fort som kavalleriet och hann fram, först sedan det var alldeles mörkt. Artilleriet var ännu långt efter, oaktadt allt hvad som göras kunde blifvit gjordt för dess fortskaffande. De utsvultna soldaterna hade »med obeskrifligt besvär» släpat kanonerna öfver alla jordvallarna.

Tillståndet i regementena var ej sådant, att en drabbning just nu skulle varit önskvärd. Stenbock säger visserligen i sin rapport af den 23 februari till defensionskommissionen, att om han haft »två timmar dag till, så att infanteriet och kanonerna kommit fram, hade fienden fått stor afsaknad», men säkrast torde vara att här ej taga honom för mycket på orden. Han säger nämligen själf i samma rapport, att folket i några dagar ej en brödsbita åtnjutit, föllo neder som döde, hästarna lade sig, otaliga af infanteriet blifvit efter», och han säger sig kunna bedyra. »att om jag, innan folket får mat, något entreprenerat hade, vorde hela armén creverad innan två dagar, ty bonden härtills varit mer än ovillig det ringaste att bibringa».

I verkligheten var det, som sakerna nu stodo, ej det angelägnaste att leverera batalj, utan vida angelägnare var

Sidan 288

  1. Rantzau hade vid svenskarnes anryckande sändt major Schack med rapport till Reventlow, att han hölle på att invecklas i strid. Reventlow, som under tiden hunnit fram till Helsingborg, sände strax fyra bataljoner och de dragoner, som funnos i Helsingborg, till hjälp, men dessa hunno ej fram till Norra Möinge (Reventlow till Fredrik IV 2 mars 1710 kl. 7 e. m.).
att skaffa hären underhåll och draga nytta af den genom danskarnes afmarsch öppnade förbindelsen med Malmö. Stenbock drog sig efter öfverläggning med de andra generalerna alltså på aftonen tillbaka från passet vid Norra Möinge för att lägga hären i kvarter. Själf var han den 21 februari i Annelöf.

Rantzau hade å sin sida hållit krigsråd. I fronten hotades den danska armén knappast af någon större fara, då den stod i rätt god ställning; däremot var faran för ett kringgående icke utesluten. Man hade i skymningen trott sig skönja svenska afdelningar österut och fruktade, att dessa skulle söka att bakom Rönneberga högar öfver Arrarp nå fram till Hilleshög eller kanske Glumslöf för att där afskära reträtten för en eller annan dansk afdelning eller oroa trosskolonnen. Ej heller på den andra flygeln var man trygg. Hufvudhärens reträtt mot Helsingborg hade naturligtvis medfört, att blockaden för Landskrona blef omöjlig, och blockadkåren hade äfven den fått anträda återtåget. Följden häraf var den, att man kunde befara, att Stenbock äfven åt detta håll skulle göra försök att kringgå den danska arméns flank. Åt båda hållen utsändes kavalleriafdelningar för att undersöka förhållandena, men inga svenska trupper afhördes.

Sedan den svenska hären börjat draga sig bort från den södra höjningen, fanns emellertid i alla händelser ingen anledning, hvarför den danska hären skulle blifva stående i bataljställning norr om Billebergaån, och det var då helt naturligt, att krigsrådet uttalade sig för ett omedelbart fortsättande af marschen.

Redan på aftonen bröt Eickstedt upp med artilleriet och infanteriet och gick öfver Vadensjö, Hilleshög och Glumslöf mot Rå. Det var den tredje natten i rad, som soldaterna tillbragte i gevär och på marsch, och det gick därför ej vidare fort, så mycket mindre som den smala vägen kring Vadensjö var belamrad af trossens vagnar. I närheten af Rå fick infanteriet göra halt; till råga på alla sina strapatser fick det kampera utan tält, enär dessa förts med trossen direkt till Helsingborg.

Sidan 289

Vid midnattstiden bröt Rantzau själf med kavalleriet upp från Norra Möinge. Rodsten kvarlämnades med 200 man för att ännu ett par timmar hålla passet besatt, hvarefter detta detachement afgick som eftertrupp. Kavalleriet fick stanna på linjen Rå—Glumslöf.1

Under de ytterst ansträngande marscherna och kamperandet under öppen himmel hade den danska hären lidit mycket; vid framkomsten till Rå hade den enligt Rantzaus uppgift nära 1,000 man sjuka, hvilka nu skulle sändas till Helsingör. Kavalleriet hade blifvit så illa åtgånget, att Rantzau ej ansåg sig hafva öfver 2,500 hästar i tjänstbart skick, och han anhöll därför att genast få öfver hästgardet och Holcks regemente. Åtskilliga soldater hade blifvit efter under marschen eller rymt öfver till svenskarne. Stenbock uppgaf sig på detta sätt hafva fått öfver 200 man fångar och desertörer.2

Det var Stenbock, som afstått från strid vid Norra Möinge, men då han drog sin här tillbaka, skedde det säkerligen med känslor, som voro en segerherres. I viss mån kunde fälttåget redan sägas hafva lyckats. Hvad han med alla sina manövrer åsyftat, det hade han uppnått. Han hade själf förbindelsen med Malmö och äfven med Landskrona öppen, han hade bakom sig hela slätten som provian-

Sidan 290

  1. Kleppings och Huitfeldts journaler, Rantzau till Fredrik IV 3 mars 1710. D.
         I Loenbom: Magnus Stenbocks lefverne uppgifves. att Stenbock efter danskarnes afmarsch sände åtskilliga afdelningar att rekognoscera, och att. Bennet därvid vid Rönneberga tagit 30 kvarlämnade trumslagare till fånga, därefter jagat efter fienden och vid dennes eftertrupp drifvit en skvadron på flykten och tagit ett infanterikompani till fånga.
         Jag har hvarken i svenska eller danska källor kunnat anträffa något stöd för denna uppgift. Situationen tyckes för öfrigt ej hafva varit sådan, att en händelse sådan som den nämnda kunnat passera. Det säges hos Loenbom, att Bennet sett några hundra lägereldar vid Rönneberga, men endast funnit de 30 trumslagarne; detta förefaller något egendomligt, äfven därför att det danska infanteriet svårligen under denna natt fick tid att där uppgöra några eldar. Då kavalleriet bröt upp åtskilliga timmar efter infanteriet, förefaller det också osannolikt, att Bennet, då han anföll eftertruppen, skulle där hafva kommit i tillfälle att taga ett helt infanterikompani till fånga. För öfrigt kan i detta sammanhang nämnas, att enligt Stjerncrantz' journal Bennet den 21 februari — dagen efter händelsen vid Möinge — var utkommenderad med 50 ryttare att samla de svenska soldater, som aftonen förut blifvit efter, och att han vid återkomsten från denna expedition medförde äfven en del danska desertörer och. fångar. Kanhända är det detta, som gifvit upphof till berättelsen hos Loenbom.
  2. Stenbock till D. K. 23 febr. 1710. S.

Sidan 291

teringsområde för hären. Motståndaren var inskränkt till Helsingborg och dess närmaste omnejd och hade därifrån ej mer än en enda reträttlinje — öfver hafvet.

