TACITUS.NU
Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän
 
  Blekinge
  Bohuslän
  Dalarna
  Dalsland
  Gotland
  Gästrikland

  Halland
  Hälsingland
  Härjedalen
  Jämtland
  Lappland
  Medelpad
  Norrbotten
  Närke
  Skåne
  Småland
  Södermanland
  Uppland

  Värmland
  Västerbotten
  Västergötland
  Västmanland
  Ångermanland
  Öland
  Östergötland

_____________

Örjan Martinsson

Gotland

Ön Gotland är uppkallad efter gutarna vars språk var så speciellt under medeltiden att det räknas som ett helt eget språk i den östnordiska språkgruppen vid sidan av danska och svenska. Själva benämningen gute/gutar tros komma från ordet gjuta med innebörden "de som gjutits liv i" eller "utgjutare" (av sädesvätska), varmed ordet betyder människa eller man. Det skulle i så fall vara förklaringen till varför detta folknamn förekommer i så många olika varianter såsom västgötar, östgötar och goter. Men en helt annan tolkning av ordet gjuta är att det syftar på vattendrag och att Gotland därmed betyder "Strömlandet". Det gutniska språkets särställning befästes under medeltiden när det kom under starkt inflytande från de tyskar som då bosatte sig på ön. Från senmedeltiden och framåt har dock först danskan och sedan svenskan påverkat gutniskan så mycket att det numera räknas som en svensk dialekt.

Även i de juridiska förhållandena hade Gotland en särställning. Det utgjorde precis som andra svenska landskap en egen lagsaga, men Gotlands lagsaga hade ingen lagman och dess lag (Gutalagen) avviker i flera avseenden från övriga landskapslagar. Visby hade dock en egen stadslag som var väldigt lik bjärköarätten som användes av städerna på fastlandet. Det högsta styrande organet var landstinget eller "Gutna Althingi" som det kallades. Gotland var indelat i tre tredingar som i sin tur bestod av två sjättingar. Den lägsta nivån utgjordes av 20 hundare och på alla nivåer fanns det ting. Enligt Gutasagan ska "det högsta blotet med människor" ha skett gemensamt för hela landet, även tredingarna hade egna blot och smärre ting hade "mindre blot med boskap, mat och dryck". Sjättingarna tycks ha haft en militär funktion. Gotlandslagen hann inte ersättas av Magnus Erikssons landslag innan ön erövrades av Danmark på 1360-talet. Den skulle därför förbli gällande lag till 1595 då Kristian IV befallde att gotlänningarna skulle rätta sig efter Skånelagen som i sin tur ersattes av Kristoffers landslag 1646 när Gotland återigen blev svenskt efter freden i Brömsebro..

Läns- och stiftsindelning

Eftersom Gotland är en stor ö mitt i Östersjön har det naturligt nog alltid utgjort ett eget län. Det var dock först 1572 som det blev ett eget stift med säte i Visby. Detta var en konsekvens av freden i Stettin 1570 då Sverige gav upp sina anspråk på ön, dessförinnan hade det alltsedan kristnandet på 1000-talet tillhört Linköpings stift. Till en början hade stiftchefen i Visby titeln superintendent och detta bibehölls efter att ön blev svensk 1645, men från och med 1772 har de titeln biskop. Perioden 1654-1689 ingick Gotland i drottning Kristinas underhållsländer.

Historia

En viktig källa till Gotlands historia är de sista åtta sidorna av Gotlandslagen som utgörs av den så kallade Gutasagan och som skildrar just Gotlands historia fram till 1200-talet samt vilka skyldigheter gotlänningarna hade till sveakungen och biskopen i Linköping. Enligt denna skulle Gotland ha varit bundet av mörka makter så att den sjönk ner i vattnet under dagen och upp igen under natten. En man vid namn Tjelvar som bar elden till ön och därmed hindrade ön från att sjunka blev Gotlands förste inbyggare. Mer realistisk blir Gutasagan när den skildrar hur Gotland blev en del av sveaväldet.

