TACITUS.NU
Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän
 
  Blekinge
  Bohuslän
  Dalarna
  Dalsland
  Gotland
  Gästrikland

  Halland
  Hälsingland
  Härjedalen
  Jämtland
  Lappland
  Medelpad
  Norrbotten
  Närke
  Skåne
  Småland
  Södermanland
  Uppland

  Värmland
  Västerbotten
  Västergötland
  Västmanland
  Ångermanland
  Öland
  Östergötland

_____________

Örjan Martinsson

Bohuslän

Bohuslän är ett ungt landskap såtillvida att namnet Bohus län började användas först under 1400-talet och att det inte fick sin nuvarande omfattning förrän på 1500-talet. Dessförinnan var det delat i två landskap, Ranrike i norr och Älvsyssel i söder, gränsen mellan dem gick vid Uddevalla. I isländska sagor nämns ett småkungadöme vid namn Alvhem som förmodligen var en föregångare till Älvsyssel, båda namnen syftar på Göta älv. Såväl Ranrike som Älvsyssel ingick i den vikingatida region som kallades för "Viken" och som omfattade allt land längs Oslofjorden. Senare under medeltiden kom namnet Viken att begränsas till att bara omfatta norra Bohuslän varmed "Ranrike" föll ur bruk. Eftersom Älvsyssel styrdes från borgen Bohus kom detta landskap att benämnas som Bohus län under 1400-talet, vilket sedan som sagt utsträcktes till att också omfatta norra Bohuslän på 1500-talet. Invånarna i Viken kallades för vikvärjar eller vikmän och enligt en teori kan ordet vikingar ha sitt ursprung i denna region. Invånarna i Älvsyssel kallades för älvagrimar.

Den juridiska indelningen var sådan att Bohuslän ingick i borgartingets lagsaga som omfattade hela sydöstra Norge (Viken) och som hade sitt tingställe i Borg (nuvarande Sarpsborg). Borgartinget var det yngsta av Norges fyra medeltida lagting och dess lag, Borgartingslagen, tillämpades i Bohuslän fram till 1274 då den ersattes av den norska landslagen. Från och med unionstiden hade Bohuslän en egen lagman med Bohus som tingsställe och kallades då för Vikens lagsaga. Det fortsatte att vara en egen lagsaga även efter freden i Roskilde 1658 då det lades till Göta hovrätts domkrets. Lagsagoinstitutionen avskaffades 1849 och 1948 delades Göta Hovrätts domkrets så att Bohuslän kom att lyda under Västra Sveriges hovrätt i Göteborg. Under medeltiden var Bohuslän även indelat i 16 "skipreidor" (skeppslag) som i princip är identiska med de senare häraderna. De gamla häradsgränserna överensstämmer också i ovanligt hög grad med de nuvarande 11 bohuslänska kommunernas gränser.

Länsindelning

Kung Håkon Hålägg lät anlägga borgen Bohus 1308 och dess fogde erhöll Älvsyssel som län, vilket under 1400-talet började benämnas som Bohus län. På 1500-talet kom även Vikens län att styras från Bohus varmed Bohuslän fick sina nuvarande gränser. Efter att Bohuslän blev svenskt 1658 styrdes det först av egna guvernörer som emellanåt lydde under en för Bohuslän, Dalsland och Västergötland gemensam generalguvernör. 1680 införlivades Göteborg samt Askims, östra Hisings och Sävedals härader med Bohus län som nu styrdes av en landshövding. Landshövdingens residens flyttades 1700 från Bohus till Göteborg och länet bytte då namn till "Göteborgs och Bohus län". 1998 slogs det samman med Älvsborgs och Skaraborgs län och bildade Västra Götalands län som omfattar landskapen Bohuslän, Dalsland och Västergötland samt har Göteborg som residensstad.

Stiftsindelning

Under den norska tiden ingick Bohuslän i Oslos biskopsdöme som inrättades 1075. Dessutom bestod landskapet av två prosterier vid namn Älvsyssel och Ranrike. Efter freden i Roskilde 1658 delades Bohuslän så att den norra halvan (Norrviken) tillföll Karlstads stift och den södra (Sunnerviken) tillföll Göteborgs stift. Båda stiften styrdes då av en superintendent men den i Göteborg fick biskopsvärdighet 1665. Norrviken överfördes till Göteborgs stift 1693 varmed detta stift fick sin nuvarande omfattning, dvs Bohuslän och Halland samt Askims, Sävedals, östra Hisings, Vätle, Ale, Flundre, Marks, Bollebygds och Kinds härader i Västergötland.