Den förändring läget på krigsskådeplatsen undergått efter arméns uppbrott från Osby var genomgripande. Att börja med hade danskarne varit herrar så godt som öfver hela den skånska landsbygden. Stenbock hade varit ställd inför den till utseendet så svårlösliga uppgiften att med det utsugna Småland till operationsbas och provianteringsområde återtaga Skåne. Tio dagars fälttåg hade varit nog för att ändra allt. Såsom Stenbock själf sade, hade han trängt sig in i Skåne, och nu var det han, som var herre öfver slättbygden. Det ligger något af en triumffanfar i hans ord från högkvarteret i Norrhviddinge till defensionskommissionen: »jag har nu hela landet mig på ryggen och fästningarna öppna, Helsingborg är ej af ett sådant stånd och den étendue, att därest en armé sig inlogera och försvara kan. Jag väntar bröd och stycken i morgon kväll samt fyra fyrmörsare och behöriga bomber och brandkulor från Malmö, hvarigenom såväl genom glödande kulor jag med Guds hjälp skall göra honom sitt vistande i Helsingborg trångt nog.»

Allt hvad som kunde vinnas genom strategiska rörelser var nu vunnet. Hvad som återstod af fälttåget var endast slutakten, själfva bataljen. Förr än man kunde slåss, måste man emellertid låta hären hvila och skaffa den proviant. Äfven måste man hämta artilleri från Malmö.

Stenbock och hans underbefälhafvare ansågo, att man måste unna de utmattade soldaterna fyra till fem dagars ro, förrän man skrede till det slutliga afgörandet.

Stenbock beslöt nu att själf begifva sig in till Malmö för att där anordna afsändandet af artilleri m. m. samt proviant till fälthären. Major Morman vid Gyllenstiernas regemente patrullerade därför den 21 februari på vägarna söder och sydväst om Annelöf. Ett rykte gick, att danskar skulle stå vid Barsebäck, och om det vore så, skulle Stenbocks resa till Malmö blifva riskabel. Morman begaf sig ut till kusten vid Barsebäck, men fann där endast ett par danska soldater, hvilka han tog till fånga. Han lycka-

des dessutom bemäktiga sig ett par från Köpenhamn kommande båtar.1

Stenbock kunde alltså i trygghet anträda färden. Han tog med sig adjutanten Bildstein och anlände på kvällen den 21 februari till Malmö. Efter nära tre månaders frånvaro sammanträffade han med sin hustru och sina barn; det var ett stort arbete han utfört, sedan han senast såg dem.

Den 22 februari på morgonen sammankallade Stenbock magistraten och anmodade den att hos borgerskapet göra framställning om affärdandet af så mycket lifsmedel, som någonsin kunde anskaffas till fältarmén. Maningen blef också följd. Äfven af fästningens proviantförråd gjordes ej obetydligt tillskott till arméns underhåll.

Förutom proviant skulle man hafva artilleri från Malmö. De 20 kanonerna, som stodo där till Stenbocks disposition, skulle föras ut till armén. Därjämte lät generalen också taga två mörsare och två sådana från Landskrona med tillhörande ammunition. De skulle efter det stundande slaget användas vid en eventuell beskjutning af Helsingborg: så säker kände sig Stenbock redan om segern.

Då ingen fara längre hotade Malmö, ansåg sig Stenbock kunna använda en del af dess garnison i fält och beordrade därför kommendanten, öfverste Hugo Hamilton, att med en bataljon af sitt regemente — Smålands fyr- och femmänningar till fot — stöta till hufvudhären.

Länge fick Stenbock ej stanna hos sin familj i Malmö. Redan den 22 februari afreste han därifrån och ankom natten till den 23 till högkvartet i Norrhviddinge. Under loppet af den 22 hade Coijet inträffat där med det detachement, som under hans befäl gjort expeditionen till Norra Åsbo härad. Den 24 februari anlände till högkvarteret Hamilton med sin bataljon och artilleriet från Malmö.2

Sidan 292

  1. Morman till Stenbock 21 februari 1710. E.
  2. I rapporten till D. K. 3 mars 1710 säger Stenbock, att artilleriet lämnade Malmö den 23 och anlände till armén den 25 februari. I relationen af den 5 maj 1710 till konungen säger han, att Hamilton med sin bataljon och artilleriet anlände den 24 februari. Då äfven Stjerncrantz' journal har den 24, torde detta datum vara det riktiga.
Armén hade den 21 februari förlagts på följande sätt.

Högkvarteret var i Norrhviddinge prästgård, alltså helt nära den viktiga vag, som genom sänkan vid Dysiebro ledde öfver flodlinjerna mot Landskrona- och Helsingborgstrakterna. Vid högkvarteret stodo Lifregementet och Bennets kavalleriregemente, Södermanlands och von der Noths infanteriregementen samt artilleriet. Under Stenbocks bortovaro fördes befälet öfver denna afdelning närmast af generalmajor Taube.

På andra sidan Dysiebrosänkan stodo Burenskiöld och Palmqvist i Västra Karaby med en afdelning, bestående af Östgöta, Västgöta och Lewenhaupts kavalleriregementen samt Upplands och Östgöta infanteriregementen.

På andra sidan högkvarteret förlades i Skräflinge Adelsfanan och Riksänkedrottningens lifregemente, det sachsiska regementet, Älfsborgs och Jönköpings regementen; befälet fördes här af Ascheberg och Sparrfelt.

Något bakom denna afdelning stod Gyllenstierna i Reslöf med sitt eget regemente, Smålands kavalleri samt Kronobergs och Kalmar regementen.1

Den mest trängande omsorgen för det svenska öfverbefälet var nu att insamla proviant för att fylla det mest trängande behofvet och för att samla några dagars förråd. Ännu den 23 februari var bristen så stor, att Burenskiöld i en rapport till Stenbock klagade, att hans detachement ännu ej fått tillräckligt förråd för att »de gemene kunde ernå sin fyllnad». En del proviant kom emellertid nu från Malmö och från kvarlämnade danska förråd, och för öfrigt indrefs af all makt proviantgärd från alla håll på den skånska landsbygden. Från Kristianstad hade Stenbock väntat att få en del af de vid danskarnes afinarsch kvarlämnade magasinsförråden. Öfverjägmästaren Hammarberg hade beordrats att redan till högkvarteret i Norra Rörum afsända dessa förråd och hvad som eljest kunde hopsamlas. Detta hade dock ej kunnat ske, enär efter den danska härens afmarsch en så godt som fullständig brist på hästar rådde i Kristianstad. Först den 24 februari kunde Ham-

Sidan 293

  1. Stjerncrantz' journal. Hvar Västmanlands regemente stod, framgår ej.
marberg affärda en transportkolonn af närmare 200 vagnar med lifsmedel, dels af de danska magasinsförråden, dels af gärd, som indrifvits hos allmogen.1 Då denna sändning afgick så sent, torde den knappast hafva hunnit fram till armén, då denna den 26 februari bröt upp, utan har väl måst föras efter denna. Säkerligen har emellertid Stenbock medräknat dessa förråd, då han uppgifver, att hären vid frammarschen mot Helsingborg medförde proviant för några dagar.2

Under provianteringsexpeditionerna västerut i den trakt, som låg mellan härarna, hände det, att man råkade på danska afdelningar, som voro ute i samma ärende. Åtminstone vid ett sådant tillfälle uppstod en liten strid; den kan förtjäna att ihågkommas på grund af den snarrådighet och den frimodighet, som därvid lades i dagen. Den 22 och 23 februari indrefs proviant i Halmstads socken af en trupp ryttare af Adelsfanan, 7 à 8 man stark, under befäl af en regementskvartermästare och en fältväbel, hvilka båda varit med i det ryska fälttåget och vid Poltava, men redan kommit hem till Sverige. Kyrkoherden Torslow i Halmstad föreställde den svenske officeren, att han riskerade att råka ut för de kringströfvande starkare danska posterna, men kvartermästaren lät sig häraf ej hindra i utförandet af sitt uppdrag. Vid middagstiden den 23 syntes en stark dansk trupp närma sig. Svenskarne stego då upp i kyrktornet, under det att prästen och hans folk förde undan proviantvagnarna och ställde in ryttarhästarna i kyrkan. »När nu de danska kommo här in i byn och strax vid kyrkan, begynte våra lustigt att skjuta af tornet, så att jag tror väl några fingo skada, fastän där blef ingen på platsen, men de danska gingo strax tillbaka, ehuruväl de voro en gång så månge som våra».3 Provianten blef därefter förd i säkerhet till Skräflinge.