Många kungar stred mot Gutland, medan det var hedniskt. Dock behöll gutarna alltid segern och sin rätt. Sedan sände gutarna upprepade gånger sändebud till svearnas rike, men ingen av dem kunde skaffa fred förrän Avair Strabain från Alva socken. Han slöt först av alla fred med sveakungen.

Innebörden av freden var att Gotland skulle betala en inte särskilt betungande skatt på 60 mark, som skulle delas mellan kungen (40 mark) och jarlen (20 mark). Gutasagan ger intryck att dessa villkor ska ha varit oförändrade sedan anslutningen till Sveariket under hednisk tid, dvs före 1000-talet. Men eftersom en gemensam jarl för det svenska riket inte är känd förrän 1174 verkar det snarare som att Gutasagan mer beskriver 1200-talets skatteförhållanden än ett evigt och oföränderligt avtal som slöts för länge sedan. Det går även att ha källkritiska invändningar på den starka tendensen i Gutasagan att skildra anslutningen till Sveariket som något gutarna gjorde helt frivilligt. Men de till synes lindriga villkoren och det faktum att Gotland aldrig blev en integrerad del av det svenska riket under medeltiden har ändå gjort att de flesta historiker anser att denna ö hade en särställning under tidig medeltid och i praktiken var oberoende. Vissa väljer rent av att gå längre och säger att Gotland var en självständig handelsrepublik fram till 1288. Det avtal som beskrivs i Gutasagan väljer de att tolka som ett handelsavtal snarare än en underkastelse. En tolkning som de anser att denna del av Gutasagan stödjer:

Så gick gutarna av egen fri vilja under svearnas kung, så att de kunde fritt och utan risk fara till alla platser i Svea rike utan tull och andra avgifter. Så äga och svearna fara till Gutland utan kornband och andra förbud.
Skydd och hjälp skulle kungen ge gutarna, när de behövde det och själva begärde det. Sändebud skall kungen och även jarlen sända till gutnaltinget (gutarnas allting), för att där mottaga skatten. Dessa sändebud skola lysa frid för gutarna att fritt fara till alla platser över Uppsala kungs hav och detsamma gäller för alla dem, som söka sig hit till Gutland.

Att Gotland var en del av svearnas rike före 1200-talet bekräftas dock av två andra källor, Wulfstans reseskildring från slutet av 800-talet och Florensdokumentet från ca 1120. Dessutom anges det i Gutasagan att gutarna efter att de hade blivit kristnade valde att delta i sveakungarnas krigståg "emot hedniska länder men ej kristna". Det militära system som därefter beskrevs var ledungssystemet och det innebar att gotlänningarna var tvungna att varje år skicka sju skepp, eller betala 40 mark för varje skepp, till kungens flotta. Med införandet av ledungssystemet råder det ingen som helst tvekan om att Gotland var en del av det svenska riket. Dessutom måste man också ta med i beräkningen att kungen vid den tiden var först och främst en militär ledare och därför hade väldigt lite inflytande även i de centrala landskapens inre angelägenheter. Detta innebär att det inte är helt självklart att Gotland faktiskt hade en friare ställning till kungen än andra delar av Sverige under tidig medeltid. Men utöver de ovannämnda källorna framträder inte några tecken på kunglig maktutövning över Gotland förrän i slutet av 1200-talet. Den avsatte kung Valdemar slöt 1277 i Köpenhamn ett avtal med tyska furstar (Askanierna) om att få hjälp att återta delar av Sverige, i utbyte för hjälpen skulle Askanierna få Gotland. Detta förverkligades inte, men avtalet som slöts utan någon inblandning av gotlänningar visar att Gotland var ett landområde som en svensk kung ansåg sig kunna lova bort. Ett annat avtal mellan kung Magnus Ladulås och gotlänningarna slöts 1285 och innebar i stort sett en bekräftelse på de kungliga rättigheter som omnämns Gutasagan, men det kan också tolkas som en utökning av kungamakten.. 