Historia

Den gotiske historieskrivaren Jordanes nämnde på 500-talet en folkstam vid namn ragnaricii som tros vara invånarna i norra Bohuslän (Ranrike). I Snorre Sturlassons verk Heimskringla nämns ett småkungadöme vid namn Alvhem eller Alfheim som omkring år 800 regerades av en kung Alfarinn och vars invånare kallades för alfar. Alvhem skulle då ha omfattat allt land mellan Göta älv och Glomma i dagens Norge. Men dess kärnområde var troligen regionen kring Göta älv. Mycket tyder nämligen på att södra Bohuslän ingick i ett större landskap under forntiden som olyckligtvis befann sig mitt i skärningspunkten mellan de framväxande skandinaviska rikena. De isländska sagorna omnämner flera kunganamn såsom Alfarr, Alfgeir och Gandalf men under 800-talet försvinner alfarna från källorna. Uppenbarligen blev detta landskap uppstyckat mellan Danmark, Norge och Sverige. Under medeltiden kallades södra Bohuslän för Älvsyssel och detta område vars namn syftar på Göta älv och som har den administrativa enheten syssel som efterled får nog ses som en kvarleva av sagornas Alvhem.

I Heimskringla skildras också hur sveakungen Erik Emundsson i slutet av 800-talet lade under sig landet mellan Göta älv och Svinesund och insatte jarlen Hrane den Götske som dess styresman. Den svenska överhögheten blev emellertid kortvarig eftersom det var vid denna tid som Harald Hårfager enade Norge. Han dödade Hrane den Götske i ett slag och erövrade allt land väster om Göta älv. Fast Snorre Sturlassons uppgifter om detta skrevs ned först på 1200-talet och bör därför tas med en nypa salt. De samtida källor vi har från 800-talet är de frankiska riksannalerna som berättar att hela den nuvarande svenska västkusten och landet längs Oslofjorden tillhörde Danmark 813. Den norske handelsmannen Ottars reseskildring anger att samma förhållande gällde även i slutet av seklet. Detta motsäger inte nödvändigtvis Snorre Sturlassons skildring eftersom det är mycket möjligt att Danmark gick in i en svaghetsperiod i slutet av 800-talet som skulle vara till mitten av 900-talet då dess kung Harald Blåtand gjorde landet starkt igen. Danmarks försvagande kan ha orsakat ett maktvakuum som sveakungen försökte utnyttja och som gjorde det möjligt för Harald Hårfager att ena Norge. Att något danskt inflytande över Norge vid denna tid överhuvudtaget inte nämns i de isländska sagorna kan bero på att det hade glömts bort på 1100- och 1200-talet och/eller att de norsksinnade islänningarna ogärna ville nämna att de norska småkungarna hade varit vasaller till danakungen.

Enligt Snorre Sturlasson skulle Harald Hårfager när han var femtio år gammal ha delat upp sitt rike mellan sina otaliga söner, han hade många fruar utspridda i Norge. Sönerna blev underordnade skattkonungar som först lydde under honom själv (ca 905-933) och sedan under hans son Erik Blodyx (ca 933-935). Landet mellan Göta älv och Svinesund tillföll då Guttorm som dock stupade redan under faderns livstid i en strid vid Göta älv mot vikingen Sölve Klove, sonen till en av de många småkungar som Harald Hårfager hade besegrat. Guttorms rike gavs då till Olov som senare stupade vid Tönsberg i en strid mot Erik Blodyx, varefter Bohuslän återigen lydde direkt under den norske kungen. Men Erik Blodyx blev inte långvarig som norsk kung utan han störtades av sin bror Håkon den gode. Håkon insatte brorsonen Tryggve som lydkung över Ranrike och gav honom samma område som dennes far Olav hade haft tidigare. Tryggve fick senare i uppgift att försvara Viken mot attacker från Erik Blodyx' söner samt att hämta skatterna från de länder i Danmark som Håkon den gode lade under sig. Detta innebar att Tryggve vid olika tillfällen företog krigståg till Halland och Själland. Men han mötte sitt öde när sönerna till Erik Blodyx dödade honom ca 963 vid Sotenäs.