Sidan 294

  1. Hammarberg till generalkrigskommissarien Malmberg 23 febr. 1710 K, till viceguvernören Skytte 24 febr. 1710. G.
  2. Relationen till konungen. Enligt magasinsräkenskaper i K. inkommo till Norrhviddinge 4,649 pund bröd, 2,207 pund kött, 90 pund fläsk, 41 tunnor råg, 108 tunnor korn, 190 tunnor hafre, 104 oxar och 29 ungnöt. Det synes ej af dessa räkenskaper, om häri är inräknadt något af det som kom från Malmö; det af danskarne kvarlämnade ingår ej häri.
  3. Kvrkoherden P. Torslow i Halmstad till Stenbock 23 febr. 1710. E.
Danska afdelningar hade under dagens lopp visat sig ännu närmare Skräflinge, nämligen vid Tirup, och på grund häraf trodde generalmajor Sparrfelt, att ett danskt öfverfall mot Skräflinge skulle sättas i verket och det redan under nattens lopp. Han underrättade högkvarteret härom och anhöll att få skjuta fram vaktafdelningar mot Tirup.1 Ett sådant öfverfall låg dock alldeles utanför det danska befälets planer, och lugnet blef ej stördt.

Under vistelsen i Norrhviddinge fick Stenbock en högst värdefull tillökning i den högre befälspersonalen. Det var öfverste Karl Gustaf Dücker, som utväxlats ur fångenskapen och från Stralsund den 18 februari kommit öfver till Karlskrona. Han begaf sig därifrån genast till armén och inträdde den 23 i högkvarteret; han fick nu förrätta generalmajorstjänst.2 Stenbock var synnerligen tillfreds öfver hans ankomst — »det är en erfaren och tapper officer», skref han, »och en så käck ryttare, som finnes». Hos defensionskommissionen rekommenderade han Dücker, Taube och Lewenhaupt till befordran. Två dagar efter Dücker infann sig hos Stenbock en af konungens lifdrabanter, Anders Tungelfelt, som den 12 november rymt ur den ryska fångenskapen och tagit raka vägen dit där han behöfdes.3 Han upptogs genast bland Stenbocks adjutanter.4

Det var också vid denna tid, som Cronstedt anlände och öfvertog det närmaste befälet öfver artilleriet. Beträffande regementsofficerarne skedde en förändring, i det att Kronobergs regementes öfverstlöjtnant Lars Kagg5 insjuknade och afled. Till hans efterträdare befordrade Sten-

Sidan 295

  1. Sparrfelt, till Stenbock 23 febr. 1710. E.
  2. Dücker till riksrådet 19 febr. 1710. S. Stenbock till D. K. 23 febr. 1710. S.
  3. Hans tjänsteförteckning i Stille: Karolinska officerares tjänsteförteckningar (Stockholm 1901).
  4. Det är rätt egendomligt att finna att så många af dem, som varit med i Ukrajna och vid Poltava, redan hunnit att komma med i Stenbocks armé. Af högre befäl märkas Meijerfelt, Taube, bröderna K. G. och J. H. Dücker, Bennet, Odelström och Cronstedt.
  5. Anreps ättartaflor uppgifva. att Kagg afled i Lund den 26 februari 1710. Bland Stenbocks papper i Eriksbergsarkivet finnes emellertid ett bref från Kagg, dateradt Reslöf just ofvannämnda dag. Möjligt är dock, att Anreps uppgift ändock är riktig.
bock majoren på regementet Dewitte, efter hvilken Johan Karl Silfversparre blef major.

Det fanns en general i Skåne, som mycket gärna också ville vara med vid hvad som nu förestod, och det var veteranen, viceguvernören i Malmö Karl Gustaf Skytte. Då han afsändt allt hvad som skulle från Malmö föras till armén, skref han till Stenbock och anhöll om tillstånd, att på en dag få resa ut till armen och hälsa på kamrater och vänner; han tillade trohjärtadt: »skulle det kunna ske den dag, då någon aktion företages att därvid tillstädesvara, önskade jag det helst».1 Då var emellertid armén i beredskap att bryta upp, och Skytte fick stanna på sin post i Malmö.

Det hade ursprungligen varit meningen, att Stenbock i sitt framryckande mot Helsingborg skulle understödts af en diversion norr ifrån, därigenom att generallöjtnant Fersen med bondeuppbåden från de västligare länen och med de reguljära trupper, som kunnat göras disponibla, ryckt fram mot Engelholmshållet. Då Stenbock från högkvarteret i Vankifva lät öfverstlöjtnant Coijet gå in i Norra Åsbo härad, var ett af motiven härtill, att han ville få känning med Fersen och underlätta hans framryckande, och Coijet, som den 18 februari stod i Örkelljunga, sände därifrån bud till Fersen, att han nu borde rycka fram.2

Det var ej Fersens fel, att så ej kunde ske. Generallöjtnanten själf brann af ifver att få deltaga i fälttåget och sände maning efter maning till landshöfdingarne i grannlänen att komma med pospoliten. Men hur det gick med denna, det har redan blifvit visadt. Fersen hade själf försökt att båda upp halländsk allmoge till den 14 februari, men endast från två socknar hade bönder — för öfrigt obeväpnade — infunnit sig.3 Han hade vidare hoppats på att Västerbottens nyuppsatta regemente skulle komma ned till honom, men genom defensionskommissionens beslut af den 15 februari var detta hopp gäckadt; regementet hade för öfrigt svårligen kunnat hinna fram i tid. Fersen bad

Sidan 296

  1. Skytte till Stenbock 25 febr. 1710. E.
  2. Fersen till Stenbock 19 febr. 1710. E.
  3. Fersen till Stenbock 15 febr. 1710. E.
Nieroth att få öfvertaga de ståndsdragoner, som stodo hos denne, men förgäfves. Allt hvad han under dessa förhållanden kunde disponera öfver till den tillärnade diversionen i Skåne, var en del garnisonstrupper, d. v. s. 500 man infanteri, samt de af Ascheberg kvarlänrmade 60 ryttare jämte 40 beridna kronobetjänte. Detta var naturligtvis alldeles otillräckligt. Hvad Fersen gjorde var emellertid det, att han, sedan han genom Coijet fått upplysning om situationen på krigsskådeplatsen, den 21 februari sände sin son, ryttmästaren Hans von Fersen med 80 ryttare och 30 musketerare ut på rekognoscering till Båstad och Engelholm. Ryttmästaren lät därunder öfverallt utsprida, att hans fader var i anryckande med 2000 soldater och 5000 man småländsk allmoge. och började i Engelholm anordna om kvarter för denna imaginära armé;1 den 24 februari återvändo han emellertid till Halmstad. Den 26 februari hade Fersen definitivt uppgifvit all förhoppning att få en diversionskår, vare sig af soldater eller bönder samlad, och endast med några hundra man ville han ej komma, Sistnämnda dag hemställde han till Stenbock, om det ej skulle »passera för ridicult», att en generallöjtnant komme med 500 man för att göra diversion åt en armé på 15,000.