Men Gotland skulle som sagt aldrig bli en integrerad del av det svenska riket under medeltiden. Varken Magnus Erikssons landslag eller rätten att delta i svenska kungaval hann införas på Gotland innan ön erövrades av danskarna på 1360-talet. Fast rätten att delta i kungavalet var något som endast gradvis utsträcktes till alla svenska landskap och frånvaron av denna rättighet ska inte tolkas som att dessa landskap inte ingick i riket. Till exempel så hade inte heller Öland, Värmland och Finland denna rätt i mitten av 1300-talet. Saker som dock talar för att Gotland ändå hade en oberoende ställning är att det bortsett från Öland är det enda landskap som inte har någon känd kungsgård från medeltiden. Dessutom hade Gotland en medeltida befolkning som var jämförbar med Uppland, Östergötland och Västergötlands, för att inte tala om de stora ekonomiska resurser som ön förfogade över tack vare sin handel. Detta innebar att Gotland hade kunnat spelat en betydelsefull roll i svensk politisk historia. Men trots det finns det inga tecken på att gotlänningarna var inblandade i svensk rikspolitik. Förklaringen till detta är troligen det avskilda geografiska läget som gjorde att de ledande männen i Gotland aldrig kom att bilda äktenskapsallianser med stormän i andra landskap. Hade de gjort det skulle de förmodligen i likhet med Östergötland och Västergötland ha blivit inblandade i Sveriges rikspolitik och därmed ha blivit en av det svenska rikets kärnbygder. Fast oavsett om Gotland hade en autonom ställning till det svenska riket eller inte så kom det i stor utsträckning att leva sitt eget liv fram till 1288.

Den första kända historiska händelsen på Gotland är ett vikingatåg mot ön i början av 1000-talet som leddes av den blivande norske kungen Olav Haraldsson. Gotlänningarna samlade en här för att försvara sig men valde att betala gäld till norrmännen för att slippa plundring. Skalden Ottar nämnde händelsen i en hyllningsdikt till Olav: "Hövding, du tog gäld av en gotländsk här, folket vågade inte försvara sitt land". Gutasagan nämner ingenting om detta men däremot ett fredligare besök av samme person efter att han hade blivit avsatt som norsk kung 1028:

Någon tid därefter kom Olof den helige, kungen, på flykt från Norge med sina skepp och lade till i den hamn som heter Akergarn. Där låg den helige Olof länge. Då for Ormica av Hejnum och många andra mäktiga män till honom med sina gåvor. Sålunda gav Ormica honom tolv baggar och andra dyrbarheter. Då gav den helige Olof honom i gengäld två dryckeskar (bullor) och en bredyxa. Då tog Ormica emot kristendomen efter den heliga Olofs lära. Och han byggde sig ett bönehus på den plats, där nu Akergarns kyrka står. Därifrån for Olof den helige till Jaroslav i Holmgård.

Under denna tid bedrev gotlänningarna omfattande handel och ön var ett viktigt handelscentrum i norra Europa, vilket de många vikingatida silverskatterna är ett bevis på. Under medeltiden fanns det en gotländsk handelsgård i Novgorod och 1161 slöts ett handelsavtal mellan Gotland och hertig Henrik Lejonet av Sachsen. På östkusten utvecklades staden Visby som kom att domineras av tyskar och som blev en ledande stad i Hansan som växte fram under 1100-talet. Mellan staden Visby och de gotländska bönderna rådde det en stor rivalitet och Visby försökte skaffa ett monopol på handeln. Som en följd av denna rivalitet uppfördes Visby ringmur under 1200-talet och 1288 utbröt ett inbördeskrig mellan Visbys borgare och bönderna. Borgarna vann först slaget vid Högbro i Roma socken men sedan utkämpades ett blodigt slag vid Roma kloster som slutade oavgjort. Gotlands prästerskap gjorde ett misslyckat försök att få till stånd en förlikning mellan de stridande parterna, men det blev istället kung Magnus Ladulås som löste konflikten genom att i Nyköping döma Visbys borgerskap att betala ett skadestånd till kungen för deras övergrepp mot bönderna och deras tilltag att bygga en ringmur utan tillåtelse. Skadeståndet var på hela 2000 mark lödigt silver i gotländsk vikt och de fick dessutom betala 500 mark silver till kungen vid fastställda tillfällen. Genom domen över Visby ökade Magnus Ladulås därmed skatteintäkterna från Gotland kraftigt. Men själva grundkonflikten mellan borgare och bönder löstes dock inte och de sistnämnda vann ingenting av kungens dom. Resultaten av det gotländska inbördeskriget blev alltså en stärkning av kungamakten, och som nämnts tidigare vill vissa rent av hävda att det var först då den infördes.