Erik Blodyx' son Harald Gråfäll hade tagit makten i Norge omkring 960 med hjälp av Danmark och därmed inleddes en period då Bohuslän återigen hamnade under danskt inflytande. Detta blev än mer tydligt ca 970 då Harald Gråfäll störtades av danakungen Harald Blåtand som därefter insatte jarlen Håkon Sigurdsson för att styra Norge under dansk överhöghet. Men Tryggves postumt födde son Olav Tryggvason utmanade den danska hegemonin när han år 995 gjorde sig till kung av Norge. Olav var en fanatisk kristen som under en resa längs med kusten från Viken till Hålågaland tvångskristnade norrmännen med mycket brutala metoder. Efter bara fem års regering stupade han i slaget vid Svolder mot en förenad dansk-svensk-norsk flotta. Som en följd av slaget delade segerherrarna upp Norge mellan sig och Ranrike föll på sveakungen Olof Skötkonungs lott tillsammans med fyra fylken i Trondheim, båda Mörena och Romsdal.

Olav Haraldsson som var en ättling till Harald Hårfager utropades 1015 till kung av Norge och han ägnade resten av sitt liv åt att återupprätta Norges enhet och bekämpa det danska och svenska inflytandet, vilket han gjorde så väl att många historiker vill ge honom äran för Norges enande. Snorre Sturlasson ger en detaljerad skildring av hur Olav Haraldsson erövrade Bohuslän från Olof Skötkonung. Vid denna tid skulle Ranrike ha förvaltats av Eiliv den götiske och Älvsyssel av Hroe den skelögde. När den norske kungen anlände till Ranrike fick han höra från en bonde vid namn Brynjolf Kamel att invånarna räknade sig som norrmän, Olav Haraldsson valde därefter att helt sonika hugga huvudet av Eiliv den götiske när denne kom för att tala med honom. Därmed hade Ranrike erövrats av Olav Haraldsson. Älvsyssel förblev under sveakungens kontroll ett tag till, men när Hroe den skelögde skulle återvända hem till Hisingen efter att ha drivit in skatter på Orust blev han överfallen av Olav Haraldsson och stupade i ett slag vid Öckerö. Efter denna händelse införlivades resten av Bohuslän med Norge, även om kriget pågick ytterligare några år. I samband med fredsförhandlingarna gick Olof Skötkonung och Olav Haraldsson med på att slå tärning om vem som skulle få behålla Hisingen. Tärningsspelet vanns sedan av den norske kungen trots att Olof Skötkonung hade slagit sexor, en av Olav Haraldssons tärningar sprack nämligen och blev på så sett en sjua... Snorres skildring av tärningsspelet om Hisingen låter som en solklar skröna och är det också, men bara delvis. Att kungar fattade storpolitiska beslut genom att slå tärning är inget som Snorre har hittat på utan något som är väl belagt i såväl de isländska sagorna som i trovärdiga källor som Ansgarsvitan och Adam av Bremen. Förlusten i tärningsspelet innebar att Sverige gick miste om sin förbindelse med västerhavet eftersom det område som Göteborg ligger på räknades fram till 1200-talet som en del av det danska Halland. Detta område blev tillsammans med två norska socknar på Hisingen svenskt någon gång under perioden 1206-1261, ingen vet hur.

Bohusläns viktigaste stad under medeltiden var Kungahälla som i sagorna omnämns som kung Harald Gråfälls residens på 960-talet. Det är emellertid först ca 1100 som det går att belägga att det var en stad. Orten var ofta plats för viktiga politiska möten, det mest kända var trekungamötet ca 1101 då Skandinaviens kungar möttes för att sluta fred mellan Sverige och Norge samt fastställa gränserna mellan deras riken. Staden hade sin blomstringstid under kung Sigurd Jorsalefare (1103-1130) som ofta vistades där. Han hade efter en pilgrimsfärd till Jerusalem fört med sig en relik från Kristi kors som gavs till staden. Det vara nära att denna relik blev en del av vendernas krigsbyte när de ledda av furst Ratibor plundrande Kungahälla 1135. Enligt Snorre Sturlasson ångrade sig venderna när Gud straffade dem med en stark hetta som var på väg att bränna upp Ratibors flaggskepp och lät prästerna få behålla reliken. Det vendiska angreppet var emellertid mycket förödande och Kungahälla skulle aldrig återfå sin tidigare ställning. Under 1200-talet fick Kungahälla också närliggande konkurrens när Marstrand utvecklades till en stad tack vare sillfisket, och 1496 fick dessutom Uddevalla stadsprivilegier. I Marstrand fanns även en borg som tillsammans med Kungahälla brändes ned av hanseaterna 1368.