Den Stenbockska hären hade alltså att på egen band afsluta det hittills så lyckosamt förda fälttåget. Den hade nu bestått sitt eldprof. De gamla regementena hade skött sig med gammal bravur, och man kan ej säga något annat än att rekrytregementena värdigt ställt sig vid deras sida. Öfverallt hade soldaterna visat stridslust och tapperhet, och de svåra mödorna i den besvärliga terrängen och den tryckande bristen hade de utstått med härdighet och tålighet. Officerarne vid de nya regementena synas i allmänhet hafva varit dugliga. De flesta af dem hade ju också redan på förhand krigserfarenhet. Vid härens sammandragning i Växjö hade Stenbock skrifvit, att från de nyare regementenas officerare komme rapporter och styrkebesked mera

Sidan 297

  1. Fersen säger i bref till Stenbock af den 25 febr. 1710 E. att sedan dessa tidender utspridts, såg hans son från Engelholm ett stort eldsken på rätt nära håll och att bönderna sade, att det var magasinsförråden på Vegeholm. som danskarne låtit antända.
ordentligt än hvad fallet var vid den Gyllenstiernska kåren under höstfälttåget.

Det är dock helt naturligt, att oordningar under fälttåget stundom förekommo och särskildt att allmogens rätt ej alltid kunde blifva oförkränkt, då soldaterna — och för öfrigt äfven officerarne — ofta svulto och fröso. Stenbock förklarade efter slaget för defensionskommissionen, att en del gamla officerare visat både försummelse och egennytta; han sade sig ej heller kunna dölja, att flera officerare tillsatts utan att vara kända »och ingen kan ses längre än till tänderna», en del af dem vore ej värda den nåd dem vederfarits. Men — »hvarken tiden eller bristen på allt före slaget tillät mig att lägga allvarsam hand vid missbruket, utan jag måste draga på axlarne och hålla en hvar vid godt humör att så mycket frimodigare våga en blodig skjorta».1

Då frammarschen mot Helsingborg nu var nära förestående, gafs den 24 februari order till de olika kolonnerna att låta rekognoscera vägarna och befria dem från de hinder, som kunde förefinnas. Vägen mot Norra Möinge iordningställdes af 100 ryttare under Odelströms befäl.2

Samma dag — den 24 februari — företogs en rekognoscering långt fram mot Helsingborgshållet, i det att tre officerare, ryttmästaren Hammarberg, kaptenen Abel Ehrenspetz och löjtnant Malmström med 60 ryttare af Bennets regemente och af Lifregementet gingo ända fram till Mörarp, öster om Helsingborg.3 De fingo här bl. a. den underrättelsen, att fienden stod vid Helsingborg färdig att leverera batalj.

Den 25 februari hölls i högkvarteret i Norrhviddinge krigsråd, hvarvid alla generaler och regementschefer voro närvarande.4 Att beslutet här blef att, kosta hvad det ville, fullfölja den redan förut fattade planen att gå på fienden och leverera batalj, är lätt förklarligt. Intressant

Sidan 298

  1. Stenbock till D. K. 12 mars 1710. S.
  2. Burenskiöld till Stenbock 24 februari 1710. E.
  3. Stjerncrantz' journal.
  4. Enligt Stjerncrantz' journal skola endast generalerna hafva deltagit i öfverläggningen. Regementscheferna voro tillstädes endast för att få instruktioner och maningar.
vore det emellertid att veta, om man i krigsrådet öfverlagt om hvilken väg man skulle välja för framträngandet mot Helsingborg, men härom har man ingen upplysning.

Den genaste vägen från Norrhviddingetrakten var den, på hvilken det danska återtåget gått, öfver Möinge, Vadensjö, Glumslöf och Rå, men att taga denna väg med den svenska armén hade varit högeligen oklokt. Här låg nämligen broöfvergången vid Rå i vägen, och danskarne skulle vid den kunnat få en god försvarsposition. För öfrigt var terrängen mellan Rå och Helsingborg sådan, att ett framryckande rakt mot fienden här svårligen läte sig göra, äfven om man lyckades forcera ställningen vid Rå. Man skulle vid ett sådant försök riskera att klämmas in på den ganska smala sträckan mellan Sundet och höjdsträckningarna sydöst om Helsingborg. Öfver hufvud var det nog så, att man med fördel kunde anfalla danskarne vid Helsingborg endast från de nordliga och östliga hållen. Stenbock beslöt då att gå öfver Råån vid Tågarp och därefter ställa sin marsch i nordlig riktning.

Tidigt den 26 februari1 satte sig hären, delt på fem kolonner, i marsch, defilerade öfver Tågarpsbron och hann på aftonen fram till trakten kring Hesslunda. Vänstra flygeln och artilleriet blef öfver natten stående kring Gidsholms herregård, på hvilken Stenbock och Burenskiöld bodde.2 Högra flygeln stod under Meijerfelts befäl vid Hesslunda. All proviant och allt hästfoder i byarna gick åt, alla gärdesgårdar, dörrarna i husen och böndernas vagnredskap blefvo bränsle till lägereldarna.3

Mellan Hesslunda och Helsingborg sträckte sig i nord-sydlig riktning på linjen Kropp—Välluf stora mossdrag, omväxlande med skogiga partier. Stenbock hade förut trott, att den danska hären med begagnande af denna terrängs försvarsmöjligheter tagit ställning antingen norrut mot Kropp eller söderut mot mossarna vid Välluf, och han hade för denna händelse ansett det vara nödvändigt att

Sidan 299

  1. Enligt Loenbom var det klockan två på natten.
  2. Stjerncrantz' journal.
  3. Luggude härads dombok 13 okt. 1710. S.
genast gå mot dem.1 Han fick emellertid nu säker kännedom om att danskarne ej stodo där och att det alltså ej var frågan om en nödvändig och omedelbart förestående batalj i denna terräng. Frågan var då, om han i alla händelser skulle välja denna riktning för sitt framryckande mot Helsingborg. Den sydligaste linje han i sådant fall kunde välja var öfver Välluf, men här var en svår défilé att passera. Äfven längre norrut gjorde morasmarkerna framryckandet mycket besvärligt. Det måste hafva förefallit tvifvelaktigt, om man vid en frammarsch åt detta håll skulle hafva kunnat bevara eller utveckla slagordning, och genom att rycka fram till anfall i défiléerna och morasen hade man lämnat stora fördelar åt fienden. Stenbock beslöt därför att draga sig längre norrut och kringgå linjen Välluf-Kropp för att sedan öfver Fleninge nordöst ifrån gå fram mot Helsingborg.2 Nu var man emellertid så nära fienden, att man ej kunde vänta annat än att han skulle oförtöfvadt få kännedom om hvad man företog sig, och den största försiktighet var alltså af nöden.

Sedan gudstjänst med nattvardsgång hållits på söndagsmorgonen den 27 februari, skedde uppbrottet. Marschordningen var följande.