Även om Visby fortsatte att vara Nordens rikaste stad under 1300-talet var Gotlands storhetstid över och dess handel minskade, vilket var en förändring som drabbade bönderna tidigare än borgarna i Visby. Enligt vissa gotländska sägner skulle bönderna ha besegrat kung Birger Magnusson vid Röcklinge Backe 1313 när denne ville driva igenom en skattehöjning. Men det faktum att skattehöjningen trots allt genomfördes gör att man kan ifrågasätta sägnernas sanningshalt. Skattehöjningen togs dock tillbaka av den nya regimen när Birger Magnusson avsattes 1319. Den i särklass mest kända händelsen i Gotlands historia är den danske kungen Valdemar Atterdags invasion 1361 då bönderna besegrades i flera slag och Visby brandskattades. När den danska armén lämnade Gotland slogs dock de danska fogdarna ihjäl, men ön återerövrades senare av Danmark, förmodligen 1366. I Sverige rådde det då inbördeskrig så kungen kunde inte ingripa, men Sverige skulle inte erkänna den danska erövringen förrän 1570 och frågan om Gotlands rikstillhörighet var en återkommande tvist mellan Danmark och Sverige under denna tid.

Ett nytt skede i Gotlands historia inträdde 1394 då ön erövrades av anhängare till Sveriges fördrivne kung Albrekt av Mecklenburg och som sedan använder Gotland som bas för sjöröveri riktat mot Kalmarunionens riken. Redan 1398 ingriper Tyska orden mot sjöröveriet genom att erövra ön och den återbördas sedan till Danmark 1408 i utbyte mot en kompensation på 9000 engelska nobler. Vid denna tid anlades också borgen Visborg i Visby. Men det var inte första gången som Gotland blev bas för sjöröveri. När Erik av Pommern blev avsatt i Kalmarunionens riken 1439-40 slog han sig ner på Gotland och gjorde Östersjön osäker. Genom att samtidigt bedriva förhandlingar med Sverige och Danmark lyckades han nå en överenskommelse med Danmark 1449 som gick ut på att han överlämnade Visborg till Danmark i utbyte mot tre danska slottslän på Falster och Lolland samt en årlig ersättning på 10 000 gulden. De svenska trupper som då fanns på ön blev därefter fördrivna. Fast detta innebar inte slutet på sjöröveriet eftersom Gotland blev ett pantlän som förvaltades av Olof Axelsson (Tott) 1449-64 och hans bror Ivar 1464-87. Under deras styre var Gotland nästan en självständig stat och de sysselsatte sig med att attackera svenska och lybska handelsskepp. När Kristian II blev avsatt i Danmark 1523 förblev Sören Norby som var ståthållare på Gotland honom trogen och började i vanlig ordning att plundra handelsskepp. Ett svenskt angrepp mot Gotland slogs tillbaka 1524 men militära motgångar året efter tvingade honom att överlämna Gotland till den danske kungen Fredrik I i utbyte mot Blekinge som förläning. 1524 slöts även Malmö recess som bland annat innebar att Gotlands rikstillhörighet skulle avgöras av skiljedomare, men detta blev aldrig av och i freden i Stettin 1570 som avslutade det nordiska sjuårskriget avstod Sverige formellt från sina anspråk på ön.

Med freden i Brömsebro 1645 blev Gotland återigen svenskt och har förblivit det ända till idag om man bortser från tillfälliga utländska ockupationer. Den längsta av dessa var en  dansk ockupation 1676-79 som avslutades med att danskarna raserade Visborg. En rysk styrka landsteg vid Östergarn 1717 men lämnade ön efter bara en vecka. Den sista invasionen ägde rum 1808 då ryssarna ockuperade ön under en månad.