Flera norska kungar har dött i Bohuslän, Olav Kyrre avled 1093 av en sjukdom på kungsgården Håkeby i nuvarande Tanums kommun, men de följande kungarnas dödsfall var inte lika fridfulla. Större delen av 1100-talet och första halvan av 1200-talet var nämligen en orolig tid för Norge med ständiga tronstrider. I Ranrike utkämpades 1134 slaget vid Fyrileiv mellan Magnus (den blinde) och Harald Gille, den förstnämnde vann och Harald tvingades fly till Danmark. Harald kom dock snart tillbaka och tog i Bergen tillfånga Magnus som fick sina ögon utstuckna. Efter Harald Gilles död 1136 stred hans söner mot Magnus den blinde och Sigurd Slembe i Bohuslän. Denna gång var det Magnus som besegrades och tvingades fly till Danmark. Han återvände till Norge 1139 men stupade då i ett sjöslag vid Holmengrå utanför dagens Strömstad. Magnus den blindes medkung Sigurd Slembe togs tillfånga och torterades ihjäl på holmen. Kung Øystein Haraldsson (1142-1157) var tvungen att strida mot upproriska bönder i Ranrike och på Hisingen, vilka besegrades i slaget vid Leikberg och som Øystein bestraffade genom att bränna ner gårdar på Hisingen och utkräva dryga böter. I tronstriderna mot brodern Inge Krokrygg drog han dock det korta strået och blev 1157 dödad i just Ranrike. Han begravdes i Foss kyrka i Munkedal och blev efter en tid dyrkad som ett helgon av lokalbefolkningen, detta trots att han inte hade varit populär medan han levde. Två år tidigare hade även brodern Sigurd Munn stupat i striderna mot Inge Krokrygg, men han hade gjort en bohuslänsk kvinna med barn och denne frilloson som kallades för Håkon Herdebrei hyllades som kung 1157. I ett slag på Hisingen 1159 led Håkon nederlag men han segrade 1161 i ett slag vid Bäverån i närheten av nuvarande Uddevalla och en månad senare hämnades han sin faders död när Inge Krokrygg stupade i ett slag vid Oslo. Fast året efter stupade även Håkon Herdebrei i ännu en tronstrid, endast 15 år gammal. Under inbördeskriget mellan birkebeinarna och baglerna i slutet av 1100-talet och början 1200-talet hölls Bohuslän länge av de senare. Kung Håkon den gamle (1217-1263) hade att kämpa mot ribbungarna som använde Värmland som bas för sitt uppror och som bland annat härjade i Bohuslän. Trots norska klagomål till svenskarna gjorde de inget för att driva ut ribbungarna ur Värmland och till slut tog Håkon saken i egna händer och invaderade Värmland 1225. Under tiden passade ribbungarna emellertid på att återigen härja Bohuslän. Fast när de fortsatte mot Oslotrakten blev de till slut definitivt besegrade av Håkon.

Håkon den gamle lät även bygga borgen Ragnhildsholmen på 1250-talet för att skydda Kungahälla. Borgen tillsammans med en del av Bohuslän och norra Halland gavs som förläning till den svenske hertigen Erik Magnusson 1304 när han gifte in sig i det norska kungahuset. De svenska inbördesstrider som bröt ut i och med Håtunaleken 1306 ledde dock till en brytning mellan hertig Erik och hans svärfar kung Håkon Hålägg. Efter ett misslyckat försök att inta Ragnhildsholmen 1308 anlade kungen samma år en ny borg på Bagaholmen som först benämndes Bagahus och som från och med 1400-talet kallades för Bohus. 1309 föll Ragnhildsholmen till Håkon bara för att året efter återerövras av hertig Erik. Som en följd av freden i Helsingborg 1310 återlämnades borgen till Norge några år senare varefter det strax förstördes av en eldsvåda. Den politiska oron fortsatte i Sverige och ledde till att Erik dog fängslad i Nyköping 1318, men också till att Sverige och Norge fick hertig Eriks son Magnus som gemensam kung året efter. De följande åren disponerades Bohus av prinssessan Ingeborg som var hertig Eriks änka och som i likhet med sin make vållade gränsöverskridande politiska bekymmer. Men även om hennes planer gäckades av de norska och svenska riksråden så var Bohus nu en betydelsefull borg som skulle spela en central roll under de följande seklernas historia. Den var plats för de norska herredagar som 1332 förklarade Magnus Eriksson som myndig kung och som 1344 hyllade hans son Håkon som kung. 1388 hölls ett möte där de svenska stormännen erbjöd drottning Margareta Sveriges tron. Året efter fick Albrekt av Mecklenburg inleda sin fångenskap där.