Avantgardet bestod af 1,000 man, och kommenderades af Bennet, »en kärna af en officer», såsom Stenbock kallade honom. I avantgardets spets var en 20 man stark afdelning under befäl af en löjtnant; därefter kom en trupp af

Sidan 300

  1. Stenbocks rapport till D. K. 3 mars 1710. (Hist. Tidskr. 1890.)
  2. Mankell framställer i sin afhandling om slaget vid Helsingborg (sid. 497, Krigsvetensk. Akad. Tidskr. 1889) saken så, att Stenbock, då han »den 27 började betänka, att danskarne sannolikt erhållit kännedom om hans annalkande från denna sida och därför gjort sig i ordning att mottaga honom bakom de stora mossar, som då sträckte sig mellan Välluf och Kropp», drog i betänkande att rycka fram på den svåra vägen och i stället marscherade norrut. Stenbocks egna ord i relationen till D. K. af den 8 mars säga emellertid helt annat, nämligen att Stenbock visste, att fienden icke fanns på Välluf-Kropplinjen och att han, då han ej »ville göra sitt uppsåt kunnigt» för danskame, marscherade mot Fleninge. Innebörden af det hela är alltså den, att Stenbock antog, att ett framryckande mot Välluf eller trakten närmast norr därom skulle genast draga den danska armén dit och att svenskarne därigenom skulle tvingas till batalj i en för dem ogynnsam terräng. Det är denna Stenbock vill undvika, och för att välja en lämpligare går han norrut. Om verkligen danskarne stått i den omtalade ställningen, så skulle det väl varit en betänklig sak för den svenska armén att afmarschera norrut, enär den ju då skulle på ett tämligen blottställdt sätt vändt flanken åt fienden.

Sidan 301

  1. Stjerncrantz' journal.
  2. Stenbocks rapport till D. K. 3 mars 1710. S.
    Rantzaus relation till konungen 31 mars 1710. D.
80 man, förd af löjtnant Lagercrantz. Bakom denna men till höger och vänster om den kommo två afdelningar, hvardera af 100 man, och förda af kapten Ehrenspetz. Härefter kom avantgardets hufvudstyrka, 700 man, närmast under befäl af major Crusebjörn.

Efter avantgardet och till stöd för detta kom följande styrka: i midten 2 kanoner, till höger därom Kronobergs och till vänster Jönköpings regemente. Till höger om Kronobergarne gingo 4 skvadroner af Bennets och efter dem 3 af Gyllenstiernas regemente; till vänster om Jönköpings regemente på samma sätt samma antal skvadroner af de båda kavalleriregementena. Härefter kom härens hufvudstyrka, likasom nyssnämnda afdelning på 5 kolonner. I midten gick artilleriet, till höger därom i ordning som de här nämnts Hamiltons, von der Noths, Upplands, Östgöta och (antagligen) Västmanlands regementen och till vänster på samma sätt Älfsborgs, Södermanlands och Kalmar regementen samt det sachsiska regementet. De yttersta kolonnerna bestodo af kavalleri, den högra af Aschebergs regemente, som gick främst och följdes af Lewenhaupts, hvarefter kom Lifregementet, den vänstra af Västgöta regemente, Östgöta kavalleriregemente, Adelsfanan och sist Smålands kavalleriregemente.1

Tidigt på eftermiddagen stötte man någonstädes i trakten af Hjortshög på danska patrullafdelningar, hvilka drefvos tillbaka mot Helsingborg med förlust af några män, som tillfångatogos. Detta föranledde generalmajor Eickstedt att låta skjuta larm från Kärnan. Med senare utsända danska observationsafdelningar under öfverstarne Eyffler och Holck fingo svenskarne längre fram på eftermiddagen känning, och vid Kropp blefvo danska rekognosceringsafdelningar drifna tillbaka.2

Efter en ej synnerligen lång dagsmarsch kom den svenska armen mot aftonen fram till Fleninge, där den blef stående öfver natten med högra flygeln strax väster

om Fleninge kyrka. På den danska sidan hade man nu full kännedom om läget.

*

Den 21 februari stod den danska armén vid Rå. Den ställdes kl. 11 f. m. i slagordning vid bron öfver Råån. På höjden vid Vadensjö stod en framskjuten afdelning, och rekognosceringstrupper sändes mot Vallåkra och mot Landskrona, de båda håll från hvilka fienden möjligen kunde väntas. Armén befann sig öfver hufvud taget åter vid sin landstigningsplats. Det var snart fyra månader som fälttåget varat, men situationen för den danska hären syntes ej vara mycket gynnsammare än hvad den var på landstigningsdagen. Nu som då stod man nere vid Sundets strand, i utkanten af Skåne, och man hade nu, hvad man ej då haft, emot sig en betydande svensk arme. En vinst var visserligen, att man haft tid att göra Helsingborg något fastare och att man från slättbygden samlat hop magasinsförråd; dessa innehöllo dock ej tillräckligt hästfoder, utan bristen på sådant gjorde sig genast kännbar. De upprepade reträtterna måste naturligtvis hafva inverkat på andan i armén. Vid flera föregående tillfällen, senast vid Norra Möinge, hade de danska soldaterna af sitt befäl fått det vitsord, att de visade stor raskhet och brunno af ifver att slåss, men tydligen var det ständiga undvikandet och det härda strapatserandet under de senaste dagarna ej ägnadt att bevara den rätta soldatandan i armén. Den var därjämte i yttre måtto, särdeles i kavalleri, alldeles för svag; hvad den framför allt behöfde var förstärkningar. Sådana inträffade också nu, i det att de af Reventlow sända fyra bataljonerna af landmilisen förenade sig med hären vid Rå; det var den laaländska bataljonen under öfverste Juel, en af det östsjælländska under öfverste Biege och det västsjælländska regementet under öfverste Sippen. I lägret vid Rå fick Rantzau säkra underrättelser om hvar den svenska armen befann. sig. Han hade nämligen sändt ut rekognosceringsafdelningar förbi Landskrona, och dessa inrapporterade vid sin återkomst hvar

Sidan 302

fienden nu stod.1 Häraf syntes framgå, att ett omedelbart svenskt framryckande mot den danska hären ej var att vänta, och Rantzau kunde i ro afgöra frågan om hvilken ställning man nu skulle intaga. Att denna ställning borde stå i direkt relation till Helsingborg, så att man därigenom skyddade staden och hade öfvergångsorten till Sjælland till sin fulla disposition var själfklart; diskuteras kunde däremot, hvarest i närheten af staden en sådan ställning bäst kunde väljas.

Vid Helsingborg hade under större delen af ockupationstiden förskanskningsarbeten pågått. Enligt fortifikationschefen Heinsolms rapport hade han mellan den 20 november och 8 december med sitt manskap palissaderat portar och infartsvägar och därefter på befallning anlagt ett retranchement öfver höjden vid Kärnan och på båda sidorna ned till stranden.2 Med denna uppgift måste dock sammanställas de klagomål, som upprepade gånger af öfverste Eynden och af andra framställdes öfver de stora bristfälligheterna i Helsingborgsförsanskningarna. Generalmajor Brockdorff föreslog nu för Rantzau. att armén skulle förläggas i närheten af Helsingborg på samma sätt som under det nästföregående skånska kriget; högra flygeln skulle ställas vid själfva den gamla förskansningen (»an die Wercke») och den vänstra ned mot stranden, hvarvid det gamla tranchementet från den nämnda tiden borde åter iståndsättas. Brockdorff yrkade på att hären skulle tryggas genom anläggande af jordverk, ej minst därför, att svenskarne vore så betydligt öfverlägsna i kavalleri.3 Rantzau red den 21 februari med hela generalitetet och några öfverstar in för att undersöka terrängen. Man diskuterade huruvida svenskarne skulle från några höjder framför retranchementet kunna beskjuta armén, om den ställdes där, och om ej terrängen vore allt för inskränkt till läger, men slutet blef, att man enhälligt slöt sig om Brockdorffs mening, att armén skulle ställas på nämnda sätt. Detta blef också nästa dag Rantzaus beslut, och öfverstlöjtnant

Sidan 303

  1. Kleppings och Huitfeldts journaler. Cronenbergs relation. D.
  2. Heinsohns relation till konungen. D.
  3. Brockdorffs relation till Fredrik IV. D.
Scheel fick omedelbart börja arbetet med linjens utstakande.

Den undersökning generalerna företagit af terrängen vid Helsingborg synes emellertid ej hafva varit vidare grundlig och deras öfvertygelse om ändamålsenligheten i det fattade beslutet ej synnerligen stark.1 Rantzau själf hade redan efter några timmar kommit till den uppfattningen, att den tilltänkta ställningen skulle blifva för trång, så att man ej skulle ledigt kunna röra sig däri eller med fulla linjer rycka ut därur. Några egentliga jordarbeten för arméns ytterligare tryggande ville generalen numera icke vara med om, dels på grund af bristen på arbetsredskap och dels därför, att han ansåg det skola verka nedslående för stämningen bland soldaterna. Följande dag den 23 februari framställde han därför till samtliga generaler och öfverstar följande två punkter till öfverläggning, för det första om man skulle rycka in eller ej i det läger, som under gårdagen blifvit utsedt vid Helsingborg, för det andra, om det ej vore bättre att utse ett läger en mil från Helsingborg för att däri kunna röra sig med större lätthet och intaga bättre ställning för levererande af batalj.

Det var alltså en helt ny plan Rantzau nu framställde. Den ställning han nu föreslog är ställningen bakom mossdragen på linjen Kropp-Välluf. Frågan är, om ej Rantzau genom detta förslag var kommen in på den plan, som under för handen varande förhållanden var den för honom lämpligaste. Ett tecken härpå är åtminstone det, att Stenbock, som naturligtvis måste anses som en kompetent domare härvidlag, vid sin frammarsch först väntat, att finna danskarne just här, och då han ej fann dem där, tillskref detta endast den omständigheten, att de ej torde hafva haft reda på hans annalkande. Det synes också framgå, att om Rantzau ställt sig på antydda sätt, Stenbock knappt skulle hafva haft annat val an att anfalla honom rakt

Sidan 304

  1. Anmärkningsvärdt är, att bland Rantzaus bref till konungen finnes ett »projekt till arméns postering den 4 mars» (= 22 februari), enligt hvilket hären skulle förläggas rundt om i byarna i Luggude härad och Rantzaus högkvarter på Rosenlund. Detta har aldrig blifvit satt i verket, men projektets blotta existens synes vara ett bevis på osäkerheten i rådslagen.

i fronten öfver mossterrängen och genom de besvärliga defiléerna.1

Generalerna och öfverstarna afgåfvo oförtöfvadt svar på Rantzaus proposition. I fråga om första punkten svarade de, att man ej gärna kunde fasthålla gårdagsbeslutet om den ställning, för hvilken man då bestämt sig, enär de olika afdelningarna i hären däri skulle isoleras från hvarandra genom défiléer och vidare de moras, som funnos framför linjen, vid omslag i väderleken skulle kunna blifva till hinder för utryckande ur lägret. Beträffande andra punkten svarade de, att de ej kunde finna en ställning så långt från Helsingborg lämplig, alldenstund de ej kunde se hvad för landområde man därmed skulle betäcka och transporten af proviant o. d. från Helsingborg på grund af det större afståndet skulle försvåras. Det resultat, hvartill de kommo, var det, att man skulle taga ställning på det jämna området på höjderna ofvanför Helsingborg, där man skulle vara i stånd till att vid fiendens annalkande genast gå honom till mötes, då nu batalj måste anses för oundviklig.

Vid detta generalernas svar torde den anmärkning kunna göras, att kritiken af ställningen n:o l och de besvärliga défiléerna vid den — hvarmed utan tvifvel menas terrängen vid den n. v. Hälsan och i dess närhet — nog är riktig, men att det förefaller egendomligt, att man ej redan den 22 februari efter okularbesiktningen fått detta klart för sig, förrän det första beslutet fattades.

Beträffande invändningen mot Välluf-Kroppställningen, att man ej kunde se, hvad landområde som därmed skulle betäckas, torde kunna genmälas, att hvad som skulle betäckas var Helsingborg och att om detta kunde ske på ett bättre sätt från den nyssnämnda ställningen, så vore detta ett alldeles tillräckligt skäl för denna.2

Huru pass öifvertygad Rantzau för sin personliga del kan hafva varit om lämpligheten af att låta armén rycka fram till den ställning, som han nu föreslagit, det får stå

Sidan 305

  1. Jfr Stenbocks relation till D. K. (Hist. Tidskr. 1889).
  2. Rantzaus proposition. Generalmajorernas svar, öfverstarnas svar D.
hän. I hvarje fall fogade han sig utan ringaste dröjsmål efter generalernas och öfverstarnes mening.1

Han bestämde alltså, att ställning skulle tagas i öfverensstämmelse med denna, och samma dag, den 23 februari. slog den danska hären läger på höjden nordöst om Helsingborg. Linjen sträckte sig på båda sidor om den landsväg, som från Helsingborg går till Engelholm, den markeras af höjderna vid Ringstorp och Fredriksdal. I och med detsamma hären ryckte fram till Helsingborg, förstärktes den med de afdelningar. som hittills legat där, bland dem Lepels regemente; detta placerades tills vidare jämte en skvadron dragoner framför linjen i Filborna. Juels och Bieges afdelningar placerades bortom högra flygeln i Ramlösa.

Öfverbefälet i den danska hären och ledningen af dennas rörelser fördes således med mycket ringa fasthet. Det var ett föga förtroendeväckande vacklande i generalitetets meningar och beslut; det sätt, hvarpå Rantzau tvärt afstått från hvarje tanke på förverkligande af sin egen framställda plan och i stället följt sina underbefälhafvares mening, tyder ej på att han var synnerligen lämplig att föra öfverbefäl i fält på egen hand. Reventlow, som ännu var kvar i Helsingborg, skref den 25 februari — dagen för sin afresa — till Lente, att det vore otroligt, huru »confust» allting ginge till vid armén, och det var nu, som han såsom villkor för ett eventuellt återtagande af öfverbefälet fordrade, att åtminstone Brockdorff och Rodsten skulle aflägsnas från hären, ty så länge de funnes kvar, kunde intet fruktbringande uträttas.2 Uttrycken äro karakteristiska för Reventlows sätt att bedöma de åtgärder, som vidtogos.
Rantzau själf kände sig tydligen också tryckt af öfverbefälets ansvar. Den 23 februari, samma dag som hären ryckte in i den senast utsedda ställningen, skref han till konungen, besvärade sig öfver knappheten på furage och proviant och öfver utmattningen bland trupperna, för-

Sidan 306

  1. Brockdorff tyckes i sin relation till Fredrik IV, 4 april 1710, vilja klandra, att man ej stannade vid beslutet af den 22 februari, och däri se en orsak till olyckan den 28 februari. Märkas bör dock, att han själf var med om öfverläggningen den 23 februari och undertecknandet af generalmajorernas svar till Rantzau.
  2. Reventlow till Lente 7 mars 1710. D.
klarade sig vidare sakna all kännedom om hvad fienden nu företoge sig, enär de utsända rekognosceringsafdelningarna ej fått reda på någonting, hvarför han under sådana förhållanden, och då han inga positiva order hade, ej kunde besluta sig för något bestämdt. Han anhöll därför ifrigt, att konungen måtte gifva honom positiv order, huruvida han, om fienden skulle komma, skulle »hazardera batalj». Han gjorde dock härvid ett tillägg, som var af natur att göra en direkt bataljorder från konungen skäligen öfvernödig, nämligen att bataljen för öfrigt ej kunde undvikas.