Danmarks Kristian I blev vald till kung av Norge i Marstrand 1449, men strax efter hyllade en del norska stormän den svenske kungen Karl Knutsson (Bonde) i Bohus. Detta inledde en årslång kamp om Norges krona som Kristian vann. Under 1450-talet drabbades Bohuslän såsom gränsbygd av unionskrigen mellan Sverige och Danmark. Den svenske härföraren Tord Bonde anlade då Karlsborg som var en betydelsefull borg ända tills den raserades i samband med Kristian II:s försök att återta sina förlorade kungariken. Unionskrigen pågick med långa uppehåll ända till 1524 och Gustav Vasa hade då erövrat norra Bohuslän (Viken) året innan. Detta land förblev under svensk kontroll tills hotet från Kristian II återkomst till Norge förmådde honom att återlämna det till Danmark-Norge 1532. Kristian II försökte utan framgång belägra Bohus 1531 och blev senare svekfullt tillfångatagen och fick tillbringa resten av sitt liv i ett danskt fängelse. Att Bohus var en mycket stark fästning bekräftas av att den utsattes för otaliga belägringar utan att någon gång falla till fienden. Enda undantaget var en incident på 1400-talet då den danske hövitsmannen Jörgen Lauritsen Okse vägrade att lyda order och överlämna borgen till det norska riksrådet. Det krävdes medling från ett danskt riksråd för att förmå honom att ge upp. Under det nordiska sjuårskriget 1563-1570 utsattes Bohus för fem belägringar av svenskarna och i  mars 1566 stormades fästningen fyra gånger. Vid den sista stormningen lyckades svenskarna inta ett av huvudtornen men detta sprängdes upp i luften av norrmännen, den så kallade "Bohusiska smällen". Även under de följande krigen försökte svenskarna utan framgång inta fästningen, men 1658 blev Bohuslän svenskt och 1678 var det norrmännens tur att belägra Bohus. Denna sista belägring var den svåraste av alla då 10 000 norrmän ansatte en svag garnison under två månader. Belägringen hävdes när svenska förstärkningar anlände men fästningen var då nästan helt förstörd. Bohus byggdes upp igen, men hade förlorat sin strategiska betydelse och 1789 fattades beslutet att rasera fästningen.

Det var inte bara Bohus fästning som drabbades av de dansk-svenska krigen utan staden Kungahälla satte nog under dessa strider rekord i att bli bränt av svenskar. Detta skedde 1563 under nordiska sjuårskriget och 1612 under Kalmarkriget (i Bohuslän kallat för Brännefejden) varefter staden flyttades till en ny plats intill Bohus och kallades för Nya Kungälv. Under Torstenssonskriget var det dags igen och Nya Kungälv brändes 1645. Man skulle kunna tro att kungälvsborna gick säkra från svenskarna efter freden i Roskilde 1658, men nej, 1676 brändes staden återigen ned för att stärka försvaret av Bohus mot en annalkande norsk invasionsarmé. Ett par år senare flyttades staden till sin nuvarande plats. I syfte att avleda handel från det norska Fredrikshald grundades Strömstad som köping 1667 och blev stad 1672. Karl XII hade sitt högkvarter där under de norska fälttågen 1716 och 1718. Staden utsattes för två anfall av den dansk-norske amiralen Tordenskjold 1717 som dock slogs tillbaka. Den sista gången som Bohuslän blev en krigsskådeplats var under det så kallade teaterkriget 1788-1789 som utlöstes av Sveriges anfallskrig mot den Danmarks bundsförvant Ryssland. En norsk här tågade då igenom Bohuslän under hösten 1788 och efter en mindre strid vid Kvistrum intog de Uddevalla. Även Vänersborg och Åmål ockuperades och den dansk-norske befälhavaren tågade ända till Göteborg vars kapitulation han krävde. Läget blev emellertid snart ohållbart för norrmännen och de återvände hem i november. Befolkningen hade behandlats milt av de norska soldaterna och året efter slöts fred. Med detta slutar Bohusläns långa krigiska historia och i avseende på politisk historia har Bohuslän varit händelsefattigt under 1800- och 1900-talet. Men 1903 fick Lysekil stadsprivilegier och gjorde då sällskap med de fyra gamla bohuslänska städerna Kungälv, Marstrand, Uddevalla och Strömstad.