På denna skrifvelse fick Rantzau muntligt svar, i det att Fredrik IV, som det vill synas helt oväntadt, den 23 februari kom öfver till Helsingborg för att bese armén. Han gillade därvid den anordning, som blifvit gjord, och gaf säkerligen nu Rantzau formellt bemyndigande att leverera batalj. Det var ej konung Fredriks afsikt att stanna kvar hos armén för att med den deltaga i den strid, som nu förestod, utan han återvände redan påföljande dag, den 24 februari, till Köpenhamn. Han hade nu emellertid gjort anstalt om öfverförande af förstärkningar, och den 27 februari fördes hästgardet öfver till Rantzaus arme: det var andra gången under fälttåget som det fick gå öfver till Skåne. Den 26 februari hade det länge efterlängtade Holckska kavalleriregementet anländt till Helsingborg. Genom dessa båda regementens ankomst hade Rantzau fått en ganska behöflig förstärkning till sitt svaga kavalleri.

Rantzau hade hvarje dag sändt ut rekognosceringsafdelningar, och den 24 februari kunde dessa rapportera, .att fienden ännu stode bortom Landskrona, men att han dragit till sig artilleri från Malmö.1 Man kunde häraf sluta till att det svenska uppbrottet ej skulle låta vänta på sig, och Rantzau höll sig nu beredd; den 25 februari bestämdes, att från Kärnan skulle vid fiendens annalkande gifvas larmsignal med tre kanonskott.

Man kan ej med fog anklaga det danska öfverbefälet för att under dessa dagar hafva låtit någon försummelse

Sidan 307

  1. Kleppings och Huitfeldts journaler. D.
i fråga om vaksamhet komma sig till last. Dagligen sändes patruller ut åt olika håll, mot sydöst och öster, och förvakter höllos på landsvägarna. Den 26 februari sändes de kvinnor och barn, som funnos vid regementena, öfver Sundet till Helsingör.1

Klockan 6 på eftermiddagen den 26 februari, alltså den dag Stenbock marscherade från Norrhviddinge till Hesslunda, inkom till det danska högkvarteret rapport från de afdelningar, som rekognoscerat mot Bälteberga, att svenskarne marscherade i riktning mot Frillestad — alltså något närmare Helsingborg än hvad förhållandet i verkligheten var — och skulle taga nattkvarter där. Rantzau höll då krigsråd, och det beslöts, att det östsjælländska regementet och den laaländska bataljonen. hvilka nu syntes blifva för mycket exponerade i Ramlösa, skulle dragas in till hufvudstyrkan.2 Denna rörelse synes dock ännu vid middagstiden den 27 ej hafva blifvit utförd.3 Lepels regemente i Filborna fick befallning att iakttaga all möjlig vaksamhet. Från höjderna vid Hjortshög kunde de danska officerarne på kvällen se de svenska vakteldarna.4

Den 27 februari gingo patrullafdelningar om 20 man ut i riktningarna Ramlösa, Hesslunda, Filborna, Kropp samt äfven norrut mot Pålsjö, ehuru man väl ännu knappast väntade ett svenskt framryckande norrifrån. Före dagningen red Rantzau själf ut på rekognoscering flera kilometer på andra sidan Filborna. Han fick här tämligen orediga meddelanden om hvar fienden stått under natten, men det sades af bönderna, att svenskarne nu marscherade mot Kropp och Rosendal, en uppgift som dock tyckes hafva varit något anteciperad. På eftermiddagen red Rantzau återigen ut, åtföljd af Brockdorff, Rodsten, prinsen af Hessen, generalkvartermästaren Scheel, öfverste Holsteen m. fl. Ridten gick mot Kropp, men mellan denna by och Filborna hörde man plötsligt larm skjutas från Helsingborg, ehuru man själf ej kunnat märka det ringaste till fienden.

Sidan 308

  1. Generaladjutanten Lantings journal. D.
  2. Rantzaus relation 31 mars 1710. D.
  3. Jfr prinsens af Hessen relation 4 april 1710. D.
  4. Generaladjutanten Cronenbergs journal. D.
Härmed förhöll sig så, att en patrull stött på svenska afdelningar och drifvits tillbaka, och efter den rapport, som kapten Buchwald på det östsjælländska regementet härom gifvit, hade Eickstedt, som i Rantzans frånvaro hade den närmaste uppsikten öfver lägret, i öfverdrifven försiktighet låtit skjuta larm och kommendera regementena i gevär.1

Det visade sig snart, att det hela endast varit falskt alarm och att den svenska marschen på allvar gick i nordlig riktning. Senare på eftermiddagen inrapporterade Brockdorff, som var jourhafvande generalmajor och på rekognoscering haft tillfälle att iakttaga den svenska armen, att dennas marschlinje nu sträckte sig från Fleninge till Kropp.

Rantzau höll då på eftermiddagen öfverläggning med de andra generalerna, och man beslöt att ej med armén företaga någon rörelse mot fienden, utan i slagordning i den utsedda ställningen afvakta hans ankomst. Öfverstarne Eyffler och Holck detacherades, respektive till vänster och höger, med 400 man att iakttaga den svenska armens rörelser och till den ändan framsända smärre rekognosceringsafdelningar. Dessa fingo snart känning med de svenska förvakterna och drefvos tillbaka. Eyffler fick natten öfver fortsätta med sin bevakningstjänst.

Redan innan det blifvit ljust den 28 februari, red Rantzau själf ut på rekognoscering, men då mellan kl. sex och sju på morgonen en så tät dimma uppstod, att man ej kunde se tre hästlängder framför sig, begaf han sig tillbaka till förposterna. Jämte Eyffler fick nu äfven öfverste Holck med sin öfverstlöjtnant Kopplau och 400 man öfva bevakningstjänst. Vid Brohuset på vägen mot Engelholm ställdes öfverstlöjtnant Deden med 100 man kavalleri att fungera som stöd för de smärre patruller, som voro ute åt detta håll. Klockan åtta på morgonen samlades generalerna vid förposterna, och i den öfverläggning om situationen,

Sidan 309

  1. Sammanstötningen mellan ifrågavarande patrull och svenskarne måste tydligen hafva skett till höger om Rantzau, sannolikt i trakten mellan Hjortshög och Välluf. Det var ju en officer af den kår, som legat eller ännu låg i Ramlösa, som kom med rapporten. Prinsen af Hessen säger i sin relation också, att man i Helsingborg tagit detta alarm som ett försök att öfverrumpla öfverste Biege i Ramlösa. Kleppings journal förlägger felaktigt detta alarm till den 26 februari.
hvilken här ägde rum, var man enhälligt af den mening, att svenskarne omöjligen skulle kunna marschera i en sådan dimma. Man var så öfvertygad härom, att Rantzau afsände rapport i denna anda till Fredrik IV. Då man alltså ej ansåg sig skola få batalj denna dag, vidtogos inga särskilda åtgärder för att tidigt skaffa fram lifsmedel till regementena. Detta hade emellertid den ledsamma påföljd, att då striden ändock verkligen började, de danska soldaterna ännu voro fastande.

Det danska befälets förmodan, att dimman skulle omöjliggöra Stenbocks frammarsch, var nämligen ej riktig. Kanhända har dimman legat tjockare öfver den öppna slätten vid Helsingborg än inne i skogstrakten, där den svenska hären marscherade. Efter klockan nio rapporterades af inkommande patruller, att fienden var i anmarsch, men generalerna ville först ej tro, att det var den svenska hufvudstyrkan, utan menade, att det endast var ett starkt detachement. Rantzau och hans generaler redo dock ut, och nu följde underrättelser snabbt på hvarandra. En fänrik Morgenroth af Holcks detachement hade rekognoscerat rakt mot skogen norrut och uppsnappade därunder några svenska marodörer. Dessa infördes till Rantzau och påstodo, att hela den svenska hären var i marsch, och före kl. tio rapporterade Eyffler, att det verkligen var hela den svenska armén, som ryckte an. Generalerna begåfvo sig nu till den vänstra flygeln i riktning mot skogen för att söka få närmare besked. Vid tiotiden lättade dimman helt plötsligt något, och man kunde då se Bennets avantgarde komma fram ur skogarna på den danska arméns vänstra flank, vid Gyhult och Pilshult. Rantzau sände då Rodstens adjutant Lanting till Helsingborg för att låta skjuta larm.1 Hären ryckte nu ut med stor snabbhet och ställde sig i slagord-

Sidan 310

  1. Olika uppgifter finnas om tiden för larmsignalens afgifvande. Adjutanten Mejers relation säger, att larm sköts, redan innan man sett fienden; det skulle då varit på grund af de inkomna rapporterna. Prinsen af Hessen talar också i sin relation om larmsignal strax efter det Eyfflers rapport inkommit. Rantzaus egen relation däremot talar om larmskotten först efter det den nämnt, att man sett svenskarne, och Lanting, som red med ordern, säger i sin relation uttryckligen, att man vid tiotiden kunde se fiendens fanor och standar och att Rantzau då sände honom till Helsingborg för att låta skjuta larm.
ning. Generalkrigskommissarien Giese fick befallning att affärda en ny kurir till Köpenhamn med rapport, att batalj vore omedelbart förestående. En sista öfverläggning hölls mellan generalerna; det beslöts ytterligare att blifva stående i den ställning man valt.

Det var alltså ej i landsvägsriktningen från Fleninge, som svenskarne ryckte an, utan från den danska sidan räknadt betydligt mycket mera åt vänster. Strax efter det Bennets ryttare blifvit synliga, hördes bakom dem inne i skogen ytterst stark gevärseld; det var, då Stenbock lät sina soldater afskjuta de fuktiga gevären och ladda om. Vid elfvatiden ryckte de svenska kolonnerna fram ur skogen och började ordna sig.1

Då Stenbock på aftonen den 27 februari hunnit fram till Fleninge, kunde den vidlyftiga kringgående rörelse, som han låtit sin armé utföra, i sina hufvuddrag anses afslutad. Från Fleninge gick landsvägen i sydvästlig riktning rakt på Helsingborg, och det kunde tyckas, som om man nu hell enkelt kunde följa den. Detta befanns dock ej ändamålsenligt. Den ifrågavarande vägen gick nämligen mellan Väla och Brohuset genom morasig terräng, och den synes på sina ställen nästan hafva haft karaktären af dammväg. Den antog härigenom i viss mån egenskapen af hvad som på denna tid benämndes défilé och var öfverhufvud ganska olämplig som frammarschlinje, så mycket mera som det naturligen kunde antagas, att den danska armén skulle taga position bakom morassträckningen, hvarvid den skulle komma att stå i god fördel gent emot svenskarne.

Stenbock höll den 27 på aftonen öfverläggning med generalerna om situationen2 och beslöt att göra ytterligare en kringgående rörelse. Han skulle för att undgå frammarschen förbi Väla draga sig ännu längre i västlig rikt-

Sidan 311

  1. På den för öfrigt i åtskilliga afseenden felaktiga — bataljplanen i Loenbom: Magnus Stenbocks lefverne, är det angifvet, att den svenska armén ryckte fram mellan Pilshult och Kungshult. Det torde dock vara osannolikt, att hela armén gått fram på denna smala terräng: den har väl gått på bredare front än så. Stenbock säger för öfrigt i sin relation till konungen, att generalerna hade order att hvar ocli en med sin kolonn »rödja vägen och leta sig bäst de kunde igenom morasten och deliléerna» och detta innebär ju, att de ej alla kommo fram genom samma passage.
  2. Stjerncrantz' journal.
ning, mot Allerumshället för att sä öfver Gyhult och Pilshult svänga ned mot Helsingborg. Han skulle därigenom ernä att komma fram i den danska armens flank eller kanske rentaf bakom densamma, ifall nämligen Rantzau hade tagit position med hänsyn till de sumpiga sträck-ningarna mellan Väla och Brohuset. Och att den danska armen verkligen skulle vara att finna i denna sträckning, det synes Stenbock hafva antagit. Han har själf sagt, att han ansåg Pilshultsriktningen vara den mest accessibla och att han, då slaget skulle börja, fann den danska armen i en helt annan och mycket fördelaktigare position än han väntat.1

Den position han väntat kan ej ha varit någon annan än mellan Brohuset och Väla, och hvilken respekt han hade för den, visar sig däraf, att han ansåg Pilshultsriktningen mera accessibel, detta ehuru här funnos besvärliga défiléer och terrängen till allra största delen var skogig och otillgänglig och ehuru han ansåg det för gifvet, att fienden skulle söka hindra hans marsch i défiléerna mot Allerum och vid Pilshult. Detta skedde, som vi sett, icke. Om än Rantzau låtit rekognoscera norrut, har han dock knappast på förhand tänkt sig, att Stenbock skulle komma från detta håll — härpå tyder afgjordt, att han ställt slagordningen med flanken ditåt och fronten i hufvudsak i landsvägsriktningen —, och för öfrigt var den danska hären alldeles ej stark nog att detachera afdelningar i sådant syfte, då den ju ej kunde släppa Fleningevägen ur sikte.

Natten till den 28 februari var regnig och kall, och då man vid Fleninge kamperade under öppen himmel, sleto soldaterna mycket ondt. Före dagningen fingo officerarne sina sista anvisningar, säkerligen i allt öfverensstämmande med de vid afmarschen från Eriksholm gifna. Lösen: »Med Guds och Jesu hjälp» gafs.

Öfverstlöjtnant Bennet med ett avantgarde af 1,000 man fick nu, liksom förut, gå i förväg. Armén marscherade också liksom förut på fem kolonner. Utan att möta något egentligt motstånd från danskarnes sida trängde Bennet

Sidan 312

  1. Stenbocks relation till konungen. S.

fram; som vi sett, fick han snart känning med de danska patrullerna och förvakterna. Vid Pilshult öfverrumplade han och tog en dansk förpost, bestående af en underofficer och 10 man.1 Marschen genom skogen, där inga ordentliga vägar funnos, och i dimman var gifvetvis ytterst besvärlig. Att man ändå kom fram så fort man gjorde, är en prestation, som är ett värdigt slutstycke till den serie af marscher i svår terräng, på bygdevägar eller skogsstigar, hvilka gjorts af den svenska armén i detta fälttåg. Förrän man trädde ut ur skogen, ordnades kolonnerna så mycket som möjligt, och gevären läskades. Stenbock red själf omkring och uppmuntrade soldaterna med ett sista maningstal före striden.2

Kapitel 9 - Slaget vid Helsingborg

Sidan 313

  1. Stjerncrantz' journal. Loenbom talar om att Bennet bortsnappade fyra förvakter, danske stallmästaren Keskou med 12 furagevagnar samt jagade tillbaka en trupp af 8 man, förda af en regementskvartermästare.
  2. Det i traditionen omtalade uttrycket till en soldat med försagd uppsyn: »se ond ut, min gosse, så springer dansken för dig». synes, om det nu yerkligen blifvit fälldt, bäst passa in vid detta tillfälle. Brännvin skall äfven nu hafva blifvit utdeladt till soldaterna.